Notiser
Domstolarnas självständighet och oberoende i Norden — en inventering. Problem och möjligheter: Nordisk konferens i konstitutionell rätt, Uppsala maj 2016.
Den 11–13 maj 2016 anordnades en nordisk konferens i konstitutionell rätt vid den juridiska fakulteten i Uppsala. Den samlande dryga 60 forskare och praktiker från Island, Danmark, Norge, Finland och Sverige med gemensamt intresse för konstitutionell rätt. Ämnet för dag ett på konferensen rörde domstolarnas självständighet och oberoende. Hur ser respektive nordiskt lands reglering i detta hänseende ut och vilka rättsliga utmaningar står man inför i Norden idag? Under dag två presenterades pågående forskningsprojekt i ämnet konstitutionell rätt. I denna text återger jag i stora drag det som framkom under konferensens första dag.1 Konferensen inleddes av ordföranden i svenska Högsta förvaltningsdomstolen Mats Melin. Han inledde med att återge ett uttalande av den norske professorn Fredrik Sejersted som, i sitt anförande vid Nordiskt juristmöte i Oslo 2014, bl.a. konstaterade att betraktat utifrån, framstår Norden som ett homogent område bestående av små välfungerande stater med en gemensam protestantisk bakgrund, med öppna och välstyrda demokratier och en stark rättsstatlig tradition. Därmed skulle man kunna tro, fortsatte Melin, att de nordiska länderna har gemensamma konstitutionella traditioner och att de nordiska grundlagarna är likadana. Men så är emellertid inte fallet, menade han.
Detsamma kan enligt Melin sägas beträffande de nordiska ländernas domstolar såvitt gäller deras ställning och oberoende i förhållande till statsmakten. På ett övergripande plan finns det naturligtvis åtskilligt som är gemensamt, påpekade Melin, som även tyckte sig se sammanfallande utvecklingstendenser inom de nordiska länderna. Men det finns alltjämt, betonade han, iögonfallande skillnader mellan de nordiska länderna som antagligen har sin bakgrund i skilda konstitutionella traditioner mellan å ena sidan de västnordiska länderna (Norge, Danmark och Island) och å andra sidan de östnordiska länderna (Sverige och Finland). En sådan skillnad är det förhållandet att både Sverige och Finland har allmänna domstolar respektive förvaltningsdomstolar medan de västnordiska länderna saknar denna uppdelning.
En annan och mer betydelsefull skillnad är att i de östnordiska länderna utövar JK och JO tillsyn även över domare och domstolar medan de respektive ombudsmännen i Norge, Danmark och Island saknar den befogenheten. Enligt Melin bör inte en ”regeringens ombudsman”, vilket JK får anses vara, utöva tillsyn över domare och domstolar. Detta är enligt honom principiellt fel sett utifrån domarnas och domstolarnas oberoende. Detsamma gäller emellertid inte beträffande JO:s tillsyn, menade han, eftersom denne, som utses av parlamentet, är helt oberoende även i förhållande till riksdagen. JO:s tillsyn skulle därför kunna åtnjuta en större grad av legitimitet och allmänt förtroende än en tillsyn utförd av domstolarna själva.
1 Ett stort tack till jur.kand. Eddie Exelin och jur.kand. Evelina Lund som bidragit med referattext och korrekturläsning.