Knut Elliot †. F. d. presidenten i hovrätten för Nedre Norrland Knut Elliot har avlidit i en ålder av nära 73 år. Med Knut Elliot gick en ämbetsman bort som betytt mycket i svenskt rättsliv. När han 1964 på grund av uppnådd pensionsålder lämnade sitt ämbete som president i hovrätten för Nedre Norrland hade han bakom sig en vittomfattande verksamhet inom såväl rättsskipning som lagstiftning och förvaltning. De yttre konturerna av hans levnadsväg återspeglade i huvudsak den bana som följts av många bland dem som nått höga slutposter inom rättsväsendet. Efter sedvanlig tingssittning och tjänstgöring i Svea hovrätt togs han i anspråk för krävande tjänster inom Kungl.Maj :ts kansli. Efter att ha varit statssekreterare i jordbruksdepartementet och under flera år ha beklätt posterna som statssekreterare och expeditionschef i handelsdepartementet återgick han år 1944 till domarbanan, nu såsom häradshövding i Medelpads östra domsaga. När några år senare i samband med rättegångsreformen hovrätten för Nedre Norrland inrättades blev hans dess förste president.
Knut Elliots livsverk imponerar redan genom sin omfattning. Vid sidan av den ämbetsmannagärning som ryms bakom de här lämnade data ur hans karriär fann han kraft och tid att utföra många viktiga värv inom lagstiftningsarbetet. Hans kunnande togs redan tidigt i anspråk för utredningsuppdrag, och han har såsom ordförande lett ett flertal kommittéer. Dagens aktivt verksamma jurister torde främst ha uppmärksammat hans insats såsom ordförande i domstolskommittén. Knut Elliot fick glädjen uppleva att principbeslut om en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna fattades i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som dragits upp av den utav honom ledda kommittén.
Vad här sagts om Knut Elliots gärning visar att synnerligen betydelsefulla uppgifter blivit honom anförtrodda, ett klart vittnesbörd om hans stora kapacitet, hans intellektuella skarpsinnighet och mångsidiga kunnighet. Knut Elliot var välgörande fri från närsynt anpassning efter dagens moderiktningar. Med en inte alldeles vanlig självständighet lät han sig först efter starkt kritisk granskning nöja med av auktoriteter anvisade lösningar. Han lämnade ingen möda ospard för att finna det riktiga resultatet. Hans oförtrutna sökande för att komma de problem som han hade att behandla inpå livet synes mig få sin bästa förklaring i hans levande rättskänsla och det djupa allvar varmed han omfattade sina uppgifter. Knut Elliots sätt att angripa problem och arbetsuppgifter verkade alltid inspirerande, och hans medarbetare har rik anledning att vara tacksamma för den erfarenhet och kunnighet som han tillförde de gemensamma överläggningarna. Han var också alltid villig att lyssna till sina medhjälpare, och i det kollegiala samarbetet skapade han gehör för sin me-