Bärplockaren och bolagen
Vill någon förbjuda en markägare att hävda sina arealer, vare sig genom gödsling, plöjning eller ogräsbekämpning, kan förbudsivraren endast vinna framgång med stöd av given lag/författning, ty det är en del av äganderättens innebörd (veterligen i hela västerlandet) att sådan verksamhet fritt får utövas av envar ägare, om ej särskilt förbud däremot på förhand är utfärdat. Även en kort stunds eftertanke ger vid handen att så måste det i all rimlighets namn förhålla sig. Antag att jordbrukare Andersson vill plöja upp och gödsla sin ängslycka i syfte att så korn där, och naturälskaren Pettersson ogillar hans planer och söker stäcka dem med motiveringen att han och hans familj brukar plocka konvaljer på just den ängen och sälja på torget i staden (eller avnjuta i hemmets vrå). Skall då Petterssons med familj utövande av sin allemansrätt anses konstituera hinder mot Anderssons odling av egen jord? Förvisso inte, torde varje någorlunda balanserad analytiker svara, och det svaret är rätt såtillvida att det inrymmer en korrekt upplysning om Anderssons och Petterssons lagliga position. Någon rättslig skillnad kan det inte vara om Andersson är skogsbrukare i stället för jordbrukare (samt kanske rentav utövar äganderätten via en juridisk person) och önskar avverka ett exempelvis överårigt skogsbestånd för att sedan vidta hyggesplöjning och nyplantering samt kanske gödsling, ty var någonstans i Sveriges lag eller rättspraxis återfinns så mycket som en indikation av dylik skillnad? Givetvis ingenstans. Det är alltså ointressant att Pettersson & consortes brukar plocka lingon, svamp eller dylikt i Anderssons (alt. A-bolagets) skog; han hävdar och har rätt att hävda sin mark, om den så normalt sensommartid formligen kryllar av Petterssöner. Den motsatta uppfattningen, som hävdas med formlig frenesi av förespråkare för skilda "miljögrupper", är närmast unik genom att den saknar varje tillstymmelse till författningsenligt stöd. Den har för övrigt också, åtminstone indirekt, underkänts i rättspraxis, liksom i doktrinen, vilken konsekvent avvisat alla yrkanden
om gottgörelse för intrång i allemansrätt — t. ex. för omöjliggjord seglation på annans vatten, hjortronplockning på marker, vilkas överdämning tillsatts i vattenmål etc. (jfr Viklund, Om ersättning enligt vattenlagen, s. 7, NJA 1958 s. 215, Jonzon-Delin-Bengtsson, Naturvårdslagen, s. 26, och — särskilt! — Ljungman i Rättsvetenskapliga studier till minnet av Philips Hult, s. 286 ff). Allemansrätten ger ju inget annat än tillåtelse åt envar att hålla till på annans mark (vatten) och där t. ex. plocka blommor, svamp etc., campa (i viss omfattning) men endast i den mån ägaren inte själv behöver sin mark för egen — rättsenlig — exploatering, varå allemansrättsutövare icke äger inkräkta. Gör han det, exempelvis genom kringtrampande i nysådd gröda, camping på gårdsplaner eller dylikt, lär han bli förfallen till ansvar för åverkan, egenmäktighet eller liknande med åtföljande eventuell skadeståndsplikt (jfr Bengtsson, Allemansrätt etc., s. 51). De högljudda kritiker som i senaste årens debatt gör gällande att skogsägare, som hävdar sin mark genom tidsenliga brukningsmetoder (slutavverkning, hyggesplöjning med nyplantering, besprutning mot sly, gödsling), därigenom skulle begå något "brott" mot allemansrätten är därför ute i ogjort väder. Deras argumentation är också följdriktigt nästan uteslutande känslobetonad och ställer stenrika skogsbolag — suveränt nonchalerande att tvärtom även mycket stora företag i branschen på sistone klart hamnat på fallrepet — i kontraposition mot fattiga landsortsbor i behov av att dryga ut sin kassa med bärplockning och dylikt samt snyftar om "trädens rätt att leva" och annan av ingen lag eller praxis känd inskränkning av ägandets innebörd. Detta givetvis därför att ingen som helst juridisk motivering kan uppbringas av vare sig kritikerna eller annan, helt enkelt eftersom sådan saknas.
Det privata ägandet kan avskaffas, såsom i statshandelsnationerna, men det har man inte gjort i Sverige. Ännu. I avvaktan på den Stora Dag då så sker åligger det oss, lagens vårdare, att värna om att äganderätten får bibehålla någon substans och mening anser
Stig Nystrand