En avhandling om aktieöverlåtelser

 

 

Av professor STEFAN LINDSKOG

1. Ämnet
Den 12 juni 1992 disputerade jur. kand. Christina Hultmark vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet, på en avhandling med titeln Kontraktsbrott vid köp av aktier Särskilt om fel (Juristförlaget 1992, 313 sidor). Själv var jag fakultetsopponent.
    Avhandlingen behandlar den obligationsrättsliga sidan av avtal om överlåtelse av aktier, innefattande såväl alla aktier i ett rörelsedrivande bolag1 som några enstaka marknadsnoterade aktier. Avhandlingen är således inte begränsad till avtalstypen aktiebolagsöverlåtelse, även om en sådan överlåtelse utgör ett centralt och grundligt analyserat typfall.
    Framställningen tar sin utgångspunkt i att en aktieöverlåtelse har skett; frågan blir därefter vilka obligationsrättsliga — och då särskilt köprättsliga — problem som kan uppkomma. Tanken är att största uppmärksamheten skall ägnas åt de frågeställningar där köpeobjektets karaktär föranleder särskilda överväganden. Därvid träder felreglerna i förgrunden.
    Den tänkta aktieöverlåtelsen förutsätts vara icke kontraktsreglerad. Det betyder att vad som blir föremål för analys är dispositiva rättsregler; sådana villkor som normalt tas in i ett aktiebolagsöverlåtelsekontrakt blir endast i undantagsfall föremål för uppmärksamhet.

 

I anslutning härtill en kommentar med anledning av avhandlingens titel. Begreppen avtal och kontrakt torde i svensk rätt betraktas såsom synonymer. Det förekommer dock att man låter ordet avtal omfatta det abstrakta rättsförhållandet (rättigheter och skyldigheter som parterna har mot varandra i anledning av de korresponderade viljeförklaringarna) medan med kontrakt då avses det dokument vari parterna tagit in de villkor som de avsett skola normera transaktionen.2 Skillnaden mellan det abstrakta rättsinnehållet (avtalet) på den ena sidan och av ett av parterna i normeringssyfte upprättat dokument (kontraktet) på den

1 En sådan överlåtelse betecknas i det följande aktiebolagsöverlåtelse (jfr Lindskog Festskrift till Gotthard Calissendorff (1990; nedan citerad Lindskog Fel) s. 129 not 1 och Lindskog Festskrift till Kurt Grönfors (1991; nedan citerad Lindskog Balansräkningsgaranti) s. 306 not 4). Karnell Festskrift till Rodhe (1976; nedan citerad Karnell) s. 271 f. använder beteckningen i en något vidare betydelse. — Läsaren ombeds ha överseende med att jag redan i första fotnoten och därefter tämligen frekvent hänvisar till egna framställningar; det beror på dels min ingående kännedom om dem, dels att företagsöverlåtelser inte har blivit särskilt mycket uppmärksammat i doktrinen, varför alternativa referenser saknas. 2 Jfr Lindskog Förhandlingsspelet (1989) s. 18.

andra är efter min mening både relevant och av stor pedagogisk betydelse. Därför bör man eftersträva att åstadkomma en terminologi som möjliggör att distinktionen i fråga kan framhållas tydligt. En möjlighet är därvid — och efter min åsikt en lämplig sådan — att låta ordet kontraktsbrott omfatta endast sådana avtalsbrott som innebär ett åsidosättande av ett särskilt i en kontraktshandling intaget villkor. Åsidosättande av en skyldighet som följer av lag eller i allt fall p. g. a. andra förhållanden än av parterna åsyftad normering bör inte kallas kontraktsbrott utan avtalsbrott.3 Eftersom den ifrågavarande terminologin inte är vedertagen innebär dock vad som nu anförts inte någon kritik mot avhandlingens rubrik utan skall snarare ses som ett framhållande av önskemålet om en mer adekvat terminologi på området.

2. Ansatsen
Framställningen är genomgående upplagd så, att med utgångspunkt i ett visst typproblem diskuteras först gällande rätts innehåll varefter sker ett slags tillämpningsanalys med avseende på det fallet att köpeobjektet utgörs av aktier (jfr s. 27 x). Någon gång förekommer en fördjupad och kritisk analys redan i det första skedet — dvs. av de allmänna köprättsliga principerna — men oftast nöjer sig förf. med att återge vad hon uppfattat vara gällande rätts innehåll, varefter huvuddelen av diskussionen ägnas åt tillämpningsfrågor med avseende på aktieköpet.
    När det gäller att fastställa innehållet i gällande rätt kan tillvägagångssättet närmast betecknas som deskriptivt. Om inte redan en lagregel ger klart besked bygger förf. sin slutsats på vad som kan utläsas av lagförarbeten, praxis och doktrin. Sedan en dispositiv rättsregel har sålunda fixerats behandlas det särskilda fallet att köpeobjektet utgörs av aktier.
    I fråga om ”tillämpningsanalysen” anger förf. som sin utgångspunkt att det eventuellt ”kan” finnas en möjlighet att inte tillämpa formellt tillämplig lag om lagens reglering inte är ändamålsenlig för den aktuella situationen (s. 19 y). Såvitt gäller bestämmelserna i KöpL ger förf. vidare med stöd i förarbetena4 uttryck för uppfattningen att ett köpeobjektets särskilda karaktär utgör stöd för ett slags ändamålsstyrd ”flexibel tillämpning” (s. 79 n). Det hade varit ett stort värde om förf. mer generellt hade utvecklat denna tes. Att överlåtelseobjektet (och omständigheterna kring köpet i övrigt) kan ha betydelse vid den närmare bestämningen av relativa tidsrekvisit (t. ex. att reklamation enligt 32 § 1 st. KöpL skall ske inom ”skälig tid”) är givet.5 Men kan t. ex. den principiella avgräns-

 

3 Man torde kunna skilja mellan (i) åsyftad partsnormering (t. ex. kontraktsvillkor), (ii) oavsiktlig partsnormering (t. ex. rättsligt relevanta enuntiationer) och (iii) utfyllande rättsnormering (främst lagregler). 4 Se NU 1984:5 s. 164 ävensom hänvisningen i not 6 nedan. 5 Jfr Ramberg i Hellner & Ramberg Speciell avtalsrätt I Köprätt (2 uppl. 1991; nedan citerad Ramberg) s. 48.

ningen av vad som är direkt resp. indirekt skada påverkas av sådana förhållanden?6

3. Innehållet i huvuddrag
Ämnet, avgränsningar och metod redovisas i kap. 1. Synpunkter härpå kommer att ges på olika ställen i den följande framställningen.
    Kap. 2 handlar om aktieförvärvet som avtalstyp. Förf. pekar här bl. a. på att en aktieköpares värdering av aktierna ofta bygger på antaganden om okända framtida förhållanden och i den meningen är en typiskt sett spekulativ transaktion. Vidare framhålls vissa skillnader när företagsöverlåtelser sker genom försäljning av inkråm i stället för aktierna i det rörelsedrivande bolaget (denna fråga behandlas åter i kap. 10).
    I kap. 3 anges vissa avtalsrättsliga utgångspunkter. Således påpekas att avtalsfriheten i fråga om aktieöverlåtelser kringskurits av en rad lagbestämmelser. De särskilda problem som kan uppkomma därvidlag berörs inte närmare. Det framhålls vidare att det inte finns några formkrav för avtal om köp av aktier. Ett uttalande av innebörd att skriftform skulle vara handelsbruk7 vid aktieköp (aktiebolagsköp?) avfärdas mycket bestämt (s. 41 m) och det med allt fog.

 

En annan sak är att om parterna i samband med en tilltänkt aktiebolagsöverlåtelse inlåtit sig i kontraktsförhandlingar (dvs. förhandlingar om vad som skall ingå i ett särskilt upprättat dokument avsett att reglera överlåtelsen) bör normalt avtalsbundenhet förutsätta att kontraktet slutförhandlats och undertecknats.8

Vad gäller frågan huruvida ett kontrakt uttömmande reglerar parternas rättigheter och skyldigheter uttalar förf. (s. 41 f.) att kontraktet har företräde som tolkningsdatum framför andra tolkningsdata. Med detta har sannolikt inte avsetts uteslutet9 vare sig

 

6 I prop. 1988/89:76 s. 60 (jfr s. 22 f.) uttalas: ”Köpeobjektets speciella karaktär kan ... motivera avsteg från de regler som gäller i fråga om köp av lös egendom i allmänhet.” Uttalandet stöder förfs uppfattning om möjligheten av en flexibel tillämpning (jfr också Håstad Den nya Köprätten (2 uppl. 1990; nedan citerad Håstad) s. 25), men det ger knappast någon antydan om i vilka avseenden avsteg skulle kunna ske och vilka kriterierna skulle vara härför. Beträffande vad som möjligen kan vara en ”flexibel tillämpning”, se not 87 nedan. 7 Spörsmålet sägs vara huruvida avtalad skriftform skulle vara handelsbruk. Men om skriftform avtalats är det väl onödigt att repliera på handelsbruket. Ordet ”avtalad” synes ha ”halkat med” p. g. a. sammanblandning med en annan frågeställning, nämligen när skriftformen kan anses avtalad. Se vidare den finstilta texten nedan. 8 Jfr hänvisning s. 41 not 14 (notnumret är i texten förmodligen felplacerat, se not 95 nedan) ävensom Lindskog Förhandlingsspelet s. 143 beträffande parafering. 9 Framställningen är inte helt tydlig av det skälet att förf. behandlar både den situationen att en s. k. ”entire agreement clause” intagits i köpekontraktet och att så ej skett utan att göra riktigt klart vilket av fallen hon uttalar sig om.

att ansvar kan föreligga för lämnade uppgifter som ej influtit i kontraktet eller att i frågor som ej särskilt reglerats i detta dispositiv rätt kommer att gälla.10

Typexemplet är att i ett aktiebolagsöverlåtelsekontrakt intagits ett antal garantier, varefter köparen påstår köprättsligt fel med åberopande av omständigheter som säljaren ej har garanterat, t. ex. uppgifter som säljaren lämnat under hand. Innehåller kontraktet ingen bestämmelse om att säljaren ej ansvarar för andra förhållanden än dem som omfattas av den s. k. garantikatalogen, får han normalt finna sig i att häfta enligt allmänna köprättsliga regler (jfr 1986 års skiljedom),11 och den omständigheten att i ett aktiebolagsöverlåtelsekontrakt införts särskilda bestämmelser om beräkning av prisavdrag hindrar inte att köparen har rätt till hävning om denna påföljd inte har skrivits bort uttryckligen.12

I kap. 4 tar förf. upp olika värderingsmetoder.13 Inledningsvis (s. 43 x) slås fast att den omständigheten att en aktie efter köpet visar sig vara mindre värd än vad köparen erlagt i köpeskilling inte är något fel i sig.14 Däremot kan fel föreligga om förhållanden på vilka köparen baserat sin värdering visar sig avvika från vad han har haft rätt att räkna med. De värderingsmetoder som därefter beskrivs betecknas enligt gängse terminologi marknadsvärdesmetoden (marknadens pris), substansvärdemetoden (värdet på tillgångarna — antingen försäljningsvärdet eller nyanskaffningskostnaden — minus skulderna) och avkastningsvärdemetoden (det ”kapitalvärde” som avkastningen vid vissa förutsättningar så att säga motiverar).
    I kap. 5 lämnas viss information beträffande hur betalning och avlämnande normalt går till.

 

I anslutning därtill sägs (s. 52 f.) att om moderbolaget ställer säkerhet för ett köparens penninglån avsett till betalning av aktierna i bolaget, säkerställandet inte skulle vara civilrättsligt ogiltigt. Efter min mening kan denna ståndpunkt sättas i fråga.15 Vidare framhålls att om

 

10 Se således s. 147 n. — Vilken verkan en s. k. ”entire agreement clause” kan få uttalar sig förf. inte om. För egen del menar jag att en viss skeptisk attityd bör intas till bestämmelser av sådant slag, jfr Lindskog Förhandlingsspelet s. 152 f. 11 I denna dom (som kan återfinnas efter hänvisning på s. 310) ansågs säljaren häfta för köprättsligt fel oaktat att det förhållande som låg till grund för bedömningen ej upptagits i garantikatalogen, se vidare Lindskog Fel s. 130 f., jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 314. 12 Således en skiljedom med skiljemännen f. d. justitierådet Gunnar Ehrner (ordförande) samt advokaterna Björn Edgren och Dag Wersén; domen kommer att publiceras i JT. 13 Motiveringen till varför värderingsfrågan behandlas är något krystad (se s. 43). Efter min åsikt kan frågan om värderingsmetod få direkt köprättslig betydelse i två fall, nämligen dels beträffande huruvida kausalitetsrekvisitet är uppfyllt (se 6.3 nedan), dels vad gäller beräkningen av prisavdraget (se 8.2 nedan). Förf. nämner dock inte något av dessa fall som motiv att beröra värderingsfrågan. 14 Jfr s. 144 med hänvisning i not 210 ävensom Lindskog Balansräkningsgaranti s. 307. 15 Se Lindskog SvJT 1992 s. 87, jfr Nial Aktiebolags och andra företags borgensförbindelser (3 uppl. 1948) s. 24 f.

säkerheten är att betrakta som olovlig vinstutdelning återbäringsskyldighet skulle föreligga enligt ABL 12:5 1 st. Jag anser det ligga närmare till hands att bedöma bolagets bundenhet med stöd i ABL 8:14.16 Slutligen framhålls att man rent allmänt kanske ”kan hävda att ett lån till en person som ämnar köpa aktier i bolaget står i strid mot ändamålet för bolagets verksamhet”. Slutsatsen härav skulle vara att lånet inte kunde åberopas mot bolaget ”eftersom bolagets företrädare saknat behörighet att träffa det”. Åsidosättande av verksamhetsföremålet får dock ske om samtliga aktieägare är överens därom. Är fråga om lån som ges i syfte att låntagarna skall förvärva samtliga aktier i bolaget kan således verksamhetsföremålsbestämmelsen inte med framgång läggas till grund för ett påstående att bolaget är obundet av det träffade avtalet. Efter min åsikt bör dock bestämmelserna i ABL 12:7 — som i allt fall delvis tillkommit i borgenärsskyddssyfte — innebära att bolaget inte äger besluta om lån av angivet slag.17 Den företrädare som med köparen ingår låneavtalet har därför överskridit sin befogenhet18 att göra så, varav följer att bolaget ej är bundet av det träffade avtalet om inte köparen är i sådan god tro som avses i ABL 8:14.

 

Köparens dröjsmål behandlas i 6 kap. och säljarens i 7 kap. I anslutning därtill berörs bl. a. frågor om förutsättningarna för hävning och beräkning av skadestånd.

 

Beträffande köparens rätt att erhålla fullgörelse påpekas (s. 65 m) att offergränsen enligt 23 § KöpL bör vara densamma som gränsen för köparens rätt att vid täckningsköp erhålla skadestånd enligt 68 § KöpL.

 

I 8 kap. tar sig förf. an frågan om aktiesäljarens felansvar. Detta är avhandlingens centrala del. Efter en relativt ingående analys slås fast att aktiesäljarens felansvar följer bestämmelserna i KöpL och inte 9 § 2 st. SkbrL (se vidare 5.1 nedan). Emellertid hävdas också att försäljning av enstaka marknadsnoterade aktier följer de regler som gäller fel i vara såld på auktion (se vidare 5.2 nedan). Därefter behandlas principerna för fastställande av huruvida fel föreligger (se vidare avsnitt 6 och 7 nedan).
    9 kap. ägnas frågan om påföljd när fel föreligger (se vidare avsnitt 8 nedan). Särskild uppmärksamhet får härvid hävningspåföljden, som vid aktiebolagsöverlåtelse ofta ter sig mindre lämplig.
    I 10 kap. görs en jämförelse mellan inkråmsköp och aktieköp.

 

 

16 Jfr Lindskog SvJT 1992 s. 85 ff. samt JT 1992–93 s. 85 och 96 ff. 17 Härmed har jag dock inte tagit ställning i den intressanta frågan om vad som eljest skulle ha varit ett förbjudet lån kan anses tillåtet i den mån det håller sig inom utdelningsbart belopp. 18 Förf. talar om behörighet, ej befogenhet. Att fråga skulle vara om en behörighetsöverträdelse och inte ett befogenhetsöverträdande har också hävdats från annat håll. Jag är av motsatt uppfattning. Emellertid kan jag inte här närmare utveckla skälen för min uppfattning; jag nöjer mig med att hänvisa till dels NJA 1934 s. 280, där HD vid en verksamhetsföremålsöverträdelse fäste vikt vid subjektiva förhållanden på tredje mans sida, dels Stenbeck, Wijnbladh & Nial Aktiebolagslagen (6 uppl. 1970) s. 188.

I anslutning härtill några parentetiska kommentarer. I sakrättsligt hänseende sägs (s. 236 x) aktiebolagsöverlåtelsen skilja sig från inkråmsöverlåtelsen genom att förutsättningarna för när tradition skall anses ha skett är olika. Problemet är nog mer komplicerat än så. Till en början gäller olika sakrättsliga moment vid aktieöverlåtelse beroende på om aktiebrev har utställts eller inte.19 Beträffande inkråmsöverlåtelse torde inte finnas något ”samlat” sakrättsligt moment utan lär varje slag av tillgång som omfattas av inkråmsöverlåtelsen vara att bedöma för sig. Detta betyder att om säljaren sätts i konkurs kan köparen ha vunnit borgenärsskydd för vissa tillgångsslag medan så ej är fallet för andra.20 Vidare sägs att vid inkråmsöverlåtelse övertar inte köparen några skulder varför han inte skulle bli betalningsskyldig för oväntade anspråk. Emellertid kan han komma att drabbas av säljarens skulder genom att en fordringsgäldenär hävdar kvittning (28 § SkbrL). En företagshypoteksborgenär kan också hävda s. k. förföljelserätt.

 

I 11 kap. ges vissa synpunkter de lege ferenda på felansvaret vid aktieköp, varefter behandlas aktier som apportegendom (12 kap.; se vidare 9.1 nedan) och s. k. enkronasöverlåtelser (13 kap.; se vidare 9.2 nedan).
    I 14 kap. diskuteras den särskilda situationen att säljaren skulle kunna hävda anspråk mot köparen p. g. a. ett köparens kunskapsövertag (se vidare 9.3 nedan).
    I 15 kap. behandlas så det fallet att transaktionen skett genom kommissionär (se vidare 9.4 nedan) varefter sker en sammanfattning i 16 kap.

 

4. Inledande synpunkter
4.1 Aktier är ett vanligt köpeobjekt och tvister i anslutning därtill är inte sällan förekommande. Någon mer djupgående framställning i ämnet finns inte i Sverige och inte heller i de övriga nordiska länder. Från dessa synpunkter är avhandlingsämnet väl valt.
    För egen del hade jag dock önskat att åtminstone vissa typiska kontraktsvillkor hade blivit föremål för analys. Aktiebolagsöverlåtelsen är ju normalt kontraktsreglerad, och det finns ett slags etablerat kontraktsmönster21 sålunda, att en rättslig belysning av vissa typvillkor hade kunnat ske. I det läget hade det också blivit naturligt att låta framställningen omfatta företagsöverlåtelser, dvs. aktiebolagsöverlåtelser och s. k. inkråmsöverlåtelser.22 Därigenom hade

 

19 Jfr Rodhe Handbok i sakrätt (1985) s. 216 not 52 ävensom Studier i bolags- och krediträtt (1989) s. 196 och 214. 20 Om köparen därvid i obligationsrättsligt hänseende skulle kunna häva med motiveringen ”allt eller inget” är inte alldeles klart (jfr s. 239). Märk här NJA 1940 s. 449, där ett köpeavtal omfattande fast och lös egendom var ogiltigt beträffande vissa andelar av den fasta egendomen; köparens talan om ogiltighet av köpet i dess helhet bifölls. 21 Jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 309 med hänvisning i not 17. 22 Förf. framhåller (s. 15) det stora antalet företagsöverlåtelser som ett skäl att ägna aktiebolagsöverlåtelsen särskild uppmärksamhet.

bestämningen av de köpeobjekt som behandlas från funktionell synpunkt blivit mindre heterogen än vad som nu är fallet. En överlåtelse av några få marknadsnoterade aktier skiljer sig ofta så avsevärt från en typisk aktiebolagsöverlåtelse, att det kan sättas i fråga om inte skillnaden är större än mellan t. ex. en aktiebolagsöverlåtelse och en fartygsöverlåtelse. Jag ser således för min del en naturlig indelning mellan s. k. finansiella instrument på ena sidan (sådana värdepapper som normalt utgör en naturlig del i ett företags likviditetsförvaltning) och företag på den andra.
    Varför har då förf. begränsat avhandlingsämnet på sätt skett? Det får man ingen riktig klarhet i.

 

Ett möjligt resonemang som jag tycker mig kunna skönja utan att det klart kan utläsas är följande: Aktier företer som överlåtelseobjekt särskilda ”rättsliga” egenheter, som kan påverka bedömningen oberoende av hur en del av det totala antalet aktier överlåtelsen avser. Trots den stora skillnad som förligger mellan en aktieöverlåtelse och en aktiebolagsöverlåtelse är det därför motiverat att behandla alla slag av aktieöverlåtelser i ett sammanhang. Därigenom hamnar också den i avhandlingen mest centrala frågan i ett naturligt fokus, nämligen den huruvida säljarens felansvar vid överlåtelser av aktier omfattas av KöpL.

 

En avhandlingsförfattare måste ges stor frihet att göra sina avgränsningar av ämnet. Emellertid skall gjorda val motiveras. Så har inte skett i det aktuella fallet. Detta är en svaghet, om inte annat därför att avsaknaden av en närmare motivering för den inriktning framställningen givits öppnar upp för kritik som måhända hade kunnat avvärjas; förf. kan ju ha haft övertygande skäl för sina avgränsningar.
    Med utgångspunkt i gjorda avgränsningar måste dock vidare sägas, att en del spörsmål som faller inom de ramar som förf. stakat ut för sitt arbete inte har behandlats alls eller endast behandlats i förbigående. Ett exempel är möjligheten till s. k. köprättslig genomsyn (se 9.5 nedan). Ett annat är identifikationen mellan säljaren och det sålda bolagets företrädare (se 6.2 nedan).

 

4.2 Förfs grepp om källmaterialet är gott. Genomgående har säledes relevanta rättsfall uppmärksammats och den väsentliga litteraturen beaktats. När det gäller förfs metodologiska tillvägagångssätt kan dock betydande invändningar göras. Vissa mer generella sådana tar jag upp i 10.2. Jag skall emellertid i huvudsak lämna synpunkter av sådant slag därhän. I stället vill jag i denna recension främst diskutera sådana frågor som med förfs utgångspunkt kan ses som så att säga materiellt centrala, dvs. praktiskt viktiga tillämpningsspörsmål som kan aktualiseras vid aktieöverlåtelse. Det gäller då främst där jag menar att förfs analys inte kan undgå kritik av det

ena eller andra slaget. Men också när resultatet av förfs analyser efter min åsikt är invändningsfritt kan finnas anledning att kommentera frågan, om denna är av större betydelse från praktisk synpunkt. Slutligen kan finnas skäl att beröra några problemområden som förf. inte har behandlat alls eller endast helt flyktigt, om inte annat så för att jag skall få tillfälle att lufta några egna synpunkter i ämnet.

 

5. Köplagens tillämplighet på aktieöverlåtelser
5.1 Som redan framhållits är avhandlingens mest centrala fråga huruvida KöpLs felregler gäller vid aktieöverlåtelse. Detta spörsmål har diskuterats i doktrinen, därvid olika synpunkter gjorts gällande, allt i från att 9 § 2 st. SkbrL gäller generellt till att KöpL är tillämplig på alla aktieöverlåtelser.23 Förf. stannar vid den senare åsikten (s. 88), en åsikt som jag själv tidigare har givit uttryck för.24 Till stöd för ståndpunkten att KöpLs regler skulle äga tillämpning framhålls till en början (s. 82 x) att KöpL enligt sin ordalydelse är direkt tillämplig på aktieöverlåtelser, eftersom KöpL omfattar ”lös egendom”. SkbrL omfattar bara skuldebrev. Ett åsidosättande av KöpLs felbestämmelser till förmån för stadgandet i 9 § 2 st. SkbrL borde därför inte kunna ske utan att det fanns särskilda ändamålsskäl för detta. Därvid framhålls (s. 86 ff.) att ratio legis för sistnämnda bestämmelse inte gör sig gällande med någon större styrka beträffande aktieköp. Det sagda sammantaget med att bestämmelsen i 9 § 2 st. SkbrL i känd praxis inte tillämpats på aktieöverlåtelse medan så skett med avseende på KöpLs felregler25 ligger till grund för förfs ställningstagande.

 

I anslutning till sin slutsats framför förf. också den synpunkten (s. 89 x) att om skuldebrev i felhänseende hade omfattats av 17 § 3 st. KöpL detta inte skulle medföra någon mer betydande skillnad, eftersom en skuldebrevsförvärvare i normalfallet inte bör ha några befogade förväntningar avseende gäldenärens vederhäftighet. Att i det läget låta felansvaret vid aktieöverlåtelse omfattas av 9 § 2 st. SkbrL ter sig inte särskilt rimligt, eftersom detta skulle medföra betydande skillnader i jämförelse med felansvar enligt KöpLs regler. För egen del är jag inte så säker på att en skuldebrevsförvärvare inte skulle kunna ha några befogade förväntningar avseende gäldenärens betalningsförmåga.26 Ytterligare några

 

23 Se s. 84 f. med hänvisningar. — Det må här påpekas att förf. synes ha missuppfattat Ramberg: Hon utgår från (s. 84 f.), att Ramberg anser att köp av enstaka marknadsnoterade aktier träffas av ”principen” i 9 § 2 st. SkbrL. Emellertid synes Ramberg (s. 40; jfr not 32 nedan) mena att också sådana köp omfattas av 17 § 3 st. KöpL, dock att köparens befogade förväntningar är mycket begränsade. 24 Se Lindskog Balansräkningsgaranti s. 306 ff. 25 Således 1986 års skiljedom; fråga var om en aktiebolagsöverlåtelse (se s. 83 m). 26 Anta att fråga är om ett skuldbrev på stort nominellt belopp, både i absoluta tal och i förhållande till överlåtarens, förvärvarens och gäldenärens ekonomiska situationer. Det visar sig att gäldenären — som framstod som synnerligen solvent — var helt

funderingar: Anta att vid en aktiebolagsöverlåtelse en synnerligen väsentlig del av bolagets tillgångar utgörs av en fordring. Efter vilka kriterier skall man när det gäller frågan om aktiebolagssäljarens felansvar bedöma det förhållandet att fordringsgäldenären visade sig vara betalningsoförmögen; KöpLs felregler eller 9 § 2 st. SkbrL? Och gör det någon skillnad? Frågan berörs vidare i 9.5 nedan. Ytterligare ett spörsmål är om bestämmelsen i 9 § 2 st. SkbrL skall tillämpas vid inkråmsöverlåtelse innefattade en större fordringsstock. Om stocken p. g. a. gäldenärernas betalningsoförmåga är i betydligt sämre skick än vad köparen haft fog förutsätta; skulle inte då köpsrättsligt fel kunna tänkas oaktat bestämmelsen i 9 § 2 st. SkbrL? Jag vill förmena så.

 

5.2 Att en aktiebolagssäljare skall ansvara enligt allmänna köprättsliga felregler är efter min åsikt givet. Större tveksamhet kan man känna när det gäller försäljning av enstaka marknadsnoterade aktier. Enligt förfs mening (s. 89 ff., jfr s. 34 f.) skulle här säljarens felansvar begränsas på samma sätt som gäller när en begagnad vara sålts på auktion (jfr 19 § 2 st. KöpL). Resonemanget fram till denna slutsats är dock inte alldeles lätt att följa.
    I 19 § 2 st. KöpL föreskrivs ett begränsat felansvar när (i) en begagnad vara har sålts (ii) på auktion. Beträffande auktionsrekvisitet uttalar förf. att detta är uppfyllt vid försäljning på börsupprop men inte vid försäljning på den s. k. efterbörsen eller över SAXsystemet. Beträffande begagnadrekvisitet framhåller förf. (s. 91 ö) att det inte leder någon vart att kategorisera aktier som begagnade eller ej.27 Detta oaktat har förf. redan dessförinnan (s. 90 ö) uttalat:

 

Man har vid införande av SAX-systemet troligen inte avsett att förändra den köprättsliga regleringen.

 

Man frågar: Vilken köprättslig reglering? För att det skall vara meningsfullt att tala om köprättslig reglering måste tanken ha varit att försäljning över börsuppropet, som verkligen var en auktionsförsäljning, omfattades av 19 § 2 st. KöpL trots att begagnadrekvisitet måhända inte var uppfyllt. Detta rekvisit behandlar dock förf. inte i sammanhanget utan först senare i texten.

 

Märk här förfs resonemang kring frågan huruvida i påföljdshänseende bestämmelsen i 37 § 2 st. KöpL är tillämplig vid försäljning av marknads-

 

bankrutt. Som säljare och överlåtare trätt i förbindelse med varandra och diskuterat gäldenärens betalningsförmåga skulle här efter min åsikt mycket väl kunna tänkas, att köparen hade sådana befogade förväntningar vad avser gäldenärens betalningsförmåga och därmed skuldebrevets godhet som avses i 17 § 3 st. KöpL. I ett sådant läge innebär 9 § 2 st. SkbrL att skuldebrevsförvärvaren kommer i ett sämre läge än vad han skulle ha gjort om KöpLs bestämmelser hade varit tillämpliga. För övrigt: Om köparen väljer mellan att köpa aktier eller förlagsbevis emitterade av ett visst börsnoterat bolag; varför skulle hans förväntningar vara mindre befogade om han väljer att köpa förlagsbevis i stället för aktier? För köparen är skillnaden i praktiken endast den, att avkastning på aktier erhålls genom kursuppgång och på förlagsbevis genom ränta. 27 Detta rekvisit är väl dock inte mer ”meningslöst” vid en aktieöverlåtelse än vad det är vid t. ex. en auktion av en oljemålning av Monet eller en avelshingst.

noterad aktie. I detta sammanhang görs således entydigt gällande att det begränsade felansvaret vid försäljning av marknadsnoterad aktie har sin grund i marknadspraxis, ej i någon analog tillämpning av 19 § 2 st. KöpL (se 8.2 nedan).28 Den tanke som först slog mig, nämligen att vad förf. försöker åstadkomma är en extensiv tillämpning av bestämmelsen i 19 § 2 st. KöpL genom att dels auktionsrekvisitet utsträcktes, dels begagnadrekvisitet lämnades därhän, därvid den egentliga grunden var ändamålsöverväganden, kan således inte vara riktig.

 

Vidare uttalas:

 

Med ledning (min kursivering) av marknadspraxis bör man kunna anse att mindre poster av marknadsnoterade aktier säljs med begränsat felansvar oavsett om köpet skett via SAX-systemet, via det traditionella börsuppropet eller efterbörsen eller vid sidan av dessa system.

 

Men vilken marknadspraxis avses? Det förhållandet att säljansvar inte brukar utkrävas utgör ingen ”marknadspraxis”. För att ett handelsbruk skall föreligga torde utöver en ren fakticitet krävas ett normativt element av något slag.29 Jag kan svårligen se att situationen är sådan att något handelsbruk är för handen.
    Förfs slutsatser är dock att för marknadsnoterade aktier skulle p. g. a. marknadspraxis gälla sådant begränsat felansvar som följer av 19 § 2 st. KöpL medan för andra aktieöverlåtelser skulle utgångspunkten däremot vara den motsatta. Frågan är emellertid — om man nu för diskussionens skull godtar förfs resonemang — ifall aktiens egenskap att vara marknadsnoterad bör tillmätas någon betydelse i aktuellt hänseende; bör det inte vara själva försäljningssättet som bestämmer hur transaktionen skall bedömas?30 Om säljare och köpare har trätt i förbindelse med varandra bör väl samma regler för säljarens felansvar gälla oberoende av om överlåtelsen avser marknadsnoterade aktier eller aktier i ett privat bolag?

 

Vad gäller själva kärnfrågan — huruvida försäljning över börsen i den ena eller andra formen sker med begränsat felansvar — delar jag förfs åsikt att ett begränsat säljaransvar är lämpligt. Ett sådant skulle kunna följa efter tre alternativa resonemang: (i) Ett begränsat felansvar skulle i linje med förfs resonemang följa av marknadspraxis. (ii) En sådan

28 Notera att förf. också (se s. 85 y) talar om ett begränsat felansvar ”liknande (min kursivering) det som gäller vid köp av begagnade varor på auktion”. Emellertid talas jämväl (s. 89 y, jfr s. 112 n) om att felansvaret skulle vara ”inskränkt på samma sätt” (min kursivering) som vid auktionsförsäljning av begagnat gods. Och ytterligare uttalas (s. 163 x): ”Marknadsnoterade aktier som säljs på börsen (min kursivering) anses som sålda i befintligt skick ...”. 29 Jfr Karlgren Kutym och rättsregel (1960) s. 49 ävensom prop. 1988/89:76 s. 66 med hänvisningar. 30 Märk att förfs distinktion mellan marknadsnoterad och icke marknadsnoterad aktie (se s. 34 ff.) egentligen vilar på, inte själva noteringen utan att det typiska försäljningssättet är olika vid en marknadsnoterad resp. icke marknadsnoterad aktie (se s. 89 y). Det förhållandet att en marknadsnoterad aktie typiskt säljs på ett auktionsliknande sätt får efter förfs resonemang — om jag har förstått detta rätt — konsekvensen att den alltid skall anses såld på ett auktionsliknande sätt.

begränsning skulle följa av 19 § 2 st. KöpL, som ansågs tillämplig vid försäljning av enstaka aktier.31 (iii) Allmänna felregler gäller, dock att ett begränsat felansvar följde därav att en köpare av enstaka aktier från okänd säljare normalt inte kan ha särskilt mycket befogade förväntningar med avseende på förhållandena i bolaget.32 I den mån inte den begränsning av felansvaret som må följa enligt (iii) skulle anses vara tillräcklig ligger efter min åsikt (ii) närmare till hands än (i).

 

5.3 Vid sitt de lege ferendaresonemang menar förf. (s. 243 y) att det kunde vara lämpligt att begränsa säljarens ansvar sålunda, att felpåföljd ej skulle kunna göras gällande på basis av sådana omständigheter som säljaren varken känt eller bort känna till. För egen del känner jag mig tveksam inför denna ståndpunkt.33 Således menar jag att det är en naturlig och ändamålsenlig riskavvägning att låta säljaren svara för alla förhållanden som förelåg vid köpetillfället (förutsatt att vad som påtalas innebär en avvikelse från vad köparen vid köpet har haft anledning räkna med). Om bolagets egendom skadas utan att säljaren vare sig känt eller bort känna till detta, finns det ingen anledning att låta honom komma i bättre ställning bara därför att han strax efter skadetillfället av en tillfällighet överlåter aktierna (frågan om säljarens ansvar för vad som hänt efter köpslutet men före tillträdet är ett annat spörsmål, som jag här lämnar därhän). Motsvarande gäller om en stor kund sätts i konkurs eller ett för verksamheten nödvändigt tillstånd dras in. Någon skillnad på sådant som säljaren bort känna till och sådant som han inte bort känna till bör heller inte göras av bl. a.

 

31 Även om vid försäljning över SAX-systemet en ansvarsbegränsning skulle följa av 19 § 2 st. KöpL skulle kunna ifrågasättas om inte det mest effektiva var att den som satte regler för ”marknadsplatsen” också satte regler för säljarens felansvar. 32 Jfr not 51 och 80 nedan beträffande betydelsen av att en köpares förväntning är ”säljargrundade”. Se också Ramberg s. 40, som synes mena att köparens befogade förväntningar vid förvärv av några få aktier i ett noterat aktiebolag inte sträcker sig särskilt långt, därvid hänvisas till ”principen” i 9 § SkbrL. Notera för övrigt förfs uttalande på s. 89 x: Om skuldebrev i felhänseende hade omfattats av KöpL skulle detta inte medföra så stor skillnad i förhållande till det nuvarande läget, eftersom en skuldebrevsförvärvare i normalfallet inte skulle ”ha några befogade förväntningar beträffande gäldenärens vederhäftighet och därmed skulle överlåtarens/säljarens ansvar motsvara det som redan finns i 9 § 2 st. skuldebrevslagen”. Varför skulle inte detta resonemang (som jag i och för sig inte helt delar, se 5.1 med not 26 ovan) ha tillämplighet också på överlåtelse av enstaka aktie? — Om nu läget är det att försäljning av enstaka marknadsnoterade aktier över börsen i felhänseende omfattas av 17 § KöpL, kan dock uppstå ett svårlöst problem i en alldeles särskild situation, nämligen att den offentliga årsredovisningen är fundamentalt oriktig (jfr s. 129). De adekvata förväntningar en köpare bygger på den offentliga årsredovisningen är i princip köprättsligt befogade (se 7.1 nedan). Frågan är emellertid: Gäller detta också om hela marknaden har vilseletts? Det skulle i så fall kunna betyda ett oändligt övervältrande bakåt i säljleden. Förmodligen gäller att en köpare kan hävda ett felansvar endast om han in casu har byggt sin förväntning på den felaktiga årsredovisningen. Har han däremot litat till marknadens egen värdering torde felansvar inte kunna utkrävas oaktat att marknadens värderingar bygger på den felaktiga årsredovisningen. Rättsläget måste emellertid anses osäkert. Den situationen att hela marknaden är felinformerad berörs på s. 155 m. 33 Jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 307 f. med not 13.

det skälet, att säljaren då får ett intresse att ”vårda sin goda tro” (jfr s. 105 ö). Det bör härvid observeras att säljarens felansvar inte har sin grund i någon ”skuld” på hans sida (jfr s. 92 m och s. 245 n): Största möjliga information hos båda kontrahenterna är från ett samhälleligt perspektiv eftersträvansvärt. En ordning som innebär en fördel för den oinformerade säljaren framför den informerade synes därför mindre lämplig.

 

Att köpare inte kan göra gällande felansvar beträffande sådant som han bort ha kännedom om skapar ett intresse hos denne av att göra sig informerad (om sådant han anses böra vara informerad om). Att säljarens felansvar är oberoende av hans faktiska kunskap skapar ett motsvarande intresse på denna sida. Förfs argument (s. 245 x) att säljaransvar oberoende av subjektiva förhållanden på säljarens sida ökar ”risken för att avtalet inte står fast”, därvid märks att hävning vid aktiebolagsöverlåtelse ofta är en olämplig påföljd, är knappast bärande. Den ultimativa konsekvensen av att vikt fästs vid argumentet skulle bli, att säljaren inte bör ha något felansvar alls, förutsatt att hävning är en påföljd när fel föreligger. Om nu hävning är en olämplig påföljd är det mer närliggande att så att säga ta bort denna ur påföljdsarsenalen än att begränsa säljarens felansvar.

 

6. Om felreglerna
6.1 Som bekant brukar man dela in köprättsliga fel i konkreta fel, varmed avses en avvikelse från en (i vid mening) avtalad standard, och abstrakta fel, som tar sikte på avvikelse från en normal standard. Förf. kritiserar (s. 93 f., jfr s. 27 f.) med fog denna indelning. Den bygger inte på några rättssystematiska skillnader och tjänar knappast heller något pedagogiskt syfte.34 Däremot är den ägnad att skapa oreda och oklarhet. Mot denna bakgrund väljer förf. att lämna den hävdvunna felindelningen därhän för att i stället införa en egen systematik som tar sin utgångspunkt i säljarens beteende (s. 94 n).

 

Vad det här är fråga om är indelning i olika typgrunder för felbedömning. Beträffande felens art görs en distinktion mellan formella fel och värdefel. Den förra felarten tar sikte på fel som vidlåder själva aktierätten. Den senare felarten avser förhållanden hänförliga till bolaget. Tanken är därvid att eftersom aktieköp är en ekonomisk

 

34 Jfr Ramberg s. 169 (men också s. 167 f.). Grauers bygger dock sin framställning om fel i fast egendom på en indelning i konkreta och abstrakta del, se Fastighetsköp (12 uppl. 1991) s. 117 ff., jfr kritik av Olsen och Victorin i JT 1991–92 s. 355 ff. med bemötande av Grauers i JT 1991–92 s. 783 ff. — Beträffande Rambergs felindelning skall tilläggas, att gruppering av konkreta och abstrakta fel vid sidan av rådighetsfel, rättsliga fel och immaterialrättsliga fel inte synes helt invändningsfri. Distinktionen mellan abstrakta och konkreta fel tar sikte på underlaget eller grunden för felbedömningen. De övriga grupperna tar sikte på felets art. Ett rådighetsfel kan således vara såväl abstrakt som konkret grundat (jfr Ramberg s. 62). Vid sidan av rådighetsfel, rättsliga fel och immaterialrättsliga fel hade däremot bort uppställas faktiska fel (jfr förfs indelning s. 93 ö).

transaktion, felet alltid på ett eller annat sätt är relaterat till värdet av det köpta. Det kan dock inte uteslutas att i speciella fall fel skulle kunna föreligga med avseende på bolagets verksamhet ehuru någon värdeavvikelse inte är för handen. Ett möjligt exempel är att köparen tror att bolaget äger en viss fastighet som kan användas för ett särskilt ändamål. Det visar sig emellertid att bolaget äger en annan fastighet, vilken inte är mindre värd än den fastighet köparen trodde bolaget ägde, dock att den inte låter sig användas på det sätt köparen har tänkt sig. Här kan ett funktionellt fel föreligga. Beträffande värdefel kan finnas anledning att skilja mellan avkastningsfel och substansfel (se vidare 8.2 nedan). Denna distinktion gör dock inte förf.

 

Förf. låter således göra en uppdelning35 på tre fall: (i) Har säljaren lämnat uppgift om ett visst förhållande?36 (ii) Har säljaren försummat att ge köparen upplysning om en omständighet som säljaren känt till? (iii) Har säljaren ett ansvar även om han inte känt till förhållandet och inte heller lämnat uppgift om det? Det är att beklaga att förf. inte tog tillfället i akt att mer ingående penetrera frågan hur en lämplig systematisering av olika felgrunder bör göras. Det är inte utan vidare givet att det är ändamålsenligt att välja säljarens beteende som utgångspunkt. Utan att närmare ha fördjupat mig i spörsmålet vill jag nog mena att det ligger närmare till hands att göra en systematisering med utgångspunkt i köparens situation.37 Detta är ju ändå lagstiftarnas utgångspunkt i det att bestämmelsen i 17 § 3 st. KöpL ses som ett slags huvudregel (se vidare nedan). Det är emellertid inte möjligt att närmare gå in på spörsmålet i detta sammanhang; jag får nöja mig med några korta kommentarer.
    Efter min åsikt skulle som en övergripande norm kunna sägas, att fel föreligger om det sålda ”avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta” (17 § 3 st. KöpL).38 Dessa köparens förvänt-

 

35 Denna har viss likhet med den amerikanska indelningen i ”misrepresentation”, ”innocent misrepresentation” resp. ”mutual mistake” (jfr s. 98 x). 36 Säljarens ansvar för lämnade uppgifter behandlas på s. 130 ff. Framställningen är i denna del på det hela taget övertygande. Den kommenteras därför inte vidare utöver följande anmärkning. Rättsfallet NJA 1941 s. 205 anförs (s. 131 med not 159) som ett ”exempel från rättspraxis där säljarens goda tro kan ha tillagts betydelse” beträffande hans ansvar för lämnade uppgifter. Det förtjänar att framhållas att i rättsfallet ansågs någon utfästelse inte föreligga. Vidare yrkades skadestånd. I det läget är det naturligt att god tro tillmäts betydelse. Om köparen däremot hävdat ogiltighet enligt förutsättningslärans regler eller felansvar, hade bedömningen sannolikt blivit en annan, vilket antyds i rubriken (jfr Håstad s. 101). Att köparen yrkat skadestånd och inte prisavdrag har förbisetts också på andra ställen i framställningen (se s. 147 x samt 169 not 306, där det dock talas om ”ersättningsskyldighet”). 37 Jfr Lehrberg SvJT 1990 s. 543 ff., i vilken uppsats Lehrberg ”presenterar ett förslag till en mer ingående och systematisk indelning av fel i olika kategorier”. Detta systematiseringsförslag förbigår förf. utan kommentarer. Det bör dock framhållas, att Lehrberg inte frigjort sig från den gamla distinktionen mellan abstrakta och konkreta fel. 38 Förf. kallar i förbigående (s. 80 xm) bestämmelsen i 17 § 3 st. KöpL för generalklausul. Hon låter dock inte bestämmelsen framträda som en sådan. För övrigt en liten

ningar39 skall därvid bestämmas med hänsyn till omständigheterna vid köpavtalets ingående (jfr JB 4:19).40 Denna norm, som jag skulle vilja kalla normalregeln,41 utgår således från en avvikelse mellan det sålda och köparens förväntning om detta.42 Avvikelsen utgör ett fel om köparens förväntning är befogad. Det centrala spörsmålet blir därför att bestämma när köparens förväntningar skall anses ha fog för sig. Med denna utgångspunkt hade ett antal olika typfall kunnat ställas upp och göras till föremål för diskussion.43 Vilka kriterier är relevanta när det gäller att fastställa huruvida en köpares förväntning skall anses köprättsligt befogad?

 

 

anmärkning; förf. uttalar (jfr Lehrberg SvJT 1990 s. 559) att ”säljaren ansvarar för att köparens synbara (min kursivering) befogade förutsättningar beträffande köpeobjektet inte är felaktiga”. Synbarhetsrekvisitet — som torde vara hämtat från förutsättningsläran — har dock inte kommit till uttryck i 17 § 3 st. KöpL (och så ej heller i den motsvarande bestämmelsen i JB 4:19, vilket Lehrberg synes vara besvärat medveten om). Och köparen kan mycket väl ha haft en befogad förväntning som föranleder felansvar för säljaren oaktat att köparens förväntning inte har varit synbar, jfr 6.2 nedan beträffande spörsmålet om subjektivt rekvisit på säljarsidan (se också s. 162 not 279). En annan sak är att en befogad förväntning normalt bör vara synbar. 39 Efter min åsikt är det lämpligare att tala om köparens förväntningar än om hans förutsättningar av bl. a. det skälet, att ordet förutsättningar lätt leder tanken till förutsättningsläran (jfr föregående not). Och det är inte givet att förutsättningslärans konstruktion är lämplig som utgångspunkt för felbedömningen (annorlunda dock Lehrberg SvJT 1990 s. 543 ff.). Förf. är möjligen av annan uppfattning i det att hon uttalar (s. 154 ö, jfr dock s. 107 f.): ”Felbegreppet brukar bestämmas med utgångspunkt från förutsättningslärans konstruktion.” — Här också en liten anteckning beträffande s. k. gemensamt misstag. Som förf. framhåller har med rätta uttryckssättet ”gemensam förutsättning” kritiserats (se s. 157 not 260). Från köprättslig synpunkt kan emellertid också uttryckssättet gemensamt misstag sättas i fråga; vad det hela handlar om är ju köparens befogade förväntningar. Om en sådan kommer på skam föreligger ett köprättsligt fel oberoende av om säljaren var okunnig om det förhållandet som köparens förväntning avsåg eller om han inte var det. Att vetskap på säljarens sida kan få relevans i påföljdshänseende är en annan sak. Det är också möjligt att vetskapen har betydelse när köparen har en obefogad förväntning, se 6.2 nedan. 40 Efter min mening är principerna i 17 § 3 st. KöpL och JB 4:19 identiska (en annan sak är ett köpeobjekts karaktär kan inverka på felbedömningen, jfr Lehrberg SvJT 1990 s. 543, liksom att undersökningsplikten vid köp av fast egendom är ”automatisk”). Annorlunda dock (synes det) förf.; se 9.5 nedan. 41 Håstad (s. 65) säger att 17 § 3 st. KöpL ”innehåller den generella men tämligen intetsägande huvudregeln”. Lehrberg (SvJT 1990 s. 543) uttalar att fråga är om en av två huvudprinciper (den andra är att fel föreligger om varan inte överensstämmer med vad som följer av avtalet). Ramberg (s. 62) framhåller att köparens befogande förutsättningar är ”det avgörande för bedömningen om fel föreligger”. 42 Observera att fråga inte behöver vara om en medveten förväntning; den kan mycket väl vara omedveten. Det avgörande är att ”köparen inte kände till den egenskap han åberopar som fel”, se Lehrberg SvJT 1990 s. 546. 43 Frågan vad en aktieköpare med fog kan förvänta sig behandlas visserligen som en särskild fråga (avsnitt 8.6, s. 152 ff.), dock först efter en framställning om betydelsen av subjektiva förhållanden på säljarens sida (vetskap som förutsättning för säljarens upplysningsplikt) och säljarens uppgiftsansvar (kallat informationsansvar). Men någon mer inträngande analys av principerna för ”fogbedömningen” sker inte, i det att förf. valt att analysera frågan med utgångspunkten i arten av köparens förväntning och inte det bedömningsunderlag som legat till grund för denna. Det är att beklaga att en mer principiell analys inte utförts. Visserligen kan man med förf. (s. 241 m) säga: ”Det är svårt att avgöra vad köparen med fog kan förutsätta.” Men desto mer angeläget att verkligen gripa sig an denna uppgift!

En första utgångspunkt hade därvid blivit köparens bedömningsunderlag. Detta kan utgöras av det sålda i sig, yttringar från säljaren eller från sådana, för vilka säljaren svarar (det kan vara fråga om allt från rena utfästelser över s. k. enuntiationer till den rena passiviteten),44 offentliga eller allmänt kända uppgifter, uppgifter som köparen fått från en säljaren ovidkommande tredje man etc. Mot bedömningsunderlagets tillförlitlighet (eller ”befogenhetsgrad”) fick ställas vad köparen p. g. a. omständigheterna bort ha känt till om det sålda (här får frågan om köparens s. k. undersökningsplikt betydelse, därvid föreligger en skillnad mellan köp av av fast och lös egendom). Ett speciellt fall är att köparens förväntning i och för sig inte har fog för sig, dock att den får rättslig relevans därför att säljaren känner till den (och underlåter att upplysa köparen om det rätta förhållandet); härom se vidare 6.2 nedan.

 

Bestämmelserna i 17 § 2 st. KöpL torde från systematisk synpunkt närmast böra uppfattas som ett slags ur normalregeln deducerade specialregler.45

Bestämmelsen i 17 § 2 st. 2 p. KöpL kan dock i detta hänseende förtjäna några kommentarer. Situationen är den att köparen avser att använda det köpta för ett särskilt ändamål. Beträffande huruvida det är ägnat härtill har han förlitat sig på säljarens sakkunskap och bedömning. För att fel skall anses föreligga måste köparen ha haft anledning att göra så samt måste säljaren ha insett köparens särskilda ändamål.46 Men köparen kan knappast ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens bedömning om han inte har haft skäl tro att säljaren har insett köparens avsikter. Eller annorlunda uttryckt: Köparen har normalt haft fog att grunda sin förväntning på säljarens bedömning endast om han upplyst säljaren om det särskilda ändamålet.47 När det i 17 § 2 st. 2 p. KöpL sägs att säljaren måste ha insett köparens avsikt bör detta därför knappast uppfattas som ett självständigt rekvisit utan snarare som ett led i ”fogbedömningen”.48

 

44 Jfr Hellner i Juhlajulkaisu Matti Ylöstalo (1987; nedan citerad Hellner Förutsättningsläran) s. 75: ”Tyngdpunkten i bedömningen ligger på vad som kan rättfärdiga köparens antaganden, vare sig detta är säljarens uppgifter eller hans underlåtenhet att handla.” 45 Jfr prop. 1988/89:76 s. 227 (lagrådet), där 17 § 2 st. KöpL sägs innebära en exemplifiering och 17 § 3 st. KöpL den ”bakomliggande tanken”. Det skall dock framhållas att bestämmelsen i 17 § 3 st. KöpL infördes på förslag av lagrådet och saknar motsvarighet i de övriga nordiska köplagarna. 46 Däremot torde förmodligen ej krävas att säljaren skall ha insett köparens tillit. Ej heller krävs att säljaren känt till att godset ej svarade mot köparens särskilda förväntning; det räcker med att han insett förväntningen (således s. 107 x, jfr Håstad s. 64). 47 Jfr Håstad s. 64. — Förf. berör bestämmelsen i den särskilda situationen att en säljare har en tystnadsplikt mot bolaget (se s. 125 y). Ett exempel är att säljaren är styrelseledamot i det bolag där han säljer några aktier. Det framhålls därvid, att tystnadsplikten inte befriar från upplysningsansvaret enligt 17 § 2 st. 2 p. KöpL. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas måste dock föreligga ett köparens särskilda ändamål. Vidare måste köparen med avseende på detta ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. Så är dock normalt inte fallet annat än när köparen genom frågor eller på annat uttryckligt sätt uppmärksammat säljaren på ”det särskilda ändamålet”. Någon oprovocerad upplysningsplikt innebär således inte 17 § 2 st. 2 p. KöpL. 48 Jfr Lehrberg SvJT 1990 s. 564, där det beträffande den i tekniskt hänseende på enahanda sätt konstruerade bestämmelsen i 19 § 1 st. 2 p. KöpL framhålls att ”när köparen haft fog för att räkna med att bli upplyst, föreligger i regel en enuntiativ relevansgrund, vilken gör förutsättningen relevant oavsett säljarens goda eller onda tro”.

6.2 Om säljaren underlåter att lämna uppgift om sådant som han känner till kan han i vissa fall kan ådra sig felansvar. Detta förhållande föranleder att man ibland talar om en säljarens upplysningsplikt. Denna fråga får en ingående behandling, därvid förf. skiljer (s. 112 m) mellan två situationer; när tidigare lämnad information är missvisande, och när säljaren inser att köparen utgår ifrån ett visst förhållande, vilket inte är för handen.
    I det förra fallet (som behandlas på s. 113 ff.) föreligger vad förf. kallar en säljarens korrigeringsplikt. Utgångspunkten är här är att köparen p. g. a. lämnad information har bibringats en befogad förväntning om visst förhållande, vilken förväntning är felaktig. Det är då givet att säljaren kan undgå ansvar härför genom att upplysa om det rätta förhållandet (jfr 18 § 3 st. KöpL). Att beteckna denna möjlighet till ansvarsreducering för upplysningsplikt (eller korrigeringsplikt) är dock efter min åsikt inte särskilt träffande.49

Den situation som diskuteras intensivast i anslutning till vad som kallas säljarens korrigeringsplikt är, att säljaren lämnat viss uppgift om vinst eller omsättning. I detta läge anses köparen kunna utgå från att — om inte särskilda omständigheter talar i annan riktning — vinsten resp. omsättningen är jämt fördelad över perioden (s. 115 m och 117 f., jfr 165 m). Skulle så inte vara fallet anses ett köprättsligt fel föreligga.50 Detta är efter min åsikt den intressanta principen i sammanhanget.51 Att säljaren kan undgå sitt felansvar genom att ta köparen ur hans villfarelse gäller för denna sortens köparvillfarelse liksom för alla andra sådana villfarelser. Att här tala om upplysningsplikt klargör inget utan skapar tvärtom osäkerhet beträffande regelstrukturen. — För min del tror jag — som redan antytts i 6.1 — att utgångspunkten för felbedömningen bör vara köparens bedömningsunderlag. I fråga om underlag som kommer från säljaren är därav föranledda och adekvata förväntningar på köparens sida alltid befogade. Säljarens vetskap saknar betydelse. Om bedömningsunderlaget inte emanerar från säljaren måste skiljas mellan (i) sådant som säljaren haft anledning räkna med legat till grund för köparens bedömningar och (ii) sådant han inte känt till och ej heller haft

 

49 Jfr dock prop. 1988/89:79 s. 34 f., där säljarens möjlighet att undgå felansvar genom att upplysa köparen betecknas ”indirekt upplysningsplikt”. 50 Efter min åsikt hade det varit mer adekvat att beskriva den berörda situationen så, att beträffande de uppgifter som lämnats om omsättning, köparen som utgångspunkt har fog att utgå ifrån att omsättningen inte allt för drastiskt avviker från vad som med hänsyn till rörelsens karaktär är en naturlig normalfördelning. Få verksamheter har ju sin omsättning jämnt fördelad över året; säsongsvariationer förekommer nästa alltid. 51 Av förfs framställning framgår klart att det sagda gäller om säljaren haft vetskap om det rätta förhållandet. I vad mån vetskap på säljarens sida enligt förfs mening är nödvändig för att kvalificera köparens förväntning som befogad framgår dock inte entydigt. Först (s. 118 ö, jfr dock not 124 ävensom s. 115 m) uttalas: ”Korrigeringsplikten förutsätter att säljaren känt till förhållandet samt insett att förhållandet är av betydelse för köparen och att de uppgifter köparen utgått ifrån är felaktiga eller missvisande.” Därefter (165 m) sägs dock att köparen torde ”med fog kunna förutsätta att omsättning och avkastningsförmågan är jämt fördelad” oaktat att säljaren inte känt till ifrågavarande uppgifter. Man frågar sig då: Vilken betydelse har säljarens vetskap för felbedömningen (jag bortser här från påföljdsfrågan)?

anledning att räkna med skulle ingå i köparens bedömningsunderlag. Sådant som är hänföra till (i) skall bedömas på samma sätt som det underlag som kommer från säljaren själv. Typexemplet är den offentliggjorda årsredovisningen. Annorlunda dock i fråga om underlag enligt (ii). Om sådant underlag kauserar en köpares förväntning är denna normalt inte befogad. Skälet härtill är dock närmast att de slutsatser som köparen drar från för säljaren ”hemligt” underlag får köparen finna sig i att han gör på egen risk. Eller annorlunda uttryckt: Endast sådant underlag som kommer från säljaren eller säljaren — efter vad köparen har anledning räkna med — vet ligger (eller kan ligga) till grund för köparens bedömning kan kausera befogade förväntningar från köparens sida. Frågan huruvida lämnade uppgifter skall tillskrivas säljaren får bestämmas med utgångspunkt hur ”köparen objektivt sett har anledning att uppfatta situationen” (s. 149 x).52 Den praktiskt viktiga frågan om i vilken utsträckning säljaren vid aktiebolagsöverlåtelse i felbedömningshänseende skall tillskrivas uppgifter som lämnas från företrädare i det sålda bolaget berör förf. tämligen knapphändigt (se s. 148 ff.). Enligt min åsikt svarar säljaren för sådana uppgifter som om han hade lämnat dem själv, förutsatt att köparen tagit kontakt med bolagsföreträdarna med säljarens vetskap och samtycke (i allt fall skall köparen ha haft skäl tro att vetskap och samtycke förelåg). Förf. synes dock (s. 149 f.) mena dels att ”identifikationströskeln” är hög sålunda att uppgifter av aktuellt slag i endast begränsad utsträckning kan tillskrivas säljaren, dels att ”tilltrosvärdet” till sådana uppgifter som säljaren trots allt måste anses svara för är lägre än för uppgifter som han själv lämnat. Vad gäller motsvarande situation beträffande kontrollansvaret, se punkt 8.4 nedan.

 

Den andra situationen som diskuteras (s. 118 ff.) är att det inte har förekommit någon felaktig eller missvisande information, men att säljaren ändå ådrar sig felansvar om han inte lämnar upplysning om visst av honom känt förhållande, som han inser är av betydelse för köparen. Här bör man skilja mellan två fall nämligen (i) att förhållandet avviker från vad köparen har haft anledning räkna med (dvs. att fel enligt normalregeln föreligger) och (ii) att så inte är fallet.
    I fall (i) gäller vad som ovan har sagts; om en befogad förväntning på köparens sida är för handen föreligger ett köprättsligt fel.53 Att beteckna säljarens möjlighet att undgå detta felansvar genom att upplysa köparen om rätta förhållandet för upplysningsplikt har jag svårt att se någon fördel med.54 Vad som är av primärt

 

52 Jfr prop. 1988/89:76 s. 89. Objektivitetskravet torde vara en omskrivning av det förhållandet att köparens förväntningar skall vara befogade. 53 Detta påpekar också förf., se bl. a. s. 118 not 124. Jfr Lehrberg SvJT 1990 s. 544, som framhåller: ”Något särskilt ansvar för underlåten upplysning som sådan torde inte följa av de allmänna bestämmelserna i 17 § om avvikelse ... från vad köparen med fog kunnat förutsätta.” 54 Det sagda förutsätter att säljarens vetskap inte i sig är något som skulle anses inverka på ”fogbedömningen”. Här blir man ibland lite osäker på förfs åsikt (se t. ex. 106 m, 121 ö och 126 x, men däremot klart och entydigt s. 162 ö). Den samlade bilden man får av förfs uppfattning är (se särskilt s. 108 ö) att köparens befogade förväntningar skall bestämmas efter en skälighetsprövning därvid subjektiva förhållanden på säljarens

intresse är att fastställa när köparens förväntningar är befogade, inte hur säljaren måste bete sig för att ta köparen ur dessa när de är felaktiga.55

Ett särskilt fall som förf. behandlar (s. 119 m) är att en säljare lämnat omfattande information om bolagets rörelse. Detta kan köparen uppfatta så, att han har blivit upplyst om allt av betydelse för bedömningen av bolaget. Anta nu att så inte är fallet; visst viktigt förhållande som säljaren ej lämnat någon upplysning om upptäcks efter köpslutet. Förhållandet är av sådan karaktär att med hänsyn till de omfattande upplysningar säljaren lämnat, köparen haft anledning räkna med att bli informerad också om detta förhållande. I detta läge bör, som förf. framhåller, säljaransvar kunna tänkas. Frågan är emellertid om säljarens vetskap om det felaktiga förhållandet behöver vara en nödvändig förutsättning för sådant ansvar. Snarare är det väl så att säljarens omfattande upplysningar skapat en viss befogad förväntningsnivå hos köparen. Detta bör betyda att ett säljaransvar föreligger också om säljaren var ovetande om det ifrågavarande förhållandet. Eller?

 

I fall (ii) kan dock en köpares obefogade förväntning bli köprättsligt (eller i allt fall avtalsrättsligt) relevant om säljaren känner till denna och underlåter att upplysa köparen om det rätta förhållandet. Men också här förefaller det malplacerat att tala om upplysningsplikt. Vad som föranleder ett säljarens felansvar är, inte den bristande upplysningsplikten utan hans vetskap om såväl köparens förväntning som dess felaktighet.56 Den övergripande frågan hade därför bort formuleras sålunda: Finns det någon felbedömnings regel där subjektiva förhållanden på säljarens sida får betydelse? Det skulle väl i så fall vara den antydda situationen, dvs. vetskap om en köparens obefogade och oriktiga förväntning.57

 

sida skulle inverka på ”fogbedömningen”, dock att god tro på säljarens sida inte hindrar felansvar. För egen del menar jag att säljarens agerande har betydelse för ”fogbedömningen”, däremot inte vad säljaren vet eller inte vet; köparen iakttar endast yttre förhållanden, säljarens innersta insikter och åsikter är förborgade för köparen och kan därför inte påverka hans förväntningar. 55 Jfr Martinson, JT 1992–93 s. 436 ff. — Avgörande för när en köpares förväntning är befogad torde vara det underlag som han grundar förväntningen på. Därvid gäller att om förväntningsunderlaget så att säga kan tillskrivas säljaren, detta i regel leder till att adekvata förväntningar grundade därpå skall anses vara befogade, se ovan. 56 Rodhe (Obligationsrätt (1956) s. 267) framhåller just att ett subjektivt rekvisit är själva utgångspunkten för att man skall kunna tala om någon upplysningsplikt (för att det skall vara meningsfullt att använda detta begrepp krävs dessutom att vetskap hos borgenären eliminerar gäldenärens ansvar). Jfr också analysen hos Agell SvJT 1972 s. 731 ff. 57 Förf. framhåller (s. 105 n, jfr s. 107 x, 129 y, 159 m och 241 x) att 17 § KöpL inte antyder något ”om att säljarens försummade upplysningsplikt skulle spela någon roll för att avgöra om felansvar föreligger”. Med denna insikt är det förvånande att hon har valt att angripa en felproblematik med perspektivet säljarens upplysningsplikt som startpunkt. Emellertid föreligger en tydlig ambivalens i det att förf. samtidigt påstår (s. 108 ö, jfr s. 112 m, 113 ö, 121 ö, 125 f. och 243 m–y) att ”upplysningsplikten specialreglerats i 17 och 19 §§ köplagen”. Någon mer principiell eller upplysande diskussion härvidlag förekommer dock inte. Detta är att beklaga, särskilt i betraktande av det i och för sig intressanta men ounderbyggda påståendet (s. 108 ö, jfr 129 y och 260 ö) att 17 § KöpL skall innefatta en skälighetsprövning. Vilka typintressen är relevanta vid en sådan

Ett exempel: En köpare som har ett aktiebolag tror att det finns en mycket värdefull guldfyndighet på en bolagets fastighet. Denna förväntning är baserad på egna ”undersökningar”. Varje fog för uppfattningen saknas. Om köparen inte hade känt till denna hade något köprättsligt fel inte förelegat. Får säljaren vetskap om köparens villfarelse får dock detta möjligen till följd att ett strängare felansvar föreligger.58 — En särskild fråga som förf. diskuterar (s. 106 f.) är om bestämmelsen i 19 § 1 st. 2 p. KöpL äger tillämpning också när sådan friskrivning som 19 § KöpL tar sikte på inte skett. Förf. delar Håstads uppfattning att 19 § 1 st. KöpL ger uttryck för ett slags minimistandard, bl. a. därför att bestämmelsen öppnas med orden ”Även om ...”.59 Frågan får ingen betydelse i vad avser innehållet i första och tredje punkten sagda lagrum; här står klart att om friskrivning ej skett föreligger säljaransvar enligt normalregeln. Hur förhåller det sig då med andra punkten? Denna tar sikte på ett väsentligt förhållande som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om. Av denna beskrivning följer efter min åsikt, att om friskrivning inte hade funnits hade varit fråga om ett fel under normalregeln i 17 § 3 st. KöpL och möjligtvis också under den speciella regeln i 17 § 2 st. 2 KöpL.60

 

prövning? — Beträffande doktrinens inställning till den aktuella frågan kan antecknas: Lehrberg (SvJT 1990 s. 564) förklarar ”att det även med den nya köplagen som utgångspunkt måste betraktas som ovisst, om en mer generell regel om felansvar p. g. a. ond tro är gällande i svensk rätt”. Håstad (s. 66) uttalar: ”När ingen friskrivning gjorts är det möjligt att varan är felaktig, om säljaren ej lämnar sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som han varit eller borde ha varit medveten om och som han förstått eller borde ha förstått var viktiga för köparen.” För att uttalandet skall få någon relevans måste dock rimligen krävas, att situationen är den att köparens förväntning är obefogad. — Märk här NJA 1991 s. 808. Fråga var om ett rådighetsfel. HD uttalade att ”köpeobjektet i rådighetshänseende var sämre än köparen förutsatte”. Detta förhållande fick relevans genom subjektiva förhållanden på säljarens sida. Huruvida köparen i och för sig hade fog för sin förväntning berördes inte trots att så borde ha varit fallet. HDs resonemang grundas på hur man i doktrinen allmänt har resonerat i fråga om rådighetsfel; oaktat HDs påpekande att allmänna köprättsliga grundsatser anses tillämpliga jämväl på rådighetsfel, kan därför sättas ett frågetecken för huruvida fallet kan anses vägledande för felbestämningen i allmänhet (jfr dock Hultmark JT 1991–92 s. 701 ff.). 58 Sannolikt måste dock krävas att rekvisiten i 17 § 2 st. 2 p. KöpL är uppfyllda för att felansvar skall föreligga. Så är inte fallet i exemplet; köparen grundar ju inte sin förväntning på ”säljarens sakkunskap och bedömningen”. Säljarens vetskap får därför närmast relevans enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Ett annat exempel är det av förf. uppmärksammade (s. 122 m) danska rättsfallet UfR 1983 s. 306 H. En fartygsköpare avsåg att använda fartyget till passagerarbefordran. Säljaren visste detta ävensom att erforderliga myndighetskrav härför inte förelåg. Eftersom säljaren inte upplyst köparen om behovet av myndighetskrav gjordes han ansvarig. Köparen har här haft en obefogad förväntning (att kunna använda fartyget till passagerarbefordran), vilken p. g. a. förhållanden på säljarens sida fått relevans. Det ter sig dock mer näraliggande att bedöma aktuella situationer inom ramen för avtalsrättliga ogiltighetsregler än med stöd av köprättsliga felregler. 59 Se Håstad s. 65. Märk emellertid att orden ”även om” torde ha avsetts att vara synonyma med ordet ”när”, jfr prop. 1988/89:76 s. 227 y (lagrådet). Också Lehrberg (SvJT 1990 s. 544 f.) är av uppfattningen att ”den aktuella bestämmelsen har allmän räckvidd”. Huruvida Lehrberg menar att bestämmelsen i 19 § 1 st. KöpL skulle kunna tillföra något utöver vad som följer av stadgandena i 17 och 18 §§ KöpL om den gavs en sådan ”allmän räckvidd” synes dock inte klart (jfr följande not). 60 Jfr prop. 1988/89:76 s. 91, där det framhålls att de allmänna felreglerna ”medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i förevarande paragraf (19 §; min anmärkning) skulle skulle kunna medföra ansvar”. Se också Lehrberg SvJT 1990 s. 564, som uttalar att han ”av flera skäl /är/ tveksam till att lägga (19 § 1 st. 2 p. KöpL) till grund för någon allmän princip”.

Förf. behandlar dock inte närmare den ifrågavarande frågeställningen.61 I stället innehåller i realiteten analysen ett slags ”förtäckta” bestämningar av vilka förväntningar hos köparen som kan anses köprättsligt befogade.

 

Några exempel: Det sägs (s. 119 ö) att om bolagets enda skepp gått förlorat, har en aktiesäljare upplysningsplikt om han känt till förlusten. Men även om han inte hade känt till den hade väl ett felansvar förelegat, eller?62 Säljarens kännedom får således inte betydelse för frågan huruvida fel föreligger. En annan sak är att säljarens vetskap kan få betydelse i påföljdshänseende. Beträffande det åberopade rättsfallet Rt 1919 s. 494 kan sättas i fråga vilken betydelse säljarens vetskap hade. Vad gäller NJA 1937 A 10 fick säljarens vetskap betydelse, eftersom avtalet i fråga förklarades ogiltigt med stöd av 33 § AvtL. Om köparen valt att hävda köprättsligt fel bör dock säljarens vetskap ha saknat relevans för frågan om fel förelåg.63

Ett genomgripande problem när man försöker följa förfs analys av säljarens förmenta upplysningsplikt är, att rågången mellan köprättsligt felansvar på ena sidan och avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder på den andra inte hålls klar. Även om en köpare kan falla tillbaka på båda dessa regelkomplex när han är missnöjd med det köpta, föreligger här en bristande precision i analysen som efter min åsikt är besvärande. Det skall tilläggas att förklaringen till att förf. inte håller i sär de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna från de köprättsliga felreglerna kan vara, att denna distinktion inte förekommer i vissa utländska rättsordningar, vilka förf. tycks ha tagit intryck av. Särskilt synes framställningen av säljarens upplysningsplikt färgad av amerikansk rätt. Om min förmodan är riktig visar detta, att det finns anledning att vara försiktig med att ta intryck av utländska rättsordningars systemsyn.

 

 

61 Däremot uttalas (s. 106 m) allmänt att beträffande normalregeln i 17 § 3 st. KöpL det ”finns anledning att tolka texten extensivt och därmed kunna ta hänsyn till om säljaren försummat sin upplysningsplikt för att bedöma om han bär ett felansvar”. Med detta torde inte ha avsetts att lindra säljarens felansvar genom att lägga till ett subjektivt rekvisit där sådant eljest inte skulle ha förelegat. I stället måste tanken ha varit att en säljare skall ha ett längre gående felansvar i fråga om kända förhållanden än om okända (jfr not 54 ovan). Men detta måste i så fall betyda just det som hävdats i texten, nämligen att subjektiva förhållanden på säljarens sida får betydelse bara i den speciella situationen att köparen hyst en enligt normalregeln eljest obefogad förväntning. 62 Jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 307 beträffande fastighetsexemplet. 63 En fråga i anslutning till det anförda: Innebär ett avtalsrättsligt svek eller ogiltighet enligt 33 § AvtL med nödvändighet att det föreligger ett köprättsligt fel (spörsmålet kan få betydelse om köparen föredrar felpåföljd framför återgång)? Bestämmelsen i 17 § 2 st. 2 p. KöpL förutsätter för sin tillämplighet att det föreligger ett särskilt ändamål som säljaren måste ha insett. Anta att köparen har en alldeles speciell och obefogad förväntning. Säljaren känner till denna av en tillfällighet. Omständigheterna är emellertid inte sådana att köparen har haft fog att sätta sin lit till säljarens sakkunskap och bedömning. På grund av säljarens vetskap om köparens särskilda förväntning och dess oriktighet föreligger svek. Föreligger också ett köprättsligt fel? Möjligen kan NJA 1991 s. 808 anses tala härför, se not 57 ovan.

6.3 Ett särskilt spörsmål som diskuteras i olika sammanhang gäller kravet på orsakssamband; det förhållande som köparen påstår utgör fel skall kunna antas ha inverkat på köpet för att felansvar skall föreligga.
    Kasualitetsfrågan behandlas på ett antal ställen. Mest ingående behandlas den i avsnitt 8.5.3 (s. 133 ff.),64 som handlar om felansvar baserat på säljarens uppgifter. Det kan sättas i fråga om inte kasualitetsfrågan kunde behandlas mer generellt och samlat. Det hade då blivit lättare att följa den analys som i denna del är den centrala, nämligen kasualitetsrekvisitets tillämpning vid aktiebolagsöverlåtelsen. Om jag förstår förf. rätt menar hon sammanfattningsvis följande: (i) Vid tillämpning av normalregeln — det köpta avviker från ”vad köparen med fog kunnat förutsätta” (17 § 3 st. KöpL) — föreligger ett slags inbyggt kasualitetskrav i själva felbestämningen. (ii) Vid utfästelse — till skillnad från sådan uppgift som avses i 18 § KöpL — föreligger ej heller något krav på kasualitet.65 (iii) I fråga om uppgifter för vilka säljaren svarar enligt 18 § KöpL måste dock uppgiften ha inverkat på köpet för att felansvar skall föreligga.
    I princip finns ingen invändning mot det angivna (om det nu var det förf. menade). Dock kan sättas i fråga om inte vid tillämpning av normalregeln frågan om kasualitet bör hållas i sär från frågan om avvikelse föreligger (det må sedan vara att prövningen anses ske så att säga inom normalregeln).

 

Det sagda kan illustreras med 1991 års skiljedom (se s. 133 y). Frågan gällde ett prisavdrag p. g. a. det förhållandet att vissa poster upptagits till för lågt belopp i periodbokslut. Skiljenämnden uttalade att avvikelsen inte var av någon väsentlig betydelse. Detta betyder väl närmast att avvikelsen mellan vad som angivits i periodbokslut och det verkliga förhållandet låg inom ramen för vad köparen fick räkna med. Först sedan avvikelsen är större än vad en köpare har anledning att räkna med66 uppkommer frågan huruvida avvikelsen uppfyller kasualitetsrekvisitet så att felpåföljd kan komma i fråga.

 

Vad som närmare bestämt krävs för att erforderlig kasualitet skall anses föreligga är inte ett helt lättbesvarat spörsmål. Förf. anser emellertid att kasualitetsrekvisitet är uppfyllt om det kan anses att ”avvikelsen påverkat /köparens/ värdering av aktierna” (s. 136 m, jfr s. 81 y, 128 n, 133 n och 212 m). Att förhållandet skall ställas i rela-

 

64 Se också s. 128 f., 153 f. och 203 ff. 65 Detta får den betydelsen att det blir viktigt att skilja mellan avtalsvillkor och uppgift enligt 18 § KöpL, se s. 134. 66 Märk att en köpares förväntning kan vara befogad trots att den är omedveten, se not 42 ovan.

tion till köparens värdering av bolaget är en viktig slutsats.67 Härav följer nämligen, som förf. också framhåller (s. 133 m), att om köparen enbart lagt en substansvärdering till grund för köpet, frågor som uteslutande berör omsättning och vinst är utan relevans i felhänseende.

 

Anta att fråga är om en aktiebolagsöverlåtelse, därvid bolaget har bedrivit verkstadsindustri. Köparen har upplyst att han avser att lägga ned verksamheten och sälja tillgångarna. Detta betyder att en s. k. slaktvärdesvärdering måste ha legat till grund för köparens bestämning av priset. Efter köpet ändrar han sig och beslutar att driva rörelsen vidare. Det visar sig då att vissa erforderliga myndighetstillstånd härför saknas. Detta påverkar bolagets avkastningsvärde men ej dess substansvärde. Med hänsyn till att bolagets avkastningsvärde inte legat till grund för köparens beräkning, bör dock av kasualitetskravet följa, att säljaren inte har något felansvar.68

Och om köparen till grund för köpet lagt endast en avkastningsvärdering, skulle substansavvikelser som inte inverkade på avkastningsförmågan också sakna betydelse.

 

Parentetiskt skall här beröras förfs uttalande (s. 163) att med avseende på räkenskapernas betydelse, och då kanske främst årsredovisningens, kasualitet ”oftare saknas vid köp av ... avkastningsvärderade aktier än vid köp av ... substansvärderade aktier”. Jag tror inte detta påstående är riktigt. En avkastningsvärdering bygger på en intäkts- och kostnadsanalys, som med nödvändighet måste i hög grad bygga på historiska förhållanden sådana dessa framgår ur bolagets redovisningshandlingar.

 

Emellertid är situationen sällan så renodlad, att det kan sägas att köparen värderat företaget efter enbart den ena eller den andra värderingsmetoden. Att beträffande bolagets värde parterna fört en förhandling med utgångspunkt i t. ex. en avkastningsvärdering utesluter således inte alls att en avvikelse som enbart berör bolagets substans skulle vara köprättsligt relevant (jfr 8.2 nedan).
    När skall det då sägas att avvikelsen har påverkat köparens värdering av aktierna? Efter min åsikt bör det vara tillräckligt att förhållandet är sådant att det inverkat på hans uppfattning om affärsutfallet. Att förhållandet skulle ha påverkat köpeskillingen eller köpevillkoren i övrigt, dvs. att det skulle ha haft effekt på hans handlande, krävs inte.69 Förf. ger så vitt jag kunnat finna inget bestämt besked om sin uppfattning på denna punkt.

 

67 Det bör dock framhållas att förf. sannolikt inte avsett annat än att slutsatsen skulle gälla för det fall fråga är om ett s. k. värdefel. I fråga om en aktiebolagsöverlåtelse där den påstådda avvikelsen tar sikte på ett funktionellt förhållande måste naturligtvis felbestämningen göras med utgångspunkt i detta. 68 Jfr Lindskog Fel s. 137 beträffande 1986 års skiljedom. 69 Jfr Lindskog Fel s. 135 f. med not 9 och Balansräkningsgaranti s. 314 f. not 30 (med hänvisning till avvikande mening av Lehrberg).

Enligt förf. har köparen bevisbördan för att tillräcklig kasualitet har förelegat.70 Det är emellertid inte lätt att bevisa vad man har tänkt eller inte tänkt vid en viss tidpunkt. Denna svårighet berör inte förf. närmare. Efter min åsikt finns fog för att anse kausalitetsrekvisitet vara uppfyllt om fråga är om ett förhållande som typiskt sett — därvid dock hänsyn kan tas till förhållandena i det enskilda fallet — borde ha varit av betydelse av köparen.71

Beröring med kasualitetskravet har möjligen också den s. k. avräkningsfrågan. Anta att fråga är om ett aktiebolagsköp. Bolaget visar sig ha en skuld som köparen inte har haft anledning räkna med. Kan köparen möta denna negativa avvikelse med att påvisa att det finns en positiv avvikelse, t. ex. att bolaget har en tillgång som köparen saknade kännedom om vid köpet? Spörsmålet är inte utan praktisk betydelse.72

7. Några särskilda felspörsmål
7.1 Vid aktiebolagsöverlåtelse garanteras oftast den sist upprättade årsredovisningen. Anta emellertid att så inte har skett; kan årsredovisningen ändå ligga till grund för ett säljaransvar? Förf. uttalar (s. 158 x) att en köpare äger förutsätta att en vederbörligen fastställd och reviderad årsredovisning är upprättad i enlighet med god redovisningssed. För denna uppfattning finns enligt min mening goda skäl.
    Vad det närmare betyder att köparen har rätt att utgå från att årsredovisningen är upprättad i enlighet med god redovisningssed sägs dock inget om. Möjligen kan menas att detta spörsmål ligger utanför ramen för avhandlingens ämne; vilka befogade slutsatser som kan grundas på en årsredovisning som är fastställd i enlighet med god redovisningssed hör inte till köprätten. För en praktiker hade dock en närmare analys varit av stort intresse.
    För egen del vill jag mena att det förhållandet, att en köpare äger utgå från att den senast fastställda balansräkningen har upprättats i enlighet med god redovisningssed, inte innebär att han med fog kan utgå ifrån att den i alla hänseenden är riktig.73 I den goda redovisningsseden ligger att en viss granskning av bolagets räkenskaper och andra förhållanden skall ske efter en viss metod. Vad som bort framkomma vid en sådan granskning äger köparen utgå ifrån är beaktat i årsredovisningen. Annorlunda dock i fråga

 

70 Dock att beviskravet torde vara sänkt till ”antagligt”, se prop. 1988/89:76 s. 88. 71 Notera att lagstiftaren genomgående formulerat kasualitetsrekvisitet så att fråga skall vara om ett förhållande ”som kan antas (min kursivering) ha inverkat på köpet”. Jfr s. 128 y. Märk också bedömningen avseende väsentlighetskravet för hävning (s. 209 med hänvisningar i not 30). 72 Beträffande det fallet att säljaren garanterat balansräkningen, se Lindskog Balansräkningsgaranti s. 316 ff. 73 Jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 315 not 34 samt s. 320 ff.

om sådant som inte kan krävas upptäckt vid granskningen. Att årsredovisningen är oriktig innebär således inte med nödvändighet att den avviker från god redovisningssed och kan följaktligen ej heller med säkerhet sägas innebära att avvikelse föreligger i förhållande till köparens befogade förväntningar.

 

Ett exempel: En stor fordring är upptagen till sitt fulla värde. Efter köpet sätts gäldenären i konkurs. Det visar sig att gäldenärens ekonomiska förmåga var underminerad också per bokslutsdagen för den årsredovisning som köparen lagt till grund för sitt köpbeslut. Att så var fallet var dock inte känt och ej heller har funnits möjligheter att upptäcka det. Årsredovisningen kan därför inte ligga till grund för något felansvar för säljaren.74 Däremot kan naturligtvis tänkas att andra resonemang skulle kunna föra till ett felansvar. En första möjlighet är att det förhållandet att fordringen inte var god betraktas såsom en avvikelse från normal standard. Detta ter dock sig mindre sannolikt (beträffande betydelsen av 9 § 2 st. SkbrL, se vidare 9.5 nedan). Om säljaren vet att fordringen inte är god och underlåter att upplysa köparen härom, kan dock svek tänkas föreligga.

 

7.2 Ofta krävs olika myndighetstillstånd för att driva en viss rörelse. Om vid köp av aktier i ett bolag detta saknar tillstånd för den bedrivna rörelsen föreligger inget rådighetsfel eftersom köpeobjektet utgörs av, inte själva rörelsen utan aktierna.75 Detta oaktat betecknar förf. fel av ifrågavarande slag för rådighetsfel (se t. ex. s. 97 x och 166 ö). Det är synd att förf. inte tar tillfället i akt att föreslå en särskild term på fel av ifrågavarande slag. Ett förslag är tillståndsfel. Jag skall i det följande använda denna term.
    Vad angår rådighetsfel i egentlig mening76 framhålls att det inte är helt klart huruvida dessa omfattas av KöpL men uttalar förf. som sin mening att så är fallet (s. 166 m). Detta förefaller mig plausibelt.77

 

74 Resonemanget kan dock föranleda följande problem. Anta att en tillgång i balansräkningen har felvärderats. Köparen hävdar att fel föreligger; med hänsyn till innehållet i balansräkningen föreligger en avvikelse från vad han haft anledning att räkna med. Säljaren vitsordar att en felvärdering föreligger men invänder följande: Efter räkenskapsårets utgång men före årsredovisningens upprättande upptäcktes visst förhållande, som föranledde ett behov av en ändrad värdering. Så kom emellertid inte att ske. Det förhållande som föranledde behovet av en ändrad omvärdering var dock mycket svårupptäckt och uppdagades av en tillfällighet. Köparen har därför inte med utgångspunkt i enbart årsredovisningen kunnat ha haft någon befogad förväntning i aktuellt hänseende. Efter min åsikt bär inte säljarens resonemang. Säljaren måste, åtminstone i normalfallet, finna sig i att svara för att årsredovisningen har baserats på kända förhållanden (att de är kända för säljaren själv torde dock inte krävas). När ett förhållande i nu angivet hänseende anses vara känt kan inte beröras i detta sammanhang. 75 Se Lindskog Fel s. 139 not 13, vartill förf. hänvisar (s. 97 not 50). 76 Det är dock inte alltid klart om förf. i sina resonemang åsyftar rådighetsfel i egentlig mening eller vad jag kallar tillståndsfel, se t. ex. s. 122 ö. 77 Jfr numera NJA 1991 s. 808, som dock inte är alldeles klart i aktuellt hänseende. Att reglerna om faktiska fel inte reservationslöst kan tillämpas på rådighetsfel är en annan sak, se Håstad s. 102 ff. Jfr också Ramberg s. 171. Det kan också tänkas att förut-

När det gäller frågan om tillståndsfel uttalar förf. (s. 168 f., jfr s. 122 x) att ”köparen kan ha en befogad förutsättning att verksamheten i allt väsentligt drivs i enlighet med myndigheternas krav och att säljaren är strikt ansvarig för sådana rådighetsfel”. Efter min åsikt är det inte bara så att köparen kan ha en sådan befogad förväntning; utgångspunkten är att han har det.78 Om köparen avser att ändra verksamhetsinriktning gäller enligt förf. (s. 169 x) att säljaren måste ”ha insett köparens särskilda avsikt med köpet och köparen måste ha litat till säljarens sakkunskap och bedömning, för att säljaren skall vara ansvarig”. Denna slutsats ligger i linje med bestämmelsen i 17 § 2 st. 2 p. KöpL.

 

7.3 Vid en aktiebolagsöverlåtelse är frågan om köparens undersökningsplikt av stor betydelse. När utlöses undersökningsplikten? Vad omfattar den? Hur djupgående är den? Enligt gällande rätt har köparen inte någon ”automatisk” undersökningsplikt före köpet; denna utlöses först under vissa förhållanden, varvid det viktigaste fallet är att säljaren uppmanat säljaren att undersöka godset (20 § 2 st. KöpL). Det anses därvid tillräckligt att säljaren förevisar varan eller håller den tillgänglig för granskning (jfr 20 § 3 st. KöpL). De lege ferenda menar förf. (s. 246 m) att det vid aktieköp skulle vara ”lämpligare om undersökningsplikten före köpet inträdde automatiskt”.
    Ett tillhandahållande av räkenskapsmaterial sägs (s. 176 m, jfr s. 284 x) utlösa en undersökningsplikt så till vida att köparen har att gå igenom vad han erhållit. Han äger dock utgå från att redovisningen skett i enlighet med god redovisningssed. Skulle köparens genomgång ge anledning till misstanke om felaktighet bör enligt förf. (s. 177 xm) detta föranleda att köparen har att föranstalta om närmare undersökningar. Så dock ej vid misstanke om felaktighet beträffande förhållande som garanterats (s. 187 m, jfr emellertid också s. 177 m).79

 

sättningsläran kan tillämpas parallellt med de köprättsliga felreglerna. — I fråga om den kritiska tidpunkten för prövningen av huruvida rådighetsfel (enligt de köprättsliga reglerna) föreligger borde förf. ha utvecklat sin mening mer än vad som skett (se s. 170 not 30; jfr Håstad s. 103 f.). Rådighetsfel är inte sällan förekommande vid rörelseöverlåtelser. Om den relevanta tidpunkten ej är densamma vid rådighetsfel som vid faktiska fel uppstår också frågan om tillståndsfel skall bedömas efter genomsyn eller inte. Vidare: Det är inte säkert att alla tillståndsfel (eller rådighetsfel vid rörelseöverlåtelse) skall dras över en kam. Om tillståndsfelet gäller för en hel bransch (allmänt tillståndsfel) synes rimligt att lägga ett mindre ansvar på säljaren jämfört med det fallet att felet ej förekommer annat än med avseende på det överlåtna bolaget (individuella tillståndsfel). 78 Jfr Lindskog Fel s. 137 not 10. Märk dock att HD i NJA 1991 s. 808 inte ställde frågan i vad mån köparens förväntning var befogad; i stället fick säljarens vetskap relevans (jfr not 57 ovan). 79 Vad gäller holdingbolag uttalas (s. 176 f.) att en köpare knappast kan ”förlita sig på att dotterbolagens aktier värderas korrekt i holdingbolagens räkenskaper”. Detta

Framställningen avseende köparens undersökningsplikt är genomgående upplysande och övertygande.

 

8. Påföljdsfrågor
8.1 Föreligger ett köprättsligt fel i vara har köparen rätt till prisavdrag. Under vissa förutsättningar kan han därjämte ha rätt till omleverans, avhjälpande, skadestånd resp. hävning. Vid fel i köpt aktie prövar förf. möjligheten och lämpligheten av samtliga dessa påföljder. Den rätt köparen skulle kunna grunda på allmänna avtalsrättsliga regler behandlas dock inte närmare.
    Beträffande omleverans framhålls (s. 199 f.) att denna påföljd torde vara tänkbar endast vid överlåtelse av enstaka aktier om felet vidlåder själva aktien (till exempel har köparen erhållit aktie i fel bolag).
    Ett avhjälpande skulle kunna ske sålunda att vid t. ex. aktiebolagsöverlåtelse där fel föreligger i bolagets fastighet köparen reparerade felet i fastigheten. Förf. påpekar emellertid (s. 202 x) att ett avhjälpande ofta kostar säljaren mycket mer än felets värde, i vilket läge köparen inte skulle ha rätt till något avhjälpande.

 

8.2 I fråga om prisavdrag framhåller förf. till en början (s. 203 m) att ett fel kan värderas olika, ibland mycket olika, av köpare och säljare. Emellertid ligger köparens värdering i praktiken till grund för prisavdraget (det lär normalt inte finnas några hållpunkter för en objektiv värdering). Om felets värdeverkan enligt säljarens uppfattning är lägre än vad det är enligt köparens, skulle det därför för säljaren ofta vara förmånligare att återfå de sålda aktierna än att behöva acceptera prisavdrag. Förf. menar därför (s. 203 y, jfr s. 210 ö) att de lege ferenda säljaren måhända skulle ges en rätt att välja återgång framför prisavdrag. Jag vill tillägga att denna ordning stundom skrivs in i ett köpekontrakt.

 

 

uttalande har jag svårt att förstå. Med räkenskaper avses förmodligen årsredovisning. I denna finns aktierna upptagna och på visst sätt värderade på balansräkningens aktivsida. Denna värdering skall givetvis stå i överensstämmelse med god redovisningssed. Detta värde kan dock avvika från marknadsvärdet. Det gäller emellertid varje slags tillgång. De värden vartill ett bolags tillgångar tagits upp i balansräkningen är således inte att uppfatta som ett uttryck för vad som är rätt marknadsvärde; värdering har skett efter de normer som går under beteckningen god redovisningssed. Det betyder att normalt är tillgångarna upptagna till värden som understiger marknadsvärdet (i mening av saluvärde). I vissa särfall — t. ex. när ett innehav av börsnoterade aktier kan anses organisatoriskt betingat — kan dock värdet vara högre än marknadsvärdet. — Om köparen vet hur t. ex. lagret värderats, han kan ha upplysts om värderingsrpincipen, kan han inte med framgång åberopa att värderingen är oförenlig med god redovisningssed ens om säljaren har garanterat att sådan sed har iakttagits. Så ej heller om han på ett adekvat sätt har besiktigat en felvärderad tillgång; att erforderliga avskrivningar ej gjorts på en maskin kan inte läggas till grund för felansvar om maskinen blivit föremål för säljarens särskilda bedömning.

Sedan garantikatalogen avslutats med en bestämmelse av innebörd att säljaren inte har något ansvar utöver vad som följer av givna garantier föreskrivs att annan påföljd än prisavdrag ej får komma i fråga samt anges principer för beräkning av prisavdragets storlek. Emellertid tilläggs också, att om prisavdraget överstiger visst belopp har säljaren rätt att välja mellan att acceptera prisavdrag eller att kräva köpets återgång.

 

Beträffande köp av enstaka marknadsnoterade aktier har förf. intagit ståndpunkten att säljaransvaret skall vara begränsat på samma sätt som gäller för försäljning på auktion av begagnad vara (se 5.2 ovan med viss synpunkter från min sida). Vad gäller påföljd vid fel i begagnad vara såld på auktion gäller enligt 37 § 2 st. KöpL att rätt till prisavdrag inte föreligger. Frågan blir då om enstaka marknadsnoterade aktier också i påföljdshänseende skall jämställas med vara såld på auktion. Så anser inte förf. (se s. 205). Skälen härtill är dels att det inte är ”fråga om auktionsköp i snäv bemärkelse”, dels att ”aktie inte i normalt språkbruk skulle kallas för begagnad”. Förf. får ihop resonemanget genom att framhålla, att bestämmelsen i 19 § 2 st. KöpL skulle vara tillämplig p. g. a. marknadspraxis (se s. 204 m) medan sådan praxis inte skulle gälla i fråga om den bestämmelse om påföljd som finns upptagen i 37 § 2 st. KöpL.

 

Redan av vad som anförts i 5.2 framgår min tveksamhet till resonemangen. Att säljaransvar de facto inte synes utkrävas är knappast tillräckligt för att något slags marknadspraxis skulle anses föreligga. Jag vill dock inte hålla för uteslutet att försäljning av marknadsnoterade aktier över SAX-systemet skulle kunna likställas med auktionsförsäljning av begagnad vara. Emellertid måste detta i så fall gälla såväl frågan om när fel föreligger (19 § 2 st. KöpL) som påföljden av att fel är för handen (37 § 2 st. KöpL).80

Principerna för värdebestämningen av felet har stort praktiskt intresse. Denna kan ske objektivt eller subjektivt. Enligt gällande rätt torde utgångspunkten vara att värdering skall ske objektivt, dvs. med hjälp av marknadsvärden, men i brist på hållpunkter härvidlag gäller att värdebestämningen skall ske subjektivt, dvs. med utgångspunkt i felets betydelse för köparen. Det sagda betyder att vid aktiebolagsköp kommer värdebestämningen normalt att ske subjektivt (s. 206 x).
    Beträffande den närmare bestämningen av prisavdraget uttalas (s. 206 m):

 

Det är i praktiken mycket svårt att i efterhand utreda hur ett fel skulle ha påverkat köparens värdering av aktierna. Många gånger är det svårt att få

 

80 Eftersom köparens förväntningar sällan är befogade när de saknar varje anknytning till säljaren torde dock frågan om principerna för säljarens felansvar inte få någon större betydelse, jfr noterna 32 och 51 ovan.

klarhet i vilken värderingsmetod köparen använt. Även om värderingsmetoden kan preciseras, så har köpeförhandlingarna ofta avslutats med prutning och prishöjning som varit helt fristående från de allmänna värderingsmetoderna. Prisavdragets storlek avgörs i praktiken vanligtvis med en skönsmässig bedömning.

 

Det är i och för sig riktigt att det i efterhand kan vara besvärligt att få klarhet i vilken värderingsmetod som använts, och att oberoende av värderingsmetoden köpeskillingen kan ha påverkats av argument som inte har något med den använda värderingsmetoden att göra. Ibland kan köpslåendet kring köpeskillingen styras av helt irrationella faktorer. Detta hindrar emellertid inte att vissa klara typfall hade kunnat urskiljas och bli föremål för analys. Anta t. ex. att fråga är om överlåtelse av ett aktiebolag som bedriver konsultrörelse utan nämnvärda tillgångar. Fel föreligger i två hänseenden; dels är kostnadsnivån för de anställda betydligt högre än vad köparen haft anledning att räkna med, dels har bolaget en skadeståndsskuld som ej upptagits i den offentliga årsredovisningen. Bör man här inte som en utgångspunkt kunna anse att en värdebestämning skall ske med utgångspunkt i hur en köpare typiskt sett skulle ha bedömt felens värdeeffekter?81 Och är det inte så att i fråga om de nämnda feltyperna värdering skall ske efter olika principer? För min del vill jag mena att avvikelsen i fråga om rörelseomkostnaderna innebär att den av bolaget bedrivna rörelsen inte har den lönsamhet som köparen haft anledning räkna med; här föreligger ett avkastningsfel.82 Eftersom köpeskillingen för ett bolag av aktuellt slag normalt är grundat på en bedömning av bolagets lönsamhet, bör en utgångspunkt vara att köpeskillingen skall reduceras med den relativa lönsamhetsförsämring som felet i fråga innebär.

 

Anta att bolaget för det senaste räkenskapsåret har visat en vinst på 10. Emellertid visade sig kostnaderna ha upptagits med ett för lågt belopp. Efter erforderlig korrigering skulle resultatet ha varit endast 6. Köpeskillingen var 50. Förutsatt att kostnadsfelet inte var endast tillfälligt borde som riktmärke gälla att det riktiga priset skulle ha varit 6/10 x 50 = 30 och prisavdraget således 50–30 = 20.83 Är kostnadsfelet inte bestående

 

81 Jfr resonemanget i 6.3 ovan beträffande kasualitetsrekvisitet. 82 På flera ställen framhåller förf. (se t. ex. s. 87 ö–m) att en avkastningsvärdering är spekulativ i den meningen att den bygger på osäkra antaganden och om framtiden. Det är riktigt. Men som förf. också påpekar (s. 87 x) är detta inte något skäl för att köparen inte skulle kunna hävda felansvar baserat på sådana till grund för avkastningsvärderingen liggande förhållanden, som inte har denna osäkra karaktär. 83 Märk dock NJA 1949 s. 91: Vid överlåtelse av hyresfastighet visade sig den i en särskild hyresförteckning upptagna totalhyran vara för låg. Köparen begärde ersättning efter formeln pr = (fh ./. vh) : fh x p, där pr är prisreduktion, fh är förväntad hyra, vh verklig hyra och p är priset. Ersättningen, i form av skadestånd, ansågs emellertid ”icke skäligen /kunna/ beräknas till högre belopp än” mindre än hälften av vad som skulle följa av formeln”. Möjligen beror detta på att köparen inte lyckats övertyga domstolen

fick dock en korrigering göras sålunda, att en nuvärdesberäkning av feleffekten fick svara mot prisavdraget.84

Det förhållandet att skulderna är högre än vad köparen med hänsyn till säljarens utfästelse haft anledning att räkna med kan kallas ett substansfel. Även om köpeskillingen har bestämts med utgångspunkt i en avkastningsvärdeberäkning bör i sådant fall köparen efter min åsikt normalt ha rätt till prisavdrag svarande mot substansfelet.85

8.3 Beträffande köparens möjlighet att få till stånd hävning sker först (s. 209 ff.) en genomgång av väsentlighetskravet. Därvid framhålls att vad jag kallar tillståndsfel (med förfs terminologi rådighetsfel) normalt medför hävningsrätt (s. 212). Också felaktiga uppgifter om vinst och omsättning kan anses väsentliga sålunda att hävningsrätt följer.
    Vidare behandlas med avseende på aktieköp reglerna i 66 § KöpL, vari anges rättsverkningar av att det köpta förändrats. Ytterligare berörs köparens vårdplikt (s. 223 f.) och frågor i anslutning till prestationernas återgång (s. 224 ff.).
    Beträffande köparens vårdplikt saknar jag en diskussion om vilka möjligheter köparen med utgångspunkt i kravet på aktieägarlegitimation har att ”vårda” bolagets verksamhet.86 När upphör en hävande köpares äganderätt till aktierna sålunda att han enligt ABL inte längre äger utöva några aktieägarbefogenheter?

 

Om säljaren bestrider köparens hävningsförklaring ställs frågan inte på sin spets vid aktiebolagsöverlåtelse. Annorlunda dock vid överlåtelse av kontrollpost; här kan andra aktieägare komma att hävda att den hävande köparen ej längre är legitimerad såsom aktieägare. Om så är fallet kan makten i bolaget kantra. Frågan om aktieägarlegitimation får också stor betydelse i det fallet att säljaren p. g. a. avtalsrättsliga regler hävdar ogiltighet, vilket köparen bestrider. De lege ferenda skulle jag vilja förorda att i ABL infördes en bestämmelse av innebörd, att i vissa speciella situationer rätten äger förordna god man att utöva aktieägarbefogenheterna till omtvistade aktier intill dess tvisten är löst.

 

 

om att avkastningsprocenten (yielden på fackslang) varit bestämmande för köpeskillingens storlek. Bedömningen borde ha blivit en annan i dagens läge, då för hyresfastighet köpeskillingen normalt står i direkt proportion till avkastningen. Emellertid bör göras en skillnad mellan det fallet att hyresbristen har sin grund i mindre yta än vad som uppgivits resp. lägre hyra per ytenhet. I det förra fallet bör bristen få fullt genomslag enligt den ovan angivna formeln. I det senare fallet måste hänsyn tas till möjligheten till ”återhämtning”; den lägre hyran ger ju visst, av köparen inte beaktat, utrymme för framtida hyreshöjningar. 84 Jfr Lindskog Fel s. 141 f. Se också föregående not beträffande möjligheten att ”återhämta” hyresbristen. 85 Det ekonomiskteoretiska resonemanget bakom denna uppfattning räknar jag med att bli i tillfälle att utveckla i annat sammanhang. 86 Härom, se Sandström Festskrift till Rodhe (1976) s. 385 ff.

8.4 Förutsättningarna för en säljares skadeståndsansvar har ändrats genom KöpL. Således gäller numera att säljaren är skyldig att ersätta köparen för hans skada p. g. a. ett köprättsligt fel om säljaren varit försumlig (med avseende på felet eller skadan) eller om han lämnat särskild utfästelse (40 § 3 st. KöpL). Dessutom svarar säljaren för direkt förlust om han inte kan visa att felet beror på ett hinder utanför hans kontroll och vars följder han inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit (40 § 1 och 2 st. KöpL).
    Beträffande ansvarsbedömningen uttalas (s. 228 m) att försumlighet hos företrädare för det överlåtna bolaget inte omfattas av 40 § 3 st. KöpL. Efter min mening går detta uttalande väl långt. Om en köpare med säljarens goda minne erhåller information från moderbolagets företrädare, har jag svårt att se att inte säljaren skulle ansvara som om de hade varit anställda av honom.87 Vad gäller säljarens s. k. kontrollansvar framhålls (s. 229) att det föreligger en skillnad med det fallet att överlåtelsen avser en minoritetspost och det fallet att fråga är om en kontrollpost. En kontrollpostsäljare skulle ha ett större skadeståndsansvar, eftersom han oftare har kunnat utnyttja sin kontrollpost till att åstadkomma sådana förändringar i bolaget att felet i fråga undanröjs. Jag känner tveksamhet inför resonemanget. Än större tveksamhet känner jag inför uttalandet att motsvarande skulle gälla om aktiesäljaren är styrelseledamot i bolaget.88 Men detta kanske beror på en bristande förståelse för kontrollansvarssystemets förtjänster i största allmänhet.

 

 

87 Detta gäller också i felhänseende, se 6.2 ovan. — Möjligen ser man här ett exempel på s. k. flexibel tillämpning av KöpL. Enligt förf. (s. 228 x) skall man nämligen i den aktuella situationen ”tillämpa uttrycket ’på säljarens sida’ restriktivt, eftersom köparen har rätt till ersättning för direkt förlust enligt regeln om hinder som legat inom säljarens kontrollssfär”. Således synes förf. mena att man i den aktuella situationen skall ge lokutionen ”på säljarens sida” en snävare innebörd än vad som skulle gälla i normalfallet. 88 För att kontroll i köprättslig mening skall föreligga borde efter min åsikt krävas att det har funnits ett direkt samband mellan kontrollmöjligheten på den ena sidan och äganderätten till det överlåtna på den andra. Att en styrelseledamot har en kontrollmöjlighet med avseende på verksamheten vid det ifrågavarande bolaget behöver inte ha något samband med hans tidigare äganderätt till de överlåtna aktierna. Eller annorlunda uttryckt: Kontrollmöjligheten har inte haft sin grund i säljarens egenskap av tidigare ägare. — En annan sak är att i den mån subjektiva förhållanden på säljarens sida har någon betydelse för hans felansvar, det inte bör göra någon skillnad på hur han fått information om bolaget. Inte heller bör det förhållandet att hans kunskap omfattas av tystnadsplikt påverka bedömningen. På denna punkt delar jag således förfs mening (se s. 124 ff.). Dessutom kan det tänkas att en säljare med insynsställning får ett mer strängt felansvar av det skälet, att de köparens förväntningar som grundar sig på säljarens beteende typiskt sätt har större fog för sig när säljaren har en insynsställning än när han inte har det.

9. Några särskilda frågor
9.1 En inte helt ovanlig situation är att aktier används som apportegendom. Om i det läget värdefel föreligger med avseende på aktierna i fråga har aktietecknaren skyldighet att jämlikt ABL 2:2 st. 2 göra tillskott sålunda att aktiens nominella belopp täcks. Tillskottsplikten anses dock inte omfatta överkurs.89 Frågan är nu om inte aktietecknaren jämlikt de köprättsliga reglerna skulle kunna förpliktas att betala skillnaden mellan det åsatta värdet på apportaktierna på ena sidan och det nominella värdet på de nyemitterade aktierna på den andra. Frågan behandlas i kap. 12 (s. 251 ff).
    Förfs utgångspunkt är att KöpL i och för sig kan tillämpas parallellt med ABL (s. 251 m). Detta innebär att om förutsättningar för skadeståndsskyldighet90 föreligger, en adekvat kompensation kan komma till stånd (s. 252). Emellertid kan tänkas att bolaget inte har rätt till skadestånd. Då uppstår frågan om prisavdragspåföljden kan ges någon tillämpning.
    Förf. uttalar som sin mening att prisavdrag vid en bytesaffär tillgår så, att viss del av den erhållna vederlagsprestationen återlämnas (s. 252 f.). Vid en apportemission skulle det betyda att aktietecknaren hade att återlämna en del av de aktier han hade tecknat. Eftersom en sådan ordning inte låter sig förenas med ABLs system skulle prisavdragsmöjligheten inte stå öppen.
    För min del känner jag mig inte helt övertygad om att prisavdragspåföljden med nödvändighet måste ses som en partiell återgång. Varför kan man inte betrakta rätten till prisavdragsreglerna som en ersättningsregel av särskild karaktär?91 Det skulle i så fall betyda att aktietecknaren hade att till bolaget utge, inte skadestånd utan ersättning bestämd enligt prisavdragsreglerna, vilket innebär att han hade att betala ett belopp svarande mot skillnaden mellan värdet på de apporterade aktierna och det värde dessa aktier åsatts vid beslutet om apportemissionen. Efter min åsikt hade spörsmålet åtminstone varit värt en analys.

 

9.2 I det praktiska livet är s. k. enkronasöverlåtelser av aktiebolag en inte helt ovanlig företeelse. Transaktionstypen uppmärksammas också av förf. (s. 255 ff.). Som där framhålls skall enkronasöverlåtelserna normalt inte betraktas såsom gåva utan såsom ett köp

89 Se Rodhe Aktiebolagsrätt (15 uppl. 1990) s. 40 f. 90 En hävning på köprättsliga grunder synes svårligen låta sig förenas med kapitalskyddsbestämmelserna i ABL (jfr s. 251 y). En möjlighet är dock att bolaget ägde häva utan att detta befriade aktietecknaren från att fullgöra sin kapitaltillskottsskyldighet. I det läget skulle bolaget ha retentionsrätt i apportegendomen till dess aktietecknaren fullgjort sin tillskottsplikt i kontanter. Hur härmed förhåller sig kan inte närmare utvecklas här. 91 Jfr hänvisningarna i Lindskog Kvittning (1985) s. 80 not 21. Spörsmålet får betydelse också i rättskraftshänseende, se a. a. s. 77 ff. med hänvisningar.

som omfattas av KöpL. Att köpeskillingen är approximativt noll innebär inte att det inte skulle föreligga någon egentlig prestation på köparens sida; andra förhållanden än köpeskillingen kan av parterna betraktas som väsentliga prestationer i sammanhanget.
    Ibland förekommer det att vid en enkronasöverlåtelse — och för övrigt också vid andra överlåtelser — att köparen tar över ett säljarens borgensansvar för viss bolagets skuld. Vad som i sådant fall gäller om det visar sig att ett köprättsligt fel föreligger är oklart. Skall köparens övertagande av borgensansvaret ses som ett slags betalning sålunda att det kan ligga till grund för prisavdrag? Eller kan köparen erhålla kompensation endast inom ramen för skadeståndsreglerna? Spörsmålen behandlas inte i avhandlingen.

 

9.3 Stundom kan läget vara det, att det kan ifrågasättas om inte det föreligger en köparens upplysningsplikt mot säljaren. Stöd för sådan förpliktelse kan dock inte grundas endast på KöpLs bestämmelser, vilket förf. också framhåller (s. 259). Däremot kan ansvar tänkas med utgångspunkt i allmänna avtalsrättsliga bestämmelser (s. 260 ö).
    Förf. framhåller (s. 262) att om det föreligger ett förtroendeförhållande mellan köpare och säljare skulle köparen ha upplysningsplikt. Efter min åsikt kan detta inte gälla obetingat. Jag har svårt att se att köparen normalt skulle ha någon upplysningsplikt annat än när han p. g. a. ett särskilt avtalsförhållande med säljaren har en viss lojalitetsplikt mot denne. Typexemplet är att köparen har erhållit i uppdrag att sälja aktierna i fråga.

 

Anta att köparen vet att p. g. a. visst förhållande som köparen men inte säljaren har kännedom om det köpta är värt avsevärt mycket mer än den avtalade köpeskillingen. Skulle 36 § AvtL kunna läggas till grund för en skyldighet för köparen att utge ytterligare köpeskilling? Så synes förf. mena. För egen del anser jag dock att endast om p. g. a. särskilda omständigheter köparen har en skyldighet att informera säljaren om sådant som köparen har en särskild kunskap om någon upplysningsplikt i nu diskuterad mening föreligger. Att en köpare vet att någon annan är beredd att betala mycket mer än vad han själv erbjuder säljaren kan inte föranleda någon plikt för köparen att upplysa säljaren om detta förhållandet (jfr s. 120 m). Om däremot köparen har erhållit säljarens uppdrag att för säljarens räkning försöka sälja det ifrågavarande objektet, varefter köparen sedan han funnit en hugad spekulant erbjuder sig att själv förvärva objektet för en köpeskilling understigande vad spekulanten förklarat sig beredd att erlägga, föreligger rimligen en rätt för säljaren att bli kompenserad. Detta bör emellertid inte ske med stöd av 36 § AvtL utan i stället blir fråga om en säljarens rätt till skadestånd med utgångspunkt i köparens brott mot den lojalitetsförpliktelse han haft p. g. a. sitt uppdragsavtal med säljaren.

Förf. uttalar (s. 263 y) att det är ”troligt att enligt svensk rätt styrelseledamot som köper aktier har upplysningsplikt gentemot den aktieägare som säljer aktierna” (motsvarande skulle möjligen också gälla sådana bolagets uppdragstagare som erhållit konfidentiell information, se 264 f.). Efter min åsikt förhåller det sig knappast så. Styrelseledamotskapet innebär inte att något sådant uppdragsförhållande föreligger mellan styrelseledamoten och den enskilde aktieägaren att styrelseledamoten i aktuellt hänseende skulle ha någon särskild lojalitetsplikt.

 

Efter min åsikt skall köpslåendet läka situationer av aktuellt slag. En säljare skall driva prisförhandlingen så långt, att han bedömer att han har kommit i närheten av det högsta pris som köparen är beredd att betala. Detta gäller också om köparen är styrelseledamot i ett bolag, vars aktier är föremål för affärsförhandlingar. Misslyckas säljaren i sin prisförhandling bör inte rättsordningen komma honom till undsättning.

 

En annan sak är att i mer extrema fall reglerna i 3 kap. AvtL skulle kunna äga tillämpning. Den omständigheten att en aktieköpare eller en aktiesäljare till följd av t. ex. styrelseledamotskap i bolaget i fråga har särskild insikt om detta kan därvid givetvis vara en omständighet av betydelse. Av än större vikt bör dock vara sådana förhållanden, som kan ha hämmat ett effektivt köpslående.

 

9.4 Aktieaffärer — såväl försäljning som köp — sker ofta genom kommissionär. Denna situation har förf. också uppmärksammat (15 kap., s. 277 ff.).
    Ett särskilt fall, som förf. berör, är att vid en aktieförsäljning som sker genom kommissionär huvudmannen är i ond tro medan kommissionären är i god tro härom. Får kommissionärens goda tro någon betydelse?92 Frågan har tidigare uppmärksammats av Hult,93 som uttalat att de grundsatser som gäller företrädarskap skulle vara analogt tillämpliga. Förf. ger följande svar (s. 277 m):

 

Det troliga är att kommissionären i den situationen bär ett ansvar och att han i sin tur än hänvisad till att rikta ett regress-anspråk mot kommittenten (30 § kommissionslagen). Anledningen till att kommittentens upplysningsplikt ”överförs” på kommissionären även om kommissionären är i god tro, är att det annars vore alltför enkelt för en säljare och köpare att slippa ifrån upplysningsplikten genom att låta köpet ske via kommissionär.

 

 

92 Det förutsätts att god tro på säljarens sida är av betydelse. Märk här NJA 1935 s. 290; som förf. påpekar (s. 277 not 1) var det inte överraskande att i detta rättsfall kommissionären gjordes hemulsansvarig mot tredje man, eftersom en säljare har ett strikt ansvar för rättsliga fel (dvs. god tro på säljarens sida saknar betydelse). 93 Hult Om kommissionärsavtalet (1936; nedan citerad Hult) s. 258 ff.

Mot denna argumentering skulle kunna invändas, att om huvudmannen först sålde godset till kommissionären varefter kommissionären sålde till tredje man, tredje man inte längre hade någon ”glädje” av huvudmannens onda tro.

 

För övrigt bör här uppmärksammas, att kommittentens onda tro inte smittar av sig på kommissionären när det gäller dennes möjlighet till godtrosförvärv av panträtt i gods som köpts för kommittentens räkning. 94 Att ond tro hos kommittenten medför att denne ej får äganderätt utesluter således inte kommissionärens panträtt. Som förf. anmärker skulle vidare godtroende kommissionärs ansvar för en ondtroende huvudmans vetskap kunna slå hårt så till vida, att enligt 56 § KomL tredje man inte äger rikta anspråk direkt mot huvudmannen utan har att hålla sig till kommissionären.
    En rimlig riskfördelning i den aktuella situationen synes dock vara, att tredje man i fråga om anspråk som grundar sig på huvudmannens onda tro inte ägde vända sig mot kommissionären utan fick rätt att — trots bestämmelsen i 56 § KomL — gå direkt mot huvudmannen. Detta ger den godtroende kommissionären ett adekvat skydd. Tredje man ställs inte bättre än vad han rimligen kan begära; om kommissionären handlat för egen räkning hade ju tredje man p. g. a. kommissionärens goda tro inte haft något anspråk att hävda”. Och en ondtroende huvudman bör inte med stöd av 56 § KomL kunna skjuta kommissionären framför sig. Frågan hade — när den nu aktualiserades — varit värd en något djupare analys än den som gjorts.

 

9.5 En inte ointressant fråga som förf. berör i endast mycket begränsad utsträckning är möjligheterna till vad som skulle kunna kallas köprättslig genomsyn vid aktiebolagsöverlåtelse (och för övrigt också aktieöverlåtelse).95 Om vissa särskilda felregler gäller för tillgångar av visst slag och bolaget äger sådana tillgångar; skall då felbedömningen med avseende på dessa tillgångar ske efter de regler som gäller för tillgången i fråga eller innebär ”bolagsinkapslingen” någon förändring med avseende på felbedömningsfrågan?

 

Ett praktiskt exempel är att ett bolag såsom enda tillgång äger en fastighet. Skall — om köparen påtalar visst förhållande med avseende på fastigheten — KöpLs felregler tillämpas eller skall ske en köprättslig genomsyn sålunda, att felbedömningen skall ske på samma sätt som om fråga hade varit om en direktöverlåtelse av fastigheten?96 En annan

 

94 Se Hult s. 288 f. 95 Att det fastighetsrättsliga formkravet inte tillämpas på aktiebolagsöverlåtelsen när bolagets enda tillgång utgörs av en fastighet framhålls (s. 41 ö; hänvisningarna i not 14 synes dock inte helt adekvata, förmodligen har notnumret i den löpande texten blivit felplacerat, jfr not 8 ovan). 96 Frågan berörs (s. 83 f. med not 11) med angivande av vissa rättsfall (jfr också Karnell s. 28 f. med hänvisning till Nilsson-Stjernquist). Spörsmålet blir dock inte föremål

situation är att i ett bolag finns en fordring; får här 9 § 2 st. SkbrL någon betydelse för felbedömningen? Eller kan oaktat denna bestämmelse tänkas att bristande betalningsförmåga hos fordringsgäldenären kan utgöra ett köprättsligt fel med utgångspunkt i normalregeln 17 § 3 st. KöpL?

 

Det kan tyckas att om vid aktiebolagsöverlåtelse bolaget endast har en tillgång — t. ex. en fastighet eller en fordring — det förhållandet att tillgången ligger inkapslad i ett aktiebolag inte bör påverka felbedömningen. Men intar man denna ståndpunkt måste man genast ta ställning till vad som gäller när bolaget innehar tillgångar av många olika slag; skall då varje tillgång i felbedömningshänseende behandlas för sig? Det hade varit intressant att ta del av förfs synpunkter på detta spörsmål.

 

Några anmärkningar de lege ferenda görs dock (s. 84 x). Där framhålls att en säljare inte ”genom att sätta egendom på aktier /bör/ kunna minska sitt ansvar”. Det låter nog så förnuftigt. Men hur drar man i så fall gränserna? Vidare ifrågasätts om det är lämpligt att säljarens ”ansvar förstärks” p. g. a. att egendomen satts på aktier. I anslutning härtill framhålls: ”Jordabalkens regler om fel är milda gentemot säljaren i förhållande till köplagens regler. Genom att sätta en fastighet på aktier riskerar säljaren att ådra sig större felansvar enligt köplagen!” Uttalandet reser flera frågetecken. Är detta ett uttalande de lege ferenda? Och är JBs regler om felansvar mindre stränga än KöpLs?

 

För egen del menar jag att aktier är lös egendom och att felbedömningen i alla lägen skall ske med denna utgångspunkt, dvs. i hägnet av KöpL.97 En annan sak är att särskilda till bolaget knutna förhållanden kan få betydelse för felbedömningen. Detta sker dock i sådant fall inom KöpLs ram.

 

10. Avslutande synpunkter
10.1 Att tvist mellan säljare och köpare om säljarens felansvar inträffar vid köp av enstaka aktier torde efter vad jag känner till vara synnerligen sällsynt. Däremot aktualiseras felansvar ofta vid aktiebolagsöverlåtelser. I det läget är emellertid transaktionen regelmässigt kontraktsreglerad sålunda, att parternas meningsskiljaktighet rör betydelsen av viss i en kontraktshandling intagen bestämmelse.98 För en kontraktsförfattare är det angeläget att ha klart för sig innehållet i den dispositiva rätt, mot vilken bakgrund kontrakt-

 

för någon analys. — En liknande fråga är om, vad jag har kallat, tillståndsfel skall bedömas efter de regler som gäller för rådighetsfel eller på samma sätt som faktiska fel (jfr not 77 ovan). 97 Jfr Lindskog Balansräkningsgaranti s. 308. 98 Förf. uttalar (s. 242 ö) visserligen att aktieköpet i ”hög utsträckning är föremål för särskild avtalsreglering”. Men sannolikt avses härmed aktiebolagsköp och möjligen kontrollpostköp; andra aktieköp görs efter min erfarenhet inte till föremål för någon närmare partsnormering genom kontrakt.

regleringen byggs. En sådan bakgrund får kontraktsförfattaren nu genom den ifrågavarande avhandlingen.
    Att framställningen omfattar jämväl överlåtelse av enstaka aktier är mer av teoretiskt än praktiskt värde. Behandlingen av aktieöverlåtelsen får dock en särskild betydelse därigenom att den ger framställningen en bredd som är ägnad att skapa bättre underlag för de slutsatser förf. drar i olika hänseenden.

 

10.2 Att ämnesvalet i sin ”kärna” är lyckat hindrar inte att en del invändningar måste riktas mot framställningen.
    Presentationen av rättskällematerial, genomförandet av den egna analysen och redovisningen av egna slutsatser hade bort genomföras mer distinkt. Allt för ofta väver förf. samman doktrinen och egna åsikter, rättsfall m. m. till en något brokig matta. Man får inte alltid klart för sig varför t. ex. ett visst doktrinuttalande citeras.99 Är det för att framhålla att en åsikt har uttryckts? Eller ett sätt att presentera ett argument? Eller ett sätt att redovisa att resultatet av genomförda studier sammanfaller med vad en auktoritet har uttalat? Bristen på struktur återkommer också här och var när det gäller själva regelanalysen. Visserligen visar förf. insikt om betydelsen av en god systematik så till vida att hon avfärdar den gamla och uttjänta distinktionen mellan abstrakta och konkreta fel.100 Som redan framhållits (se 6.1 ovan) lägger hon dock inte ner någon större möda på att åstadkomma en ny och mer generellt användbar struktur. Den systematik som hon väljer att införa som en ersättning för den gamla distinktionen med abstrakta och konkreta fel är inte övertygande.
    En annan synpunkt som har samband med det nyss sagda är ointresset för terminologi. Efter min åsikt ingår i den rättsvetenskapliga verksamheten som en viktig del att dels pedagogiskt och tydligt strukturera och presentera rättsprinciperna inom de undersökta områdena, dels eftersträva en användbar och lättförståelig begreppsapparat. Att pröva hållbarheten av gamla termer, att ändra dem eller införa nya när behov föreligger är en angelägen uppgift för rättsvetenskaparen. Härvidlag har jag endast noterat ett

 

99 Några exempel: Återgivandet av Håstads uppfattning på s. 167 f.; delar förf. Håstads uppfattning? Motsvarande fråga kan ställas i anslutning till hänvisningen till Karnell s. 83 f. 100 Märk också det programmatiska uttalandet (s. 16 y) att avhandlingen ”avser att ordna de olika lagreglerna och rättsprinciperna i ett överblickbart system”. Detta synnerligen vällovliga syfte har inte krönts med den framgång som hade varit önskvärd.

bidrag i avhandlingen,101 trots att ett antal tillfällen till terminologibildning har funnits. Ytterligare en synpunkt är att det hade funnits utrymme för förf. att inom ramen för utstakade gränser behandla ytterligare ett antal både principiellt och praktiskt viktiga spörsmål. Ibland får man en känsla av att kontakten med den praktiska verkligheten inte varit tillräcklig för att förf. skall ha fått de infallsvinklar och uppslag som är nödvändiga för att hon skulle ha fått ut mesta möjliga av sitt ämne.

 

Det skall dock här framhållas att bristen på praktisk erfarenhet såvitt gäller de frågor som behandlats inte lyser igenom särskilt ofta. Någon enstaka gång kan noteras en missuppfattning som möjligen kan skrivas på detta konto,102 men det bestående intrycket är att förf. haft god förståelse för den ekonomiska miljö vari de transaktioner som hon presenterar förekommer.

 

10.3 Emellertid: Förf. har fullgjort sitt forskningsarbete inom de ramar och med de utgångspunkter hon har bestämt. De frågor som behandlas är verklighetsnära. Relevant källmaterial har i allt väsentligt beaktats. Och de flesta slutsatserna ”känns” övertygande, om än ofta något tunt underbyggda.
    Det kan möjligen sägas att avhandlingen sällan ger några ”intellektuella lyft”103 och att ambitionsnivån är låg. Med undantag för den centrala frågan huruvida aktieköp omfattas av bestämmelsen 9 § 2 st. SkbrL — där förfs analyser och slutsats måste sägas vara av större principiellt intresse — är forskningsarbetet främst inriktat på behandlingen av ett antal huvudsakligen köprättsliga tillämpningsfrågor, som visserligen oftast är av praktisk betydelse men knappast har något större teoretiskt intresse. Det må vara så. En juridikavhandlings praktiska nytta är dock inget som skall föraktas. Ytterst är det ju samhällsnyttan som skall vara juridikens riktmärke. Att avhandlingen bidrar till denna har redan visat sig i det intresse den har rönt bland praktiserande jurister. Dessutom är den lättläst och intresseväckande. Det senare torde inte minst omfattningen av denna recension utvisa.

 

101 Således introducerar förf. begreppet korrigeringsplikt, se 6.2 ovan. Distinktionen mellan formella fel och värdefel är en utveckling av Karnells begreppsbildning, i det att begreppet värdefel introducerades av denne, se Karnell s. 272 f. 102 Vid återgång skall köparen ersätta säljaren för avkastning och nytta som han erhållit av köpeobjektet (65 § KöpL). I anslutning härtill för förf. en diskussion (s. 225) om vad som gäller om köparen vid ett köp av tio procent av aktierna i bolaget erhåller koncernbidrag. Denna situation inträffar dock inte i praktiken; koncernbidrag är en metod att åstadkomma skatteeliminering mellan moderbolag och dotterbolag, där som en förutsättning gäller att moderbolaget skall äga mer än 90 procent av aktierna i dotterbolaget. 103 Jfr Lehrberg JT 1990–91 s. 524.