Domaren — en effektiv lagarbetare eller en självständig lagtolkare？
Kammarrättspresidenten Nils O. Wentz har i en intressant artikel i SvJT 1983 s. 31 om tjänsteförslagsnämndens verksamhet lämnat några allmänna synpunkter på hur en domare bör vara för att bäst kunna tjäna domstolsväsendet i framtiden. Wentz' åsikter, som naturligtvis väger tungt, har ett särskilt intresse för dem i domarkarriären som ännu inte blivit ordinarie domare. Den färdriktning som Wentz anger förtjänar dock att belysas närmare.
    I sin beskrivning av vilka egenskaper som bör känneteckna framtidens domare betonar Wentz förmågan till samarbete och vikten av att domarna är lyhörda för andras uppfattningar samt att deras avgöranden står i överensstämmelse med gängse värderingar i samhället. Såsom en självklarhet betecknar Wentz kravet på skicklighet och kunskap, liksom att domarna är självständiga. Han utvecklar därför inte närmare vad som skall förstås därmed utan uppehåller sig mera vid hur en anda av samarbete och lyhördhet skall kunna åstadkommas.
    Ingen förnuftig människa kan naturligtvis ha något att erinra mot en allmän önskan om att domare skall samarbeta för att därigenom effektivisera arbetet vid domstolarna. Det intressanta är emellertid vilka medel som skall användas och de konsekvenser detta kan föra med sig för bl. a. det samtidigt uppställda kravet på självständighet och kvalitet; i det, som Wentz påpekar, moderna effektivitetsbegreppet ingår även en kvalitativ aspekt och inte bara ett krav på ökat antal avgjorda mål och ärenden.
    Det medel som Wentz förespråkar synes vara att domaren skall bli en bättre lagarbetare; den ensamt arbetande domaren skall utvecklas till en del av ett kollektiv, där en rationell organisation och en effektiv arbetsledning sörjer för att alla domstolens uppgifter fortlöpande fördelas på bästa sätt, så att t. ex. "överkapacitet" bättre kan utnyttjas. Denna strävan har på olika sätt sedan länge varit påtaglig, inte minst i och med domstolsverkets tillkomst. Senast har den kommit till uttryck i direktiven till rättegångsutredningen och i dess delbetänkande (SOU 1982: 26) rörande tingsrättsprocessen; flexibilitet och snabbhet är den däri allt överskuggande målsättningen, vilken skall förverkligas bl. a. genom att rättegångsbalkens regler görs mer flexibla för att ge domstolen större utrymme att laga efter läglighet i de enskilda fallen. Förvaltningsprocessen har, såsom präglad av denna önskvärda flexibilitet, i viss mån fått tjäna som förebild. Det är naturligt att ett öppet regelsystem skapar behov av ledning och styrning för de enskilda handläggande tjänstemännen. För de unga och oerfarna blir behovet av att utnyttja myndighetens kollektiva samlade kunskaper alldeles särskilt påtagligt. Nödvändigheten av att använda supplerande regler av mera formell karaktär, t. ex. anvisningar, föreskrifter och allmänna råd, ökar också. Inom förvaltningen är detta envälkänd och beprövad metod, liksom den ledning som alltid står att få hos överordnade i en byråkratisk hierarki. I förvaltningen är det också möjligt att på olika sätt tillgodose önskemål om att tillämpningen sker i en viss anda. Kunskapen om vilka värderingar som för tillfället skall anses mer värdefulla än andra kan på olika sätt kanaliseras från verksledningen ned till befattningshavare på olika nivåer. Den enskilde tjänstemannens strävan efter att inte spoliera utsikter till befordran är oftast en tillräcklig garanti för att signaler från överordnade skall få gehör; lyhördhet för andras idéer är mer eller mindre inbyggd i ett byråkratiskt system. Utan att vilja tillvita Wentz

 

eller någon annan en önskan att göra domstolarna mer lika förvaltningsmyndigheterna vågar jag påstå att detta är vad som håller på att ske, om den nuvarande utvecklingen får fortgå. Enligt min mening står en sådan utveckling dock i strid med kravet på en framtida självständig och kunnig domarkår. Om begreppet självständighet skall ha någon mening måste det innefatta bl. a. ett upprätthållande av vad som kan sägas känneteckna den juridiska tolkningsmetoden, nämligen att — förenklat uttryckt — domaren efter självständigt studium av traditionella rättskällor skall finna den tillämpliga regeln. Att man i sökandet efter rättskällor rådfrågar kolleger eller tar hänsyn till deras argument inom denna ram behöver inte sägas. Det är en nödvändighet vid kollegialt beslutsfattande och en självklar och önskvärd del i de samarbetsformer som för närvarande finns. Tillämpningen skall ske med tillbörlig grad av noggrannhet och utan ovidkommande hänsyn. Härigenom avses de rättssäkerhetskrav som innefattar förutsebarhet och lika behandling av lika fall bäst kunna tillgodoses.
    Faktorer som t. ex. befattningshavarens kunskapsnivå och grad av erfarenhet samt förmåga att bortse från subjektiva värderingar är direkt avgörande för huruvida detta mål nås, liksom frånvaron av yttre tryck såsom en pressad arbetssituation eller en ofri tjänsteställning. Att arbetsläget i domstolarna överlag är ansträngt är allmänt bekant, likaså att en stor del av arbetet utförs av icke-ordinarie domare med karriärhänsyn att beakta. Som framgår av en tidigare artikel i denna tidning (SvJT 1982 s. 747) har utbildningen av dessa domare stadigt försämrats. Redan idag är således behovet av stöd och råd från mer erfarna kolleger stort, liksom användningen av mer lättsmälta "rättskällor" såsom mallar eller andra förebilder eller sekundär informationom lagstiftning och praxis i form av handböcker och andra sammanställningar. Det är ingen tillfällighet att domstolsverket för närvarande överväger utgivning av en handbok med arbetsnamnet "domarehjälpreda". Tiden är säkert mogen för det. Försämrad kunskap leder emellertid till sämre förmåga till självständig tillämpning och till ökat utrymme för styrning, om sådan skulle önskas.
    Genom att i detta läge betona kravet på samarbetsförmåga och allmän lyhördhet under en stark arbetsledning motverkas uppenbarligen en strävan efter skicklighet — i traditionell mening — och självständighet hos framtidens domare, dagens icke-ordinarie domare. Tyngdpunkten borde i stället läggas på de senare faktorerna för att få en bättre balans. Detta är naturligtvis riktigt, endast under förutsättning att den juridiska tolkningsmetoden i sig har någon framtid vilket kanske inte är givet.
    En allt öppnare lagstiftning, där åt rättstillämpningen överlämnas att fylla ut det lagstiftaren försummat, lämpar sig måhända sämre för en juridisk tolkning av enskilda befattningshavare, eftersom resultatet kan bli präglat av "fel" värderingar. Å andra sidan kan ju detta motverkas, inte bara genom en styrning inom domstolarna, utan också genom att "samhällsvärderingar" i större utsträckning blir företrädda i domstolen genom t. ex. ett utvidgat inslag av lekmän. Om dessa också vore företrädda i högsta domstolen och regeringsrätten, skulle besked kunna fås om vilka värderingar som är mera gängse än andra, i en mera legitimerad och systematiserad form. Röster har höjts för att införa lekmän i de högsta instanserna, samtidigt som juristdomarens roll inskränks i tingsrätt — enligt ett nyligen framlagt förslag — till en i ett kollektiv genom att de till tre reducerade nämndemännen ges individuell rösträtt.

 

    Som Wentz påpekar skall domaren enligt den nuvarande grundlagen vara självständig under lagarna och inte ovanför dem. Han skall emellertid också vara beredd att pröva deras förenlighet med grundlagen. Vad som krävs av en domare för att gå i land härmed i ett land med en i detta hänseende svagt utvecklad konstitutionell tradition vore också av värde för de unga och oerfarna att få veta. Förmågan och viljan att samarbeta och att bjuda till för ett gott arbetsresultat, som Wentz efterlyser, torde härvidlag inte — lika lite som i övrigt — saknas. De borde snarare vara en självklarhet.
 

Krister Thelin