Ränta enligt 138 § konkurslagen
På senare tid har vid vissa konkursutredningar uppstått tvekan huruvida kronofogdemyndigheten ägde på grund av bestämmelserna i 138 § konkurslagen åtnjuta ränta på bevakningar av utskylder, som utgå med förmånsrätt. Kronofogdemyndigheten har bedömt saken så att det allmänna icke skulle äga åtnjuta ränta under konkursen av den anledning att vid bristande likvid restavgift utgår. Det har åberopats dels ett rättsfall SvJT 1966 rf s.80 dels ock en artikel av Eilard, "Om ränta å förmånsbevakad fordran i konkurs", SvJT 1963 s. 630. Då saken åtminstone i ett av förf. känt fall rört belopp av verklig betydenhet och då frågan väl också har en viss principiell betydelse, torde den kunna vara värd att påkostas några få ord.
Det har sagts att restavgiften innehåller moment av ränta dvs. av gottgörelse för den kredit som tas i anspråk av den skattebetalare som drar över tiden. Detta må vara sant men oftast blir ju denna räntegottgörelse så gott som fiktiv, då restavgiften är oprioriterad och utdelningarna i 99 fall av 100 obetydliga i vad avser de oprioriterade. Dessutom må den frågan uttalas, om icke vederbörande missuppfattat den betydelse, som tillkommer konkursdagen såsom gränsdragning och kristallisationspunkt mellan dahin und danach. Konkursdagen är väl den naturliga gränsen mellan gäldenärens egen verksamhet och borgenärskonsortiets verksamhet för ett bästmöjligt tillgodogörande för gemensam räkning av befintliga resurser. Detta tar sig uttryck i att de prioriterade, oavsett den tid avvecklingen tar, skall njuta ränta under hela konkurstiden — ibland tyvärr åravis — och att härigenom skapas jämvikt dem emellan i tidsavseende. Vad angår bestämmelsen att ränta till oprioriterade upphör att utgå å konkursdagen har jag vågat det antagandet att denna bestämmelse förestavats av praktiska skäl: uträkningen skulle ofta vålla orimligt arbete och giva ytterst magra resultat av ovan antydda skäl.
Vad nu angår den mera principiella sidan av problemet så må följande andragas. Det hovrättsfall som anförts avser en av en konkursförvaltare gjord anmärkning med bestridande av kronofogdens yrkande om ränta å förmånsberättigat belopp enligt 138 § konkurslagen. I målet yttrade sig, sedan frågan remitterats till JK, på dennes begäran riksrevisionsverket som förklarade att i restavgiften inginge räntemoment och att enligt verkets erfarenhet ränta "i allmänhet ej utginge i konkurs å skatter som bevakades med restavgift". Som synes ha de synpunkter om räntans funktion under konkurstiden som ovan antytts på intet sätt fått göra sig gällande. Vid målets fortsatta handläggning i hovrätten fann sig emellertid JK föranlåten att medge förvaltarens anmärkning. Man kunde fråga sig vad anledningen till referatet i SvJT vid sådant förhållande kunde vara. Kuriositetsintresse?
Eilards artikel behandlar icke heller skiljelinjen mellan ränta som löper före och efter konkursdagen. Från de synpunkter som ovan anförts saknar såvitt jag kan bedöma det där förda resonemanget om att den sammanlagda räntan skulle bli större än den för varje fall lagstadgade relevans. Hänvisningen till HB 17:17 torde i dessa sammanhang sakna betydelse, trots