Antropologiska faderskapsbestämningar
Professor J. BÖÖK och docent L. BECKMAN gör i SvJT 1961 s. 463 ff gällande att benämningen »antropologiska faderskapsbestämningar» är olycklig och att den i varje fall saknar vetenskaplig grund. Det senare påståendet är överraskande när man betänker att vid ifrågavarande slag av undersökningar användes den klassiska fysiska antropologiens metodik vid registrering av egenskaperna. Denna skiljer sig helt från den metod som tillämpas inom serologien, en betydligt yngre vetenskapsgren inom den fysiska antropologien. Beteckningen »antropologiska undersökningar» användes sedan gammalt exempelvis även i Danmark och den torde ha vunnit ett sådant burskap att den svårligen låter sig ändra åtminstone så länge ett bättre namn inte framkommit. Vilka egenskaper som registreras vid antropologiska faderskapsbestämningar är ingalunda en gång för alla fixerat. Som exempel kan nämnas att vid paternitetsavdelningen vid rättsläkarstationen i Stockholm utföres sedan 1959 rutinbestämning av haptoglobingrupperna medelst electrophores. S. k. hapto-uteslutna män ligger i detta material på 8— 12 %.
I lagtexten talas om »blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper». Det väsentliga är att något missförstånd icke uppstår om vilken slags undersökning som avses när exempelvis en domstol förordnar om antropologisk undersökning. Under de åtta år som paternitetsavdelningen i Stockholm fungerat har någon förväxling rörande avsedd undersökning icke inträffat.
Under rubriken »de morfologiska egenskapernas ärftlighet» diskute-
rar författarna »brun ögonfärg» och »förmågan att känna smak av fenyltiokarbamid» och framhåller: »Smaktest med fenyltiokarbamid är emellertid en biokemisk egenskap. Även ögonpigmenteringen är snarare en biokemisk än en morfologisk egenskap.» Man frågar sig dock vilken morfologisk karaktär som icke i vidsträckt mening kan kallas biokemisk, eftersom varje vävnad uppbygges genom biokemiska förlopp.
Den »outgrundliga» anledningen till att blodgruppsbestämningar utföres på rättskemiska laboratoriet och antropologiska undersökningar på rättsläkarstationen är att dessa båda slags undersökningar bygger på olika metodik. När på medicinalstyrelsens initiativ en försöksavdelning för antropologisk faderskapsbestämning skulle inrättas i Stockholm år 1953, fanns den behövliga utrustningen och de nödvändiga lokalerna icke inom det rättskemiska laboratoriet. I Helsingfors utföras blodgruppsbestämningarna på »sero-bakteriologiska institutet» och antropologiska undersökningar på den rättsmedicinska institutionen. I Köpenhamn däremot inrymmes såväl serologi som antropologi i övrigt på den rättsmedicinska institutionen. Må vara »att de väsentliga synpunkterna vid faderskapsbestämningar inte är kemiska eller medicinska utan arvsbiologiska». Å andra sidan rör det sig om tilllämpad arvsbiologi och svårigheterna, som kräver specialkunskap, ligger kanske mest i det metodologiska förfarandet. Denna synpunkt synes författarna icke ha beaktat, vilket också deras familjeundersökning ger uttryck för. Ingen av dem har nämligen själv insamlat detta familjematerial; en uppenbar brist med hänsyn till svårigheterna att strikt kunna klassificera de olika karaktärerna. De korrelationsberäkningar som utförts står och faller med denna klassificering. En annan svaghet i deras undersökning är att någon kontroll på faderskapet icke företagits. Det framhålles att deltagandet var frivilligt men bl. a. får man inte förbise den omständigheten att en kvinna också kan vara i god tro beträffande ett faderskap. I en amerikansk undersökning (publicerad av SUSSMAN et al. i J. Am. Med. Ass. vol. 164, p. 229, 1957) visade det sig att av män som erkänt och dömts till faderskap kunde vid en efterkontroll genom blodgruppsbestämning 9 % direkt uteslutas som möjlig fader. Med en teoretisk uteslutningsmöjlighet på 50 % skulle med andra ord 18 % av dessa män icke vara de aktuella fäderna. Även om denna undersökning ej äger direkt tillämpning på svenska förhållanden då bl. a. en faderskapsprocess i Amerika socialt sett är så mycket mer graverande än i Sverige, visar den dock att man vid en sådan familjeundersökning måste skaffa sig något slags objektivt kriterium på faderskapet om undersökningen skall kunna betraktas som vetenskapligt invändningsfri. Därtill kommer att flera av de av författarna undersökta egenskaperna, redan innan deras familjeundersökning, visat sig mindre användbara i den antropologiska faderskapsdiagnostiken.
Erfarenheten från stockholmsavdelningen visar att man lugnt kan överlåta åt den juridiska sakkunskapen, representerad av domstolar av alla kategorier jämte praktiserande jurister, att avgöra när behov föreligger att få ett utlåtande ytterligare sakkunnigbelyst, varför författarna icke behöver känna oro på denna punkt.
Då vid stockholmsavdelningen hittills över femhundra ärenden varit föremål för antropologisk undersökning, föreligger nu ett erfarenhetsmaterial som göres till föremål för vetenskaplig bearbetning i den mån knappa ekonomiska och personella resurser det tillåter.
Om de möjligheter till fullo skall kunna utnyttjas, som de antropologiska undersökningarna trots allt kan öppna där blodgruppsbestämningen inte givit vägledning i en faderskapsfråga, måste det bedrivas en intensiv och förutsättningslös forskning. Värdefulla resultat lär härvidlag snart vara att vänta bl. a. från Danmark.
Torsten Romanus1