Lilla lagboken, Utgiven under redaktion av Per Henrik Lindblom och Kenneth Nordback, Iustus Förlag, Uppsala 1998, 1284 s.
Varför en ny lagbok? Denna fråga ställer utgivarna i förordet, och fortsätter: Vi har ju redan Svensk Författningssamling i dussintals stora band, den vackra och väldiga Blå och den ännu större och tyngre Röda! Finns det plats för en ny lagsamling i bokhyllan? När jag började läsa juridik i slutet av sextiotalet tycktes detta ämne bäras upp av fyra publikationer: lagboken, Nytt Juridiskt Arkiv, Svensk Juristtidning och Malmströms lärobok i civilrätt. Länge förblev det så. Under de senaste åren har det emellertid skett en utveckling när det gäller den juridiska litteraturen som påverkat detta mönster. Utgivningen har ökat. Nya förlag har tagit upp konkurrensen med de etablerade produkterna. Marknaden förfaller ha breddats och de ekonomiska förutsättningarna för att kasta sig in i publikationen av juridiska standardverk tycks ha blivit väsentligt bättre. Den encyklopediska Karnov med sin blandning av lagbok och kommentar har gjort sitt intåg, i varje fall i bokhyllorna. Samtidigt har CD-ROM och Internet skapat nya produkter både när det gäller författningar och rättsfall. Inte heller Svensk Juristtidning får regera ensam. I Juridisk Tidskrift har SvJT fått en värdig kollega eller konkurrent — hur man nu vill se det. Den enda publikation som förefaller ohotad är läroboken i civilrätt som emellertid numera skall kallas Agells lärobok i civil-
rätt eftersom professor Anders Agell sedan flera år tillbaka är utgivare av denna utmärkta introduktion till civilrätten. Tillbaka till Lilla Lagboken. Min första reflektion när jag för första gången tog Lilla Lagboken i min hand var: Varför har ingen tänkt på detta förut? En lagsamling som har ett sådant format att den kan hanteras. Kanske är det så att vi länge levt i tron att en lagsamling måste ha den blåas format. Den röda, Sveriges Lagar, som är än mer väldig, stöder ett sådant antagande. Detta med storleken har sin betydelse. Den som suttit vid de europeiska kommitté- och förhandlingsborden har med avundsjuka kunnat se hur våra kontinentala juristkolleger tagit hjälp av små smidiga lagsamlingar och samlingar av konventionstexter. Dessa publikationer har ungefär samma format som en pocketbok och har dessutom ofta mjuka pärmar. De svenskar som inte orkar släpa på den blåa är hänvisade till att botanisera i buntar med fotokopior. Varför skall det behöva vara på det sättet? Inte kan väl tanken ha varit den att svensk rätt passar bäst hemma i Sverige och då i en bokhylla eller på något annat fast underlag? Nej, frågan är nog egentligen om inte en ny lagbok borde vara ännu mindre än Lilla Lagboken och kanske ha mjuka pärmar. För det är ju använd en lagbok skall vara. I bokhyllan gör den ingen nytta. Jag tycker i