Till stöd för stödbrev

 

 

Av docent TORBJÖRN INGVARSSON

Stödbrev har uppfattats som särskilt svåra att tolka, eftersom åtagandena i handlingen är oprecist formulerade. Den “dåliga” utformning texten fått beror nog ofta på den affärsmässiga kontexten och en önskan hos parterna att skjuta problemen på framtiden. Tar man det affärsmässiga sammanhanget och bakgrunden på allvar, så får detta emellertid konsekvenser för tolkningen av stödbrevet. Den som skall tolka stödbrevet måste i allt väsentligt utgå från stödbrevets text och inte bakom texten försöka konstruera fram en samstämmig vilja som aldrig funnits där. Traditionellt delas stödbreven upp i svaga, mellanstarka och starka stödbrev. I artikeln framförs tanken, att det vore bättre att dela in stödbreven i bara två grupper, nämligen självständiga och borgensliknande. Uppdelningen grundas på om det är utfärdaren själv som brustit i uppfyllelsen av ett direkt åtagande mot stödbrevets mottagare eller om ansvaret utlöses av att den prestationsskyldige i det förhållande som föranledde utfärdandet av stödbrevet inte fullgjort sin förpliktelse mot stödbrevsmottagaren. I artikeln diskuteras även huruvida de förpliktelser som kan åläggas en utfärdare av ett stödbrev är underförstått villkorade av att förhållandena är desamma som då stödbrevet utfärdades.

 

Inledning
Stödbrev, eller letters of comfort, utfärdas vanligen av ett moderbolag i anledning av att ett dotterbolag kommer att få mer omfattande åtaganden mot en utomstående part. Relationerna mellan utfärdare och mottagare av stödbrevet är i många avseenden lika dem som föreligger vid egentliga borgensåtaganden, men med den viktiga skillnaden att ord och uttryck som skulle göra det möjligt att kategorisera handlingen som en borgen eller garanti har undvikits. Ofta är det även så att utfärdaren av handlingen någon gång under förhandlingarna om säkerheten uttryckligen avvisat att gå i borgen eller ställa garanti för dotterbolagets åtaganden.
    Det råder ingen brist på framställningar om stödbrev och inte mindre än tre avhandlingar i Norden har behandlat ämnet.1 Såväl enskilda avgöranden om stödbrev som mer övergripande frågor har även behandlats i artikelform.2 Svenska Högsta domstolen har tre

 

1 Røsæg Garantier eller fattigmanns trøst? — støtteerklæringer i selskapsforhold av typen “comfort letters”, Oslo 1992, Iversen Støtteerklæringer, Köpenhamn 1994, och Gäverth Stödbrev — borgensliknande handlingar utställda företrädesvis för svagt kapitaliserade bolag, Uppsala 1994. 2 Bland svenska bidrag kan Rodhe Moderbolagets ansvar för dotterbolagets skulder Fs Hellner, Stockholm 1984, s. 481–499, Ramberg Medveten otydlighet som avtalsrättsligt problem JT 1992–93 s. 358–368, Ramberg Tolkning av s.k. stödförklaringar (“comfort letters”) JT 1994–95 s. 131–137, Ramberg Stödbrev och den svårfångade

 

gånger fått möjligheten att bedöma verkningarna av utställda stödbrev, nämligen i NJA 1992 s. 375, NJA 1994 s. 204 och NJA 1995 s. 586. I Danmark har tidigare två fall avgjorts av Højesteret och dessa har refererats som U 1994.470 H och U 1998.1289 H. Nyligen har frågan bedömts i det fall som refereras som U 2011.2726/2 H. Det finns även opublicerade fall som nått viss spridning och ett av dessa är det svenska hovrättsavgörandet T 358-99 från Hovrätten för Skåne och Blekinge, Scandoramafallet.3 Trots allt som skrivits om stödbrev, tycks det mig som om det fortfarande skulle behövas en belysning av framför allt fyra frågor. Den första av dessa frågor är den affärsmässiga kontextens betydelse för förståelsen av stödbrevet som rättsligt relevant handling. Denna första fråga leder över till ett avtalsrättsligt problem, nämligen att parterna inte förefaller ha uttryckt en gemensam partsvilja. Ett andra problem som kommer att diskuteras är därför vad denna utmaning av läran om sammanträffande partsvilja som grund för avtalsbundenhet innebär för tolkningen. Den tredje frågan som skall behandlas är uppdelningen av stödbreven i olika grupper. Uppdelningen i svaga, mellanstarka och starka stödbrev borde säga något om förpliktelserna som följer av stödbreven, men så verkar inte fallet vara. Nyttan med att dela in stödbreven i olika grupper efter styrka kan därför ifrågasättas. Möjligen bör uppdelningen ersättas av andra indelningar och i artikeln förs en argumentation för ett annat synsätt på frågan. Den fjärde frågan som skall diskuteras är i vilken mån ändrade förhållanden är av särskild betydelse för vilka förpliktelser som kan åläggas stödbrevets utfärdare. Den som utfärdat ett stödbrev påstår ofta att de förpliktelser som möjligen kan grundas på den utfärdade handlingen bara kan göras gällande under en viss, mycket begränsad, tid. Denna invändning brukar ofta kläs i uttrycket att alla löften av detta slag avges under förutsättning att de förhållanden som rådde vid löftets avgivande inte skall ha ändrats och uttrycket clausula rebus sic stantibus används gärna om förutsättningen. Artikeln avslutas med en sammanfattning.

 

1. Från förhandling till rättstvist
Förhandlingsspelet som föregår utfärdandet av ett stödbrev leder genast tanken in i avtalslagens anbud-accept-modell. Utkast utväxlas, formuleringar förkastas, nya förslag presenteras och slutligen, efter flera försök, enas parterna om en viss formulering. Allt ser ut som av-

partsavsikten JT 1995–96 s. 827–832, Bogdan “Comfort letters” i samband med internationell upplåning TfR 1988 s. 653–669, Bogdan Rekviem över Letters of Comfort Fs Ramberg, Stockholm 1996, s. 71–79 och senast Winberg Stödbrevet — en avtalsrättslig skvader Juridisk Publikation 2011 s. 243–278 nämnas. De danska avgörandena har kommenterats av Blok Retsvirkningen af en “hensigtserklæring” (støtteerklæring) UfR 1994 B s. 436–440, Christoffersen & Sørensen Støtteerklæringer — om Højesterets restriktive praksis Revisjon og Regnskabsvæsen 1999 s. 8–17 och Ascanius, Gernaa & Smed Ny højesteretsdom om støtteerklæring Erhvervsjuridisk tidsskrift 2012 s. 69–75. 3 Fallet presenteras av Gorton Stödbrev rediviva Fs Avtalslagen 90 år, Stockholm 2005, s. 403–415 på s. 408 f. och s. 413.

talsslut genom utväxlande av viljeförklaringar så som det beskrivs i avtalslagens första kapitel. Men att något ytligt liknar något annat innebär inte att de två verkligen är samma sak. Låt oss återvända till avgörandena.
    Det första av de svenska fallen, NJA 1992 s. 375, rörde ett stödbrev som utfärdats av en kommun. Fallets huvudsakliga värde ligger i de uttalanden som Högsta domstolen allmänt gjorde om hur stödbrev skall bedömas. Det stödbrev som utfärdats kom aldrig att bedömas i sak, eftersom tvisten i Högsta domstolen kom att gälla huruvida de som undertecknat handlingen varit behöriga enligt kommunalrättsliga regler att binda kommunen. Något om vägen fram till färdig handling säger ändå detta avgörande. Förhandlingar hade förts på olika sätt, utkast hade presenterats innan den senare tvistiga handlingen utfärdats och alternativa sätt att skapa säkerhet för kreditgivarens engagemang hade diskuterats. Stödbrevsmottagaren beskriver själv de motsatta förståelserna av handlingen på följande sätt:

 

“Från kommunledningens sida ansågs kommunal borgen vara en politiskt alltför känslig fråga. [Kommunalrådet AH] framförde dock, att han garanterade att banken skulle erhålla en formell borgen så snart detta blev politiskt möjligt. I detta sammanhang diskuterades ett sk Letter of Intent. Det var en förutsättning för att banken skulle acceptera ett sådant brev, att detta fyllde samma funktion som en kommunal borgen. Banken uppfattade det slutligen utformade brevet, daterat d 1 mars 1985, som bindande i juridisk mening.”4

Parterna är alltså fullt medvetna om att det inte är fråga om en borgen, men ändå förväntade sig banken att brevet skulle fylla samma juridiska funktion som en borgen. Denna förväntan kan som bäst stödjas på vad kommunens företrädare uttryckt om viljan att senare ersätta handlingen med en kommunal borgen.5 Bundenheten torde trots detta vara utesluten i alla praktiskt tänkbara fall, även om ersättningsskyldighet på annan grund inte är utesluten.6 I det andra svenska fallet om stödbrev, NJA 1994 s. 204, fick mottagaren av stödbrevet ersättning av den som utfärdat handlingen, men grunden för ersättningen var, enligt vad som uttryckligen angavs i domskälen, inte stödbrevet som sådant. Det finns andra intressanta

 

4 Se återgivandet av bankens utvecklade talan i tingsrätten, NJA 1992 s. 375, referatet s. 387. 5 Uttrycket kommunal borgen återkommer i rättsfallsreferatet, men en borgen som tillkommit i behörig ordning och som inte strider mot statsstödsreglerna fungerar som en vanlig borgen. 6 Förväntan om att handlingen skulle vara gällande som en borgen även i frånvaro av kommunalrättsligt korrekta beslut kan knappast anses berättigad. Se angående frågan min beskrivning i Juridiska personers borgensåtaganden, Stockholm 2003, s. 83–88. På det anförda stället behandlas bland andra fall Rt 1992 s. 1642, där en norsk kommun i en liknande situation ålades ansvar på utomkontraktuell grund. I domen uttalas att kommunen otvivelaktigt stod närmare till att “ta risikoen for lovligheten av sine organers handlinger enn den som fremstå som kommunens medkontrahent”. Den utfärdade handlingen var dock som sådan oförbindande.

sidor av fallet som diskuteras senare i artikeln, men här räcker det att konstatera att Högsta domstolen använde i stort sett samma formulering för att beskriva hur bedömningen skulle ske som i NJA 1992 s. 375. Först med det tredje fallet, NJA 1995 s. 586, kom skyldigheten att prestera att grundas på själva stödbrevet. I rättsfallsreferatet beskrivs hur den slutliga handlingen föregås av flera utkast och förslag till förbättringar, förändringar och inskränkningar. Utkast granskas av engelska jurister, eftersom långivaren är en engelsk bank och bolaget som upptar lånet är ett engelskregistrerat bolag. Väl övervägda förslag sänds mellan parter som värderar formuleringarna. Utfärdaren Salén & Wikander (SW) avsänder slutligen två handlingar med snarlik text som accepteras av banken PKBIL. Med stöd i handlingen utbetalas ett lån av PKBIL till SW:s dotterbolag SWUK. I fallet konstaterar emellertid Högsta domstolen att det aldrig förelegat någon gemensam partsvilja:

 

“I målet kan inte anses visat annat än att PKBIL under förhandlingarna aldrig gav avkall på kravet på en bindande utfästelse från SW under det att SW för sin del utgick från att det inte var fråga om någon bindande utfästelse. Vad som förekommit under parternas förhandlingar har inte varit av beskaffenhet att någondera parten bör på grund därav svara för det uppkomna missförståndet rörande avsiktsförklaringen.”7

Högsta domstolen tar alltså som sin utgångspunkt att utfärdaren aldrig ville bli bunden medan mottagaren krävde en juridiskt bindande utfästelse. Förmodligen skall uttalandet om vad som förekommit under förhandlingarna förstås så, att ingen av parterna ensam orsakat oklarheten och möjligen att de båda varit lika klandervärda. Högsta domstolen konstaterar därefter att handlingen mot bakgrund av detta måste tilläggas innebörd efter dess lydelse. Skälen innehåller inget mer för att stödja tanken att gemensam partsvilja skulle ha varit en nödvändig förutsättning för avtalsbundenhet. SW ålades slutligen att betala för SWUK:s skulder till banken.
    I dansk praxis finns ett liknande mönster som i svensk rätt. I U 1994.470 H hade stödbrevsutställaren först anmodats att ställa säkerhet, men avböjt. Banken sände då ett utkast till en avsiktsförklaring (hensigtserklæring) som styrelsen i moderbolaget Thyholms Tømmerhandel A/S sedan tog ställning till. Av avsiktsförklaringen framgick bland annat att moderbolaget åtog sig att tillföra dotterbolaget A/S Engesvang Trælasthandel 1981 tillräckliga likvida medel, så att det vid var tidpunkt var i stånd att uppfylla sina förpliktelser mot långivaren Jyske Bank. Styrelsen skrev under handlingen och i den efterföljande tvisten var frågan om handlingen var bindande. I sin motivering till utgången att handlingen utgjorde ett åtagande för Thyholms Tømmerhandel att betala dotterbolagets skuld till banken, formulerar Højesteret följande:

 

7 NJA 1995 s. 586, Högsta domstolens dom, referatet s. 600.

“Det må lægges til grund, at [stödbrevsutställaren] havde afvist at kautionere for [borgenärens] kredit til A/S Engesvang Trælasthandel 1981. Dette forhold, som er den typiske baggrund for anvendelse af “hensigtserklæringer” af den omhandlede art (støtteerklæringer), kan ikke udgøre tilstrækkeligt grundlag for at fastslå, at [stödbrevsutställaren] havde accepteret, at erklæringen trods ordlyden ikke skulle anses for juridisk forpligtende.”8

Som förtydligande är uttalandet säreget. Utfärdaren av stödbrevet avvisade alltså att gå i borgen (kautionere), men denna omständighet bedömdes alltså inte vara tillräcklig för att sluta sig till att utfärdaren inte accepterat att avsiktsförklaringen skulle anses juridiskt bindande. En möjlig förståelse av uttalandet, är att utfärdaren visserligen inte avsett att gå i borgen för dotterbolagets förpliktelse, men inte avvisat möjligheten att bli förpliktad till annat ansvar. Med den konkreta utgång fallet fick, är detta emellertid inte en möjlig förståelse av förtydligandet, eftersom det ansvar som utfärdaren ålades var just sådant som ett borgensåtagande skulle ha medfört.9 Lägger man däremot tonvikten i uttalandet på att det inte fanns tillräckligt stöd för att komma till annan slutsats än att avsiktsförklaringen skulle vara bindande, riktas blicken istället mot de faktiska omständigheterna. De rättsfakta som förelåg var sådana att utfärdaren måste räkna med att bli bunden, om inte faktiskt beteende som visade på motsatsen kunde leda till annan bedömning. När inga sådana fakta kunde stödja motsatt slutsats, kom alltså avtalsbundenheten att slå till mot utfärdaren som en form av sanktion.
    I det senare avgörandet U 1998.1289 H var det fråga om ett moderbolag SCS Holding A/S som avgav ett stödbrev i anledning av att dotterbolaget Ginge Brand & Elektronik A/S upptagit lån i Varde Bank. Dotterbolaget, som bedrivit valutaterminsverksamhet från början av 1988, kom i september 1992 att göra stora förluster och försattes i konkurs i slutet av samma månad. Även moderbolaget försattes ett år senare i konkurs. Tvisten kom därmed att gälla huruvida banken med grund i stödbrevet hade rätt att göra sitt anspråk mot dotterbolaget gällande i moderbolagets konkurs. Moderbolaget hade ursprungligen avböjt att gå i borgen för dotterbolagets åtagande. Flera möten hade hållits med banken innan terminshandeln startade och idén att säkerställa banklånen med någon form av “letter” framfördes. Av referatet framgår att banken vid denna tidpunkt inte hade någon färdig formulering, utan förlaga hämtades från en annan bank. Enligt vittnesuppgifter i målet bedömdes aldrig stödbrevstexten av bankens juristavdelning. Det förefaller dock som om ett par olika utkast disku-

 

8 U 1994.470 H, Højesterets dom, majoritetens domskäl i referatet s. 477 sp. 2. 9 Blok Retsvirkningen af en “hensigtserklæring” (støtteerklæring) UfR 1994 B s. 436–440, s. 438. Blok var en av de domare som utgjorde majoriteten i avgörandet.

terats, men vittnesutsagorna i målet är vaga.10 Enligt Højesterets majoritet var handlingen inte att anse som bindande för utfärdaren och i domskälen anknöt man uttryckligen till det bedömningsmönster som etablerades genom U 1994.470 H.
    Sammanfattar man nu hur vägen fram till det färdiga stödbrevet brukar se ut, så framträder ett mönster. Utfärdaren och mottagaren av stödbrevet har i de allra flesta fall fört förhandlingar under en tid om handlingens utformning och innehåll. Över diskussionerna hänger hela tiden den grundläggande, olösta frågan, att mottagaren av stödbrevet vill ha en handling som skall kunna åberopas som säkerhet för en annan prestation, medan utfärdaren vill skapa en handling som inte ger något ansvar. Båda parter vet detta. Den utformning och det innehåll handlingen slutligen får, grundar sig därför på ett försök av båda parter att inte ge uttryck för vad de egentligen vill. Om det klart av ordalydelsen framgår att utfärdaren blir skyldig att prestera till mottagaren om fullgörelse inte sker i det rättsförhållande som föranlett utfärdandet av stödbrevet, så är formuleringen misslyckad. Det är också ett misslyckande om det klart framgår att inget ansvar följer av stödbrevet.11 Själva poängen med handlingen, är att båda parter skall vara övertygade om att de fått till en formulering som styrker deras påstående i en senare, eventuell tvist om att vara bunden eller att inte ha någon förpliktelse som kan grundas på handlingen. Parterna har gjort allt vad som står i deras makt för att inte uttrycka någon gemensam partsvilja. Allt är väl, fram till den dag då det plötsligt visar sig att gäldenären i den förbindelse som föranledde utfärdandet av stödbrevet inte förmår prestera. Den tvist, som både utställare och mottagare hoppats aldrig skulle uppkomma, är ett faktum och frågan om stödbrevets verkliga innebörd blir plötsligt något som måste avgöras. Det är nu som juristen sätts att bringa klarhet i vad parterna försökt dölja. Stödbrevets text har ofta förhandlats fram utan att jurister rådfrågats, men nu skall texten bedömas ur rättslig synvinkel. Ur verktygslådan plockar juristen fram avtalsrättens allmänna läror och några precisionsverktyg för avtalstolkning. Med dessa verktyg skall nu tvisten mellan utfärdare och mottagare av stödbrevet lösas. Fastän parterna har gjort sitt bästa för att inte uttrycka sin partsvilja, så skall ändå en partsvilja pressas fram ur materialet. Med precisionsverktyg byggda på avtalslagens första kapitel försöker nu juristen återställa den gemensamma partsviljan. Men om parterna inte har någon gemensam parts-

 

10 Jämför exempelvis beskrivningen i referatet till U 1998.1289 H på s. 1293 sp. 2 f., där tidigare direktören för banken Kaj Thomsen beskriver hur handlingen kom till, med beskrivningen på s. 1294 sp. 2 f., där styrelsemedlemmen i moderbolaget Erhardt Gram återger samma förlopp. Huvuddragen är desamma, men detaljerna skiljer sig rätt mycket åt. Kanske är det bara så enkelt, att bevisupptagningen skedde nästan tio år efteråt då minnesbilderna börjat blekna. 11 Jfr Bogdan Fs Ramberg s. 78, som uttalar ungefär detsamma, men ändå uttrycker tvivel om att stödbrev alls skulle vara bindande.

vilja, hur skall då verktygen användas? Vad gör juristen med partsviljetvingen, oren-acceptskalpellen och dolus-tången som annars brukar vara så användbara? Kan man grunda avtalsförpliktelser på annat än sammanträffande partsvilja? Tvisten mellan parterna måste ju lösas.

 

2. Stödbrev som borgensliknande säkerhetsrätt
Ett möjligt sätt att förstå hur avtalsbundenheten uppkommer i fall som NJA 1995 s. 586 och U 1994.470 H är att analysera situationerna utifrån modellen avtalsgrundande rättsfakta. Modellen brukar i första hand diskuteras vid massavtal, men den är inte begränsad till detta område.12 Kanske kommer tanken till tydligast uttryck hos Grönfors, som i Tolkning av fraktavtal skriver på följande sätt om tolkningen:

 

“Det är de avgivna förklaringarna som skall studeras utifrån och alldeles oberoende av avgivarens och mottagarens resp vilja liksom av dogmatiska föreställningar. Avtalstolkningens uppgift kan inte längre vara att genom tolkning komma så nära den enes eller den andres individuella vilja som möjligt.”13

Det Högsta domstolen och Højesteret gör i de två avgörandena där stödbrevet ansågs bindande är just att studera de avgivna förklaringarna utifrån och helt oberoende av vad respektive part säger sig ha velat vid tidpunkten för förklaringens avgivande. Förslaget att tolka situationen utan att ta hänsyn till någon partsvilja kan framstå som alltför drastiskt, men i själva verket öppnar förhållningssättet en väg att rädda stödbrevet från att bli meningslöst som förhandlingsinstrument. Om det vore helt klart att stödbrev aldrig kunde bli bindande, så skulle denna typ av handlingar nämligen sluta fylla någon funktion i förhandlingsspelet. Osäkerheten i avgörandet huruvida handlingen är bindande eller inte, är en följd av att parterna trott sig ha överlistat sin motpart eller att osäkerheten åtminstone är så stor för båda att de låter sig nöjas med den text som står där. Osäkerheten ger utfärdare och mottagare av stödbrevet möjligheten att skjuta oenigheten på framtiden för att komma överens om det som förhandlingarna egentligen syftar till, nämligen att mottagarens gäldenär skall få krediten eller varan.14 Det är alltså inte vilken situation som helst som här ger utrymme för den något bakvända bedömningen som idén om avtalsgrundande

 

12 Från svensk praxis kan NJA 1990 s. 243, NJA 1999 s. 35 och NJA 2006 s. 638 nämnas. Fallen rör situationer där avtalsslut genom avtalsgrundande rättsfakta möjligen är en bättre förklaringsmodell än gemensam partsvilja. Se särskilt angående NJA 1990 s. 243 Grönfors Avtalsgrundande rättsfakta, Stockholm 1993, s. 129. 13 Grönfors Tolkning av fraktavtal, Göteborg 1989, s. 18 f. Jfr densamme Avtalsgrundande rättsfakta s. 30. 14 Se uttalandet hos Gorton Stödbrev rediviva s. 414: “Att formulera en avtalsklausul är i det [sic!] flesta fall ett sätt för parterna att hantera en risk och göra en riskfördelning sig emellan. Om man väljer att göra detta på ett otydligt sätt riskerar parterna att en domstol tolkar klausulen på ett sätt som endera av dem eller för den delen båda inte önskat sig. En helt annan sak är att sådana situationer inte så enkelt kan tvingas in i det avtalsrättsliga tolkningsmönstret.”

rättsfakta utgör. Det är en situation där det inte kan finnas någon gemensam partsvilja och där parterna är medvetna om denna fundamentala oenighet. Till skillnad från många andra rättstvister, där parterna vid den uppkomna tvisten påstår att det inte förelegat någon gemensam partsavsikt, finns det på riktigt inte någon gemensam vilja i någon del. Oenigheten rör inte en detalj i avtalet, utan själva kärnan, nämligen om den utfärdade handlingen skall vara juridiskt bindande eller inte. Att bygga avtalsbundenheten på gemensam partsvilja skulle därför i dessa fall alltid vara ett uttryck för en fiktion. Genom att beakta de objektiva omständigheterna respekteras i själva verket handlingstypens praktiska funktion.15 En invändning som brukar resas mot detta sätt att förstå fallen, är att det bara skulle vara fråga om avsaknaden av bevis för sammanträffande partsvilja som leder domstolarna i denna riktning. Om mitt antagande om förhandlingsspelets betydelse för hur handlingen slutligen utformats är korrekt, är emellertid detta inte en bärande invändning. Det som inte finns, kan naturligtvis inte bevisas positivt. Att plötsligt föra in en gemensam partsvilja i resonemanget är snarast att försöka lösa hopplösa juridiska problemet med ett teaterknep och i rätt stund låta en gud träda ut ur maskinen. Men det är och förblir ett knep utan förankring i det föregående förloppet eller de faktiska omständigheterna.
    En annan invändning som brukar dyka upp, är att parterna visserligen inte är ense, men att de ändå är överens om innehållet i den slutliga handlingen. Det är i och för sig riktigt att de är överens om att stödbrevet skall vara formulerat på ett visst sätt, men i detta ligger ingen gemensam förståelse. Den ena vill att handlingen skall ge upphov till en prestationsskyldighet, den andra att det bara skall vara en moralisk men inte juridisk förpliktelse.16 Ordet vilja måste då tas i en annan betydelse än det har i klassisk avtalsrätt och betyda detsamma som objektivt innehåll, oavsett faktisk vilja.17 Det är svårt att se vad en

 

15 Modellen avtalsgrundande rättsfakta uppfattas ofta utesluta andra modeller för avtalsbundenhet på samma sätt som avtalsbindningsmekanismer byggda på viljeteorin. Förespråkare för respektive modell tenderar nämligen att vilja lösa alla problem med endera varianten och därmed göra den andra förklaringsmodellen överflödig. Jag är personligen övertygad om att detta är ett felaktigt angreppssätt. Liksom newtonsk mekanik är utmärkt för att räkna på äpplens fallhastighet, är teorin obrukbar för att förklara förhållanden på subatomär nivå. Att använda kvantmekaniska beräkningsmodeller för att beräkna större kroppars fallhastighet är likaledes olämpligt. Modellen avtalsgrundande rättsfakta är på motsvarande sätt samtidigt sann som modellen sammanträffande partsvilja är sann, men förutsättningarna för att tillämpa respektive modell är olika. Ingen av dem är en förenande teori, bara två likvärdiga förklaringsmodeller med olika användningsområden. 16 Blok beskriver i kommentaren till U 1994.470 H på s. 439 situationen så, att “almindelige fortolkningsprincipper kommer til kort, fordi begge parter er i ond tro om den anden parts forståelse af erklæringen”. Se även Bogdan TfR 1988 s. 664 f, där samma tanke kommer till uttryck. 17 I denna riktning Samuelsson som i Tolkning och utfyllning, Uppsala 2008, på s. 606 helt avfärdar möjligheten att utgå från faktisk vilja och istället — som jag förstår det — menar att det som uttrycks i texten är parternas vilja, oavsett hur de själva upplevt det: “Och att tolka avtalet är inte att spekulera kring beskaffenheten

 

sådan omdefinierad betydelse av ordet vilja skulle ha för syfte annat än att formellt rädda viljedogmen. Det blir en lek med ord istället för att se de verkliga förhållandena.
    Det är väl värt att notera, att det ovan förda resonemanget om bundenhet utan gemensam partsvilja avser fall då utfärdare och mottagare av stödbrevet tvistar om frågan huruvida det med grund i handlingen föreligger en förpliktelse att fullgöra annans förpliktelse. Stödbrev kan emellertid tillkomma av andra skäl än de som nu nämnts. Stödbrev kan användas för att kringgå förbud mot koncernbidrag, beskattning eller bara för att årsredovisningen skall bli renare och inte innehålla så många belastningar.18 Den som skall avgöra huruvida det är fråga om någon form av borgen eller en förtäckt kapitalöverföring är i dessa fall inte mottagaren av stödbrevet, utan typiskt sett en revisor, skattemyndigheten eller någon tillsynsmyndighet. Stödbrevet får i dessa situationer karaktär av skenavtal, men av det säregna slaget att parterna vill få det att framstå som mindre förpliktande än det verkligen är. Som princip är 34 § AvtL tillämplig på handlingen, men till skillnad från de huvudfall som diskuterats ovan, finns det en högst reell gemensam partsvilja att dölja de rätta förhållandena för myndigheterna och oftast även för utomstående tredje män.19 Parterna vill ha en bindande förpliktelse, men den skall för utomstående framstå som oförbindande eller åtminstone så vag att den inte kan sägas utgöra en bindande utfästelse. Avsikten är inte att missleda varandra, utan omvärlden. Genomsyn och avslöjande av de verkliga avsikterna med stödbrevet blir nödvändiga instrument för att kunna avgöra om det parterna kommit överens om är en beskattningsbar transaktion, något som skall beläggas med stämpelavgift eller bokföras som en potentiell belastning för bolaget.

 

 

av parternas sinnestillstånd vid tiden för avtalsslutet — kring vilka innebörder som på något sätt faktiskt föresvävat dem — utan det är att försöka ta deras text på allvar, och avlocka den svaret på den föreliggande tolkningsfrågan. Lyckas försöket kan avtalstolkaren tala om för parterna vad deras överenskommelse verkligen innebär, med avseende på den aktuella problematiken, och således också vilken gemensam avsikt som i detta hänseende kommer till uttryck i texten. Det har ingenting att göra med de mentala processer som må ha försiggått i parternas inre under förhandlingarna.” Resonemanget förefaller leda till att andra vet vad jag vill, men inte jag själv, såvida inte vilja skall betyda två saker samtidigt, nämligen vad jag faktiskt vill och vad andra uppfattar att jag vill. Ett så renodlat ställningstagande till den vilja vi var och en upplever att vi har är måhända ändå inte avsett. 18 Se exempelvis Gäverth som i Stödbrev ger många exempel på detta, Blix som i Ansvarstagande som ett redovisningsproblem, Letters of Comfort Handelsrättslig skriftserie Nr 1 Lund 1989 s. 34–41, redogör för problemen att korrekt redovisa stödbrev och hos Christensen Reelle hensigter — om hensigts-/støtteerklæringer Revisjon og Regnskabsvæsen 1998 s. 25–27 där frågan hur stödbrev skall hanteras i årsredovisningar behandlas i anslutning till responsum nr. 1110 från danska FSR:s responsumudvalg. 19 Bestämmelsen i 34 § AvtL avser bara tredje mans möjlighet att förlita sig på handlingen. Den säger egentligen inget alls om avtalets innebörd mellan parterna. Huruvida handlingen är gällande mellan parterna regleras alltså inte alls i bestämmelsen och den omständigheten att tredje man kan härleda rätt ur avtalet säger inget omedelbart om avtalsparternas förpliktelser mot varandra.

3. Stödbrevstyper, bundenhet och förpliktelser
I de flesta framställningar om stödbrev delas handlingarna in i olika grupper. Några framställningar har många grupper, medan de flesta nöjer sig med tre.20 Vanligtvis delas stödbreven in i svaga, mellanstarka och starka stödbrev. Syftet med att dela in stödbreven är inte alltid helt klart. En formulering som återkommer är att det skulle vara fråga om en indelning efter graden av bundenhet.21 Detta är ett missvisande uttryckssätt. En avtalsförpliktelse har inte olika grader; antingen är en person förpliktad enligt avtalet att agera på ett visst sätt eller så föreligger ingen sådan skyldighet. Vad som skiljer är inte graden av bundenhet, utan vad bundenheten innebär.22 Beteckningarna starka, mellanstarka och svaga stödbrev är missvisande, om man med detta vill antyda att det inom civilrätten skulle existera någon form av halvbundenhet. Däremot kan man med utgångspunkt i stödbrevets olika delar tala om olika typer av bindande förpliktelser. Det danska fallet U 2011.2726/2 H kan illustrera det nyss sagda.
    Fallet rörde en handling som fått rubriken Letter of Support. Handlingen hade utfärdats av UBS till GPV i anledning av ett samarbetsavtal som slutits mellan GPV och PTV som var dotterbolag till UBS. Stödbrevet hade följande lydelse:

 

“In consideration GPV Elbau Electronics AIS (‘GPV’) being engaged as subcontractor for our subsidiary ProTeleVision Technologies A/S (‘PTV’) in Brondby, Denmark, of which we own one hundred percent of the shares, the undersigned, Unique Broadband Systems, Inc., Ontario, Canada, hereby confirm that we shall maintain our holding of one hundred percent of the share capital of the subsidiary, and that we shall neither sell nor in any other way dispose of any part of our said holding or otherwise reduce our influence on the subsidiary without satisfying the agreed amounts between GPV and PTV with regard to additional inventory and receivables estimated at DKK 4 min. to GPV. Moreover, we confirm that we shall continuously review the status of PTV, which it is our policy to support financially, and that we shall use our influence to ensure that GPV will not suffer any loss which is limited to the above agreed amount in connection with the engagement as subcontractor for PTV.

 

20 Så delar exempelvis Rodhe Fs Hellner s. 496 f. in stödbreven i inte mindre än elva kategorier och Obermüller delar i Die Patronatserkläring Zeitschrift für Unternehmens- und Gesellschaftsrecht 1975 s. 1–47, s. 3 f in stödbreven i sju grupper. 21 Så Gorton Stödbrev rediviva s. 406: “Som bekant har stödbrev i olika sammanhang grupperats på olika sätt med avseende på deras karaktär beroende på hur de utformats, alltifrån svaga stödbrev utan åtagande till starka stödbrev med inslag av åtagande samt olika mellanformer”. Jfr Adlercreutz Rättsverkan av brutna avtalsförhandlingar SvJT 1987 s. 493–514 som på s. 497 allmänt uttalar: “Avsiktsförklaringen är i princip inte bindande med avseende på det slutliga avtalet, ehuru den givetvis kan innehålla bestämmelser om ersättning för kostnader och kan medföra vissa rättsverkningar. Den kan under vissa kompletterande förutsättningar t.o.m. få verkan av avtal.” 22 Se Iversen Støtteerklæringer s. 93: “Det vil være mere vild- end vejledende at placere løfter, oplysninger og hensigtserklæringer på en skala fra ‘stærk’ til ‘svag’, thi et konkret løfte — f.eks. om at forhandle — kan være meget svagere end en urigtig oplysning, som konkret giver grundlag for et erstatningskrav.”

We accept that if we do not fulfill our obligations under this Letter of Support, we shall be under an obligation to compensate GPV for this loss which it may suffer in such event. We expressly confirm that this present Letter of Support shall remain in full force as long as PTV is indebted for the above amount to GPV, in as much as we shall continuously monitor the subsidiary’s engagement with GPV.”

 

I fallet antyds frågan om den som undertecknat vissa handlingar verkligen haft behörighet att utfärda dem, men både landsretten och Højesteret gjorde, av vad som går att utläsa av domskälen, ingen bedömning i sak av denna invändning. Tvisten kom på detta sätt endast att röra frågan huruvida GPV hade möjlighet att stödja krav mot UBS på handlingen.
    Själva stödbrevet i fallet är uppbyggt efter vad som kan sägas vara en standardmodell. Rubriken är Letter of Support, som i sig inte säger så mycket om vad som är att vänta i den följande texten. I stödbrevets första stycke anges relationen mellan utfärdaren UBS och dotterbolaget PTV. I brevet anges att det nuvarande ägandet i PTV är 100 procent och att UBS har för avsikt att förbli ägare och behålla det inflytande man vid utfärdandet hade över dotterbolaget. UBS behöll under hela tiden aktieinnehavet i dotterbolaget och efter vad som kan utläsas av landsrettsdomen fortsatte UBS även att utöva sitt inflytande över PTV på samma sätt som tidigare. Ordet “influence” är emellertid vagt och praktiskt är det mycket svårt att exakt säga hur och på vilket sätt inflytandet skulle utövas och därmed också svårt att bedöma avvikelser från åtagandet.
    Det andra stycket innehåller det som kan kallas stödbrevets egentliga hjärta. UBS åtar sig att löpande gå igenom dotterbolagets “status” och detta åtföljs av konstaterandet att man har haft som princip att stödja PTV finansiellt. Denna mening är försåtligt utformad. Den första delen är ett åtagande att gå igenom bland annat dotterbolagets ekonomi och av landsrettens dom framgår att UBS haft ganska stark finansiell kontroll över PTV. Konstaterandet om att UBS har haft som princip att stödja PTV ekonomiskt ser ut som ett löfte, men är det inte. Utan en rakare utfästelse, får detta konstaterande ses som ett politiskt löfte — ett löfte om en målsättning att arbeta för att PTV skall fortsätta vara vid goda finanser. Först i meningen därefter åtar sig UBS något direkt, nämligen att använda sitt inflytande i PTV till att säkerställa att GPV inte drabbas av förluster i egenskap av underleverantör till PTV. Åtagandet går inte ut på att bidra med reda pengar för att hålla GPV skadeslöst. Upplysningen i den föregående meningen, att UBS haft som princip att stödja dotterbolaget finansiellt, får tanken att gå mot att även åtagandet i den följande meningen innebär en betalningsutfästelse, men så är den inte utformad. Man kan också konstatera att UBS utfäst sig att använda inflytandet till att säkerställa att GPV inte drabbas av förluster i anledning av det ramavtal

som slutits med PTV och där GPV står som underleverantör. De förluster som skulle vara ersättningsgilla knyts alltså direkt till ett annat avtal och stödbrevet uppvisar på detta sätt just den karaktäristiska likheten med borgen och andra garantiåtaganden som handlingar av detta slag brukar ha.
    UBS hävdade att den utfärdade handlingen inte skulle vara bindande som avtal. Med tanke på att UBS i handlingen uttrycker att man åtar sig att ersätta sådan förlust som GPV lider av att UBS bryter mot förpliktelserna i handlingen, är det svårt att se att åtagandet inte skulle vara bindande som sådant. Den invändning som UBS återkommande anför är att stödbrevet inte utgjorde en rättsligt bindande förpliktelse som kan likställas med en borgen eller en garanti. Enligt Højesterets bedömning kunde UBS inte anses ha iklätt sig ett ansvar för PTV:s åtaganden mot GPV.
    Till skillnad från den del av stödbrevet som liknar en borgen, är inte de övriga åtagandena dolda. Förpliktelserna vilar på en verklig vilja hos utfärdaren och bedömningsmönstret för denna del av stödbrevet blir därmed ett annat. Stödbrevet behöver inte i denna del bedömas med stöd av idén om avtalsgrundande rättsfakta, för det finns en avtalsvilja som kommit till tydligt uttryck. Det använda exemplet från U 2011.2726/2 H kan belysa det sagda. UBS hade i stödbrevets första stycke förbundit sig att behålla inflytandet över PTV och att inte avhända sig ägandet. Av stödbrevets tredje stycke framgår uttryckligen att UBS åtagit sig ett ansvar för de skador som GPV kunde åsamkas genom att UBS sålde dotterbolaget eller på annat sätt frånhände sig möjligheten att påverka företaget. Detta är en förpliktelse av annat slag än den borgensliknande utfästelsen i stödbrevets andra stycke. Skillnaderna i förpliktelserna framgår tydligt om man undersöker vad som utlöser UBS:s ansvar mot GPV. Även om dotterbolaget skulle ha försummat sina avtalsförpliktelser mot GPV, så kan inte UBS krävas på prestation om inte själva stödmeningen i andra stycket är bindande. Om UBS själv bryter de förpliktelser man åtagit sig i relation till GPV, exempelvis genom att avyttra aktierna i PTV eller minska sitt inflytande över dotterbolaget, så kan stödbrevet läggas till grund för ett ersättningsanspråk. I en mening är alltså stödbrevet bindande, nämligen i den meningen att utfärdaren har åtagit sig ett självständigt ansvar mot GPV att inte avyttra aktierna eller förminska sitt inflytande över dotterbolaget PTV, men det är inte bindande som borgensliknande säkerhet. Ser man stödbrevets delar på detta sätt och systematiskt gör skillnad på vems försummelse som utlöser ansvaret, kan det vara meningsfullt att tala om olika kategorier av stödbrev.

 

4. Ändrade förhållanden
När stödbrev diskuteras, dyker ofta påståendet upp att utfästelserna i handlingen antingen bara skulle gälla under en kortare tid eller att förpliktelserna skulle falla bort om vissa förhållanden ändras. Invänd-

ningen har två skepnader. Enligt den första tankelinjen är avtalet mellan parterna i och för sig bindande, men det är försett med ett uttalat eller underförstått villkor om att vissa förhållanden ger stödbrevsutfärdaren rätt att rygga sitt åtagande. I den andra skepnaden har de förändrade förhållandena sådan verkan, att avtalet blir ogiltigt.
    Det är inget märkligt i att utfästelser eller åtaganden bara kan göras gällande under en viss tid. Parterna ha möjlighet att uttryckligen avtala om viss giltighetstid och det kan även av stödbrevets formulering eller av om omständigheterna vid stödbrevets tillkomst framgå att det endast var avsett att gälla under viss tid eller under vissa förhållanden. Detta är nu inget speciellt för stödbrev, utan något som gäller för alla avtal. Här möter emellertid försöken att fastställa det exakta innehållet i handlingen på svårigheter som flyter av det typiska sätt som stödbrev tillkommer på. Som anmärktes inledningsvis, är parterna i de flesta fall egentligen inte ense om vilka eventuella förpliktelser som kan grundas på stödbrevet. Det går därför ofta inte heller att utläsa någon begränsning i tid eller omfattning ur omständigheterna vid stödbrevets tillkomst. Det är när man blir stående vid detta konstaterande, som påståendet framförs, att alla handlingar av detta slag utfärdas med det underförstådda förbehållet att de endast gäller under samma förhållanden som då de utfärdades, ofta uttryckt med frasen clausula rebus sic stantibus. Som så ofta med uttryck på latin är clausula rebus sic stantibus inte romersk rätt, utan en senare företeelse.23 Uttrycket bygger visserligen på antika förebilder, men som allmän rättslig norm för alla typer av avtal dyker den inte upp på allvar förrän under 1400-talet.24 Som idé ligger invändningen om att avtal endast skall hållas om förhållandena förblir så som de var då avtalet slöts nära den förutsättningslära som formuleras i slutet av 1800-talet. I nordiska framställningar kallas clausula rebus sic stantibus ofta klausulläran. Behovet av en lära enligt vilken alla avtal ingås med det underförstådda villkoret, att det bara gäller under förutsättning att förhållandena förblir konstanta, minskar betydligt när förutsättningsläran får fäste.25 Genom senare utveckling har ytterligare möjligheter att justera för den omständigheten att för-

 

23 Zimmermann Law of Obligations s. 579–582. Se även den stora genomgången av Pfaff Die Clausel Rebus sic stantibus in der Doctrin und der österreichischen Gesetzgebung Fs Unger Stuttgart 1898 s. 221–354, s. 228 f. 24 De historiska trådarna går tillbaka till Seneca och stoicismen. I De beneficiis Lib. IV, XXXV skrev Seneca att förutsättningar måste vara desamma, som de var när löftet avgavs, om den som avgivit löftet skall vara bunden av hedern att hålla det (Omnia esse debent eadem, quae fuerunt quum primitterem, ut promittentis fidem teneas). 25 Läran om clausula rebus sic stantibus är väletablerad på den internationella rättens område och den har fått ett visst uttryck i Wienkonventionen art. 62. Enligt artikeln kan en traktat upphöra att gälla om de nödvändiga förutsättningarna (essential basis) för att parterna skulle ingå traktaten förändras och att verkan av denna förändring medför en genomgripande omdaning av parternas traktatsenliga förpliktelser. Principen har fått ett illustrativt uttryck i det så kallade torskkriget som avgjordes vid Internationella domstolen i Haag i målet Fisheries Jurisdiction Case (United Kingdom v. Iceland) I.C.J. Reports 1973 s. 3.

hållandena ändras på ett för prestationsskyldigheten betydelsefullt sätt formulerats. I de nordiska länderna har jämkningsregler införts som bland annat har till uppgift att korrigera obalans i prestationsskyldighet när förhållandena ändras. Det kan framstå som ett onödigt påpekande, men mot bakgrund av påståendet att konstanta förutsättningar skulle ha en särskilt viktig roll när stödbrev skall bedömas, måste man först erinra sig att inga förhållanden någonsin är precis desamma när ett löfte avges som när det skall fullgöras.26 Nu menar väl sällan den som för fram tanken att prestationsskyldigheten skulle bortfalla om förhållandena ändras att alla förändringar skulle vara relevanta. Påståendet avser nog att vissa särskilt relevanta omständigheter skall vara konstanta, inte att vinden måste komma från samma håll som när löftet avgavs, om avtalet nu inte gäller segelfart, vindkraft eller något där vindriktningen faktiskt skulle kunna vara av betydelse. Därmed uppkommer emellertid svårigheten att avgöra om en viss förändring påverkar skyldigheten för stödbrevets utfärdare att fullgöra de förpliktelser som skulle ha förelegat om allt varit konstant. Frågan blir alltså vad som är rättsligt relevanta förändringar och mer specifikt om konstanta förutsättningar skulle vara särskilt viktiga för att utfärdaren av ett stödbrev skall vara tvungen att prestera.
    Vissa författare i svensk doktrin har i NJA 1994 s. 204 velat se ett uttryck för klausulläran.27 Skyldigheten för utfärdaren av stödbrevet i fallet bygger emellertid inte på handlingen som sådan och Högsta domstolen anger uttryckligen att stödbrevsmeningen inte medför ansvar för utfärdaren.28 Det resonemang Högsta domstolen för och som leder till skyldighet för moderbolaget att betala förefaller bygga på en norm som ligger nära culpa in contrahendo.29 Det som aktualiserat

 

26 Det är som om juristen, trots all praktisk erfarenhet, försöker att återuppleva exakt samma vid en senare tidpunkt på samma sätt som Kierkegaards alter ego Constantin Constantius i Gjentagelsen SKS Bd 4, s. 27–45 [37–70] försöker upprepa upplevelsen från en tidigare resa till Berlin. Värden som vid första resan varit ungkarl var nu gift, gatorna som förra gången varit lugna pinades nu av kraftiga vindar som förde med sig stora mängder sand och damm och den unga dansösen i föreställningen som hänfört Constantin förra gången och då “stod paa Springet”, hon var visserligen kvar på teatern, men “hun havde gjort Springet”. Constantins besvikelse över denna närmast triviala upptäckt, att upprepning i verkligheten är omöjlig, kan framstå som lite löjlig. Men är inte idén om att löften avges under förbehåll om konstanta förhållanden lika löjeväckande? 27 Se Ramberg Tolkning av s.k. stödförklaringar (“comfort letters”) JT 1994–95 s. 131–137, s. 136, Bogdan Fs Ramberg s. 74, Gorton Stödbrev rediviva s. 410 och Winberg Stödbrevet s. 257. 28 Se Bogdan Fs Ramberg s. 74: “Avgörandet grundas i och för sig icke blott på avsiktsförklaringens lydelse utan även på andra omständigheter, såsom att brevet utgjort en förutsättning för adressatens prestation.” 29 Notera att hela det resonemang i NJA 1994 s. 204 som följer efter sist hela stycket i referatet på s. 225 avser ansvar på annan grund än själva stödbrevet. Detta kan, om inte annat, utläsas av inledning till det efterföljande stycket: “Vid bedömningen av frågan om SUAB i övrigt åtagit sig någon förpliktelse gentemot Asfor […].” (Min utmärkning.) Stycket inleds med ett språkbruk som ansluter till inomkontraktuellt ansvar för att sluta i utomkontraktuell terminologi, då SUAB sägs “ha ådragit sig skyldighet att ersätta den skada som vållats Asfor”. Högsta domstolen

 

diskussionen om möjligen löften att stödja annan skulle vara underförstått villkorade av att förutsättningarna inte ändras, är följande del av domskälen:

 

“Brevet har gett Asfor fog för att räkna med att SUAB inte under den tid som omfattades av betalningsvillkoren för oktoberleveransen — åtminstone ej utan föregående underrättelse till Asfor i sådan tid att bolaget kunnat innehålla leveransen — skulle frångå sin i brevet uttalade avsikt att vid behov stödja Ljusne Kätting i annat fall än om förhållandena ändrades på ett sätt som inte rimligen kunnat tas i beräkning när brevet utfärdades.”30

Det som förmodligen förklarar att det framstår som särskilt angeläget att ta hänsyn till ändrade förhållanden när ett stödbrev skall bedömas är nog traditionen i själva formuleringen av stödmeningen. Ofta används medvetet vaga uttryck som “det är vår avsikt att”, “vi erklærer at ville støtte” och “it is our intention to support” som framhåller viljan i ögonblicket då handlingen utställs. Avsikten skulle därmed vara en mer flyktig inställning än viljan, eller åtminstone inte lika djupt känd.31 Men det är just denna osäkerhet parterna spelat på, och en av dem måste förlora i detta spel.
    För egen del har jag svårt att se att påståendet, att löftet avgivits under den outtalade förutsättningen att löftet bara skulle gälla en viss tid eller att ändrade förhållanden skulle lösa löftesgivaren från förpliktelsen, skulle ha en starkare position när bindande stödbrev skall tolkas än annars. Att ur omständigheterna vid handlingens tillkomst härleda ett faktiskt underförstått förbehåll om att utfästelsen bara skall gälla under viss tid eller under vissa förhållanden, torde vara lika omöjligt som att finna den gemensamma partsviljan.
    Även om det inte går att tolka fram ett underförstått villkor, är det ändå möjligt att tänka sig att stödbrev typiskt sett skulle tolkas till ut-

förhåller sig visserligen bara uttryckligen till förstahandsgrunden och inte andrahandsgrunden, som avsåg dolus eller culpa in contrahendo. När Högsta domstolen preciserar förstahandsgrunden i en alternativ del, där prövningen skall avse rätten till “skadestånd på grund av bristande uppfyllelse av ett åtagande gentemot Asfor att lämna stöd åt Ljusne Kätting”, kan uttalandet ändå i situationen knappast avse annat än ett utomkontraktuellt förhållande. Direkt ansvar att betala till Asfor förelåg ju inte och SUAB garanterade heller inte genom stödbrevet att Ljusne Kätting själv skulle fullgöra åtagandet mot Asfor. Jag har svårt att se “åtagandet” som slutligen grundar betalningsskyldigheten som annat än ett oförbindande men culpöst löfte till Asfor. Detta är nästintill läroboksversionen av culpa in contrahendo. Jfr Ramberg JT 1994–95 s. 135, som också har svårt att riktigt få grunder och domskäl att gå ihop med domslutet, men till skillnad från mig slutligen drar slutsatsen att det trots allt måste vara fråga om ett ansvar grundat på själva stödbrevet. 30 NJA 1994 s. 204, Högsta domstolens domskäl, referatet s. 225 f. 31 Jfr Bogdan Fs Ramberg s. 74 som skriver att Högsta domstolen enligt hans mening i NJA 1994 s. 204 uppfattat avsiktsförklaringen så att den “normalt utgör en utfästelse rebus sic stantibus, dvs. att utställaren har åtagit sig att under den aktuella tiden inte ändra sina avsikter utom vid en sådan ändring i förhållandena som inte rimligen kunde tas i beräkning när brevet utfärdades”. Winberg uttrycker samma uppfattning om fallet i Stödbrevet på s. 255–258. Hur man kan lova att inte ändra sin avsikt är väl inte riktigt klart, men att man däremot kan vara rättsligt bunden vid den avsikt man uttryckt vid en viss tidpunkt, oavsett om den motsvarar en verklig vilja eller inte, är däremot helt klart.

färdarens förmån. En jämförelse med en borgensmans ansvar vid ändrade förhållanden kan vara belysande, eftersom stödbrevet vanligen utfärdats just som ett alternativ till att gå i borgen. Det brukar ju sägas att ett borgensåtagande skall tolkas till borgensmannens fördel. Denna norm hänger samman med att en borgensman typiskt sett går i borgen utan att få kompensation för sitt åtagande. När en nära vän eller släkting går i borgen för en privatpersons lån till en bank, kan denna tolkningsregel ha visst fog för sig. Emellertid ger inte praxis stöd för att borgensåtaganden som avgivits i kommersiella förhållanden skall tolkas till borgensmannens fördel. I de avgöranden som gällt borgen i kommersiella sammanhang har heller inte senare omständigheter tillmätts någon egentlig roll när borgensmannen haft lika god eller bättre möjlighet att värdera risken för att lånet inte skulle kunna komma att återbetalas.32 Föreligger det intressegemenskap mellan borgensmannen och gäldenären i det förhållande som borgensåtagandet skall utgöra en säkerhet för, blir det än svårare att finna grund för att tolka åtagandet till borgensmannens fördel. När stödbrev utfärdas, har utfärdaren av handlingen vanligtvis lika stor eller större möjlighet att bedöma gäldenärens möjlighet att fullgöra sina förpliktelser. Det föreligger också ofta intressegemenskap mellan stödbrevsutfärdare och gäldenär. Fastän det finns skillnader mellan en borgen och ett stödbrev, är det ändå mot bakgrund av denna praxis, svårt att se att tolkningen av stödbrevet borde göras till förmån för stödbrevets utfärdare. De skäl som kan grunda en regel om mild behandling av en privatperson som gått i borgen utan något eget ekonomiskt intresse i huvudskulden föreligger helt enkelt inte här.
    Fastän varken underförstådda förbehåll bör tolkas in eller särskilda hänsyn att skydda stödbrevsutfärdaren föreligger på mer objektiv grund, tycks frågan ändå ha visst grepp om tanken i både domstolar och rättsvetenskapen. Frågan verkar ha fått nytt liv genom avgörandet T 358-99 från Hovrätten för Skåne och Blekinge. Domen meddelades 13 februari 2001 och brukar gå under beteckningen Scandoramafallet. Bakgrunden var i korthet följande: Scandorama Aktiebolag (Scandorama) bedrev bussrese- och resebyråverksamhet. År 1987 bildade bolagets ägare tillsammans med en ytterligare person Handelshuset Ribema Aktiebolag (Ribema). Ribemas verksamhet bestod i köp, försäljning och förvaltning av fastigheter. Under åren efter bildandet förvärvade Ribema flera obebyggda fastigheter. Planen var att bebygga dessa fastigheter med radhus, men på grund av fastighetskrisen kom slutligen endast några av fastigheterna att bebyggas. Ribemas ägare sålde senare aktierna i bolaget till Scandorama som därigenom kom att stå som moderbolag till Ribema.

 

32 Se min artikel Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden SvJT 2008 s. 867–876 och särskilt genomgången på s. 870–872 med utgångspunkt i fallen Rt 1983 s. 716, U 1991.330 H och NJA 2005 s. 44.

Byggprojekten krävde finansiering och när lånen skulle sättas om till en slutlig finansiering från de byggnadskreditiv som använts under tiden radhusen uppfördes, krävde banken BoLån säkerhet av moderbolaget. Scandorama avböjde emellertid att gå i borgen för dotterbolagets skulder och istället utfärdades två i huvudsak likalydande stödbrev 20 februari 1991 respektive 30 april 1991. Allt detta sker alltså alltmedan finanskrisen står vid dörren eller kanske redan klivit över tröskeln.33 Ribema kom på grund av fastighetskrisen att dras med likviditetsproblem under flera år och bolaget sattes slutligen i konkurs 1998.
    I de två handlingarna, vilka båda betecknades som Letters of Intent, åtog sig Scandorama “att finansiellt stödja bolaget så att det alltid har möjlighet att fullgöra sina åtaganden”. Banken yrkade att domstolen skulle fastställa att Scandorama på grund av de åtaganden som gjorts i stödbreven var skyldigt att utge ersättning till BoLån för den förlust banken lidit på grund av att bolaget inte erhållit full utdelning i Ribemas konkurs för sin fordran. Scandorama invände mot kravet att handlingarna inte kunde grunda sådan betalningsskyldighet och anförde en rad invändningar, bland annat att åtagandet var begränsat och redan hade fullgjorts av Scandorama. Åtagandet skulle därför endast gälla under begränsad tid och under förutsättning av att inget oförutsett inträffade efter utfärdandet av handlingen.
    Både tingsrätt och hovrätt konstaterar att det inte gick att slå fast någon gemensam partsavsikt bakom de undertecknade handlingarna. De principer som slagits fast i tidigare praxis från Högsta domstolen skulle därför tillämpas i detta fall för att avgöra huruvida Scandorama kunde åläggas betalningsskyldighet för Ribemas lån hos BoLån. Både tingsrätt och hovrätt fann, med något olika motivering, att handlingen inte kunde grunda ansvar för Scandorama att betala Ribemas skulder till BoLån. Tingsrätten motiverar i huvudsak utgången i målet på följande sätt:

 

“Enligt vad parterna är överens om har Scandorama med början redan år 1991 och under ett antal år framåt lämnat Ribema ett betydande finansiellt stöd som i stor utsträckning också kommit BoLån till godo. Scandorama har alltså till en början lojalt uppfyllt sitt åtagande mot BoLån enligt stödbreven. De effekter i fråga om nedgång i omsättning och lönsamhet som Scandorama senare kom att drabbas av till följd av den finansiella krisen, liksom Ribemas problem till följd av krisen på fastighetsmarknaden, är sådana ändrade förhållanden som man från Scandoramas sida inte hade bort räkna med när man utfärdade breven. I målet har inte kommit fram annat än att Scandoramas bristande uppfyllelse av sitt åtagande mot BoLån haft

 

33 I efterhand kan man konstatera att finanskrisen i realiteten redan hade inletts 1990, även om väl ingen då riktigt med säkerhet kunde förutse hur allvarlig eller långvarig krisen skulle komma att bli. Det välkända kronförsvaret, då Riksbanken höjde styrräntan till femhundra procent, inträffade på kvällen den 16 september 1992 och det första krispaketet presenterades den 20 september 1992 och ett andra 30 september samma år. Den akuta krisen var över redan 1994, men återhämtningen tog lång tid.

sin grund i att man till följd av de oförutsedda händelserna inte längre hade någon möjlighet att finansiellt kunna stödja Ribema. Av detta följer att Scandorama inte kan anses ha ådragit sig någon skyldighet att ersätta BoLån den förlust som BoLån orsakas genom att man inte kan få full utdelning för sin lånefordran i Ribemas konkurs.”34

Tingsrätten utgår alltså från att handlingen i och för sig är bindande, eftersom ett “uppfyllande” mot BoLån annars inte vore möjligt. Det bör anmärkas att tingsrätten inte ansåg att skyldigheten utgjorde en direkt betalningsskyldighet till BoLån, men möjligen en indirekt sådan. Den fråga som tingsrätten ställs inför med denna förståelse av handlingen, är att avgöra huruvida Scandorama genom att inte tillföra medel till Ribema orsakat en ersättningsgill skada för BoLån. Med utgångspunkt i att avsiktsförklaringarna visserligen grundade en förpliktelse för Scandorama att tillföra Ribema medel, blir frågan alltså om denna skyldighet upphört. Enligt tingsrättens bedömning förelåg inte längre någon skyldighet för Scandorama att tillföra ytterligare medel till Ribema eller Ribemas konkursbo. Anledning till att förpliktelsen bortfallit uttrycks i domskälen i termer av “ändrade förhållanden man inte hade bort räkna med” vilket väl får förstås som en hänvisning till någon variant av förutsättningsläran eller underförstådda villkor om oförändrade förutsättningar för fullgörelsen. Exakt vilken rättslig grund som stödjer tingsrättens bedömning går inte att utläsa.
    Hovrättens bedömning av Scandoramas förpliktelser avviker inte på något avgörande sätt från tingsrättens. Själva kärnan i bedömningen var följande:

 

“Åtagandet är av svagare karaktär där Scandorama förvisso utfäst sig att ekonomiskt stödja Ribema men knappast ovillkorligt och under förhållanden som inte rimligen kunnat förutses vid stödbrevens utfärdande, jfr. NJA 1994 s. 204.”35

Hovrätten redovisar inte hur avgörandet att det var fråga om ett stödbrev “av svagare karaktär” träffades. En välvillig tolkning av hovrättens uttalande skulle kunna vara, att man velat uttrycka att handlingen inte gav upphov till en direkt betalningsförpliktelse. Jämför man emellertid formuleringen i detta mål med kärnan i stödbrevet som bedömdes i det danska fallet U 1994.470 H, så är det fråga om precis samma typ av indirekta åtagande som i Scandoramafallet. Stödmeningen i det danska fallet löd:

 

“[O]m fornødent vil [vi] tilføre selskabet tilstrækkelige likvide midler til, at det til enhver tid er i stand til at opfylde sine forpligtelser overfor banken.”

 

 

34 Malmö tingsrätts domskäl i mål T 680-98 meddelad 9 juli 1999, originaldomen s. 16. 35 Dom den 13 februari 2001 i mål T 358-99 av Hovrätten över Skåne och Blekinge, domskälen s. 3.

Åtagandet i U 1994.470 H är led för led överensstämmande med formuleringen i det svenska fallet och vore det inte för att den avfattats på danska, hade texten varit likalydande frånsett en enda del, nämligen att utfärdaren i det danska fallet utfäster sig att tillföra dotterbolaget likvida medel. I det senare avgörandet U 1989.1289 H fann Højesteret under dissens att följande formulering inte utgjorde en bindande utfästelse:

 

“Vi erklærer samtidig i forbindelse med ydelse af ovennævnte, økonomisk at ville støtte [dotterbolaget] med henblik på, at selskabet vil være i stand til at opfylde sine forpligtelser overfor [banken].”

 

Majoriteten i U 1989.1289 H fann att förpliktelsen kunde fullgöras på annat sätt än att likvida medel tillfördes, medan den skiljaktige inte ansåg att skyldigheten att stötta dotterbolaget ekonomiskt kunde förstås på annat sätt än i U 1994.470 H och alltså utgjorde en direkt bindande förpliktelse mot banken.36 Vill man hålla sig till den i och för sig olämpliga terminologin svaga, mellanstarka och starka stödbrev, är det mot denna bakgrund svårt att hänföra stödbrevet i Scandoramafallet till annat än övre skiktet av gruppen mellanstarka och möjligen till gruppen starka stödbrev. Skillnaden mellan att tillföra likvida medel och att stödja ekonomiskt, som är nog så subtil, kan möjligen leda till olika bedömningar, men knappast till att utfästelsen skulle vara så klart oförbindande som hovrätten antyder med sin formulering.
    Som framgått av beskrivningen ovan, är jag inte beredd att tillmäta klausulläran betydelse på detta rättsområde. Inte heller finns det enligt min mening anledning att i kommersiella sammanhang behandla stödbrevsutställaren mer varsamt än borgensmän i allmänhet. Invändningarna i fallet, att luften gått ur fastighetsmarknaden och att finanskrisen slagit hårt, skulle knappast ha bärkraft om det varit fråga om en privatperson som gått i borgen. Ändå har det ifrågasatts i svensk doktrin om krav som grundar sig i ett bindande stödbrev verkligen kan riktas även mot en utfärdare med betalningssvårigheter. Hellner har exempelvis i tiden före NJA 1995 s. 586 uttalat följande i frågan:

 

“Om även moderbolaget går i konkurs bör enligt min mening — men den står helt för min räkning — kreditgivaren inte kunna i konkursen bevaka en fordran på grund av ett letter of awereness. Såtillvida föreligger en skillnad mot borgen i egentlig mening. […] Kreditgivaren får då bedöma om han vill nöja sig med en säkerhet som duger så länge moderbolaget har en god

 

36 Av U 1994.470 H framgår att Højesteret ålade utfärdaren en direkt förpliktelse att betala till stödbrevsmottagaren, inte bara en skyldighet att fortsätta tillföra bolaget som upptagit lånen ytterligare medel. Praktiskt skulle ju en fortsatt skyldighet att tillföra dotterbolaget medel vara ineffektiv, eftersom medlen inte kan destineras inom konkursboet till en viss konkursborgenär.

ställning, eller om han vill ha säkerhet som ger honom rätt till utdelning i moderbolagets konkurs.”37

Någon ytterligare motivering till att det skulle vara skillnad mellan ett borgensåtagande och ett stödbrev ges inte. För mig framstår inte detta ställningstagande mot bakgrund av praxis som bärkraftigt. Utgången i NJA 1995 s. 586 tycks bekräfta att ansvaret inte bortfaller på den grunden att stödbrevsutfärdaren hamnat på obestånd, eftersom den omständigheten att moderbolaget som utfärdat stödbrevet hade försatts i konkurs inte utgjorde hinder för att anse stödbrevet bindande.38 Ett stödbrev som bedömts vara bindande som en borgen och som är utfärdat av en kommersiell aktör borde alltså behandlas som ett borgensåtagande även i konkurs, även om det till namnet inte är en borgen.
    Utgången i Scandoramafallet är enligt min mening dåligt motiverad och stämmer alltså inte in i det mönster som etablerats i Norden för stödbrev. Den omständighet i målet som kunde tala för en annan utgång, om man nu anser stödbrevet vara bindande som en borgensliknande säkerhetsrätt, är att Scandorama under flera tillfällen skjutit till medel för att ge Ribema möjlighet att fullgöra sina åtaganden. Emellertid är det svårt att komma ifrån, att formuleringen i stödbreven är att Scandorama åtar sig att stödja Ribema så att bolaget “alltid har möjlighet att fullgöra sina åtaganden”. Något som alltid skall vara på ett bestämt sätt har, tvärt emot påståendena i målet, ingen bortersta tidsgräns. Finner man, som hovrätten möjligen gör, att stödbrevet i och för sig är bindande, kan alltså enligt min mening inte de förändrade förhållandena grunda slutsatsen att Scandoramas ansvar föll bort. Eftersom löftet var att stödja Ribema ekonomiskt och inte att tillföra likvida medel, hade dock en mer noggrann tolkning av stödbrevet kunnat ge resultatet att handlingen aldrig varit juridiskt bindande för Scandorama.39 Även om domslutet alltså enligt min mening är korrekt, bör domsmotiveringen inte ges mer uppmärksamhet än nödvändigt och den rubbar knappast ett i övrigt klart rättsläge. Av den omständigheten att Högsta domstolen inte beviljade prövningstill-

 

37 Hellner Kommersiell avtalsrätt, 4 upplagan Stockholm 1993, s. 80. Se instämmande Bogdan TfR 1988 s. 665 i förhållande till samma ställe ur tidigare upplaga. 38 Det kan noteras att Hellner själv i Stödbrev — några reflexioner JT 1995–96 s. 1225–1226 på s. 1225 beskriver det så, att Högsta domstolen tagit avstånd från hans rekommendationer avseende själva tolkningsförfarandet så som det uttrycktes i Kommersiell avtalsrätt. 39 Möjligen avser Gorton i Stödbrev rediviva s. 414 att uttrycka en annan åsikt här, eftersom han understryker att han “egentligen inte är negativ till Hovrättens slutsatser i Scandorama-fallet.”, men samtidigt strax tidigare i bidraget framhållit att han inte är enig om att brevet skulle vara av “svagare karaktär”.

stånd i målet kan heller inte vare sig det ena eller det andra om en förändrad hållning i det materiella rättsläget utläsas.40

Affärsliv och juridik
Den affärsmässiga kontexten måste tas på allvar, när man skall avgöra vilka förpliktelser som kan grundas på ett utfärdat stödbrev. Med mitt sätt att se på saken har nämligen stödbrevet två huvudsakliga funktioner, den ena affärsmässig, den andra rättslig. Så länge man håller sig på den affärsmässiga sidan, går det inte att på allvar analysera stödbrevet med rättsliga instrument. Huruvida utfärdaren av stödbrevet “presterar” till mottagaren av brevet styrs då inte i första hand av en rättslig värdering av handlingen, utan av hur marknaden kommer att uppfatta att utfärdaren inte skjuter till medel eller på annat sätt aktivt bidrar till att mottagaren av stödbrevet blir rimligt nöjd.41 Detta kommer till tydligt uttryck i NJA 1995 s. 586, där en av representanterna för utfärdaren av stödbrevet påstår att man från stödbrevsutställarens sida räknat med en moralisk plikt för bolaget att betala dotterbolagets skulder och att detta skulle ha skett oavsett om en juridisk förpliktelse att betala till stödbrevets mottagare förelåg, eftersom man annars skulle ha varit “ute ur lånemarknaden”.42 På liknande sätt beskriver ett av vittnena i U 1998.1289 H, som vid tiden för stödbrevets utfärdande var ordförande i moderbolagets styrelse, att han inte hyste någon tvekan om att stödbrevet inte utgjorde en juridiskt bindande förpliktelse, men att “vi ville ikke kunne optræde på de bonede gulve, hvis vi tillod et datterselskab at undlade at opfylde sine forpligtelser”.43 Alltför ofta blandas dock den affärsmässiga och den rättsliga funktionen hos ett stödbrev samman. Insikt i den affärsmässiga funktionen är viktig för att förstå varför stödbrevet ur ett avtalsrättsligt perspektiv är så illa formulerat. Utöver denna bakgrundsförståelse har den affärsmässiga funktionen ingen betydelse när väl utfärdaren väljer att inte längre agera i enlighet med vad som möjligen vid utfärdandet var ett riktigt beteende. När man väl kommer till den rättsliga bedömningen, är uppgiften att avgöra om förpliktelser flyter ur stödbrevet och hur omfattande dessa är. Halvbindande avtal är och förblir en utopisk dröm, där båda parter vill kunna säga att avtalet samtidigt är bindande och utan rättsverkan. Den som skall tolka stödbrevet med syftet att avgöra huruvida någon prestationsskyldighet kan åläggas stödbrevets utfärdare, måste i allt väsentligt finna svaret med utgångs-

 

40 Högsta domstolen fattade den 25 september 2001 beslut att inte bevilja prövningstillstånd i målet T 996-01. Av akten framgår inget om skälen för att prövningstillstånd inte beviljades, eftersom beslut av detta slag inte motiveras. 41 Jfr Bogdan TfR 1988 s. 655: “Juridiken är dock, oavsett om juristerna gillar det eller ej, ingalunda det enda och kanske inte ens det dominerande rättesnöret i affärslivet, där det moraliska trycket och en hotande förlust av anseende stundom kan vara minst lika effektiva påtryckningsmedel som en hotande stämning för kontraktsbrott.” 42 NJA 1995 s. 586, referatet s. 597. 43 U 1998.1289 H, referatet s. 1295 sp. 1.

punkt i det ur rättslig synvinkel dåligt formulerade stödbrevets text. Endast i undantagsfall kommer omständigheterna vid stödbrevets utfärdande att vara av betydelse för tolkningsresultatet.
    Uppdelning av stödbreven i olika grupper efter de kriterier som vanligtvis utpekats i doktrinen, saknar värde för förståelsen av stödbrevet som borgensliknande säkerhetsrätt.44 Det kan däremot finnas en pedagogisk poäng med att skilja på dessa borgensliknande åtaganden, som utlöses av annans oförmåga att prestera till stödbrevsmottagaren, och de situationer då stödbrevsutställaren blir betalningsskyldig på grund av att stödbrevsmottagaren orsakats skada av att utfärdaren inte fullgjort en direkt förpliktelse, exempelvis åtaganden att behålla aktier eller ha uppsikt över ett dotterbolags skötsel. Förpliktelsen i dessa senare fall är självständig såtillvida att det är stödbrevsutfärdarens egen bristande uppfyllelse som utlöser ansvaret. Det bör framhållas att dessa två ansvarssituationer kompletteras av reglerna om culpa in contrahendo, som åtminstone i vissa situationer kan utlösa ett betalningsansvar liknande det som kunde ha grundats direkt på stödbrevet.45 Bedömningsmönstren för att avgöra om begränsningar i skyldigheten att prestera föreligger, kan inte gärna vara andra för stödbrev än de som vuxit fram kring borgensåtaganden. Då stödbrev utfärdas i ett kommersiellt sammanhang, bör inte utfärdaren kunna invända att åtagandet bara skulle gälla under en kortare tid eller att prestationsskyldigheten bortfallit på grund av förändrade förhållanden. Detta innebär att den som utfärdat ett stödbrev som bedömts vara bindande som en borgensliknande säkerhetsrätt inte kan undgå skyldighet att prestera ens om utfärdaren senare skulle ha försatts i konkurs eller eljest hamnat i ekonomiskt trångmål när prestationen utkrävs. Möjligen kunde man istället diskutera om åtaganden av detta slag skall kunna sägas upp för framtiden. En sådan uppsägning av en borgensliknande säkerhetsrätt kan emellertid inte ha den verkan, att ansvar som redan uppkommit för stödbrevets utfärdare före uppsägningen bortfaller.46 Möjligen kan allmänna regler om uppsägning av långvariga avtal tilllämpas för själva uppsägningen så som de kommit till uttryck i praxis

 

44 För mig framstår alltså inte heller Bogdans uppdelning, så som den presenteras i TfR 1988 s. 660–666, i objektiva fakta, subjektiva fakta och utfästelser för framtiden som hjälpsam för att avgöra om åtagandet kan fylla samma funktion som en borgen. 45 Jfr NJA 1994 s. 204 och diskussionen ovan i fotnot 29 om grunderna för ersättningsansvaret i fallet. 46 Frågan förefaller inte ha behandlats utförligt i doktrinen och verkligt vägledande praxis saknas. Walin hänvisar i Borgen och tredjemanspant, 3 upplagan Stockholm 2002, på s. 75 till avgörandet NJA 1892 s. 331. Ussing uttalar i Kaution, Köpenhamn 1928, s. 302 att borgensmannen inte utan att ha avtalat om det särskilt kan komma ifrån ansvar som uppstått före tidpunkten för uppsägningen. Smith behandlar frågan om uppsägning utan särskild överenskommelse i Garantikrav og garantistvern, 2 upplagan Oslo 1981, på s. 322–325. Slutsatsen i resonemanget är även hos Smith att ansvaret “fryses” vid tidpunkten för uppsägningen, men redan uppkommen förpliktelse kvarstår.

även när det är fråga om ett stödbrev, oavsett om det gäller ansvar för annans åtagande eller eget självständigt åtagande mot stödbrevsmottagaren.47 Det kan framstå som besvärande att det fortfarande bara finns två avgöranden från de högsta dömande instanserna i Norden där stödbrev ansetts vara bindande. Både svenska Högsta domstolen och danska Højesteret har emellertid etablerat bedömningsmönster som vid det här laget får uppfattas som fasta. Snarlika formuleringar om hur de förpliktelser som kan grundas på stödbrevet skall bestämmas återkommer i dom efter dom. Skeptikern kommer trots dessa konstateranden fortsätta att förtjust återberätta historien om hur en mor stolt tittar på soldaterna som marscherar förbi och konstaterar att alla gick i otakt utom hennes son.48 Låt oss då konstatera att åtminstone Sverige och Danmark går i otakt tillsammans och det kan inte hållas för uteslutet att övriga Norden, om man undersökte saken närmare, går i samma takt och riktning.

 

47 Jfr NJA 2009 s. 672 som gällde uppsägning av ett avtal om återförsäljning. 48 Ramberg Stödbrev och den svårfångade partsavsikten JT 1995–96 s. 827–832, s. 832.