Om arbetet med att reformera RB

 

Inledning
Redaktionen för SvJT har bett mig inleda en planerad artikelserie med anknytning till rättegångsutredningens arbete. Jag tycker att det är värdefullt om man på detta sätt kan få till stånd en debatt. Lyckas inte detta kan man kanske ändå göra den vinst som består i en ökad kunskap om utredningensarbete. Jag har därför accepterat den utmaning som redaktionens anhållan utgör.
    Eftersom jag är medveten om att flera av dem som medverkat i utredningsarbetet — de må vara ledamöter, sakkunniga, experter eller sekreterare — inbjudits eller kommer att inbjudas att medverka i artikelserien, kommer jag att för min egen del försöka hålla mig på ett mycket allmänt plan. Detta gäller såväl när jag beskriver vad vi redan föreslagit som när jag ger mig in på det vi nu arbetar med eller det vi ännu inte ens börjat tänka på. I de senare delarna tillkommer att jag givetvis talar bara för min egen räkning.
    Rättegångsutredningen tillkom först efter lång vånda. Det var i början av 1970-talet som justitieministern i några tal uttalade sin avsikt att göra en översyn av RB. Olika direktivutkast upprättades och frågan debatterades flitigt i det interna departementsarbetet. Så småningom upprättades en särskild promemoria i ämnet. Meningarna var delade om behovet av en översyn och naturligtvis även om vad en översyn borde gå ut på. Det var många som uttryckte den uppfattningen att RB var bra som den var. Om man bara tillämpade den med förnuft behövdes ingen översyn. Andra var mer kritiska. Vid en stor hearing med anledning av översynspromemorian fick jag emellertid den uppfattningen att det fanns en stark majoritet för åsikten att "vi har världens bästa RB" och att den därför inte borde röras.
    För min egen del var jag vid denna tid — och är alltjämt — av den uppfattningen att RB är en högklassig lagstiftningsprodukt. Det är emellertid få lagar förunnat att kunna undgå "tidens tand". En processordning kan nog aldrig göra det. När det gäller RB har mycket som påverkar en rättegång ändrats. Jag kan därför inte inse att det skulle innebära någon kritik av RB om man nu anpassar balken till de nya förutsättningarna.
    Jag har velat erinra om det nu anförda därför att det naturligtvis kom att iviss mån prägla våra direktiv. Eftersom jag har en viss erfarenhet av både departementsarbete och utredningsarbete vågar jag kanske beteckna dem som markerat försiktiga. Vår uppgift är — det framgår klart — att göra en översyn. Vi skall utgå från de bärande elementen i 1948 års RB men vi får, som jag brukar säga, ganska fria händer att städa och möblera om i "det gamla huset".
    När vi började vårt arbete — kort före sommaren 1977 — hade uppmärksamheten ännu inte koncentrerats på det statsfinansiella läget på det sätt som nu är fallet. Direktiven innehåller alltså inga handfasta anvisningar om att vi skall presentera förslag som innebär besparingar för staten. Vi har emellertid senare fått anvisningar som innebär att förslagen inte får innebära att statens kostnader för rättsväsendet ökar.

 

    En av de första frågor som utredningen ställdes inför gällde förhållandet till den viktiga del av brottmålsprocessen i vidsträckt mening som utgörs av förundersökningsförfarandet. Efter överläggningar med företrädare för justitiedepartementet fastslogs att rättegångsutredningen inte skulle närmare granska detta skede av brottmålsprocessen. Överläggningarna ledde emellertid till att en särskild arbetsgrupp inom departementet fick i uppdrag att göra en studie av problem m. m. inom förundersökningsförfarandet. I gruppen ingick flera företrädare för rättegångsutredningen. Arbetsgruppen redovisade sitt uppdrag i promemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål.
    Vårt första betänkande (SOU 1982: 25 o. 26) avlämnades i juli 1982 och behandlade tingsrättsprocessen. Betänkandet är numera remissbehandlat.
    I februari 1983 lämnade vi ett betänkande ( Ds Ju 1983: 1) i vilket vi föreslog vissa partiella reformer beträffande överrättsprocessen. Också detta betänkande har remissbehandlats.
    På grundval av främst det senare betänkandet men också vissa förslag i 1982 års betänkande har regeringen i proposition (nr 78) nyligen föreslagit vissa ändringar i RB. Syftet är främst att uppnå besparingar för statsverket.
    För rättegångsutredningen återstår nu främst följande uppgifter 

— en förutsättningslös översyn av reglerna om tingsrätternas och hovrätternas sammansättning

— en översyn av reglerna om förfarandet i överrättsprocessen

— överväganden om hur prejudikatbildningen kan förbättras.

 

Betänkandet om processen i tingsrätterna
Det huvudsakliga syftet med översynen av RB är att skapa en billig, snabb och rättssäker process. Ett sådant syfte kan givetvis inte nås med användning av en enda metod. Det kan inte heller nås utan svåra avvägningar mellan olika och ofta oförenliga intressen.
    En av de metoder som anvisas i direktiven är en ökad flexibilitet i lagstiftningen, dvs. framför allt ökade möjligheter att anpassa handläggningen till omständigheterna i det enskilda målet. Det finns små och stora mål, mål om små värden och om stora värden, mål där parternas talan förs av kvalificerade ombud och mål där parterna själva för sin talan, mål där omfattande bevisning förs och mål där enbart en rättsfråga föreligger. Det är tveklöst så att RB är mycket stel i sin reglering. Sådana lagar som förvaltningsprocesslagen och småmålslagen präglas av en mycket större flexibilitet. Vi har därför låtit strävandena efter ökad flexibilitet inta en framträdande plats i vårt arbete.
    Vid övervägandet av frågan vilka uttryck en ökad flexibilitet i regelsystemet skall ges måste naturligtvis många hänsyn tas. Jag vill här särskilt peka på att RB innebar en stark brytning med den äldre rättsordningen. Processen omgestaltades radikalt. Alla som engagerades i en. rättegång ställdes inför något nytt och ovant. Detta gjorde det nödvändigt att detaljreglera och att göra det på ett mycket strikt sätt. När RB nu varit i kraft i ca 35 år bör det vara möjligt att s. a. s. lätta på tyglarna utan att detta orsakar några problem. Därtill kommer att advokatkåren nu har en väsentligt högre kvalitet — genomsnittligt sett — än 1948, att åklagarkåren fått en väsentligt höjd kompetens och att domstolsorganisationen ger ökade garantier för en hög kvalitet i rättskipningen.
    Våra förslag om en ökad flexibilitet gäller bl. a. avvägningen mellan skrift-

 

lig och muntlig rättegång (vid förberedelse och huvudförhandling) och huvudförhandlingens gång. Vi föreslår också vissa uppmjukningar i koncentrations- och omedelbarhetsprincipen, alltså två av hörnstenarna i RB. Det förslag som väckt mest uppmärksamhet är kanske det som innebär att rättens sammansättning inte är given. Både parterna och rätten ges möjligheter att enligt vissa kriterier påverka frågan hur rätten skall vara sammansatt.
    Effektivitet förutsätter i de allra flesta fall en aktiv ledning. Rättegångar utgör inget undantag men de kräver särskilda hänsynstaganden. Vi har ägnat mycket stor uppmärksamhet åt både den materiella och den formella processlagen. En motsvarande utveckling som den vi nu talar för kan f. ö. noteras i många andra länder.
    Ett uttryck för rättens aktivitet i tvistemål är också dess verksamhet för att förlika parterna. Vi har ägnat många sidor i vårt betänkande åt även denna fråga.
    När man söker efter medel som kan göra en rättegång effektivare är det självklart att man uppmärksammar reglerna om rättegångskostnader. Dessa regler kan — liksom de flesta andra kostnadsregler — utgöra utmärkta styrmedel. Vi har därför noga övervägt frågan om en mer radikal ändring av reglerna i 18 kap. RB skulle lösa några av de problem vi fått i uppdrag att lösa. Tyvärr har vi inte lyckats finna några bra alternativ till de nuvarande reglerna. En faktor som utan tvekan komplicerar bilden är att rättshjälpssystemet och rättsskyddsförsäkringarna gör många parter "immuna" mot kostnadsreglerna.
    Den enda egentliga nyhet vi föreslår i fråga om rättegångskostnaderna är en regel som kan sägas utgöra en konsumentskyddsregel på det processrättsliga området. Vår granskning av reglerna om rättegångskostnad är emellertid inte avslutad. Vi kommer att ta upp frågan igen — åtminstone från vissa utgångspunkter — i vårt betänkande om överrättsprocessen.
    När man som rättegångsutredningen har till uppgift att skapa en billig, snabb och rättssäker process, är det ofrånkomligt att man granskar hela utbudet av processformer, särskilt som de i vissa delar är alternativ till varandra. Man kan då konstatera att vi f. n. har fem typer av tvistemålsprocess, nämligen den normala RB-processen, småmålsprocessen, lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning. Till dessa fem bör man egentligen lägga processen enligt den s. k. ärendelagen. Det skulle föra för långt att här redovisa våra överväganden i denna del. Vår mest väsentliga iakttagelse blev att lagstiftaren delvis helt nonchalerat de många samband som finns mellan de olika processformerna. Vi ansåg oss också kunna konstatera att det skulle gå att göra betydande vinster genom en samordning och resultatet blev ett förslag om en fullständig integration av alla de nämnda processformerna.Enligt vårt förslag finns alltså endast en processform, en process enligt RB. Vi har utformat denna process så att de särskilda kännetecken som utmärker var och en av de nuvarande processformerna, i den mån de är värda detta, beaktas inom ramen för den sammanhållna processen enligt RB.
    Den föregående redogörelsen för de förslag som ingick i vårt första stora betänkande är givetvis inte fullständig. Jag har med de valda redovisningarna endast velat belysa några av de rättspolitiskt — om ett så fint ord får användas i detta sammanhang — mer intressanta överväganden som legat bakom våra förslag.

 

Utredningens återstående arbetsuppgifter
Sammansättningsfrågor
Vår utgångspunkt för det arbete som vi nu ägnar oss åt är att vi genom 1982 års betänkande lagt fram förslag som innebär att förfarandet i tingsrätten uppfyller de krav som kan ställas på en rationell och rättssäker process. Ett bra förfarande är emellertid inte nog. Kvaliteten i rättskipningen — men också kostnaderna för rättsväsendet — påverkas även av hur rätten är sammansatt. Det är därför, åtminstone som jag ser det, logiskt att vi fått i uppdrag att överväga också denna fråga.
    Man kan angripa sammansättningsfrågan på många olika sätt. För min del anser jag att en av utgångspunkterna måste vara att dömandet skall utövas av jurister och lekmän med ungefär samma fördelning som för närvarande. Det som då återstår att överväga är hur många jurister som bör deltaga. Men också en annan fråga tränger sig på, nämligen om medverkan av experter i dömandet. Vi har olika anledningar att ta upp denna fråga. Dels har i direktiven utsagts att vi skall uppmärksamma de problem som fastighetsdomstolskonstruktionen visat sig medföra. Dels har den kommission som har till uppgift att utarbeta förslag till åtgärder mot ekonomisk brottslighet tagit uppfrågan om en medverkan av ekonomisk och skatterättslig expertis i dömandet av vissa mål.
    Frågan om en medverkan av experter i dömandet är en stor fråga. Enligt min mening är den också mycket intressant, främst därför att den aktualiserar en kanske ännu större fråga, nämligen om vi bör bygga domstolsväsendet på allmänna domstolar med ett brett målregister eller på ett system med specialdomstolar. Det är ingen tvekan om att utvecklingen efter 1948 inneburit en stark förskjutning åt den senare lösningen. Orsakerna är naturligtvis flera men den viktigaste torde ha varit att man velat skapa garantier för en viss sakkunskap hos domstolen. I många fall har man också funnit behov av ett annat förfarande än det som RB idag erbjuder.
    Sakkunskap hos domstolen — i betydelsen kunskap om inte bara rättsreglerna utan också andra förhållanden inom ett visst rättsområde — torde aldrig ha kunnat förenas med ett system där domstolarna är "allmänna" domstolar. Jag skall inte här gå in på frågan hur förhållandena ändrats. Min tes är helt enkelt att samhället ändrats så att behovet av särskild sakkunskap ökat. Detta markeras genom tillkomsten av nya domstolar och andra prövningsorgan. Och utvecklingen är inte helt avslutad. Det ropas ständigt på nya specialdomstolar eller motsvarande. Det allra senaste exemplet är särskilda domstolar förmål om ekonomisk brottslighet. Något äldre är ett förslag om fristående särskilda hyres- och arrendedomstolar, som skulle ersätta hyres- och arrendenämnderna och därvid tilläggas en mycket utvidgad kompetens.
    Det finns åtminstone tre olika vägar att tillföra en allmän domstol särskild sakkunskap. Man kan använda sig av sakkunnigbevisning enligt 40 kap. RB (alla domstolar). En annan väg — som kan kombineras med den nyss nämnda — är att sammanföra (koncentrera) de mål man är intresserad av till en eller ett fåtal domstolar (patentmål, tryckfrihetsmål, sjömål). Den tredje utvägen är att låta en eller flera experter ingå i domstolen (vattendomstol, fastighetsdomstol). En fjärde metod är naturligtvis att inrätta en specialdomstol (arbetsdomstolen, marknadsdomstolen, bostadsdomstolen).
    Med hänsyn till arbetet inom kommissionen för åtgärder mot ekonomisk brottslighet har vi under hösten 1983 med förtur tagit upp frågan om en

 

medverkan av ekonomisk och/eller skatterättslig expertis vid de allmänna domstolarnas dömande i vissa måltyper. Enligt vår mening är en sådan medverkan att föredra framför en lösning som innebär att man bygger upp en mer eller mindre fristående domstolsorganisation för hanteringen av mål om ekonomisk brottslighet. Vi grundar vår uppfattning på både principiella och kostnadsmässiga skäl. Ett delförslag torde komma att presenteras omkring årsskiftet 1983/84.
    Våra ställningstaganden i denna fråga har inte kunnat ske utan ett beaktande av expertfrågan i stort, alltså frågan om medverkan av expertis i dömandet i mål av alla slag. Jag avser här enbart mål som är så svåra i något hänseende att en expertmedverkan kan anses värdefull. Någon slutlig ståndpunkt i denna del har emellertid ännu inte tagits.
    För min egen del anser jag att mycket talar för att de allmänna domstolarna får en — i princip — generell möjlighet att vid behov till domstolen, som ledamot, knyta en expert av något slag. Detta innebär inte att en expert skall ingå i varje mål, långt därifrån. Så länge det är tal om mål i allmänhet bör en expertmedverkan vara något ovanligt. Jag menar inte heller att en expertmedverkan bör utesluta att parterna anlitar sakkunnigbevisning. De närmare rekvisiten för en expertmedverkan och kraven på experten är en fråga som jag här inte tar upp.
    Av särskilt intresse är — och här tror jag mig kunna påstå att jag redan har rättegångsutredningen bakom mig — vilka konsekvenser ett synsätt av det nyss antydda slaget får dels för sådana mål som inom de allmänna domstolarnas ram f. n. på något sätt särbehandlas, dels för mål eller ärenden som f. n. prövas av organ utanför det allmänna domstolsväsendet. I det förra hänseendet är det framför allt fastighetsmålen som tilldrar sig intresse men också sådana mål som idag sammanförs till vissa tingsrätter utan att dessa därmed blir att anse som särskilda domstolar (t. ex. sjömål) är intressanta. I det senare hänseendet är det främst hyres- och arrendemålen som förtjänar uppmärksamhet.
    Om man mer allmänt ger de allmänna domstolarna en möjlighet att låta en expert ingå i domstolen synes de problem med fastighetsdomstolarna som är anknutna till deras ställning som särskilda domstolar kunna lösas. En annan fråga är om det finns anledning att ändra t. ex. organisationen.
    När det gäller hyres- och arrendemålen har vi i ett remissyttrande — samtidigt som vi uttalat oss mot ett inrättande av de föreslagna specialdomstolarna — gjort uttalanden som innebär att vi inte kan se några absoluta hinder för att man i stället avskaffar hyres- och arrendenämnderna och överför målen till de allmänna domstolarna. Vi pekade på att detta kräver ett ställningstagande till frågan om medverkan av de s.k. intresserepresentanterna i tingsrätternas dömande.
    Enligt min mening kan vi inte undgå att ta upp den fråga vi sålunda väckt till ytterligare övervägande mot bakgrund av våra ställningstaganden i fråga om expertmedverkan i dömandet. Jag kan förutse att den särskilda karaktären hos de s. k. intresserepresentanterna därvid kan komma att ge anledning till mycket diskussioner.
    Naturligtvis finns det också andra sammansättningsfrågor att diskutera. Det nu redovisade torde emellertid innefatta de principiellt mest intressanta frågorna.

 

Fullföljdsbegränsningar
Några väsentliga ändringar i de regler som begränsar fullföljden till högsta domstolen tror jag inte blir aktuella. Däremot kommer vi att ägna stor uppmärksamhet åt frågan om begränsningar av rätten att fullfölja talan mot en tingsrätts avgörande.
    Det är många typer av begränsningar som kan komma i fråga. Den mest radikala är fullföljdsförbud. Antalet fall där sådana kan tänkas är säkerligen mycket litet.
    En annan typ är den som f. n. gäller enligt småmålslagen, dvs. en kombination av beloppsgräns och regler om intressedispens m. m. För brottmålens del skulle man därvid få ersätta beloppet med ett visst straff. Man kan också tänka sig enbart beloppsgränser (motsvarande) eller enbart dispensregler.
    Enligt min mening är ingen av de antydda lösningarna tilltalande som en mer generell lösning. I synnerhet brottmålen vållar problem. Samtidigt är det nog ofrånkomligt — inte minst av resursskäl — att på något sätt begränsa den nuvarande nästan helt obegränsade rätten att få sin talan prövad i hovrätt.
    Det finns ett samband mellan frågan om fullföljdsbegränsning och frågan hur hovrättsprocessen bör utformas. Den senare frågan kan — i förenklad form — uttryckas på detta sätt: Skall hovrätten ompröva tingsrättens avgörande eller enbart kontrollera att tingsrätten inte — mer eller mindre grovt — felbedömt målet? Denna fråga måste övervägas i samband med att vi överväger frågan om fullföljdsbegränsningar.
    Enligt min mening är det mycket som talar för att man i viss utsträckning begränsar hovrättens prövning. Det är uppenbart att det möter svårigheter att fastställa de närmare kriterierna för att den ena eller andra prövningen skall ske. Om det är möjligt att fösa detta problem på ett tillfredsställande sätt kommer emellertid frågan om fullföljdsbegränsningarna i ett delvis nytt läge.

 

Prejudikatbildningsfrågan
Enligt direktiven skall vi inte göra någon fullständig analys av detta stora ämne. Departementschefen pekar emellertid på några konkreta förslag som framlagts och som bör kunna ge vägledning när det gäller att pröva på vad sätt man snabbt och billigt skall kunna få fram vägledande prejudikat.
    I denna del vågar jag — på detta stadium — knappast uttala någon som helst mening. Jag är av den uppfattningen att något bör göras för att främja prejudikatbildningen men jag är osäker om vilka medel som bör tillgripas. Som JK kände jag en stark sympati för tanken på någon form av en särskild "prejudikattalan" i vissa mål. Men det är många frågor som måste lösas om man vill konstruera ett system för en sådan talan.
    De många frågor som kan ställas på detta område kan enligt min mening utgöra tillräcklig grund för en särskild debatt i SvJT. I väntan på en sådan avstår jag — åtminstone tills vidare — från att ens kortfattat ange några av de mer väsentliga frågeställningarna.
 

Ingvar Gullnäs