Kvittningsförklaring som motfaktum
I sin uppsats »Kvittningsläran i kritisk belysning» (SvJT 1961 s. 545 f) riktar professor OLIVECRONA en amper kritik bl. a. mot min framställning i Rättegång III rörande kvittningsinvändning i process. Med anledning härav skulle jag vilja något utförligare redogöra för min ståndpunkt i de kontroversiella frågorna än som kunnat ske i läroboken.
Först må här noteras en punkt om vilken det tycks råda enighet.1 I RB talas på flera ställen om »yrkande om kvittning för fordran» och om »fordran som åberopats till kvittning». Härmed skulle avses det fallet att i kravmål svaranden åberopar en genfordran — eller rättare sagt grunden härför — som stöd för ett yrkande om att rätten i sitt domslut måtte förklara de båda fordringarna skola gå i avräkning mot varandra.
Antag nu att svaranden i stället yrkar att käromålet måtte ogillas och som stöd härför åberopar en av honom tidigare angiven kvittningsförklaring. Enligt min framställning borde detta gå för sig.2 Olivecrona förklarar däremot att kvittningsförklaringen »icke är något rättsfaktum som skall föranleda ogillande av huvudkravet» samt att »varje kvittningsinvändning är ett yrkande om att domstolen skall låta avräkna fordringarna mot varandra.»3
I min lärobok behandlas det nu berörda fallet i ett finstilt stycke på 9 rader, medan kvittningsyrkandet — eller m. a. o. yrkandet om avräkning på grund av motfordran — ägnas 5—6 sidor. Jag har nämligen utgått ifrån att åberopande av en kvittningsförklaring som grund för bestridande av själva betalningsskyldigheten inte kunde vara vanligt förekommande. Då en borgenär stämmer, sedan han från sin gäldenär emottagit en kvittningsförklaring, sammanhänger väl detta i regel med att han underkänner motfordringen. Då så är förhållandet ställer det sig mest naturligt att gäldenären yrkar avräkning med stöd av genfordringen. Det finns ju ingen anledning för honom att åberopa kvittningsförklaringen eftersom det käranden har att invända mot denna är att densamma på grund av genfordringens ogiltighet saknar all rättslig betydelse. Vidare må uppmärksammas att om ingen av parterna åberopar kvittningsförklaringen, denna inte ingår i processmaterialet och sålunda kommer att sakna varje relevans i målet.
I förbigående vill jag emellertid understryka att det inte är detta som utgör motivet för att uppställa kvittningsyrkandet som ett självständigt processrättsligt institut, enligt vilket ett sådant yrkande inte binder svaranden på samma sätt som en kvittningsförklaring. Detta instituts raison d'être hänför sig till de fall, då svaranden vill använda genfordringen som försvarsmedel utan att avge någon kvittningsförklaring. Framför allt är detta förhållandet, då han bestrider kärandens fordran och endast i andra hand gör kvittningsinvändning.
Men låt oss återvända till de fall där svaranden avgivit en kvittningsförklaring. Det är inte alltid som käranden här gör gällande att det är något fel på genfordringen. Låt mig ge några exempel på då detta inte är förhållandet.
1. Antag att den som avgivit en kvittningsförklaring sedermera får reda på att mottagaren inte längre kan bevisa sin fordran. Avgivaren — som är en mindre nogräknad person — stämmer då mottagaren på betalning, varvid denne åberopar kvittningsförklaringen som motfaktum samt styrker densamma. Som vi senare skola beröra kan käromålet i ett sådant fall inte bifallas.4 Men att förordna om avräkning ställer sig svårt, eftersom svaranden ej kan visa att han har någon genfordran. Att käromålet i ett sådant fall ogillas på grund av kvittningsförklaringen synes mig vara det enda rimliga.
2. Antag att A till B överlåtit en fordran enligt ett löpande skuldebrev mot C. Då B stämmer C på betalning, yrkar denne ogillande av käromålet på den grund han före överlåtelsen delgivit A en kvittningsförklaring samt att B känt till detta förhållande. B invänder att A aldrig emottagit någon kvittningsförklaring och att han i allt fall saknat kännedom härom, men C lyckas styrka sina påståenden.
Detta fall — vilket som bekant regleras i 15 § skuldebrevslagen — berörs ganska utförligt av Olivecrona. Men såvitt jag kan se uttalar han sig inte uttryckligen i frågan om käromålet härvid kan ogillas med åberopande av kvittningsförklaringen som domsgrund. Mig synes emellertid detta ligga närmast till hands, eftersom B inte förnekat motfordringen utan åberopat en annan grund för att han ej vore bunden av kvittningsförklaringen.
3. Antag att en boutredningsman bland den avlidnes papper finner ett erkännande av en person A om att denne erhållit 1 000 kr. i handlån av den avlidne. På den ifrågavarande handlingen har den senare antecknat att skulden ej infriats. Boutredningsmannen kräver A på beloppet, men kravet besvaras icke. Han stämmer då denne. Vid förberedelsen bestrider A käromålet under åberopande av att han för flera år sedan kvittat skulden med en fullt klar motfordran och som stöd härför inlämnar han bl. a. en brevkopia av kvittningsförklaringen. Innan målet företas till fortsatt förberedelse återkallar dödsboet sin talan. Men A yrkar att käromålet måtte ogillas. Vid huvudförhandlingen förklarar boutredningsmannen att han inte kunnat utreda hur motfordringen likviderats och att han därför ej vill förneka A:s påståenden.
Ej heller i detta fall kan rätten utan vidare förklara de båda fordringarna gå i avräkning mot varandra, ty svaranden har ju inte yrkat detta utan att domstolen skall ogilla käromålet. Om domaren delar Olivecronas uppfattning skulle man däremot kunnat tänka sig att han fäste A:s uppmärksamhet vid att en kvittningsförklaring inte utgör något relevant motfaktum enligt gällande rätt och att denne därför i stället bör åberopa genfordringen som grund för ett kvittningsyrkande, såvida han vill ha framgång med sin talan. Men skulle inte detta komma att uppfattas som en löjeväckande formalism? I min lärobok har jag med tanke på sådana fall som detta sagt att »det förefaller mig naturligast, att
rätten — — inte förordnar om avräkning utan i stället ogillar käromålet».
4. Som ett sista exempel skulle jag vilja nämna följande. I ett kravmål åberopar gäldenären en av honom tidigare avgiven kvittningsförklaring. Borgenären invänder å sin sida att hans fordran är sådan att han ej är skyldig att emotta fullgörelse genom kvittning. Domstolen, som underkänner denna invändning, ogillar käromålet på grund av kvittningsförklaringen.
Som stöd för att en kvittningsförklaring ej bör godkännas som motfaktum åberopar Olivecrona det här tidigare påpekade förhållandet att densamma ej hindrar mottagaren att påstå genfordringen vara ogiltig.5 Och hade man endast att räkna med fall, där denne betjänar sig härav, skulle jag ej ha så mycket att invända mot Olivecronas uppfattning, ty då kommer ju hela processen att röra sig om genfordringens giltighet. Men som vi sett finns det fall, där käranden inte framställer något sådant påstående utan gör gällande att kvittningsförklaringen av någon annan anledning saknar rättslig betydelse eller att någon sådan förklaring överhuvudtaget inte avgivits. I sådana fall ställer det sig mera naturligt att i stället ogilla käromålet. Jag tror också det skulle vara svårt att få folk att förstå att en kvittningsförklaring inte kan åberopas som grund för ett bestridande av betalningsskyldighet.
Emellertid gör Olivecrona också gällande att det är alldeles onödigt att anknyta upphävandet av den ömsesidiga betalningsskyldigheten till kvittningsförklaringen. Man skulle nämligen komma till precis samma resultat genom att i stället anknyta dessa rättsföljder till mottagarens »godtagande av en begäran om avräkning». Vad Olivecrona pläderar för kunde sägas vara att »avtalsteorien» i stället för »förklaringsteorien» borde läggas till grund för det civilrättsliga kvittningsinstitutets utformning. Bleve så förhållandet, komme helt visst de processuella frågorna i ett annat läge. Enbart det förhållandet att gäldenären framställt anbud om kvittning kan ju inte utgöra ett relevant motfaktum gentemot borgenärens betalningsyrkande. Antag emellertid att gäldenären invänder att det föreligger ett kvittningsavtal, men att borgenären förnekar att han accepterat den förres erbjudande om kvittning. Rätten finner accepten styrkt i målet och ogillar borgenärens talan. Olivecrona uttalar sig ej uttryckligen om hur detta fall skall bedömas med utgångspunkt från avtalsteorien, men förmodligen menar han inte att rätten härvid skulle förklara fordringarna gå i avräkning mot varandra.
Vad jag har svårt att förstå är emellertid att en övergång till »avtalsteorien» inte skulle innebära en betydelsefull förändring av det civilrättsliga kvittningsinstitutet. Då jag skall säga några ord även härom, vill jag emellertid förutskicka att jag nu ger mig in på ett område, där jag är föga bevandrad.
Olivecrona tycks anse att även enligt hans förslag tidpunkten för kvittningserbjudandet skulle tillerkännas betydelse för ränteberäkningen och för morapåföljder.6 Såvitt jag kan förstå innebär detta att vad
som skulle anknytas till godtagandet av kvittningserbjudandet endast vore de rättsföljder, som man betecknar med uttrycket att de båda fordringarna bringas att »upphöra». Men vad är det då för rättsföljder, som avses härmed? Man använder ju här — som så ofta inom juridiken — ett schablonmässigt uttryckssätt, om vars rätta innebörd man åtminstone ej vid första påseende har någon klar uppfattning. Detta för över till frågan i vilken utsträckning avgivaren och mottagaren av en kvittningsförklaring äro bundna av densamma.
I sin Obligationsrett, som innevarande år utkommit i ny upplaga, framhåller USSING i denna fråga: »Modregningserklæringen må henregnes til de såkaldte påbud. Heri ligger, at erklæringen binder adressaten ved at bringe hans fordring til ophør. Men erklæringen lægger tillige bånd på den, der avgiver den, da også hans fordring ophører.»7
Att avgivaren av förklaringen är bunden har jag tänkt mig innebära, att ett av denne framställt yrkande om betalning skall ogillas på grund av kvittningsförklaringen, såvida inte mottagaren förklarat sig ej vilja godta förklaringen eller denna är behäftad med någon ogiltighetsgrund.8 Som exempel må nämnas att genom ett ursäktligt misstag kvittning skett mot en redan betald fordran och mottagaren bort inse detta. Att avgivaren förklarar mottagarens fordran numera vara tvistig skulle sålunda inte vara tillräckligt. Likaväl som vid betalning har gäldenären, innan han avger en kvittningsförklaring, att undersöka att han verkligen är betalningsskyldig.
Någon motsvarande bundenhet inträder däremot inte för mottagarens del. Som vi sett hindrar förklaringen icke denne att bestrida motfordringen och även Ussing synes anta att ett sådant bestridande kan framställas när som helst.9 Rätten att framställa invändningar mot genfordringen skulle sålunda inte prekluderas inom viss frist efter mottagandet av kvittningsförklaringen. Antag att mottagaren stämmer avgivaren först en längre tid efter emottagandet av förklaringen samt att den senare numera inte kan bevisa sin fordran. Jag har inte funnit något belägg för att den förre ens i sådana fall skulle träffas av någon passivitetsverkan. Detta kan emellertid bero på min bristande civilrättsliga beläsenhet.
Men varuti skulle då mottagarens bundenhet bestå? Antag att mottagaren, som fått dåliga affärer och saknar utmätningsbara tillgångar, stämmer avgivaren på betalning. Denne borde härvid kunna åberopa kvittningsförklaringen som motfaktum. Någon praktisk betydelse har detta emellertid sällan, ty svaranden har ju också möjlighet att utverka avräkning i domen, såvida han kan styrka sin genfordran.
Vad gäller då rörande parternas bundenhet enligt avtalsteorien. I stället för den ensidiga kvittningsförklaringen ha vi här att räkna med ett kvittningsanbud samt en accept av detta. Men vad skulle var och en av dessa båda rättsfakta ha för rättslig betydelse? Olivecrona säger
härom endast att »vad angår den konventionella kvittningen torde allmänna avtalsregler i huvudsak vara tillräckliga».10 Låt oss anta detta innebära att Avtalslagen kap. I äger tillämpning. Anbudsgivaren vore i så fall bunden av sitt anbud endast under en helt kort frist, såvida mottagaren ej svarar. En accept av anbudet skulle däremot medföra preklusion inte blott av anbudsgivarens invändningar mot huvudfordringen utan även av mottagarens invändningar mot genfordringen.
Emellertid kunde man också tänka sig att om mottagaren inte uttryckligen avslår anbudet inom en något längre frist, så betraktades detta som konkludent med en accept. Även i detta fall blevo tydligen rättsföljderna av anbudet annorlunda än de som enligt gällande rätt anknytas till kvittningsförklaringen. Sedan fristen utgått utan att mottagaren avslagit anbudet, inträdde en ömsesidig preklusion av alla invändningar.
Det är uppenbart att vissa olägenheter äro förbundna med förklaringsteorien, såvida denna nu verkligen har den innebörden som här antagits.11 Och ehuru jag har vissa sympatier för den senast beskrivna varianten av avtalsteorien, skall jag inte här försöka argumentera för densamma. Däremot vill jag understryka att avgörande för valet av teori bör vara vilken av dessa som bäst tillgodoser den ekonomiska omsättningen. Är förklaringsteorien lämpligast ur denna synvinkel, bör den accepteras även om densamma medför vissa komplikationer på det processuella planet. Dessa äro nämligen av försvinnande liten betydelse i jämförelse med angelägenheten av att de civilrättsliga problemen få en tillfredsställande lösning.
Angående dessa processuella komplikationer skall jag fatta mig kort. En svårighet består däruti att svaranden kan sakna insikt om den subtila skillnaden mellan de båda slagen av kvittningsinvändningar.12 Han kanske avger en kvittningsförklaring under rättegången i den tron att han annars inte får använda sin genfordran som försvarsmedel. Kan detta misstänkas vara fallet, synes mig emellertid domaren böra fästa hans uppmärksamhet vid möjligheten att i stället — utan att avge någon kvittningsförklaring — åberopa genfordringen som grund för ett yrkande om avräkning.
Men vad är det för processuella regler som gälla då svaranden bestrider på grund av en kvittningsförklaring? RB innehåller icke några särskilda bestämmelser för detta fall, men i stort sett synas mig de tidigare berörda stadgandena om kvittningsyrkande äga analog tillämpning. Endast vissa forumfrågor, som uppstå då det för genfordringen gäller en exklusiv, indispositiv forumregel, påkalla uppmärksamhet (10:17 st. 2).
Antag att i ett mål vid allmän domstol svaranden åberopar en kvittningsförklaring, enligt vilken avräkning sker med en fordran, som grundar sig på ett kollektivavtal,13 Enligt Olivecrona skulle jag anse detta gå för sig. Men som framgår av en rättsfallshänvisning i Rättegång II s. 360
not 46 är detta icke min mening.14 Endast om genfordringen är otvistig, kan kvittningsinvändningen upptas i målet. Emellertid torde den motsatta situationen vara vanligare. En arbetare väcker talan om lön på grund av kollektivavtal och arbetsgivaren åberopar en kvittningsförklaring, enligt vilken han mot lönen avräknat en civil fordran på grund av försträckning eller skadegörelse. Eftersom lönefordran i detta fall är otvistig, äger allmän domstol döma i målet.
Mer komplicerat är problemet då kvittning skett med ett krav på t. ex. hyra (10:10 st. 1 p. 2). Tillämpas 10:17 st. 2 analogt på detta fall, kommer kvittningsinvändningen att avvisas, såvida inte svaranden är mantalsskriven på den ort, där fastigheten är belägen. För det fall att svaranden framställer kvittningsyrkande är denna konsekvens ofrånkomlig, men frågan är om detsamma är fallet då denne åberopar en kvittningsförklaring. Vore så förhållandet kunde ju svaranden inte använda sin hyresfordran till kvittning ens genom att avge en dylik förklaring. Att detta skall vara beroende av relationerna mellan svarandens mantalsskrivningsort och fastighetens belägenhet förefaller irrationellt.
Emellertid må man lägga märke till att forumregeln i 10:10 är konstruerad på helt annat sätt än den som gäller för krav på grund av kollektivavtal. 10:10 äger tillämpning oavsett om där berörd fråga är otvistig men däremot icke om denna är av endast prejudiciell betydelse i målet. Nu skulle man kunna göra gällande, att då svaranden åberopar en kvittningsförklaring, så har frågan om genfordringens bestånd endast prejudiciell betydelse. Under åberopande härav har jag i min lärobok ifrågasatt om man ej med avseende på t. ex. hyresfordringar borde begränsa tillämpningen av 10:17 st. 2 till det där uttryckligen reglerade fallet att svaranden åberopar genfordringen till stöd för ett yrkande om avräkning.
Jag medger emellertid att jag här fört ett högst formalistiskt resonemang för att uppnå ett praktiskt resultat. Svårigheten att grunda detta på rationella skäl sammanhänger emellertid med att jag inte kan finna några sådana för att det överhuvudtaget skall gälla en exklusiv och indispositiv forumregel för de i 10:10 berörda frågorna. Att gå in härpå skulle föra för långt i detta sammanhang.15
Till slut skulle jag också vilja säga några ord om den anklagelse för att »glida mellan två olika betraktelsesätt», varmed Olivecrona avslutar sin uppsats. Det är visserligen främst RODHE som härvid råkar illa ut, men även jag får en släng av sleven. Anledningen härtill är att jag — samtidigt som jag antar »fordringarna upphävas genom kvittningsförklaringen» — skulle ha förklarat att man i vissa fall »icke har någon anledning att 'tänka sig' att fordringarna upphört genom kvittningsförklaringen».16
Det kritiserade uttalandet återfinnes i Rättegång III s. 360. Jag frågar mig där om »ett i rättegången framställt kvittningsyrkande har samma rättsliga betydelse som en kvittningsförklaring och om sålunda redan därigenom fordringarna gå i avräkning mot varandra». Sedan jag på
pekat vissa situationer, där detta uppenbarligen ej kan antas vara fallet, anföres följande:
»Men antag att käranden återkallar sin talan eller denna avvisas på grund av processhinder. I sådana fall kunde man tänka sig själva kvittningsyrkandet ha medfört att fordringarna gått i avräkning mot varandra. Härtill finns det dock enligt min mening intet skäl. Anledningen till att svaranden åberopat sin genfordran kan nämligen enbart vara att han velat förhindra att käranden utverkade en exekutionstitel.»
Vad man »icke har någon anledning att tänka sig» skulle sålunda vara att ett kvittningsyrkande — eller m. a. o. ett yrkande om att rätten måtte förordna om avräkning — inte medför samma bundenhet som en civilrättsligt relevant kvittningsförklaring. Motsatsen skulle nämligen medföra att åberopande av en genfordran till stöd för ett kvittningsyrkande bleve mindre användbart som försvarsmedel i rättegången.17 Att fordringarna inte skulle »upphävas», då svaranden under processen uttryckligen avger en civilrättslig relevant kvittningsförklaring, har jag aldrig påstått och inte heller menat. Tvärtom utgör det en förutsättning för mitt resonemang att så är förhållandet. Det torde emellertid sällan finnas någon förnuftig anledning för svaranden att binda sig på detta sätt.
Samtidigt är det mig emellertid angeläget att framhäva det värdefulla i att Olivecrona tagit upp innebörden av lokutionen »fordringarnas upphörande genom kvittningsförklaringen» till en ingående analys. Moderna civilrättsliga framställningar av kvittningsinstitutet ge åtminstone mig det intrycket, att här finns det skäl för en terminologisk storstädning. Och för att jag själv inte må framstå i någon förklarad dager, skall jag avsluta denna replik med att påpeka ett ställe där jag tydligen själv fallit offer för ordens makt över tanken. I rättegång II s. 360 st. 2 slutet säger jag att en svarande, som avgivit kvittningsförklaring, ej kan väcka genkäromål.18 Detta är oriktigt, ty som tidigare framhållits är avgivaren icke längre bunden av sin förklaring, då motparten stämt och därigenom tillkännagivit att han ej godtar förklaringen.19 Vad som här — utan att jag själv märkt det — kauserat i min tankeverksamhet är säkerligen föreställningen om att eftersom svarandens fordran »upphävts» genom kvittningsförklaringen, så kan denne inte längre lägga fordringen till grund för något genkäromål.
Per Olof Ekelöf