GÖSTA WAI.IN. Ärvdabalken II. Boutredning och arvskifte. Sthlm 1976. Norstedts. 320 s.

 

 

Den år 1962 av Guldberg och Bergendal utgivna kommentaren till ärvdabalken II, boutredning och arvskifte, omfattande 18—25 kap. ÄB (anm. i SvJT 1963 s. 203) har ersatts av en ny utgåva år 1976 ombesörjd av Gösta Walin. Därmed har Walin fullbordat sin nya kommentar till hela ärvdabalken, påbörjad med den år 1973 utgivna kommentaren till ärvdabalken I, arv och testamente, omfattande 1—17 kap. ÄB.
    Den nya utgåvan av Ärvdabalken II bygger liksom tidigare framställningar på motiven till 1933 års lag om boutredning och arvskifte men är till stora delar nyskriven. I flera sammanhang granskar Walin kritiskt lagberedningens motiv. Härigenom och genom nyskrivna partier, främst om enskild dödsbodelägares talerätt och om skiftesmans behörighet, tilldrar sig den nya utgåvan särskilt intresse.
    Under 18 kap. 1 § behandlas ett flertal frågor av mera principiell betydelse. Framställningen har gjorts överskådlig med särskilda rubriker för de skilda frågorna. Bland de frågor som där behandlas ingående märks den om enskild dödsbodelägares behörighet i olika fall. Framställningen uppehåller sig både vid rättshandlingar i allmänhet — utomrättsligt handlande — och vid rätten till talan inför domstol. Den senare frågan har varit under bedömning i rättspraxis vid åtskilliga tillfällen, men det är inte så lätt att med ledning av rättspraxis få grepp om ämnet. Walin behandlar rättsläget dels för det fall att dödsboet är föremål för delägarnas samförvaltning, dels för det fall att boet är avträtt till förvaltning av boutredningsman. Han understryker bl. a., att enskild delägare naturligtvis alltid är behörig att föra talan för egen räkning även om den kan synas röra dödsboet. Vissa exempel ur rättspraxis nämns i samband därmed. Av rättspraxis att döma förefaller det emellertid inte så alldeles lätt att göra någon bedömning från denna utgångspunkt. Det kan synas som om med denna utgångspunkt varje talan, som rör enbart delägarna inbördes, bör tillåtas. Och varför skulle den inte det? Ty vad är det som säger, att en av enskild delägare väckt sådan talan skall avvisas därför att den också kan sägas angå dödsboet? Walins framställning är tilltalande, i det att Walin synes vilja tillerkänna den enskilde en vidsträckt rätt. Även helt allmänt ställer sig Walin välvillig mot enskild delägare som vill föra talan. För fall då detta ej är möjligt förespråkar han rätt att i efterhand bota behörighetsbristen genom att övriga delägare ges tillfälle att ansluta sig till exempelvis en brådskande talan eller genom att den enskilde får tillfälle att utverka förordnande för boutredningsman. Till jämförelse kan nämnas, att anm. i den nyligen utgivna sjätte upplagan av Svensk familjerättspraxis (s. 308 ff) gjort ett försök till indelning av rättspraxis — frånsett sådana fall som reglerats i lag — i fall, då delägares talan riktar sig mot någon utomstående, och fall, då talan riktar sig mot någon av delägarna själva och således gäller enbart delägarnas inbördes förhållande. Anm. har där tyckt sig kunna spåra en i viss mån ökande välvilja i praxis när det gäller att tillerkänna enskild delägare talerätt i fall då saken rör enbart delägarna inbördes. Denna tilltalande utveckling störs dock av ett i dagarna publicerat rättsfall, NJA 1976 s. 615, där en majoritet inom HD avvisade en enskild delägares talan mot var och en av övriga delägare.

 

    En ingående och överskådlig behandling ägnas också frågan om innehållet i bouppteckning (ÄB 20: 4). Bland uttalandena märks att upphovsrätt som sådan, till skillnad från rätt på grund av förlagskontrakt och liknande, inte bör ingå i behållningen med något värde.
    En nyhet i lagstiftningen som tillkommit sedan förra upplagan utgavs är den år 1976, i en ny 8 a § i 20 kap. ÄB, införda möjligheten att i vissa faller sätta bouppteckning med dödsboanmälan. En fråga som genast inställer sig i och med att bouppteckningsplikten sålunda brutits igenom är den, hur det går med gäldsansvaret för dödsbodelägarna i sådant fall då bouppteckning ersätts med dödsboanmälan. Frågan är självfallet inte särdeles praktisk med hänsyn till de små ekonomiska förhållanden i vilka den i regel uppkommer (jfr. ÄB 21: 19) men bör ändå klarläggas. Delägarna kan ju bl. a. tänkas ta miste på bouppteckningsplikten.
    Enligt ÄB 21: 1 inträder gäldansvar för delägare, om ej egendomsavträde sker efter ansökan som görs sist en månad efter det bouppteckningen förrättades. Den faktiska tidpunkten för bouppteckningens förrättande är avgörande, ej den i lagen föreskrivna (enligt ÄB 20: 1 inom tre månader från dödsfallet). Därtill kommer särbestämmelsen i ÄB 21:14 för delägare som har boet i sin vård. Försitter han tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Om nu bouppteckning ej behöver upprättas därför att fall föreligger som avses i den nya ÄB 20: 8 a, vill det synas som om frågan om gäldsansvar kommer att stå öppen. Den nya regleringen har nämligen ej föranlett några särskilda bestämmelser beträffande gäldsansvaret. Men hur skall frågan bedömas, om delägarna oriktigt antagitatt sådant fall är för handen som medger dödsboanmälan?
    Tredje stycket i den nya ÄB 20: 8 a förutsätter, att bouppteckning kan komma att upprättas även i fall som avses i paragrafen. Där stadgas nämligen att, även om dödsboanmälan gjorts, bouppteckning skall förrättas, om det begäres av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteckningskostnader. Detsamma gäller, om ny tillgång yppas och det därför ej längre föreligger sådant fall som medger dödsboanmälan. Bouppteckningen skall förrättas sist tre månader efterdet att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgången yppades. Eftersom särskilda bestämmelser ej meddelats med avseende på gäldsansvaret, förefaller ordningen bli den att dödsbodelägare,som önskar bli fri från gäldsansvar, får antingen enligt 20: 8 a tredje stycket begära, att bouppteckning förrättas, och därefter inom den i 20: 1 föreskrivna tiden göra ansökan om egendomsavträde eller också direkt göra framställning om egendomsavträde. Men om han ej bryr sig om att begära boupptecknings förrättande? Kan borgenär då likväl vända sig mot delägare personligen med sitt anspråk? Nej, tydligen inte. Vill han det torde han få, enligt 20: 8 a tredje stycket, själv begära att bouppteckning förrättas och därefter avvakta huruvida ansökan görs om egendomsavträde. Borgenären är saklegitimerad enligt 20: 8 a såsom "annan vars rätt kan bero därav". Någon särskild bestämmelse om ansvar för dödsbodelägare motsvarande det som följer av 21: 14 har ej meddelats.
    Olägenheterna med den nu skisserade ordningen är, att det tydligen kan dröja mycket länge innan frågan om gäldsansvaret blir avgjord. Men som nämnts är hela frågan inte särdeles praktisk, i följd varav olägenheterna lärer kunna bäras med jämnmod.

 

    Walin tillägger de nya bestämmelserna om dödsboanmälan en annan innebörd, som medför att antydda olägenheter till en del undviks. Han fäster nämligen vikt vid att dödsboanmälan inkommer till rätten innan bouppteckningstiden gått till ända och anför (s. 143), att den omständigheten att dödsboanmälan har inkommit först efter bouppteckningstidens utgång kan"inverka på gäldansvaret för dödsbodelägarna, jfr. 21 kap. 14 §". För frihet från gäldsansvar skulle alltså krävas, att dödsboanmälan görs inom den föreskrivna bouppteckningstiden. Walin säger sålunda vidare (s. 145), att lagstiftaren tydligen utgått från att "underlåtenhet att förrätta bouppteckning inte skall leda till gäldsansvar när förutsättningarna för dödsboanmälan föreligger och sådan inom bouppteckningstiden har gjorts av socialnämnden. Jfr. 21 kap. 14 §" (kurs. här). Och med tanke på det fall att dödsbodelägarna lämnat ofullständiga uppgifter eller rentav förfarit svikligt säger Walin, att man synes få hålla sig till att bouppteckningsplikt och gäldsansvar enligt 21: 14 inte föreligger så snart socialnämnden har gjort dödsboanmälan inom bouppteckningstiden (kurs. här). Vidare anför han i kommentaren till ÄB 21: 14 (s. 207), att denna paragraf blir tillämplig även om förutsättningar för dödsboanmälan förelegat men sådan inte gjorts inom bouppteckningstiden (kurs. här). Annat gäldsansvar än som avses i ÄB 21: 14 synes dock ej komma i fråga i samband med dödsboanmälan. Däremot inträder ansvar enligt 21: 1 om bouppteckning faktiskt förrättas men egendomsavträde ej söks inom tid som där föreskrives (s. 145, slutet).
    Den av Walin sålunda angivna innebörden kan förefalla naturlig. Den formella grunden därtill skulle vara ordalagen i ÄB 20: 1 andra stycket, där erinran görs om undantaget i 20: 8 a från bouppteckningsplikten "på grund av" dödsboanmälan. Undantaget skulle m. a. o. gälla bara om anmälan skett. För anm. är det likväl tvivelaktigt, om de nya reglerna — i brist på särskild bestämmelse — verkligen kan anses innebära krav på att anmälan sker inom bouppteckningstiden för att gäldsansvar enligt ÄB 21: 14 skall undvikas. Lagen säger ej annat om tiden för dödsboanmälan än att den bör göras inom två månader efter dödsfallet. Och anmälningsskyldigheten åvilar socialnämnden. Det vill då förefalla hårt mot den eller de dödsbodelägare som är i fråga att göra deras frihet från gäldsansvar beroende av att anmälan sker inom bouppteckningstiden. I allt fall är tvivelaktigt om gäldsansvar kan inträda annat än om åtminstone vårdslöshet förelupit med avseende på skyldigheten att förrätta bouppteckning. Ja, räcker det ens med vårdslöshet? Borde inte i analogi med ÄB 21: 1 och 21: 11 krävas kännedom om gäld ("veterlig gäld")? Walin anför också med sin utgångspunkt (s. 145), att man möjligen kan befria vederbörande dödsbodelägare från gäldsansvar enligt 21: 14 om dödsfallet anmälts till socialnämnden men nämnden försummat att göra dödsboanmälan till rätten inom bouppteckningstiden.
    Bland de frågor som får en närmare belysning av stort intresse (s. 149) är vidare den ingalunda lättbedömda frågan, när tilläggsbouppteckning skall upprättas (20: 10). Det är nästan synd att framställningen på denna punkt liksom på många andra punkter kommit att göras i en not. Det kan möjligen fresta en stressad läsare att hasta förbi. Anm. vill för säkerhets skull rekommendera läsning även av noterna. De är särdeles innehållsrika.
    Liksom den nya utgåvan börjar med ett centralt avsnitt — om dödsbodel-

 

23—Svensk Juristtidning 1978

 

ägares ställning m. m. — kan den sägas sluta med ett sådant avsnitt, nämligen om rättsverkningarna av bodelning och arvskifte. Särskilt intresse tilldrar sig här framställningen om skiftesmans behörighet och om möjligheterna att angripa skiftesmans beslut med extraordinära rättsmedel. Här lämnar framställningen helt lagmotiven och ansluter sig i stället till vad familjerättskommittén, under ordförandeskap av Walin, anförde i dessa delar (betänkandet Äktenskapsrätt II, SOU 1964: 35, s. 429 ff). Ingående behandlas t. ex. vilka frågor skiftesman kan pröva prejudiciellt. Detsamma gäller frågan, i vad mån extraordinära rättsmedel kan vara tillämpliga ifråga om skiftesmans beslut. Framställningen utmynnar i att både resning och besvär över domvilla liksom återställande av försutten tid bör kunna komma i fråga; ståndpunkten i notisfallet NJA 1965 C 614, tillkommet efter det att familjerättskommittén avgav sitt betänkande, underkänns av Walin. Den i litteraturen adopterade gränsdragningen mellan processuella och materiella frister suddas i viss mån ut med avseende på tillämpningen av återställande av försutten tid, vilket är tilltalande. Framställningen stämmer till eftertanke även med avseende på andra sammanhang än de successionsrättsliga. Det kan nämnas, att HD i ett nyligen avgjort fall angående förlust av klandertalan mot bodelning till följd av att klandertiden försuttits anlagt ett synsätt, som stämmer väl överens med det somligger till grund för Walins framställning. HD — som fann försummelse att iaktta klandertiden utgöra rättegångshinder som rätten enligt RB 34: 1 har att iaktta självmant — uttalade i sitt beslut (nr SÖ 572, den 21 mars 1978) bl. a., att bodelning och arvskifte genom skiftesman har karaktär av judiciell förrättning, som mynnar i ett för parterna bindande beslut.
    I denna del berörs också möjligheten att före eller under bodelning eller arvskifte få uppkommande rättsliga frågor avgjorda genom talan vid domstol. Detta bör enligt texten gå för sig. Ännu ett stöd för att enskild delägare bör få föra talan mot de övriga, så snart frågan rör endast delägarna inbördes?
    Boken avslutas med en förteckning över övergångsbestämmelser, som meddelats tid efter annan i samband med lagändringar efter boutredningslagens tillkomst. Vidare finns litteraturförteckning, rättsfallsregister och —ett imponerande — sakregister. Ytterligare en förtjänst hos boken är att varje sida upptill är försedd med kapitel- och paragrafnummer.
    När man läser något som Walin har skrivit slår det en med vilken lätthetoch klarhet framställningen är gjord. Den är förebildlig. Läsaren behöver aldrig som ofta annars snubbla på ett ord. Jo, på ett ställe i kommentaren, s. 232! Det beror på ett tryckfel i den kommenterande framställningens tredje stycke raderna 6 och 7. Där har insatts raderna 3 och 4 från nästföljande stycke i stället för följande lydelse enligt utgivaren: "fallet. Paragrafen skall tillämpas så snart ej annat otvetydigt framgår av testamentet. Praktiskt sett torde det inte bli . . ."
    Walin har nu täckt FB och ÄB med kommentarer av högsta valör. Tänk om vi så småningom också kunde få slutbiten i familjerättspusslet, en kommentar till GB när den är färdigreviderad, från denne juridikens tungviktare!
 

Olle Höglund