Replik
    Redaktionen har välvilligt berett mig tillfälle att omedelbart svara på förestående artikel. Jag kan fatta mig helt kort. Som professor EKELÖF själv säger innefattar hans artikel en utförligare redogörelse för hans ståndpunkt än han kunnat lämna i läroboken. Resonemanget föres i artikeln liksom i boken på grundval av satsen att kvittning »sker» genom ensidig kvittningsförklaring. Någon diskussion av själva huvudtanken i min uppsats om kvittningsläran förekommer inte. Det finns inte någon anledning för mig att nu upprepa min argumentering. Några påpekanden måste emellertid göras för att undanröja missförstånd.
    Ekelöf tycks mena att jag hävdat att en »avtalsteori» i stället för »förklaringsteorien» borde läggas till grund för det civilrättsliga kvittningsinstitutets utformning. Detta är för mig obegripligt. Jag har konstaterat det obestridliga faktum att kvittning i en ofantlig omfattning sker genom avtal och tillika påpekat, att denna konventionella kvittning icke tycks ha vållat några särskilda svårigheter. Beträffande den tvungna kvittningen har jag hävdat, att det är förfelat att tala om att sådan sker på något annat sätt än genom domstols bestämmande. Därför har jag gjort gällande, att den civilrättsliga kvittningsläran bör framställas som regler om »judiciell kvittning», vilket utan tvivel skulle innebära en betydande vinst i fråga om enkelhet och klarhet.
    Någon »terminologisk storstädning» har jag inte avsett att göra. Det är ej termer utan tankar som undersökas i min uppsats.
    Ekelöf skriver att valet mellan den mig tillskrivna »avtalsteorien» å ena sidan och »förklaringsteorien» å andra sidan skulle bero på »vilken av dessa som bäst tillgodoser den ekonomiska omsättningen». Någon »avtalsteori» har som sagt inte uppställts. Vad angår »förklaringsteorien», d. v. s. satsen att kvittning sker genom ensidig kvittningsförklaring, har jag hävdat, denna »teori» blott är ett förfelat talesätt som bör utmönstras. Detta är icke en fråga om vad som bäst tillgodoser den ekonomiska omsättningen. Det är en fråga om reda och klarhet i den civilrättsliga och processrättsliga teorien. Genom »förklaringsteorien» trasslar man in sig i allehanda svårigheter, som man sedan försöker trassla sig ur genom godtyckliga påståenden. (Exempel finnas i uppsatsen.) Vad jag avser är att befria teorien från denna onödiga och skadliga omgång.
    Härutöver har jag endast anledning att beröra en detalj. På grundval av satsen att kvittning sker genom ensidig kvittningsförklaring resonerar Ekelöf i boken s. 360 så, att man (såsom också skett i tysk doktrin) måste skilja mellan två olika slag av kvittningsinvändningar: antingen yrkar svaranden att domstolen skall förordna om kvittning eller också gör han gällande att fordringarna upphört att existera genom en kvittningsförklaring, framställd utom rätta eller inför  rätta.Endast i förra fallet skulle man ha att tillämpa forumregeln i RB 10: 17 st. 3 som säger, att ett yrkande om kvittning icke må upptagas av domstol som enligt föregående bestämmelser i lagrummet icke är behörig att upptaga tvist angående genfordringen. Denna bestämmelse skulle däremot icke tillämpas när kvittningsinvändningen har den andra formen. Regeln i RB 10: 17 st. 3 skulle m. a. o. sättas ur spelet, 

 

    47 —613004. Svensk Juristtidning 1961

 

om svaranden gjorde gällande, att han genom en ensidig kvittningsförklaring bragt fordringarna att upphöra. Jag har s. 548 tolkat detta så, att allmän domstol i sådant fall skulle äga upptaga bl. a. en fråga om kvittning med en fordran som hör under arbetsdomstolens kompetens. Ekelöf upplyser nu att detta icke är hans mening, vilket skall framgå av en hänvisning till ett avgörande av arbetsdomstolen (1958 nr 2). Jag slog icke upp detta fall och har därför icke förstått Ekelöf rätt. Nu har jag slagit upp fallet och funnit, att arbetsdomstolen uttalar en mening som går rakt i strid med Ekelöfs. Arbetsdomstolen säger nämligen, mycket förnuftigt enligt min åsikt: »Vid prövning av den processuella behörigheten måste rimligen samma regler antagas gälla vare sig kvittning påstås ha skett utom rätta eller begäran om kvittning framställes först i rättegången.» Om hänvisningen till arbetsdomstolens avgörande skall avse att tillkännage Ekelöfs egen mening i behörighetsfrågan, kan jag icke finna annat än att han på samma ställe uttalar två olika meningar: dels att forumregeln i RB 10:17 st. 3 icke är tillämplig, när kvittning påstås ha skett genom ensidig kvittningsförklaring, dels att den trots allt är tillämplig beträffande fordringar under arbetsdomstolens kompetens, oavsett om invändningen har denna form eller den andra. Detta är en smula förbryllande. Hänvisningen till arbetsdomstolens avgörande måste väl f. ö. implicera ett accepterande av domstolens motivering, vilken består däri, att den »subtila skillnad» mellan olika slags invändningar, som Ekelöf hävdar, principiellt förkastas.

 

Karl Olivecrona