Thorsten Cars 241BrB 23:2 första stycket — ett genmäle
Olle Hoflund har med buller och bång kritiserat min, Stockholms tingsrätts och Svea hovrätts uppfattning i det s. k. terroristmålet (Operation Leo) såvitt gäller innebörden av uttrycket "annat sådant hjälpmedel" i 23 kap. 2 § brottsbalken som handlar om förberedelse till brott.1 Kanske bör också de tre justitieråd, som beslöt att inte bevilja prövningstillstånd i målet, känna sig pikade?
Hoflunds 44 sidor långa uppsats inleds och avslutas med allvarliga varningar för mina och nämnda domstolars uppfattning i frågan och de förfärliga konsekvenser av icke angiven art som den skulle kunna leda till.
Även om jag känner mig smickrad av den stora uppmärksamhet Hoflund visat mig — kritiken riktar sig mer mot mig personligen än mot domstolarnas avgöranden — har han inte lyckats övertyga mig. Hoflunds kritik utgår från konstaterandet att jag anser att "ett enstaka föremål, som inte har något speciellt brottsligt användningsområde, är att anse som brottsverktyg enligt 23: 2". Det är en total och svårförklarlig missuppfattning såsom framgår för var och en som själv tar del av min framställning i SvJT 1983 s. 441 ff. Där framhåller jag vid upprepade tillfällen att det måste vara fråga om en samling av föremål vilken som sådan är särskilt lämplig att begagna vid en viss typ av brottslighet. Bl. a. anförs (s. 450 och 455):
Ju enklare ett brott är att utföra desto mindre förberedelser krävs. Redan anskaffandet av sprängämne eller dyrk i syfte att begå inbrottsstöld innebär normalt tillräckligt stor fara för brottets fullbordan för att ansvar skall inträda. Omvänt förhåller det sig så att ett komplicerat brott fordrar långvariga och omfattande förberedelser. Det av Kröcher planerade människorovet utgör närmast ett ytterlighetsexempel på sistnämnda förhållande. Först sedan en betydande del av planläggnings- och undersökningsarbetet fullbordats och den mest väsentliga utrustningen anskaffats kan faran för ett sådant brotts fullbordan anses ha nått den punkt där den inte längre är ringa. När väl ett långvarigt, omfattande och kostsamt förberedelsearbete nedlagts måste å andra sidan faran för brottets fullbordan bedömas som betydande inte minst med hänsyn till den styrka i det brottsliga uppsåtet som gärningsmannen därmed visat.
--
Den egendom som beslagtagits i målet utgör en tämligen heterogen samling av föremål som kan tänkas vara mer eller mindre lämpliga att använda för brottsligt ändamål. Eftersom varje föremål inte kan vara att anse som hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken endast därför att det ingår i denna samling synes det vara lämpligt att i skilda underavdelningar granska olika grupper av föremål allt efter den brottstyp vid vilken föremålen enligt åklagarens påstående var avsedda att användas. Härvid är att märka att vissa föremål, sedda var för sig, kan tänkas vara lämpliga att använda vid mer än en brottstyp. Så är även fallet med de i lagtexten uppräknade brottsverktygen. Vapen kan sålunda komma till användning inte bara vid våldsbrott såsom mord och misshandel utan även vid tillgreppsbrott såsom rån och frihetsbrott såsom människorov. Likaså kan sprängämne utnyttjas för att begå såväl grov stöld som skadegörelse och allmänfarlig ödeläggelse.
Vad frågan gäller är om en samling av föremål — för att kunna betraktas som brottsverktyg enligt 23: 2 — måste ha en sådan "rumslig gemenskap" att alla föremål är samlade på samma ställe, vilket Hoflund synes mena.2 Frågan besvarades nekande av domstolarna i terroristmålet. Däremot framhölls att den som tagit befattning enbart med visst eller vissa föremål i en sådan samling för att kunna straffas för förberedelse till brott vid befattningen måste