Dumping och subsidier vid export till den Gemensamma Marknaden

 

Av advokaterna HANS G. WESSLAU och LEIF GUSTAFSSON

 

Inledning
EG:s antidumpingregler har alltmer kommit i blickfånget då svenska företag i allt större utsträckning kommit att drabbas av dem. Nedan beröres vissa definitions- och procedurfrågor.
    Art. 111 och 113 av Romfördraget behandlar EG-staternas handelspolitik vis-à-vis tredje land och har till syfte att skapa en uniform EG-politik i kommersiella frågor. Art. 113 anger såsom särskilt viktiga områden bland annat tariffer, handelsöverenskommelser, liberaliserande åtgärder samt antidumpingåtgärder. Listan är inte uttömmande.
    Med avsikt att skydda EG-området som ekonomisk enhet mot illojal konkurrens från icke-medlemsstater utfärdade EG-rådet på grundval av de nämnda art. 111 och 113 en Förordning nr 459/68 mot "dumping, premier och subsidier från icke-medlemsstater". Under de multilaterala handelsförhandlingarna inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) har därefter antagits vissa tillämpningsregler beträffande subsidier och dumping (se prop. 1979/80: 24 s. 130 (subventionskoden) och s. 295 (antidumpingkoden)). I enlighet med GATT-avtalets tillämpningsföreskrifter har denna Förordning nr 459/68 ersatts av Förordning nr 3017/79, vilken trädde i kraft den 1 januari 1980. De nya reglerna innehåller även detaljerade bestämmelser avseende subsidierad export. Då EG-proceduren i stort sett är identisk för såväl dumping som subsidier hänvisas i framställningen till dumping oaktat reglerna även tillämpas å subsidier som i korthet beröres i uppsatsens senare del.
    I art. 25 i frihandelsavtalet med den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen stadgas att i fall då den ena avtalsslutande parten finner att dumping förekommer i dess förbindelse med den andra avtalsparten kan denna part vidtaga åtgärder på de villkor som anges i artikel 27 frihandelsavtalet. De åtgärder som åsyftas är de som upptagits i GATT-koden avseende dumping och subsidier. I art. 27 stadgas att innan åtgärder vidtages skall underrättelse ske till den s. k. "blandade kommittén" och kommittén förses med erforderligt underlag för en ingående undersökning av läget med syfte att finna en för de avtalsslu-

 

tande parterna godtagbar lösning. Efter underrättelse till den blandade kommittén skall överläggningar hållas mellan parterna med syfte att undanröja de skadliga åtgärderna. Det stadgas vidare i art. 27 punkt c) att sådana överläggningar måste äga rum innan den "utsatta" avtalsparten vidtager några åtgärder mot exportlandet eller därstädes etablerat företag. Under exceptionella förhållanden, då ett omedelbart ingripande utan föregående undersökning är nödvändigt, kan den drabbade parten vidtaga provisoriska åtgärder mot det skadliga dumpingförfarandet.
    Av vad som sagts framgår att tre regelsystem existerar sida vid sida. Olika instanser kan således komma att handlägga samma frågor samtidigt vid parallella förfaranden inför den blandade kommittén under frihandelsavtalet, inför EG-kommissionen enligt Romfördragets regler, samt inför de kommittéer för antidumping- och utjämningsåtgärder som upprättats under det allmänna tull- och handelsavtalet.

 

Dumping och subsidier
Förordning nr 3017/79, som utfärdades av Rådet den 20 februari 1979 och trädde i kraft den 1 januari 1980, har benämnts "On protection against dumped and subsidized imports från countries not members of the European Economic Community" varav framgår att ändamålet är att vaka över import av produkter från icke EG-land till medlemsstat. Av förordningens rubrik liksom av dess innehåll och tillämpning framgår att den syftar till att etablera en typ av exportkontroll som kan komma att drabba ett företag i ett land utanför gemenskapen.
    EG-kommissionen har i några fall haft att bedöma påstådd dumping av svenska produkter på EG-marknaden. I den löpande texten har hänvisats till några av dessa fall. Av betydelse härvidlag är att noteraatt de svenska företagen i studerade fall alla kommit till en frivillig uppgörelse med kommissionen. De svenska företagens prissättning kan inte närmare kommenteras med hänvisning till rådande lågkonjunktur från år 1975 med dithörande statsstöd (som exempelvis lagerstödet) och det kan ifrågasättas om inte dumpinganklagelserna i viss mån härrörde från möjligheter att hålla lägre priser på grund av erhållna subsidier.
    Art. 2 i Förordningen anger riktlinjerna för hur begreppet dumping skall tolkas. En produkt skall anses vara dumpad om dess exportpris till marknaden är lägre än det normala värdet för "lika produkt" i export- eller tillverkningsvikt. Förutsatt att detta förhållande leder till skada för EG-området skall denna motverkas genom åsättande av en antidumpingtull.

 

    Förordningens art. 2: 12 (e) innehåller en definition av begreppet "lika produkt", varmed skall förstås en produkt som är identisk, dvs. i alla hänseenden lik den dumpade produkten, eller, för det fall någon sådan identisk produkt inte existerar, annan produkt med stora likheter.
    En förutsättning för att antidumpingtull skall kunna åsättas en vara som exporterats för konsumtion inom EG-området är att dumpingen åstadkommer en skadeeffekt, dvs. antingen orsakar eller "hotar" att orsaka materiell skada hos "an established community industry" eller materiellt hindrar etablering av sådan industri (art. 4: 1).
    Enligt förordningen förstås med "community industry" alla producenter inom gemenskapen av en "lika produkt" eller de därav, vars sammanlagda produktion av produkten utgör en huvudsaklig del avden totala produktionen av produkten inom gemenskapen (art. 4: 5). Undantagna är producenter som har affärsförhållande med exportören eller importören av den dumpade produkten eller den som själv svarar för importen. Undantag gäller även för det fall — vilket antagits vara sällsynt förekommande — då flera konkurrerande marknader inom gemenskapen påverkas. Vid sådant fall skall särskilda hänsyntas till den speciella marknaden.
    Det förhållandet att produktens "normalvärde" överstiger exportpriset så att produkten i och för sig faller inom "dumpingmarginalen" medför inte med nödvändighet att skada uppkommit på sådant sätt att "antidumpingtull" kan åsättas. Artikel 4 i Förordningen föreskriver en särskild utredning om faktiska skadeeffekter varvid anges ett antal faktorer som skall beaktas, faktorer som gemensamt eller självständigt kan verka vägledande i övrigt. Sådana faktorer är a) volymen av den dumpade importen, särskilt om den visar en påtaglig ökning， antingen i absoluta tal eller i relation till produktion och konsumtion inom gemenskapen. I Ferrochrom-fallet (Ferrochrom, avseende dumping av Ferrochrom från Sverige och Sydafrika, se Official Journal of the European Communities (OJ) 1978.06.22 L. 165/20) fastställde EG-kommissionen importökningen från 94 500 ton (1974) till 204 000 ton (1977) och ökningen av marknadsandelen från 19 % till 45 % under samma tid. I Fiberplattor-fallet (Fiberplattor, antidumpingprocedur beträffande import av fiberplattor från Tjeckoslovakien, Finland, Norge, Sverige, Polen, Rumänien, Sovjet och Spanien, OJ 1980.06.11 L. 145/39) skedde en importvolymökning underåren 1974—1979 vilket medförde en ökning av marknadsandelarna till 25 % för hardboard respektive 40 % för insulating board. I Ankarkätting-fallet (Ankarkätting， antidumpingprocedur beträffande svetsad kätting från Spanien och Sverige, OJ 1981.09.02 L 231/10) skedde en

 

ökning från 17 % till 48 % av marknaden.

b) priserna på den dumpade importen, särskilt om det har förekommit en påtaglig prisreduktion (undercutting) jämfört med priset på "lika produkt" inom gemenskapen. I Ferrochrom-fallet föll priserna inom gemenskapen till ett läge där gemenskapsindustrin inte längre fick täckning för de egna produktionskostnaderna. I Fiberplattorfallet tvingades gemenskapsindustrin att sänka sina priser och detsamma var förhållandet i Ankarkätting-fallet.

c) följdverkningar för berörd gemenskapsindustri varmed avses potentiell eller reell påverkan av relevanta ekonomiska faktorer exempelvis produktion, marknadsandelar, uteblivna prisändringar, lönsamhet och sysselsättning. I Ferrochrom-fallet konstaterades en nedgång i produktionen om 17 % från 1974 till 1977 medförande ökade lager, dåligt resursutnyttjande och förlorade arbetstillfällen. I Fiberplattorfallet tvingades tre EG-producenter upphöra med tillverkning av hardboard och insulating board, vilket medförde allvarliga följdverkningar för anställningssituationen. Även i Ankarkätting-fallet upphörde flera EG-producenter med sin tillverkning under det att ett antal producenter gjorde stora förluster.
    Vid bedömningen skall hänsyn även tas till faktorer som

a) exportökning av ifrågavarande produkt till gemenskapen ställd i relation till den egna produktionen, och

b) exportkapaciteten i varans ursprungsland eller exportlandet, existerande eller väntad inom en förutsebar framtid, med särskild hänsyn till sannolikheten av att denna kapacitet tas i anspråk för export till gemenskapen.
    Effekten av den dumpade importen skall sättas i relation till gemenskapsproduktionen för "lika produkt". Saknas tillgång till information för just den ifrågavarande produkten så kan jämförelse ske med närmast liknande produktgrupp eller produktområde varom information kan erhållas.

 

Normalvärde, exportpris — en jämförelse
Som omnämnts ovan gäller det att konstatera huruvida en dumpingmarginal verkligen existerar i det särskilda fallet. Detta sker genom fastställande av normalvärdet (Förordningen art. 2 c) (8)). Art. 3 D (9 t. o. m. 11) anger hur jämförelsen skall utföras.
    Normalvärdet skall enligt huvudregeln vara det pris som har betalats eller det som betalas i den normala handeln för en "lika produkt" avsedd för konsumtion inom exportlandet eller ursprungslandet.
    En subsidiär regel finns för det fall att ingen försäljning förekommer av "lika produkt" i normal handel inom export- eller ursprungslandet

 

eller för det fall att sådan försäljning ej medger en lämplig jämförelse. Subsidiärregeln erbjuder följande två alternativ: 

(a) Det jämförbara priset på en "lika produkt" som exporterats till annat land. Här tages det högsta av ifrågakommande priser till jämförelse förutsatt att detta är representativt.

(b) Det "konstruerade värdet" som utgöres av beräknade fasta och rörliga kostnader i ursprungslandet sammanlagda med skäligt bidrag till over-head och vinst.
    Den situationen kan ju inträffa att skälig anledning finns att antaga att det pris för vilken en produkt faktiskt sålts för konsumtion i ursprungslandet är lägre än det sammanlagda normala värdet av såväl fasta som rörliga produktionskostnader. Försäljning till sådant pris anses inte ha skett i den normala handeln om den förekommit under längre tid till betydande kvantiteter och täckning av kostnaderna ej förväntas under en tid "in the normal course of trade". Enligt Förordningen skall på grundval av tillgänglig information ett "normalvärde" framräknas. I huvudsak skall beräkningarna grundas på restförsäljning på hemmamarknaden eller på exportförsäljning till tredje land.
    I fall bl. a. av intressegemenskap mellan exportör och importör är presumtionen att normala handelsförhållanden ("ordinary course of trade") inte föreligger. Det torde i sådana fall åligga intressenterna att övertyga gemenskapens myndigheter om att priser och kostnader är fullt jämförbara med dem som gäller i transaktioner mellan partersom inte har sådan intressegemenskap.
    Förordningen (art. 2: 5) innehåller en specialregel för import från länder som tillämpar planekonomi. (Se även Förordningarna nr 2532/78 (07 nr 1 306 s. 1) och 925/79 (07 nr 1 131 s. 1).) Denna specialregel lämnas utanför framställningen.
    Exportpriset skall enligt huvudregeln vara det pris som faktiskt betalats eller betalas för produkt som försålts för export till gemenskapen.
    Saknas tillgång till exportpris eller kan det konstateras att intressegemenskap föreligger mellan t. ex. exportör och importör eller framstår av andra skäl det erlagda eller betingade priset som otillförlitligt, skall exportpriset konstrueras på vissa angivna sätt. Detta sker på basis av det pris, till vilket de importerade produkterna först sålts till en oberoende köpare. För den händelse godset inte säljes till sådan köpare eller säljes i bearbetat skick beräknas priset efter skälighetsgrunder. I sådana fall tillföres, bl. a. särskilt i Förordningen, angivna bidrag för kostnader som tillkommer mellan import- och återförsäljning (inklusive avgifter och skatter) samt en skälig vinstmarginal. I Fiberplattor-fallet fastställde kommissionen exempelvis de svenska

 

producenternas vinstmarginal till 5 %, vilket ansågs skäligt med hänsyn till den svaga inhemska marknaden på vilken försäljning skett till förlust under ett flertal år.
    Jämförelsen mellan normalvinst och exportpris skall ske enligt en "fair basis-princip", som återfinns angiven i art. 2: 9— 10. Avsikten är att erhålla jämförbara förhållanden. Relevanta hänsyn skall tas till skillnader i produkternas fysiska karakteristika, ekonomiska följder av kvantitativa differenser samt åtskillnader i försäljnings- och leveransvillkoren. Normala jämförelseläget är "ex factory" och jämförelsen skall ske så nära i tid som möjligt. Föreligger inte fullt jämförbara förhållanden kan emellertid dessa erhållas genom att "bidrag" tillföres i det särskilda fallet. Intresserad part som åberopar sådant bidrag har att bevisa att anspråket är berättigat. Förordningen innehåller vissa riktlinjer som skall beaktas vid fastställandet av bidragen.
    Art. 2: 11 innehåller en specialregel som säger att en produkt inte skall anses som dumpad på grund av att den undantages från avgifter eller skatter, som eljest skulle drabba en "lika produkt" avsedd för konsumtion i ursprungslandet eller i exportlandet, och inte heller vid fall av restitution av sådana avgifter eller skatter.

 

Dumpingmarginalen
Det belopp, med vilket normalvärdet överstiger exportpriset, utgör således dumpingmarginalen. Varierar priserna fastställes dumpingmarginalen på transaktionsbasis eller med hänsyn tagen till de vanligaste förekommande representativa priserna eller genom vägda genomsnittspriser. Varieras dumpingmarginalerna kan vägda genomsnitt därav fastställas. I Fiberplattor-fallet fann kommissionen att dumpingmarginalen bland tillverkare i marknadsekonomierna uppgick till mellan 3 och 19 %. I Ankarkätting-fallet fastställdes marginalen till 15 % för en och 10 % för två svenska producenter.

 

Förfarandet
Förfarandet i dumpingärenden är uppdelat i olika stadier:

a) anmärkningsprocessen,

b) konsultationer,

c) inledande och fortsatt undersökning, och

d) åtgärder.

 

Ärendet kan avslutas i huvudsak på två olika sätt, antingen så att det avskrives eller genom att rådet genom en särskild förordning beslutar om den antidumpingtull som skall utgå. Beroende på antingen vad utredningen ger vid handen eller de åtgärder som ett företag vidtar

 

genom ett frivilligt åtagande kan avskrivning av ärendet förekomma i stort sett under hela förfarandets gång oavsett i vilket av ovan angivna stadier ärendet handläggs.

 

Anmärkningsprocessen
Fysisk eller juridisk person eller sammanslutning, som agerar för gemenskapsindustrin och anser sig skadad eller i fara genom dumpingimport, kan inge skriftlig anmärkning.
    Anmärkningen, som skall inges till kommissionen eller till medlemsstat (för vidarebefordran till kommissionen), skall omfatta tillräcklig bevisning om förekomsten av dumping samt även till följd därav uppkommen skada.
    Återkallas anmärkningen skall ärendet avskrivas, såvitt inte denna åtgärd skulle strida mot gemenskapens intresse.
    Skulle det sedermera visa sig att anmärkningen icke omfattar tillräcklig bevisning för att en inledande undersökning skall kunna påbörjas, skall den som ingivit anmärkningen underrättas därom. Presenteras ingen ytterligare bevisning som är att bedöma som tillräcklig avskrivs ärendet. Avskrivning är dock inte definitiv utan ärendet kan tas upp igen om tillräcklig bevisning skulle förebringas.
    Det skall påpekas att, oavsett om anmärkning ingivits på ovan angivet sätt, medlemsstat som anser sig ha erforderlig bevisning om skadlig dumping är skyldig att omedelbart kommunicera denna bevisning med kommissionen.

 

Konsultationer
Avskrivs inte ärendet under anmärkningsstadiet tillsätts en rådgivande kommitté för konsultationer. Kommittén består av representanter för varje medlemsstat och ordförande är en representant för kommissionen.
    Kommitténs arbete skall i huvudsak avse att fastställa förekomsten av dumping och den eventuella dumpingmarginalen ävensom existensen och omfattningen av skadan. Vidare har kommittén att klarlägga kausalförhållandet mellan dumpingen och skadan. Lämpliga åtgärder och sättet för verkställigheten därav för att hindra eller häva skadan av dumpingen omfattas även av kommitténs arbete.
    Konsultationerna kan leda antingen till ärendets avskrivning eller till inledande av undersökning.
    Under anmärkningsförfarandet och konsultationerna saknar intresserade parter möjlighet att påverka ärendet och någon offentlighet har ännu icke givits ärendet på detta stadium.

 

Undersökningen
Reglerna för kommissionens undersökning återfinns i art. 7.
    Inledandet av undersökningsproceduren sker genom meddelande därom i Official Journal of the European Communities (OJ). Meddelandet anger produkten och ifrågavarande exportländer. Vidare anges den tid, inom vilken "interested parties" må framföra sina skriftliga synpunkter eller begäran om att bli hörda av kommissionen. Muntlig förhandling förutsätter att särskilt skäl därför kan anges (jfr art. 7: 5).
    Vidare skall kommissionen omedelbart lämna importör och exportör (ävensom representant för exportlandet) meddelande om att undersökning inletts.
    Utredningen utföres av kommissionen i samarbete med medlemsländerna. Själva förfarandet regleras i art. 7: 2—8. Förfarandet avslutas antingen med ärendets avskrivning eller med en "definitive action" (art. 7: 9). Normalt skall ärendet vara avslutat ett år efter det att utredningen inletts.
    Att utredning påbörjats medför icke hinder för importen till dess utredningen avslutats och enligt art. 13: 4 (a) kan en definitiv antidumpingtull, vilken åsättes genom särskild förordning efter utredningens slut, ej ges retroaktiv verkan. Emellertid kan tillfällig tull utkrävas eller säkerhet därför begäras (jfr nedan).
    Förordningen föreskriver ett relativt omfattande utredningsarbete som bl. a. inbegriper undersökning av handlingar inte enbart hos importörer och exportörer utan även hos agenter, köpmannaförbund, tillverkare m. fl.
    En omfattande undersöknings- och informationsplikt åvilar dessutom medlemsstaterna som sådana.
    Såväl kommissionen (art. 7: 2 (b)) som medlemsstat (art. 7: 3 (a)) skall, där detta — efter konsultationer — bedöms nödvändigt, utföra utredning "on the spot" i tredje land. Som förutsättningar härför gäller dels att berörda företag lämnar medgivande därtill, dels attregeringen i berörda land icke gör invändning häremot. Sådan "on the spot"-undersökning företogs bland annat mot två av de inblandade svenska företagen i Ankarkätting-fallet.
    Här återfinner man således exempel på hur bl. a. svenska exporterande företag direkt kan bli föremål för EG-rättslig lagstiftning. Till undvikande av att sådana tillfälliga tullar åsättes som omöjliggör eller i vart fall försvårar en export till gemenskapen kan det antagas att den svenske exportören visar stor beredvillighet att lämna all relevant information. Frågan är vilken hållning den svenska regeringen skulle intaga om begäran om utredning hos svenskt företag skulle framställas från kommissionen eller från medlemsstat. Man får antaga att den

 

35—33-168 Sv Juristtidning

 

svenska officiella hållningen inte blir alltigenom negativ till sådan framställning. Det skall dock åter framhållas att den ur svensk synvinkel naturliga åtgärden borde vara den som föreskrivs i frihandelsavtalet. Av bl. a. ekonomiska skäl torde emellertid det svenska exportföretaget inte ha särskilt mycket att sätta emot en dylik begäran.
    Utredningsproceduren ger dock t. ex. berörd exportör vissa möjligheter att påverka sin sak. Till att börja med kan konstateras att Förordningen (art. 7:4 (a)) föreskriver möjlighet för importör och exportör (liksom även officiella företrädare för exportlandet) att granska all den information som part i undersökningen lämnat kommissionen. Denna möjlighet omfattar emellertid ej kommissionens interna utredningsmaterial eller sådant material som är sekretessbelagt enligt Förordningens art. 8. Vidare förutsätts för tillgång till materialet att detta är relevant för vederbörandes sak i ärendet. Framställning om granskning av denna information görs skriftligen till kommissionen.
    Vidare ger Förordningen exportör och importör — som är föremål för undersökningen — rätt att begära att bli informerad om väsentliga fakta och överväganden som avses utgöra grunder för rekommendation att erlägga dumpingtull eller ta ställd säkerhet i anspråk. Denna möjlighet avser alltså åtgärder som i normalfallet ligger nära utredningens avslutande. Berörda företag har där möjlighet att granska omfattande delar av utredningsmaterialet, vilket vid behov kan kompletteras. Vidare kan företagen studera argumentationen och likaledes även i denna del påverka sin situation. Även för detta fall skall skriftlig begäran framställas till kommissionen. Denna begäran skall innehålla uppgifter om på vilka punkter information önskas. För det fall tillfällig tull fastställts föreligger skyldighet för kommissionen att utge begärd information icke senare än 30 dagar efter publiceringsdagen i vad avser påförandet av den tillfälliga tullen.
    Kommissionen bestämmer huruvida informationen skall lämnas skriftligen eller muntligen och den lämnas utan föregripande av kommande beslut fattade av rådet eller av kommissionen.
    I normalfallet skall informationen lämnas icke senare än femton dagar före kommissionens förslag till sådan slutlig åtgärd som anges i art. 12. Vidare föreskrivs att framställningar i saken som gjorts av part efter det att information utlämnas skall beaktas. Här lämnas uppenbarligen part möjlighet att komplettera sakmaterialet samt att argumentera i sitt eget intresse. Den tid, inom vilken sådana framställningar må göras, fastställes av kommissionen i varje enskilt fall men skall men skall uppgå till minst tio dagar.
    Kontakterna bör i möjligaste mån skötas på kommissionens "hem-

 

maplan" och bl. a. svenska EG-delegationen besitter experter på området. Det är i vart fall inte att rekommendera att konsultationerna sker utan tillkallande av sakkunskap.
    Som antytts tidigare i framställningen erbjuder Förordningen vissa möjligheter till kontakt med kommissionen under tiden efter det att förfarandet inletts genom notis därom i OJ.
    Art. 7: 5 föreskriver att kommissionen "may hear the interested parties", varmed i första hand torde förstås de parter som är kommersiellt inblandade i den import som är föremål för utredning och då särskilt importör och exportör samt i förekommande fall deras företrädare. "Intressent" kan påkalla hearing. Detta sker skriftligen och framställningen skall visa att vederbörande är intressent och att han sannolikt kan påverkas av ärendets utgång. Särskilda skäl måste anges för att hearingen skall vara muntlig. Vad som är att anse som särskilda skäl anges inte i författningen och någon allmänt tillkännagiven praxis föreligger ej. Emellertid kan på goda grunder antas att kommissionen är välvilligt inställd till att i sålunda berörd positivanda pröva framställningen.
    På begäran skall kommissionen vidare erbjuda direkt berörda parter möjlighet att träffa varandra så att motstridiga uppfattningar kan presenteras och genmälen kan lämnas (art. 7: 6). Härvid skall kommissionen beakta behovet av sekretess och "the convenience ofthe parties". Här ges goda möjligheter för berörd part att inför kommissionen, kanske något mer "off the record" än eljest i proceduren, hävda sina positioner. I förordningen föreskrivs att part inte är skyldig att närvara vid mötet och uteblir part skall detta förhållande inte inverka negativt på hans sak. Dock är det rekommendabelt att part eller dennes företrädare inställer sig dels för att inför kommissionen demonstrera att parten är beredd medverka till ärendets utredning och behandling, dels och framför allt för att utnyttja möjligheten att plädera i sin sak.
    I sammanhanget skall försiktigt hänvisas till innehållet i art. 7: 7 (b) som stadgar att "In cases in which any interested party or third country refuses access to, or otherwise does not provide, necessary information within a reasonable period, or significantly impedes the investigation, preliminary or final findings, affirmative or negative, may be made on the basis of the facts available". Dessa ord om några torde ge anledning till eftertanke hos den svenske exportören som till äventyrs ej ansåg sig ha anledning att underkasta sig EG-reglerna i ämnet, då denne eljest riskerar helt bli utestängd från EG-marknaden genom påförandet av en väsentligt högre tull än annars skulle ha skett.

 

Sekretess
Relativt omfattande sekretesskydd återfinns i art. 8 i Förordningen avseende den information som lämnas t. ex. av part under handläggningen av ärendet. Normalt fordras dock att begäran om hemlighållande görs av den som berörs av informationen. Skäl saknas att här i detalj redogöra för bestämmelserna.

 

Ärendets avslutande
Efter det att utredning inletts kan, som ovan sagts, ärendet avvecklas på olika sätt. Antingen avskrivs ärendet på olika grunder eller också fullföljs det genom "definitive action".
    Enligt art. 9 kan proceduren avslutas då det efter konsultation inom den rådgivande kommittén konstaterats att "skyddsåtgärder" inte är erforderliga. I annat fall skall kommissionen underställa rådet en rapport innehållande resultatet av konsultationen med förslag att proceduren avslutas och så blir fallet om inte rådet inom en månad därefter med kvalificerad majoritet beslutat annorledes.
    Kommissionen underrättar berörda parter om ärendets avslutande. Tillkännagivande ges därefter.

 

"Undertaking"
Skulle under handläggningens gång ett s. k. åtagande ('undertaking') erbjudas som kommissionen efter konsultation anser vara acceptabelt, kan proceduren avslutas utan vare sig provisoriska eller definitiva tullar. Beslutet skall fattas på sätt som angivits i art. 7: 1.
    Avslutande hindrar dock inte att betalning tas i anspråk ur ställd säkerhet för provisorisk tull enligt art. 12: 2.
    Åtagande som avses kan bestå i prisrevidering eller i att exporten till gemenskapen upphör i den utsträckning som enligt kommissionens uppfattning eliminerar dumpingmarginalen eller de skadliga effekterna därav.
    Kommissionen kan även själv föreslå att vissa åtaganden görs för att eliminera dumpingmarginalen eller de slutliga effekterna. Frånvaron av förslag från kommissionen om åtagande behöver i och för sig inte ha en prejudicerande effekt på ärendet. Emellertid bör observeras att fortsatt dumpad export kan uppfattas av EG-kommissionen som bevis för hotande skada medförande att tillgängliga handlingsmöjligheter sannolikt kommer att utnyttjas (art. 10: 3). Här kan man läsa in en rekommendation till intresserad part att skyndsamt överväga om inte ett åtagande borde göras.
    Om så beslutas efter konsultationer inom den rådgivande kommittén eller om exportören,  som företräder en betydande del av den

 

berörda marknaden, så begär, skall kommissionen fullfölja utredningen om skada, även om åtagande gjorts. I dylikt fall gäller att det inte beror på åtagandet som sådant, om kommissionen efter konsultationen fattar ett beslut om "no injury". Skulle ett sådant beslut fattas skall åtagandet självfallet bestå. Det kan alltså vara tillrådligt för exportören att i visst fall göra åtagande i avvaktan på skadeutredningens resultat, bl. a. till undvikande av tillfälliga tullar. Lämpligheten härav får självfallet bedömas med hänsyn till ärendets möjliga utgång.
    Part som gjort åtagande, vilket accepteras, har att räkna med att avge fortlöpande information till kommissionen till styrkande av att åtagandet fullföljs. Lämnas på begäran inte sådan information, anses detta utgöra en "överträdelse" av åtagandet. Konsekvensen härav kan bli att kommissionen bedömer att ytterligare utredning behövs med den ytterligare följden att hela proceduren påbörjas igen. Samma effekt kan för övrigt inträffa om åtagandet återkallas.
    Sist men icke minst föreskrivs att där gemenskapens intresse så påfordrar kan, mot bakgrund av tillgängliga fakta, intervention ske omedelbart med tillämpning av s. k. tillfälliga medel.
    Det skall nämnas att kommissionens förslag till åtagande kan vara baserat på otillräckligt faktaunderlag och därmed innefatta ett för högt belopp. Det är alltså inte helt klart om ett åtagande bör accepteras redan på ett tidigt stadium av proceduren enär risk finns för att kommissionen åsätter varan en excessiv tull， som får retroaktiv verkan avseende exporten i fråga.
    År 1979 prövade för första gången gemenskapsdomstolen ett antal fall rörande antidumpingfrågor. Nedan återges i korthet ett av fallen, nämligen målet Nippon Seiko m. fl. ./. rådet och kommissionen (mål 119/77). De övriga fallen är i stora drag identiska. Bakgrunden var följande. Europeiska Kullagerfederationen (nedan kallad FEBMA) ingav 15.10.1976 skriftligt klagomål till kommissionen beträffande dumping av produkter från ett antal japanska kullagertillverkare. Efter konsultationer med medlemsstaterna beslöt kommissionen 9.11.1976 att utföra en officiell antidumpingundersökning, varefter den japanska delegationen informerades om åtgärderna. Undersökningen utmynnade i att en provisorisk antidumpingavgift pålades kullager och rullager från Japan. Kommissionens procedur ledde till att rådet 1977 genom utfärdande av Förordning lade slutlig antidumpingavgift på de nämnda produkterna.
    De japanska företagen hänsköt frågan till gemenskapsdomstolen varvid det hävdades att Förordningen saknade rättslig grund enär producenterna med kommissionen överenskommit om dumpingåtgärdernas upphörande. Överenskommelsen hade accepterats av kommis-

 

sionen genom telex. Klagan gällde i första hand yrkande om att Förordningen måtte förklaras ogiltig och i andra hand att den klausul i Förordningen som påbjöd slutligt ianspråktagande av uppburna provisoriska avgifter skulle annulleras och beloppet återbäras till klaganden. Slutligen yrkades att rådet och kommissionen måtte gottgöra klagandens kostnader i ärendet. Domstolen fastslog att en Förordning innebärande antidumpingavgifter inte kunde kombineras med frivilligt åtagande, varför Förordningen, utan att därför påverka de gjorda åtagandena, förklarades annullerad. Domstolen fastslog vidare att frågan om slutligt ianspråktagande av provisoriska avgifter inte längre var av intresse då Förordningen förklarats ogiltig. Vidare fastslog domstolen att kostnader, vilka uppkommit i samband med proceduren, skulle stanna hos producenterna. Skadestånd kunde endast komma i fråga då kommissionen bevisligen förfarit felaktigt eller på annat sätt handlat i strid mot givna bestämmelser. Kommissionen ägde rätt att utföra undersökning och pålägga produkter provisoriska avgifter "när preliminär undersökning av saken påvisar dumping och tillräcklig bevisning om skada föreligger och gemenskapens intressen påkallar omedelbar intervention". Rådet ålades betala rättegångskostnaderna frånsett kostnader åsamkade av FEBMA: s intervention som intervenienten själv hade att bestrida.
    Fallet visar att gjord överenskommelse är bindande för kommissionen och rådet samt att uppburna provisoriska avgifter genom överenskommelsen i princip skall återbetalas. Svårigheterna att få ett skadeståndsyrkande godtaget är uppenbara då kommissionen givit svittgående befogenheter i antidumpingfall. Enbart i fall då kommissionen klart agerat "ultra vires" eller på annat sätt förfarit felaktigt torde skadestånd kunna utgå.

 

Tillfällig tull och definitiv åtgärd
Tillfällig antidumpingtull kan åläggas efter begäran av kommissionen antingen på eget eller på medlemsstats initiativ, om den preliminärautredningen visar förekomsten av dumping och tillräcklig bevisning talar för skada till följd därav. Konsekvensen blir att berört gods inte får införas för konsumtion med mindre säkerhet ställs för belopp motsvarande den tillfälliga antidumpingtullen. Ianspråktagande av medlen må ej ske annat än i enlighet med rådets beslut fattat i enlighet med art. 12:2 (se nedan).
    Dylika tillfälliga åtgärder kan vidtas av kommissionen efter konsultation inom rådgivande kommittén, eller, i brådskande fall, efter att ha informerat medlemsstaterna. I det senare fallet skall dock konsultation ske senast inom tio dagar efter det att kommissionen underrät-

 

medlemsstaterna om den vidtagna åtgärden.
    Kommissionen kan också på begäran av medlemsstat besluta huruvida tillfällig tull skall åsättas eller ej. Besked skall lämnas fem dagar efter det att begäran därom framställts. Rådet kan med majoritetsbeslut ändra kommissionens beslut. Har kommissionen beslutat att tillfällig tull inte skall utgå är dock kommissionen oförhindrad att vid senare tidpunkt fatta ett motsatt beslut.
    Tillfälliga tullar får i normalfallet tillämpas i högst fyra månader. Begär en dominerande del av exportörerna förlängning av tiden och har kommissionen inte något att invända, kan maximitiden förlängas med ytterligare två månader.
    Senast en månad före utgången av giltighetstiden för de tillfälliga tullarna skall kommissionen föreslå rådet definitiv åtgärd om sådan kan komma i fråga. Rådet beslutar härutinnan med kvalificerad majoritet.
    Efter det att giltighetstiden för de tillfälliga tullarna utgått, skall ställd säkerhet återställas i den utsträckning denna inte enligt rådets beslut definitivt skall tas i anspråk.
    Definitiv åtgärd vidtages då fakta visat att dumping föreligger och att skada uppkommit till följd därav samt att gemenskapens intresse påkallar intervention, vilken då tar formen av en definitiv antidumpingtull som fastställes av rådet enligt kommissionens beslut, vilket skall föregås av konsultation.
    Har tillfällig antidumpingtull tillämpats, skall naturligtvis hänsyntas därtill och sådan tull får inte tas i anspråk annat än på ovan angivna grunder. Vidare förutsätts därvid att dessa tillfälliga åtgärder skulle ha lett till inte endast "teoretisk skada eller retardation" utan också materiell skada.

 

Generella bestämmelser
Generella bestämmelser beträffande i Förordningen aktuella tullar återfinnes i art. 13.
    Inledningsvis sägs att tullar, vare sig det är tillfälliga eller definitiva, endast kan åsättas genom utfärdande av en förordning. Denna skall särskilt ange belopp och typ av tull, den produkt som avses, ursprungs- eller exportland, leverantörens namn och om möjligt grunderna för förordningen.
    Beloppet får ej överstiga dumpingmarginalen — tillfällig eller slutlig — och skall fastställas i förhållande till uppskattad tillfällig tull, om detta är tillräckligt för att undanröja skadeeffekterna.
    Slutlig antidumpingtull får inte åsättas eller ökas retroaktivt och skall tillämpas endast på produkter som förs in på gemenskapsområde

 

i enlighet med Förordningens föreskrifter. Undantag från denna huvudregel finns vilka medför att tull kan drabba produkter som införts inom 90 dagar före den dag från vilken tullen skall tillämpas. Undantagen gäller 

a) då importören har eller borde ha insett att exportören tillämpade dumping som skulle åstadkomma skada, och

b) då skada åstadkommits genom s. k. sporadisk dumping, dvs. en massiv import under en mycket kort tidsperiod, eller

c) då ett åtagande överträtts.

 

Antidumpingtull uppbärs av medlemsstat i enlighet med de kriterier som angivits i samband med tullens åsättande och då oberoende av tullavgifter, skatter och övriga avgifter som normalt ålägges.
    Skulle antidumpingkontroll kollidera med ersättningstull vid fall av statliga subsidier kan endast en av dessa tullar tas i anspråk.
    De generella bestämmelserna behandlar även "non-discrimination" vid import av samma produkter från olika länder. Vidare förutsätts att åtaganden i lämpliga fall kan göras regionalt inom gemenskapen (art. 13: 5—6).

 

Omprövning
    Förordning som föranlett tillfällig eller definitiv antidumpingtull kan revideras om det visar sig erforderligt. Detta kan ske på initiativ av medlemsstat eller av kommissionen. Praktiskt sett innebär detta iallmänhet att ärendet påbörjas på nytt enligt förfarandet i art. 7. Det således på nytt inledda förfarandet innebär i och för sig inte att de åtgärder som tidigare ålagts genom t. ex. förordning eller genom åtagande behöver påverkas.
    Slutligen bör omnämnas parts möjlighet att begära restitution för det fall att vederbörande kan styrka att den tull som uppburits överstiger den aktuella dumpingmarginalen. Förutsättningarna härför och konsekvenserna därav anges i art. 15 och lämnas utanför denna framställning. Dock skall påpekas att ansökan om restitution skall göras inom tre månader från den dag då godset infördes till gemenskapen för konsumtion.

 

Överprövning
Beslut av kommissionen och rådet kan hänskjutas till gemenskapsdomstolen för överprövning i enlighet med art. 173 i Romfördraget. Överklagande kan ske av envar person, fysisk eller juridisk, som visar att han är direkt berörd av beslutet i fråga. Överklagande skall ske inom två månader från beslutet, varvid utgångspunkten skall vara

 

dagen för publicering eller delgivning eller, i frånvaro därav, den dag då beslutet kom till den berörda partens kännedom, om så skulle befinnas skäligt. Domstolen kan i enlighet med art. 174 förklara beslutet helt eller delvis ogiltigt. Svårigheterna att visa att kommissionen förfarit vårdslöst torde få ses såsom mycket stora, varför skadeståndsmöjligheterna är mycket små. Troligen krävs grov vårdslöshet, "detournement de pouvoir" eller agerande "ultra vires". Att ansvar kan åläggas EG：s styrande organ har visserligen förutsetts i art. 215 i Romfördraget om institutionernas inom- och utomobligatoriska ansvar, och art. 178 ger domstolen rätt att i utomobligatoriska förhållanden utdöma sådant skadestånd. Huruvida detta är möjligt i realiteten är dock en betydligt mer osäker fråga.

 

Subsidier
    I art. 3 i Förordningen fastslås att en utjämningsavgift kan åläggas en produkt med avsikt att utjämna subsidier som direkt eller indirekt erhållits i ursprungslandet eller exportlandet vid tillverkning, produktion, export eller transport av produkt, vars inträde för konsumtion på EG-marknaden orsakar skada. Till förordningen har knutits ett särskilt annex, vari upptagits ett antal exportsubsidier, vilka anses vara av sådant slag att skada orsakas EG-marknaden. Annexet är inte uttömmande.
    Undantag från importavgifter eller indirekta skatter, som också ges produkter som exporteras för konsumtion i export- eller ursprungslandet, utgör inte subsidier i Förordningens mening.
    Storleken av subsidier bestäms genom deras förhållande till var enhet av produkten som exporterats till EG-området. Härvidlag skall frånräknas såväl samtliga kostnader som nedlagts för erhållandet av subsidierna som alla avgifter, skatter och tullar som erlagts vid exporten och som haft till uppgift att motverka subsidierna.
    I den mån subsidier inte erhållits på grundval av producerad, exporterad eller transporterad kvantitet, skall beloppet fastställas medhänsyn till subsidiernas värde i förhållande till produktionsnivån eller exportvolymen av den ifrågavarande produkten. Som tidsbas för beräkningen skall normalt mottagarens bokföringsår användas. Härvidlag skall också nämnas att värdet av lån eller garantier, som även i vissa fall anses utgöra subsidier, normalt skall anses utgöra skillnaden mellan betald ränta och normal kommersiell ränta för motsvarande lån eller garantier.
    Särskilda regler ges avseende import från statshandelsländer. Dessa lämnas dock utanför denna framställning.
    Proceduren är identisk med vad som tillämpas för "dumpade" produkter.

 

Kommentarer
Ovan gjorda genomgång av proceduren är ämnad att ge en allmän föreställning om kommissionens förfarande. De svenska företagen har genom åtaganden undgått påförande av tull. Huruvida ett fortsatt agerande inför kommissionen kunde ha blivit framgångsrikt är svårtatt uttala sig om. I vart fall bör viss försiktighet iakttagas vid förhandlingarna då det kan befaras att kommissionens utgångsbud är väsentligt högre än nödvändigt. Som synes har i flera fall företag från olika länder ofta varit inblandade i förfarandet. Det skall påpekas att kommissionens faktainsamling inte nödvändigtvis inskränker sig till dumpingförfarandet, utan materialet kan komma att användas i exempelvis en aktion under art. 85 eller art. 86 (avseende kartellsamarbete m. m.).
    Det finns dessutom en latent risk att de medel som står till buds används i allt vidare omfattning vid lågkonjunkturer med syfte att skydda den egna industrin. Utan att påstå att så är fallet för närvarande torde i vart fall risk finnas för att så blir fallet varvid tredjelandsföretag exempelvis från Sverige kan komma att hamna i ett mer utsatt läge. Konflikter mellan frihandelsavtal och EG-reglerna gör sig även gällande i en sådan situation och det är inte helt klart att två vid sidan av varandra pågående förfaranden är enbart till gagn då det ena kan komma att användas som bas för ytterligare faktainsamling av kommissionen.