PETER WESTERLIND, JÖRGEN BECK-FRIIS & OVE SKÖLLERHOLM. Kommentar till konsumentkreditlagen. Lund 1980. Norstedts. 255 s. Kr. 205:

 

Konsumentkreditlagen ger i stora delar uttryck för juridiskt nytänkande och avsteg görs i vissa avseenden från traditionella civilrättsliga principer. Vidarebygger lagen på ett samspel mellan marknadsrättsliga och civilrättsliga regler som emellanåt kan vara svårt att förstå och tillämpa. Kommentaren utgör därför ett nödvändigt hjälpmedel för var och en som kommer i kontakt med konsumenträttsliga problem. Den följer det traditionella mönstret i tidigare lagkommentarer i Norstedts Gula Bibliotek. Tillbakablickarna på lagförarbetena är rikliga och för övrigt särskilt angelägna med hänsyn till de olika meningar som framkommit i fråga om såväl de grundläggande värderingarna som de rättstekniska lösningarna. Emellanåt känner man emellertid ett behov av en starkare inriktning på gällande rätt. Kommentaren skulle ha vunnit på om författarna i något större utsträckning riktat blickarna framåt i stället för tillbaka. Man får en känsla av att försvaret av konsumentkreditkommitténs ursprungliga betänkande intresserat dem alltför mycket.
    I samband med lagens tillkomst har livligt diskuterats om den är tillämplig på sådana kontokort som uteslutande används som betalningsmedel, s. k. betalkort. Avgörande för denna fråga är lagens definition av kreditbegreppet. Härom står att läsa i första paragrafen — något diskret undanstucket i en parentes — att med kredit avses "betalningsanstånd eller lån". Att lån utgör kredit är naturligtvis inget sensationellt påpekande. Lagstiftaren tycks här ha inspirerats av Kellgrens Dumboms Leverne: "Ju mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld." Det enda ord som kan tjäna till vägledning är "betalningsanstånd". När föreligger då betalningsanstånd? Författarna uttalar här — i anslutning till vad som sägs i lagförarbetena — att betalningsanstånd föreligger i samtliga fall då säljaren i verkligheten släpper varan ifrån sig innan betalningen blivit erlagd och detta även om man inte kan konstatera en uttrycklig eller stillatigande överenskommelse om kredit (s. 65). Vidare sägs att det avgörande för att ett kreditköp skall anses vara för handen är att säljaren utger varan till köparen eller någon annan som är i dennes ställe utan att ha erhållit full betalning (s. 66). Den uppfattningen stöds på den köprättsliga principen om ett samtidigt utväxlande av säljarens och köparens prestationer - den s. k. Zug um Zug-principen — och köplagens definition av uttrycket "kontant" (14 och 70 §§ köplagen). Emellertid bör nog denna uppfattning inte höjas över all kritik. Till en början kanske ett förtydligande hade varit på sin plats i fråga om vad som menas med att säljaren utger varan till någon annan än köparen utan att ha erhållit full betalning. Avses härmed även situationer när varan efter avslutad transport löses mot efterkrav eller postförskott? Det köprättsliga avlämnandet sker ju redan när varan avlämnas till självständig fraktförare (10 § köplagen). Men troligen får uttrycket "annan som är i dennes (köparens) ställe" antas syfta på andra ombud för köparen och inte på självständiga fraktförare. Om emellertid köparen — vilket torde vara synnerligen vanligt — inte har tagit med tillräckliga kontanter för att betala köp av en kapitalvara på några tusentals kronor men i stället samma dag girerar beloppet till säljaren via post- eller bankgiro skulle enligt författarnas åsikt kreditköp föreligga. Denna ståndpunkt förefaller mig väl doktrinär när vi nu raskt närmar oss det kontantlösa samhället.
    Såsom författarna framhåller föreligger det vidare två olika slags kontokort,

 

21-23-164 Sv Juristtidning

 

nämligen kreditkort och betalkort. För de förra gäller att korthavaren inte behöver betala hela det belopp som debiteras på kortföretagets månadsfakturor, han får nämligen kredit med den större delen (f. n. tas enligt överenskommelse som träffats med ekonomidepartementet 25 % ut på föregående månads köp samt 1/10 av tidigare kontoskuld). På den del av fakturabeloppet som inte betalas debiteras ränta. För betalkorten gäller att hela fakturabeloppet måste betalas och ränta utgår inte. Emellertid kan åtskillig tid förflyta mellan den tidpunkt då korthavaren får varan eller tjänsten intill dess att betalning faktiskt sker till kortföretaget. Denna tidsperiod sammansätts av två moment, dels den tid som åtgår innan kortföretaget får den av korthavaren undertecknade försäljningsnotan från säljaren och krediterar denne, dels den tid som åtgår innan kortföretagets faktura erhålls och betalas av korthavaren. Det bör emellertid understrykas att tidsperioden helt beror på de administrativa rutinerna och inte kan förklaras av någon önskan från vare sig säljaren eller kortföretaget att lämna köparen räntefri kredit. Sannolikt dröjer det inte länge innan denna tidsperiod kraftigt reduceras eller eventuellt helt elimineras genom samtidig debitering på korthavarens bankkonto eller postgiro genom elektronisk dataöverföring eller på annat sätt. För egen del kan jag inte se att lagtexten och ordet "betalningsanstånd" nödvändiggör tolkningen att även betalkorten omfattas av konsumentkreditlagen. Även om författarna kan ha känt en stark frestelse att böja sig för de auktoritativa uttalandena i lagförarbetena, hade det varit på sin plats att något utförligare beröra problemställningen i kommentaren.
    En av de viktigaste — och kanske mest omdiskuterade — principerna i konsumentkreditlagen återfinns i 10 §. Här blir kreditgivaren tillsammans med säljaren ansvarig för kreditköp så tillvida att köparen mot kreditgivaren får framställa samma betalningsinvändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren. Vidare har köparen rätt till återbetalning av "köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation", dock begränsad till det belopp som kreditgivaren har mottagit av köparen med anledning av krediten. Och med kreditgivare förstås inte bara den som lämnar krediten utan även den som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (2 §). Härmed aktualiseras omedelbart frågan vilka kreditgivare som på detta sätt skall knytas till kreditköp. Klart är att den kreditgivare som lämnar kredit med anledning även enstaka köpetransaktion får en sådan anknytning till denna som krävs för en tillämpning av 10 §. Men hur förhåller det sig i andra fall? Lagtexten ger inte klart besked på denna punkt. Emellertid framgår av förarbetena och kommentaren att redan det faktum att kreditgivaren medgivit ett visst kreditutrymme som kan tas i anspråk för kreditköp innebär en tillräcklig anknytning. Däremot anses 10 § inte tillämplig i sådana fall då det är fråga om en från kreditköp helt fristående kredit, såsom t. ex. en checkräkningskredit i bank. Lagens övriga bestämmelser — t. ex. om kreditinformation — är emellertid tillämpliga även på en sådan kredit (s. 66). Om emellertid kreditutrymmet inte är avsett "huvudsakligen för enskilt bruk" faller krediten utanförlagens tillämpningsområde (1 §). Men om vi tänker oss det omvända förhållandet att en konsumentkredit — t. ex. ett kreditkort — används för andra kreditköp än konsumentköp uppkommer frågan om lagens 10 § är tillämplig. Det skall då först antecknas att 10 § helt generellt behandlar kreditköp utan någon ytterligare begränsning. Såtillvida kan 10 § även tillämpas på andra köp än konsumentköp. Författarna redovisar hur departementschefen först uttalat att

 

10 § inte bör anses tillämplig om kreditutrymmet tas i anspråk i köparens näringsverksamhet, men att lagrådet ifrågasatt riktigheten av denna ståndpunkt. Härefter har departementschefen böjt sig för lagrådets uppfattning. Författarna menar att det redovisade replikskiftet skänkt full klarhet i detta viktiga spörsmål (s. 51). Detta är naturligtvis ett riktigt påpekande såvitt avser lagförarbetena. Kvar står emellertid frågan om i detta viktiga avseende de rättstillämpande myndigheterna kommer att följa den slutliga uppfattning som kommit till uttryck i lagförarbetena. Normalt är ju detta fallet, men exempel saknas inte på fall då HD klart och bestämt tagit avstånd från uttalanden i lagförarbetena (se t. ex. NJA 1975 s. 545). Det kanske därför är något lättvindigt att helt avföra problemet från vidare diskussion.
    Lagrådet utgår från den självfallet riktiga ståndpunkten att frågan om lagens tillämpning måste avgöras vid den tidpunkt då krediten ges. Principiellt skall alltså inte efterföljande omständigheter kunna inverka på bedömningen. Om syftet med kreditavtalet varit att kreditutrymmet skall användas "huvudsakligen för enskilt bruk" blir lagen i sin helhet tillämplig och då får man enligt lagrådet godtaga att i något enstaka fall kan inträffa att kontokredit för huvudsakligen enskilt bruk används för inköp av vara som skall användas i näringsverksamhet (s. 51). Detta resonemang lider emellertid avsvagheten att man då kreditavtalet ingås inte kan avgöra hur kreditutrymmet sedermera kommer att användas. Man kan inte utgå ifrån att ett kreditkort som lämnas till en privatperson endast "i enstaka fall" kommer att användas för annat än konsumentköp. Tvärtom lär det förekomma att sådana kreditkort från tid till annan används för inköp i näringsverksamhet (för kontorsinventarier, kontorsmöbler och liknande). Det medgivna kreditutrymmets karaktär av konsumentkredit och näringsidkarkredit kan alltså komma att variera vid olika tidpunkter. Att då hålla fast vid den principiella utgångspunkten kan medföra betydande praktiska svårigheter. Åtskilliga skäl synes därför tala för departementschefens ursprungliga uppfattning, trots att denna leder till att kravet på en enhetlig tillämpning av konsumentkreditlagen måste uppges. Man undgår då den inkonsekvens som uppstår om 10 § konsumentkreditlagen skall gälla utan samtidig tillämpning av skyddsreglerna i konsumentköplagen. Några sakskäl varför 10 § konsumentkreditlagen skall tillämpas på annat än konsumentköp har inte anförts. Normalt bör näringsidkare räkna med risken att lida förluster på grund av olika säljares kontraktsbrott. De får i stället söka tröst i det förhållandet att kostnader föranledda av sådana förluster är avdragsgilla vid beskattningen.
    Ett annat problem som sammanhänger med det "trepartsförhållande" som uppstår vid en tillämpning av 10 § avser vilka invändningar köparen kan göra. Det framgår av lagtexten att invändningarna måste ske "på grund av köpet".Invändningar på annan grund kan inte framföras med stöd av 10 §. Sålunda kan inte köparen med stöd av 10 § göra kvittningsinvändning gentemot säljaren på grund av ett annat köp. Däremot skulle kvittningsinvändningar kunna göras med stöd av allmänna skuldebrevsrättsliga regler (28 § skuldebrevslagen) mot annan kreditgivare än säljaren, eftersom en överlåtelse av säljarens fordran enligt de regler som gäller för enkla skuldebrev principiellt inte får försätta gäldenären/konsumenten i sämre läge (27 § skuldebrevslagen). Så kan emellertid ske om säljaren begränsar möjligheten till kvittningsinvändning i avtalet med konsumenten genom särskilda avtalsvillkor eller på annat sätt. Detta kan nämligen ske med rättslig verkan under förutsättning

 

att invändningsrätten "pågrund av köpet" i 10 § konsumentkreditlagen bevaras. Detta har författarna uttryckt på ett något kryptiskt sätt i kommentaren, måhända i det vällovliga syftet att inte inspirera säljarna till sådana "särskilda avtalsvillkor" (s. 125).
    Liknande svårigheter uppkommer vid tillämpning av 11 §. Även här gäller förbudet för kreditgivaren att ta emot växelförbindelser eller löpande skuldebrev endast "fordran på grund av kreditköpet". Vad gäller t. ex. i detta avseende för kreditgivarens möjlighet att ta emot sådana handlingar vid avvecklingen av kontokortskredit? Är det saldo som då kan föreligga en"fordran på grund av kreditköp"? Man saknar här vägledande uttalanden. Ser man till lagrummets syfte bör de nämnda handlingarna inte få utfärdas tillden del som konsumentens invändningsrätt gentemot kreditgivaren på grund av kreditköp skulle inskränkas. Men hur skall man få klarhet i denna fråga? Normalt har ju kreditkortet använts för olika ändamål och betalning har skett vid olika tidpunkter. Om t. ex. konsumenten vill klaga på ett kreditköp som skett för cirka ett år sedan, får man väl anta att de betalningar som erlagts bl. a. avsett just detta köp. Man kan då knappast säga att det kvarstående saldot utgör en "fordran på grund av kreditköpet". Detta problem hade förtjänat att bli uppmärksammat i kommentaren.
    Kreditkort som utfärdas av utländska kortföretag kan användas i Sverige och — omvänt — kreditkort som utfärdas i Sverige kan användas i utlandet. I kommentaren förbigås de problem som uppkommer i samband härmed. Vad beträffar kreditkort som utfärdas i utlandet kommer man troligen med tillämpning av allmänna internationellt privaträttsliga regler fram till att kreditavtalet är underkastat utländsk rätt och att konsumentkreditlagen sålunda inte är tillämplig. Kvar står emellertid ett svårare spörsmål, nämligen i vad mån nationell skyddslagstiftning skall tillåtas helt eller delvis inskränka möjligheten att sålunda tillämpa utländsk rätt (se till denna fråga H. Eek, Internationell privaträtt, Stockholm 1967, s. 231 vid not 154 samt s. 234 f vid not 166 samt Hj. Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, Stockholm 1974, s. 54 f vid not 11). Det förhållandet att ett kreditkort som utfärdas av ett svenskt kortföretag används för utländska köp är måhända ännu vanligare och viktigare. Frestelsen för korthavaren att i händelse av misslyckade köp då vända sig direkt mot kreditgivaren måste nämligen antas vara betydligt större än vid inhemska köp, då han normalt —åtminstone i första omgången — riktar anspråket mot säljaren. Vi får då den situationen att svensk rätt — och därmed konsumentkreditlagen — bör tillämpas på kreditavtalet, medan avtalet om köpet normalt faller under utländskrätt. Måhända bör man eftersträva en tillämpning av samma lands lag på köpet och kreditavtalet. Men man måste då avgöra om behovet av konsumentskydd bör föranleda en tillämpning av svensk rätt eller om en konsument som använder kreditkort för köp i utlandet bör bli beroende av där gällande regler. Till detta kommer obenägenheten i vissa länder att erkänna utländska domar. En svensk dom, som förpliktat en kreditgivare att gottgöra konsumenten för ett misslyckat köp i utlandet, kan därför inte utan vidare användas som stöd för återkrav mot utländsk part.
    Enligt konsumentkreditlagen är kreditgivaren skyldig att lämna uppgift om den s. k. effektiva räntan (5§). Härmed avses "kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden"

 

(2 §). Med kreditkostnad avses "det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten". Syftet med bestämmelserna är att göra det möjligt för konsumenten att jämföra innebörden av olika krediterbjudanden. Men hur skall man förfara om man då informationen skall lämnas inte vet hur konsumenten kommer att utnyttja ett fortlöpande kreditutrymme, t. ex. ett kreditkort? Detta spörsmål diskuteras livligt i lagförarbetena. I slutskedet tog lagutskottetavstånd från departementschefens uppfattning och ifrågasatte om det borde krävas att information om effektiv ränta lämnades vid fortlöpande krediter. Man stannade slutligen för en rekommendation till tolkningen av 5 § andra stycket konsumentkreditlagen av innebörd att uppgift om den effektiva räntan i sådana fall endast skall lämnas om konsumenten begär det. Bankinspektionen har i sina riktlinjer anslutit sig till denna rekommendation, medan däremot konsumentverket i sina riktlinjer föreslagit att den effektiva räntan bör anges även vid fortlöpande kredit. Härvidlag bör man utgå från hur en kredit av förevarande slag typiskt utnyttjas. I kommentaren konstateras att det ankommer på marknadsdomstolen — om frågan underställs dess prövning —att avgöra hur lagstiftarens vilja är att förstå men samtidigt uttalas att konsumentverkets riktlinjer synes vara "väl avvägda" (s. 89). Man kan fråga sig vems typiska utnyttjande av den fortlöpande krediten det egentligen är fråga om. Avses härmed den som tämligen omgående utnyttjar kreditutrymmet fullt ut eller den som nöjer sig med att huvudsakligen använda t. ex. ett kreditkort som betalningsmedel? Eller skall man gå den gyllene medelvägen och uppge den effektiva räntan för den som utnyttjar halva kreditutrymmet? Eller skall man ange varierande effektiva räntor? Svar lämnas ej på dessa frågor.
    I 15 § konsumentkreditlagen begränsas möjligheten för näringsidkare att göra förbehåll om återtaganderätt. I princip skall återtaganderätten endast godtas i fråga om sådana varor för vilka det finns en fungerande andrahandsmarknad. I konsumentverkets riktlinjer har givits vägledande exempel på sådana varor (kommentaren s. 242 — 243). Där nämns även att varorna endast får säljas med förbehåll om återtaganderätt när kontantpriset är högre än en tiondel av basbeloppet. Men ett förbehåll om återtaganderätt i strid med den nämnda principen blir inte utan vidare civilrättsligt ogiltigt. Lagen föreskriver i stället att näringsidkaren kan förbjudas att "framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll". Man har med andra ord angripit problemet med en marknadsrättslig sanktion. Kommentaren berör bl. a. samspelet mellan de marknadsrättsliga och civilrättsliga reglerna i sakrättsligt hänseende. Härvid föreslås att förbehåll om återtaganderätt som gjorts i strid med ett av marknadsdomstolen meddelat förbud inte bör tillerkännas sakrättslig verkan. Grunden för detta är att förbehållets obligationsrättsliga verkan utan vidare skulle upphöra om köparen enligt 36 § avtalslagen skulle göra gällande att förbehållet är att betrakta som ett oskäligt avtalsvillkor och, sägs det, en tredjemans rätt bör inte vara beroende av vilken ståndpunkt köparen intar i fråga om återtagandeförbehållet. Däremot anses inte att motsvarande automatiska verkan bör inträda om förbehållet om återtaganderätt endast gjorts i strid med ett godkänt förbudsföreläggande. Det krävs med andra ord ett auktoritativt ställningstagande av just marknadsdomstolen (s. 173). Argumentationen förefaller inte särskilt övertygande. För det första måste konstateras — och detta framhålls även i kommentaren (s. 170) — att konsumentkreditlagen

 

endast tar sikte på förhållandet mellan parterna i kreditköpsavtalet. Tredjemans ställning i olika hänseenden berörs sålunda inte. Även om det är möjligt att genom en tillämpning av 36 § avtalslagen åsidosätta ett förbehåll om återtaganderätt i samma situationer som kan föranleda en marknadsrättslig sanktion enligt 15 §, är det svårt att som författarna föreslår tillägga marknadsdomstolens bedömning en omedelbar sakrättslig verkan utan att ens först ha konstaterat hur det förhåller sig med förbehållets verkan inter partes. Om vi t. ex. tänker oss att näringsidkaren A av marknadsdomstolen förbjuds att använda förbehåll om återtaganderätt beträffande en viss vara är det svårt attförstå varför ett förbehåll i strid med förbudet skulle förlora sin sakrättsligaverkan, medan samma förbehåll som gjorts av näringsidkaren B fortfarandeskulle vara sakrättsligt verksamt intill dess att även B drabbades av marknadsdomstolens förbud. Härtill kommer att prövningen av förbehållets skälighet inter partes inriktas på helt andra förhållanden än sådana omständigheter som rör tredje mans ställning. Normalt är det nämligen tämligenlikgiltigt för konsumenten om vid utmätning hos honom förbehållet skulleanses ha sakrättslig verkan. Striden utspelas över hans huvud. Han förlorarunder alla omständigheter objektet som antingen tillfaller utmätningssökanden eller den som kan åberopa förbehållet. Man skulle t. o. m. kunna hävda att konsumenten har större intresse av att förbehållet blir sakrättsligt gällande än tvärtom, eftersom han vid utmätning förlorar fördelen av de regler om avräkning som konsumentkreditlagen ställer upp till hans skydd vid återtagande av varan.
    Anmälningar av nyutkommen litteratur brukar avslutas med en uppmaning till läsaren att inte låta de framförda kritiska synpunkterna skymma bokens förtjänster. Ett sådant uttalande är särdeles välgrundat i detta fall med hänsyn till den expertis och de djupa insikter författarna besitter på grund av arbetet inom konsumentkreditkommittén och justitierådet Peter Westerlinds mångåriga verksamhet som marknadsdomstolens ordförande.
Jan Ramberg