NILS VIKLUND. Om ersättning enligt vattenlagen. Sthm 1964. Norstedts. 137 s. Kr. 22,50.
Lagmannen Nils Viklund har berikat den vattenrättsliga litteraturen med en kommentar till 9 kap. vattenlagen (VL), det kapitel som innehåller reglerna om ersättning med anledning av företag enligt nämnda lag. Kommentaren bygger på de tryckta förarbetena, varjämte justitierådet Gärdes promemoria vid föredragningen av förslaget till VL i lagrådet utnyttjats. Rättspraxis har redovisats ej blott genom hänvisningar till HD:s avgöranden utan även genom återgivande av åtskilliga domar av vattenöverdomstolen (VÖD).
Av särskilt intresse är förf:s analys av de allmänna civilrättsliga skadeståndsreglerna sedda i förhållande till VL:s ersättningsbestämmelser.1 Förf. uttalar, i anslutning bl. a. till Ljungman, att enligt den allmänna skadeståndsläran rätt till skadestånd för sakskada tillkommer endast den, som själv är ägare till den skadade egendomen eller eljest därtill haft sådan särskild rätt som enligt sin beskaffenhet principiellt kan vara föremål för sakrättsligt skydd, och att detta torde gälla även då fråga är om ersättning enligt VL. Hittillsvarande vattenrättsliga praxis tolkas också av förf. så, att äganderätt eller särskild rätt utgör ett oeftergivligt villkor för rätt till ersättning; dock finns det, menar han, en tendens att utsträcka begreppet särskild rätt och på så sätt vidga kretsen av de ersättningsberättigade. Såsom en lämplig avgränsning anger förf., att i den mån en viss användning av en fastighet kan anses utgöra en väsentlig betingelse för fastighetens ekonomiska nyttjande och alltså utgör ett väsentligt led i driften av fastigheten, bör skada eller intrång i detta nyttjande medföra ersättningsskyldighet. Formuleringen anknyter nära till vad VÖD uttalat i en dom rörande ersättning för försvårad virkesutdrivning. Efter kommentarens utgivande har HD meddelat dom i detta mål (K.M:ts dom den 12 juli 1965 i mål vattenfallsstyrelsen m. fl. ./. kammarkollegietm. fl. ang. frågor om virkesutdrivning i mål om Gimåns reglering). Ehuru domen avser endast virkesutdrivningsfrågor och ej ger underlag för säkra slutsatser rörande andra fall, är den av betydande intresse för bedömningen av hithörande frågor. Det väsentliga innehållet i domen skall därför återgivas här.
I målet hade yrkats ersättning för att virkesutdrivningen till Gimåns flottled från vissa fastigheter försvårats genom regleringen. Beträffande en av fastigheterna bestreds ersättningsskyldighet på den grund att fastigheten, som icke hade egen strand vid flottleden och ej heller vore belägen inom skifteslag som gränsade till vattendraget, icke hade någon särskild rätt till
strand och vatten. HD förklarade emellertid fastighetsägaren berättigad till ersättning. I domskälen framhölls flottningens betydelse för skogsfastigheters ekonomiska utnyttjande. I allmän flottled står det envar fritt att bedriva flottning, men det ligger i sakens natur, att en flottled kan utnyttjas för virkestransport endast från ett geografiskt avgränsat drivningsområde. De flottande inom ett sådant område utgöra en av förhållandena betingad gemenskap. Lagstiftningen har genom olika tvångsrätter sörjt för att även den skogsägare som icke har tillgång till egen strand vid flottleden skall kunna begagna leden och i så måtto vara likställd med strandägaren. På huvudsakligen dessa skäl fann HD, att regleringsåtgärder i vattendraget, vilka hade sådan inverkan på stränderna att virkesutdrivningen till flottleden försvårades, måste anses innebära intrång i den rätt att nyttja flottleden, som tillkomme ägarna av skogsfastigheter inom flottledens drivningsområde. Beträffande vissa fastigheter gjordes från regleringsintressenternas sida den invändningen, att virke börjat drivas till Gimåns flottled först efter det regleringsåtgärderna påbörjats. Från dessa fastigheter hade virket tidigare drivits till en annan flottled, som emellertid blivit nedlagd. Frågan om nedläggning var ej aktuell vid den tidpunkt då regleringen i Gimån igångsattes. I nu avsedda fall skulle enligt HD:s dom ersättning icke utgå.
I kommentarerna till 9 kap. 20 § VL, vilket stadgande innehåller regler om värdering av ianspråktagen vattenkraft genom bestämmande av uttagningskostnaden, framhåller förf., att reglerna enligt sin ordalydelse endast har avseende på bestämmande av ersättning i kraft, men det påpekas med hänvisning till uttalanden i förarbetena, att reglerna skall äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av uttagningskostnaden även om ersättningen skall utgå i penningar. Såsom förf. antyder vid 9 kap. 25 § har emellertid ibland förekommit, att uttagningskostnaden bestämts efter olika grunder, beroende på ersättningsformen (bruttokraft, nettokraft eller penningar). Det har t. ex. hänt, att uttagningskostnaden vid ersättning i bruttokraft bestämts till lägre belopp än som lagts till grund vid beräkning av ersättning i penningar. Skälet härtill torde bl. a. ha varit, att den som får ersättningi bruttokraft har att göra en egen insats i penningar för att få ut kraften och att han härvid kan anses löpa risker som inte tages av den som får ut ersättningen i penningar. Förf. reagerar mot denna metod, och numera har i en HD-dom uttalats, att de grunder som enligt VL och dess förarbeten får anses gälla beträffande ersättning för vattenkraft ej ger stöd för att ersättning i penningar skall bestämmas till lägre belopp än som motsvarar värdet i form av bruttokraft (K. M:ts dom den 19 januari 1965 i mål Albert Eriksson m. fl. ./. vattenfallsstyrelsen). Användningen av olika ersättningsgrunder allt efter ersättningens form har helt naturligt medfört komplikationer vid tilllämpningen av 9 kap. 25 §. Även beträffande denna fråga har ett avgörande i HD tillkommit efter kommentarens utgivande (K. M:ts dom den 19 januari 1965 i mål Ådals-Lidens och Resele elektriska aktiebolag ./. vattenfallsstyrelsen). Avgörandet innebär, att framställning om befrielse från att gälda uttagningskostnaden i penningar ej må föranleda omprövning av uttagningskostnadens storlek. Per Bergsten