En preliminär studie av våldtäktsfall
Till statens rättsläkarstation i Solna har sedan 1960-talet i ökad utsträckning från vederbörande polismyndigheter remitterats fall av påstådd våldtäkt för undersökning av förekommande skador (samt påvisande av spermier), detta då de vid stationen tjänstgörande läkarna genom sitt rutinarbete får stor erfarenhet av skadebedömning och avgivande av utlåtanden om skadors natur och uppkomstsätt.
Under vartdera av åren 1968—1970 inkom ett 40-tal sådana fall från Stockholm, Södertälje, Norrtälje och Katrineholm. Det största antalet, över 70 fall, kom från själva staden, och inom Storstockholmsområdet kom de flesta från Solna, Handen och Nacka. Detta material, som är under bearbetning, härrör alltså till övervägande del från typiska tätorter med deras speciella förhållanden beträffande befolkning, kommunikationer och nöjesliv, allt omständigheter som i ganska hög grad torde påverka helhetsbilden av personer, händelseförlopp och bedömning.
Utgångspunkten för undersökningen har varit lagens primära definition av våldtäkt, "våld å henne", eftersom den objektiva iakttagelsen av våldets effekter är den grund, på vilken en rättsmedicinsk bedömning i första hand bygger. "Hot som innebär trängande fara" måste i likhet med "vanmakt eller annat sådant tillstånd" analyseras och bedömas med ledning av parts- eller vittnesuppgifter, stundom efter hörande av psykologisk eller annan expertis, och är följaktligen icke registrerbara eller möjliga att värdera på samma omedelbara sätt som kroppsskador.
Undersökningsmaterialet består av fall, där vid det första polisförhöret effekter av ett sexuellt övergrepp förelegat eller misstänkts, medan skadefria fall icke medtagits, då de icke kan bli föremål för på undersökningsresultat fotade rättsmedicinska utlåtanden.
De beskrivna fallen härrör från åren 1967 och 1968, vilket beror på att efterforskning och genomgång av gärningsmännens personakter måste ske, samt att ärendena följts från polisförhör till åklagarens bedömning och vidare till handläggning i under- och överrätt.
20 av fallen har hittills kunnat bearbetas, och ehuru materialet är litet har jag ansett det lämpligt att framlägga det som en preliminär studie, i vilken uppgifter och även sannolika tendenser beträffande parterna, kontaktsätt, tid och plats för övergreppen, förloppen, skadetiden och den juridiska bedömningen ingår.
1. Kvinnorna. 7 var under 20 år, och av dessa hade 3 ej uppnått 15-årsstrecket. 9 hade en ålder mellan 20 och 30 år, och en var 50, en 54 och en 61 år.
Dominansen för de lägre åldrarna är sålunda tydlig. 2 av de 20 var utländska medborgare.
2 kvinnor uppgav sig vara gifta och 1 frånskild.
2. Tidsintervallet mellan övergrepp och polisanmälan var i 15 fall kortare än ett dygn, och inom tre dygn anmäldes ytterligare 3, medan i ett fall anmälan skedde efter åtta dygn och i det sista först efter fyra veckor.