Hovrättsjubileum. Hovrätten för Övre Norrland firade lördagen d. 30 sept. 1961 sitt 25-årsjubileum med en högtidssammankomst i Umeå stads kyrka.
    Till jubileet hade infunnit sig — förutom ett stort antal av hovrättens nuvarande och tidigare ledamöter — statsråden Kling och Skoglund, den senare själv Umebo. Bland gästerna i övrigt märktes högsta domstolens ordförande justitierådet Hellquist, presidenterna i de övriga fem hovrätterna med presidenten Zetterberg i spetsen jämte presidenten i Vasa hovrätt Eero Corell samt landshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län.
    Vid högtidssammankomsten yttrade presidenten Wijnbladh i sitt inledningsanförande bl. a.:

    Den utbrytning ur Svea hovrätt, som tillskapandet av hovrätten för Övre Norrland innebar, föranleddes av den moderna tidens krav på att en överrätt skall, i den mån det är möjligt, stå i en omedelbarare kontakt med den rättssökande allmänheten. Om detta krav var befogat redan under den rättegångsordning, som gällde intill den 1 januari 1948, blev kravet oavvisligt med den muntliga överrättsprocedur, som infördes från sistnämnda dag med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
    Man kan kanske säga att detta är, på sitt sätt, ett utflöde och en tillämpning av domarreglernas ord om att »domaren är för den menige mans skull, och icke den menige man för domarens skull».
    Visserligen utgör hovrättens domkrets, omfattande Västerbottens och Norrbottens län, över 1/3 av Sveriges hela areal. Och hovrättsstaden, Umeå, ligger nära domkretsens södra gräns. Men avstånden elimineras av att envar av hovrättens bägge avdelningar varje månad under sessionerna företar en veckolång tingsresa till Norrbotten.
    I regel hållas då huvudförhandlingarna i Luleå. Men varken Kiruna eller Gällivare eller Haparanda, andra samhällen att förtiga, är för hovrätten oprövade som sammanträdesorter.
    Och det förtjänar också framhållas, att numera ungefär hälften av det årliga antalet huvudförhandlingar förlägges till Norrbotten. Sedan är det ju en annan sak att alla de mål, däri huvudförhandling ej är behövlig utan prövningen sker efter föredragning av handlingarna, avgöres här i Umeå.
    Hovrätten började med endast en avdelning. Den muntliga procedur och den skyldighet att hålla huvudförhandlingar jämväl utanför Umeå, som följde av den nya rättegångsordningens bestämmelser, föranledde emellertid att hovrätten 1948 utökades till två avdelningar. Detta medförde i sin tur, att hovrättsbyggnaden här i staden något senare blev utökad genom tillbyggnader. De talrika hovrättssammanträdena i Luleå föranledde för ett par år sedan också, att hovrätten erhöll egna lokaler där efter att tidigare ha hospiterat i stadsfullmäktiges sessionssal.
    Jag skall inte uppehålla mig vid statistiska uppgifter angående arbetsvolymens tillväxt under de gångna åren. Sådana torra siffror säger ju ändå bara en del. De har ingenting att berätta om det för denna hovrätt singuljära. Ingenting om det för sörlänningar ovanliga med huvudförhandlingar med tolk, som så ofta krävs särskilt i Norrbotten. Ingenting visar de av det onekliga behag, som ligger i att konfronteras med samefolket, som kommer till tings i högtidsdräkt och talar och svarar med en talang, som är alldeles uppenbar även fast anförandena oftast måste passera tolkens filter. Och ingenting säger siffrorna om vinterns mångmilaresor mellan höga snövallar.
    Men vi vid domarbordet — och jag tror, att jag därvid kan tala på allas vägnar — vi uppskattar till fullo de särdrag, som den norrländska miljön förlänar arbetet i denna hovrätt.
    Jag vill också vid detta tillfälle gärna offentligt betyga hovrättens, dess ledamöters och personals glädje och tacksamhet över det goda förhållande, som alltid varit rådande mellan hovrätten och den rättssökande allmänhe- 

 

ten, för det alltid goda samarbetet med statliga och kommunala myndigheter, med åklagare och med advokater.
    Vi som är satta att verka i denna hovrätt eller en gång har varit ledamöter i densamma, vi vill nog alla hysa den uppfattningen, att de förhoppningar, som vid hovrättens tillkomst knöts till densamma, också visat sig ha gått i fullbordan; att landets nordligaste hovrätt fyllt uppgiften att föra rättskipningen i överrätt i kontakt med invånarna i Övre Norrland, i framtidslandet.
    Hur vi fyllt vår uppgift i materiellträttsligt hänseende, det tillkommer icke oss att bedöma.
    Låt oss blott hoppas, att vi på den punkten finnas ha så förvaltat våra ämbeten, att vi förverkligat orden i Hälsingelagen, den landskapslag som en gång gällde i denna landsända, att »med lag skall man land bygga».
    Med tacksamhet erkännande de erfarenheter och lärdomar, som det gångna kvartsseklet skänkt hovrätten, riktar vi i dag våra blickar framåt i övertygelsen att denna hovrätt alltid skall finnas vara en fullvärdig och viktig länk i de svenska domstolarnas krets.
    Det är i den andan som vi samlats till högtidssammankomst i den kyrka, där hovrätten en gång för 25 år sedan invigdes för sin höga uppgift.

    Justitieministern statsrådet Kling yttrade i sitt anförande:

    Tillkomsten av hovrätten för Övre Norrland betecknar på sitt sätt ingången till ett nytt skede i vårt rättegångsväsendes historia. Med dess instiftande hade man i praktiskt handlande inlett det stora omdaningsarbete, som därefter fortgått med målet att åvägabringa en rättskipning, som bättre motsvarar det nutida samhällets krav.
    Detta arbete är ännu inte avslutat. Frågan om den lämpligaste domstolsorganisationen, som vid processreformens genomförande ställdes på framtiden, beredes nu på olika sätt för sitt avgörande. Ännu kvarstår mycket ogjort, innan den byggnad, som påbörjades med hovrättens instiftande, står inför sin fullbordan.
    Som ättling till en ärevördig domstol och pionjär för nya processrättsliga strömningar har hovrätten under sin tjugofemåriga tillvaro stått inför uppgiften att söka förena det värdefullaste i vår åldriga hovrättstradition med nutidens krav på en modern rättskipning.
    Det har gällt att bevara den utomordentliga grundlighet och noggrannhet, som av ålder har utmärkt våra hovrätters arbetssätt, att vidmakthålla den anda av lugn och prövande besinning, som sedan gammalt har vilat över deras verksamhet, och att hos nya generationer av domare inprägla satsen, att ingen möda får lämnas ospard i sökandet efter sanning och rätt.
    Men hovrätten har också i enlighet med upphovsmännens intentioner haft att föra överinstansen närmare den rättssökande allmänheten, så att huvudprinciperna om muntlighet och omedelbarhet i vårt nya rättegångsförfarande även i de stora avståndens landsdel skulle kunna förverkligas utan att i alltför hög grad betunga den enskilde.
    Det är en glädje att konstatera, att hovrätten har fullgjort sina uppgifter på sådant sätt att den har kommit att inta en aktad ställning i vår förnämliga hovrättsfamilj.

    Statsrådet slutade med att framföra regeringens välgångsönskan.
    Justitierådet Hellquist, som talade för högsta domstolen, yttrade bl. a.:

    Det hade funnits goda skäl att inrätta en hovrätt för Norrland hundra år tidigare än som blev fallet. Som det nu var, kom hovrätten för Övre Norrland att framstå som den första märkliga nyskapelsen vid inledningen till det skede i vår rättshistoria, som fick sin prägel av rättegångsreformen. Man fick snart intrycket att den unga och ungdomliga hovrätten för Övre Norrland var livligt besjälad av önskan att förverkliga de idéer, vilka reformen ville främja, och gjorde ett pionjärarbete, som den har heder av. Högsta domstolen har med intresse följt hovrätten i dess verksamhet. De förhoppningar, som knöts till hovrätten för 25 år sedan, har infriats, och hovrätten har rätt att få höra att den fullt lyckats i sina strävanden att bli en aktad medlem i kretsen av rikets hovrätter.

 

    Presidenten Zetterberg, som avslutade talarnas rad, anförde:

    Att hovrätterna har blivit så många har självfallet skapat organisatoriska och administrativa problem. Det har också medfört en viss fara för att utvecklingen skall kunna löpa i skilda banor. Mot dessa risker finns det emellertid ett starkt värn. Alla de sex hovrätterna uppbärs av samma djupa rättstraditioner, och alla har en stark känsla av sin inbördes gemenskap.
    När Göta hovrätt inrättades talade dess förste president om de »sunnanskogs» belägna landskapen och om att invånarna där inte längre behövde» med stor tids och penninge spillan löpa och resa till Stockholm».
    Samma förmåner har denna hovrätt givit inbyggarna i de nordanskogs belägna landskapen. Hovrätten för Övre Norrland har med ära fyllt sitt värv.
    Redan under sin första tid blev hovrätten en pionjär för den moderna processen. Mångmilaresorna, snödrivorna och flerspråkigheten blir inte nedtryckande svårigheter utan upplyftande stimulans. Det är tydligt, att den norrländska banbrytarhågen och arbetsglädjen i Sveriges framtidsland också sätter sin prägel på rättsvårdens handhavare.

    Högtidssammankomsten, som omramades av ett rikt musikprogram med namnen Bossi, Händel och Bach företrädda, avslutades med bön av kyrkoherde K. G. Grape.
    Senare på dagen samlades deltagarna till middag å Sävargården, därvid presidenten Corell frambar hälsningar från Vasahovrätten och överlämnade som gåva en målning av Vasahovrättens tidigare ämbetsbyggnad, nu Korsholms kyrka.
    På söndagen var en utfärd anordnad till Stornorrfors kraftstation, varefter Umeå stad gav lunch för jubileumsdeltagarna.

M. W.