OLLE HOFLUND. Medverkan till brott. Sthlm 1972. Norstedts. 96 s. Kr.39,00.
I sin nya bok har professor Olle Hoflund valt att behandla straffrättens medverkansregler. Hans avsikt har enligt förordet inte varit att ge en fullständig framställning av medverkansansvaret; vad som behandlas är sådant som författaren själv funnit särskilt tankeväckande och intressant.
Hoflunds skrivsätt ställer avsevärda krav på läsaren. Här finns inga långa inledningar, som presenterar problemställningarna och följer upp dem i doktrin och praxis. Framställningen är koncentrerad till analyser av några speciella problem, analyser som kräver betydande tankeskärpa hos läsaren. Den som är road av att träna sitt skarpsinne och som uppskattar en strävan mot logik och konsekvens i rättsvetenskapliga framställningar får här sitt lystmäte.
Första kapitlet utgörs av en genomgång av reglerna om delaktighet (medverkan) från landskapslagarnas tid och fram till den nu gällande brottsbalken. Färgstarka referat av äldre tiders brottmålsdomar illustrerar den kortfattade framställningen. Av en dom från år 1838 (s. 24) synes Hoflund dra vissa slutsatser beträffande innebörden av stadgandet i 61 kap. 2 § 1734 års lag om ansvar för den som är "eljest til gierningen mindre vållande". Denna paragraf åberopades i domen mot en kvinna, vars make mördats, och som trots vetskap om mordplanerna "i stället för att afstyra brottet eller varna sin man för den fara, som honom hotade, fastmera under hela tiden gillat och förklarat sig nöjd med hans afdagatagande, dock utan att hon på annat sätt rådt eller hulpit till gerningen". Det förhållandet att två andra personer, vilka endast kunde lastas för att ha underlåtit att ingripa, av HR dömdes enligt bl. a. 61: 2, talar enligt Hoflund för att kvinnan ansågs mindre vållande till gärningen redan genom sin underlåtenhet att ingripa till mannens räddning; hennes uttalade gillande skulle däremot inte vara konstituerande härför. Domens betydelse i detta hänseende förefaller dock tveksam, eftersom HovR och HD frikände de två nämnda personerna och alltså inte behöver ha delat HR:s uppfattning i fråga om kraven för att anse någon "mindre vållande".
Hoflunds uttalande på s. 29 f., att Thyrén i sitt utkast till strafflag inte använder termen delaktighet för culpöst handlande, lockar till en parentetisk invändning. Visserligen talar Thyrén i inledningen om "culpa vid