STEN HILLERT. Servitut — förmån och last. En studie över servitutsfigurens funktion och avgränsning, särskilt dess förhållande till nyttjanderätt. Akad. avh. Sthm 1960. Norstedts. 564 s. Kr. 38,00.
I inledningen till föreliggande avhandling erinras om att rättsreglerna — vanligen beskrivna som ett förhållande mellan rättsfakta och rättsföljder — kommit att sammanföras i ett antal olika grupper, bl. a. sådana för vilka användas beteckningar av typen nyttjanderätt, servitut o. s. v. Med förf. vill man gärna ta avstånd från begreppsjuridiken och understryka, att dessa olika gruppbildningar ej äro något för alltid givet utan endast praktiska arrangemang, som tillskapats av lagstiftaren — med bistånd av praxis och doktrin — och som vid behov kunna underkastas erforderliga justeringar (s. 11). Det torde nämligen vara viktigt att hålla klart, att de hjälpmedel som dessa gruppbildningar utgöra ej äro oföränderligt statiska. Även om de äro utformade i rättsteorin, stundom som definitioner, ha de sin grund i praktiska överväganden och behov. De juridiska begrepp vi överhuvud använda oss av kunna, förenklat uttryckt, sägas vara funktioner av den miljö i vilken de framträda. Håller man detta i minnet, behöver man ej förvåna sig över att sådana begrepp som culpa, passivitet, god tro m. fl. ha olika innehåll i skilda sammanhang. De förlora ej därmed sin betydelse som hjälpmedel i den juridiska diskussionen.
I den utveckling gruppbildningarna undergå ligger en av förklaringarna till att servitutet ånyo kunnat bli ett givande objekt för juridiskt avhandlingsarbete.1 I den nu framlagda avhandlingen är det dock ingalunda endast nya grenar som visas upp. Hela institutet ställes i nytt strålkastarljus. I sin strävan att ta avstånd från begreppsjuridiken söker förf. ersätta vad han kallar systematiska-traditionella motiveringar med ändamålsöverväganden, d. v. s. främst en avvägning av de intressen som äro förenade med härskande resp. tjänande fastighet. Även den som tar de juridiska begreppen för vad de äro och urskiljer bakomliggande rationella tankegångar skall finna förf:s undersökningar utomordentligt värdefulla. Det är en mångskiftande belysning servitutet här ställes i. Förf:s utredningar präglas av grundlighet och vederhäftighet. Med stor omsorg och skicklighet göres ett rikhaltigt rättsfallsmaterial till föremål för inträngande analyser. Slutsatserna äro ytterst välnyanserade, därmed dock inte sagt att man i allo vill instämma med förf. På sina ställen drives kanske nyanseringen väl långt, med påföljd att framställningen förlorar färg. Ett för läsaren stimulerande löfte i den inledande delen, att förf. på olika punkter skall lämna rekommendationer för framtida ståndpunktstaganden i praxis eller lagstiftning (s. 98), löper också genom förf:s försiktighet i omdömen och slutsatser risken att kännas endast delvis infriat. Framställningen är klar och redig till formen. Ställvis tenderar den att bli något bred. Upprepade sammanfattningar av vad som sagts äro ej alltid av godo, i skrift bli de ibland tyngande. Rättsfalls- och sakregister underlätta för läsaren att hitta i den digra avhandlingen.2
Innehållet är grupperat i tre delar. Efter en inledande del om »rättsfigurernas» inbördes uppbyggnad och funktion följer avhandlingens huvuddel om »servitutsfigurens» avgränsning mot äganderätten, å ena, samt nyttjanderätten, å andra sidan. I en kort avslutande del ger förf. en sammanfattning av resultaten av undersökningen, kompletterad med vissa utblickar mot den kommande utvecklingen.
Den inledande delen ger den teoretiska bakgrunden till den följande framställningen. Förf. visar sig till den grad känslig mot begreppsjuridiken att han t. o. m. språkligt utmönstrar ordet begrepp. I stället för servitutsbegreppet talar han om servitutsfiguren. Att den hävdvunna termen institut fått stryka på foten kan väl endast förklaras av den föga estetiska sammansättningen servitutsinstitutet. I denna del erinrar förf. vidare om den principiella skillnaden mellan äganderätt, å ena sidan, samt andra rättsfigurer (för att använda förf:s terminologi) inom fastighetsrätten, såsom servitut, nyttjanderätt och reallast, å andra sidan. Medan kretsen av de befogenheter som tillkomma ägaren är negativt bestämd, äro befogenheterna för innehavare av de senare rättigheterna — även sammanfattade under beteckningen särskild rätt — positivt bestämda. Ägaren har alla de befogenheter över fastigheten som ej äro undantagna genom särskild rätt eller genom de av lagstiftaren satta gränserna (de legala inskränkningarna). En särskild rätt kan sålunda framstå som en inskränkning i äganderätten. Av väsentlig betydelse för utformandet av de olika rättsfigurerna blir därför den funktion eller roll man vill tilldela resp. figur. Förf. redovisar två principiellt motsatta ståndpunkter beträffande avvägningen mellan äganderätt och särskild rätt. Den ena, representerad av klassisk romersk rätt, gör en kvalitativ skillnad mellan äganderätten och övriga rättigheter. Den värnar om äganderättens frihet och sätter bestämda gränser för de fall, då belastande befogenheter kunna upplåtas liksom för omfattningen av dessa befogenheter. Härigenom har de kända servitutsrekvisiten utilitas fundo, perpetua causa och vicinitas växt fram, vartill kommer förbudet mot s. k. positiva servitut. Den andra ståndpunkten, företrädd i västromersk vulgarrätt och senmedeltida tysk rätt, gör ej denna stränga åtskillnad. Den kvalitativa skillnaden suddas ut och de särskilda servitutsrekvisiten gå också förlorade. Vår svenska rätt står det klassiska romerska systemet nära. Till avvikelserna hör en vidare krets av rättsfigurer med sakrättsligt skydd. — Redan den formella uppbyggnaden av rättsfigurerna är utmärkande för dessa. Äganderätten får en central ställning, under det att de särskilda rätterna snarast framstå som undantagsföreteelser, innebärande inskränkningar i äganderätten. Men ej endast denna formella teknik utan även praktiska överväganden ge äganderätten företräde. Man har sålunda utgått ifrån att fastigheterna i regel tillgodogöras bäst, där utnyttjaren är ägare, d. v. s. i princip har alla befogenheterna. En tendens har framvuxit att värna om »äganderättens (eller jordens) frihet». Skyddet för denna frihet framträder bl. a. i de regler, som avgränsa ägarens möjligheter att pålägga sin fastighet nya särskilda rätter med sakrättslig giltighet. Han har att hålla
sig till en bestämd krets av rättsfigurer. För dessa gälla i sin tur särskilda restriktioner, såsom vid servitut de redan nämnda servitutsrekvisiten och vid nyttjanderätt främst begränsning i tiden (maximitider). Beträffande servituten måste emellertid även uppmärksammas, att de tillföra den härskande fastigheten nya befogenheter, som komplettera möjligheterna att utnyttja denna. Avgörande för ett servituts tillåtlighet blir alltså en avvägning mellan den härskande fastighetens intresse av komplettering och den tjänande fastighetens intresse av att ej bindas för hårt. Härtill komma samhällets intresse av så bra fungerande fastigheter som möjligt och värdet av klara och rediga fastighetsförhållanden.
I avhandlingens huvuddel, som behandlar servitutsfigurens avgränsning, bildar rollfördelningen mellan äganderätt och särskild rätt en väsentlig utgångspunkt för bedömningen av kraven för servitut. Fortlöpande jämförelser med nyttjanderätt visa, hur de båda instituten förete betydande skiljaktigheter med avseende å skyddsmomenten för äganderättens och jordens frihet. Hos servitutet ligga dessa moment på rättsfaktumssidan, medan de hos nyttjanderätten ligga på rättsföljdssidan, främst i form av maximitid. Rättsfaktumssidan hos servitutet skärskådas i fem särskilda punkter avseende dels befogenheternas art, omfång och giltighetstid (1—3), dels anknytningen till härskande fastighet (4), dels ock anknytningen till tjänande fastighet (5).
Det framgår, att befogenheternas art (1) är av fyra slag, nämligen a) rätt för servitutshavaren till viss positiv handling å den tjänande fastighetens område, b) rätt till viss positiv handling å den egna fastigheten av sådant slag att möjligheterna att utnyttja den tjänande fastigheten påverkas därav, c) förpliktelse för den tjänande fastighetens ägare till viss negativ handling, d. v. s. han måste avstå från visst eljest tillåtet utnyttjande av sin fastighet, samt d) förpliktelse för den tjänande fastighetens ägare till viss positiv prestation. Mot servitut med befogenheter enligt a), b) eller c) föreligga ej några principiella hinder, medan så däremot är fallet med befogenheter enligt d).
När det gäller befogenheternas omfång (2) påvisar förf. bl. a., att man i svensk rätt tagit avstånd från servitut med totala befogenheter över den tjänande fastigheten. Befogenheter som avse total rätt över hela fastigheten synas ej ens ha aktualiserats. Men även mot servitut, som går ut på total rätt till viss del av den tjänande fastigheten, har man enligt förf. att räkna med en allmänt restriktiv inställning med tendens dock till undantag för rätt till strömfall. Till denna ståndpunkt ställer sig förf. kritisk och menar, att ändamålsöverväganden kunde motivera godtagande av servitut i större omfattning, särskilt vid strömfallsupplåtelser. I förf:s argumentering härutinnan saknar man en närmare jämförelse med fastighetsbildningsreglerna. Vidgade möjligheter till servitut med totala befogenheter över del av den tjänande fastigheten kunde nämligen befaras skapa möjligheter att kringgå t. ex. avstyckningsreglerna (jfr NJA 1946 s. 451). De jordpolitiska skälen komma så att säga här mera direkt in i bilden än som ett moment i den allmänna rollfördelningen mellan äganderätt och särskild rätt.
I fråga om befogenheternas giltighetstid (3) gäller i svensk rätt, att både servitut med och servitut utan avtalad tidsgräns accepteras.
Den väsentligaste punkten på servitutets rättsfaktumssida är kravet på anknytning till en härskande fastighet (4). Denna anknytning har en formell och en reell sida. Den formella sidan avser frågor om den härskande fastighetens omnämnande i upplåtelsehandlingen, om krav på dess egenskap av fastighetsenhet enligt fastighetsbildningsreglerna, om möjligheterna att bilda servitut till förmån för flera fastigheter (ex. villaservitut) och om möjligheterna att bilda servitut till förmån för andra förmögenhetsenheter än fastigheter, såsom gruva, tomträtt och vattenfallsrätt eller, som fallet är vid vissa tvångsservitut, byggnad eller industriell anläggning som tillhör annan än ägaren till grunden och som ingår i komplex av fastigheter (se t. ex. lagen om enskilda vägar).
Utom formell anknytning till en härskande fastighet kräves ett funktionellt samband mellan servitutsbefogenheten och den härskande fastigheten. Servitutet skall som bekant vara till nytta för rättsinnehavaren just i dennes egenskap av ägare till den härskande fastigheten. Det är denna reella sida av anknytningen som utgör den direkta motsvarigheten till det romerska rekvisitet utilitas fundo. Med utgångspunkt från en rad fall, bedömda i rättspraxis, gör förf. en noggrann kartläggning av detta krav på funktionellt samband mellan befogenhet och härskande fastighet. Detta avsnitt får sitt särskilda intresse genom förf:s undersökningsmetod, som innebär ett nytt grepp om ämnet. Förf. konstaterar, att två helt olika moment äro av betydelse för styrkan i det funktionella sambandet mellan servitutsbefogenheten och den härskande fastigheten. I vissa fall, anför förf. (s. 118), kan den nytta rättsinnehavaren har av befogenheten vara av ringa eller intet värde för honom vid hans utnyttjande av den härskande fastigheten. Sambandet mellan befogenhet och härskande fastighet är då svagt. I andra fall kan nyttan av befogenheten vara av högsta värde för honom men endast för en speciell verksamhet, som han bedriver på den härskande fastigheten och som har föga egentligt samband med denna fastighet. Även i dylikt fall blir tydligen sambandet mellan befogenhet och härskande fastighet svagt. På dessa båda antydda variationsmöjligheter bygger förf. den följande undersökningen. Denna inriktas sålunda på två olika led i den reella anknytningen, nämligen dels förhållandet mellan den härskande fastigheten och det ändamål, för vilket ägaren utnyttjar denna sin fastighet (fastighetsändamålet), dels ock förhållandet mellan det aktuella fastighetsändamålet och den nytta servitutsbefogenheten medför. De två leden befogenhet—fastighetsändamål och fastighetsändamål—fastighet ge enligt förf. en bild av förhållandet mellan befogenhet och härskande fastighet. I tablåform redovisas olika typer av fastighetsändamål (s. 188 f). Som exempel kunna nämnas utnyttjande av »den naturliga alstringen» (jordbruk, skogsbruk), leverans av naturmateria (vattentäkt), leverans av »omvandlad naturkraft» (vattenkraftverk), utnyttjande inom fastigheten av »omvandlad naturkraft» (kvarn, såg), mera »passivt» utnyttjande av naturen (friluftsområde) samt utnyttjande av marken som underlag för bostadshus, kommunikationer, industriell rörelse m. m. Vissa egenskaper hos fastighetsändamålen tillmätas betydelse, såsom huruvida användningssättet är ursprungligt eller kräver särskilda anordningar, om det avser utnyttjande av naturen eller en anläggning, om det är inriktat på självhushållning eller leve-
ranser till förbrukare utanför fastigheten etc. Från dessa mycket skiftande synpunkter utför förf. en ingående och intresseväckande undersökning av rättspraxis. Om undersökningsmetodens praktiska användbarhet blir man dock något tveksam. Metoden visar sig nämligen svårhanterlig ej endast för läsaren utan även för förf. själv. En illustration härtill utgör förf:s behandling av rättsfallet NJA 1954 s. 437. Ägarna, ett par makar, till en avstyckad bostadsfastighet förvärvade i avsikt att inrätta fiskodling på sin fastighet rätt till fiske å stamfastigheten. Åtminstone såvitt däri ingick rätt till romtäkt gjorde de gällande, att rätten var till nytta för fiskodlingen. Servitutsinteckning vägrades emellertid. HD:s majoritet fann utredningen icke ge tillräckligt stöd för antagandet att ett utnyttjande av den härskande fastigheten för dylika anläggningar skulle bli av varaktig natur, oberoende av särskilda ägares personliga intressen och önskningar. Om detta fall säger förf. på ett ställe (s. 259), att man synes främst ha funnit anknytningen i ledet fastighetsändamål—fastighet svag men även det första anknytningsledet (d. v. s. befogenhet—fastighetsändamål) torde ha bedömts vara av ringa styrka. När förf. strax efteråt återkommer till fallet, anför han emellertid (s. 261), att anknytningen mellan härskande ändamål (bostad) och fastighet uppfattats som god. Denna motsägelse beträffande ledet fastighetsändamål—fastighet har uppenbarligen sin grund i att fastighetsändamålet icke tankes vara detsamma på de båda anförda ställena. I det förstnämnda uttalandet utgår förf. tydligen från att fastighetsändamålet är fiskodling, medan han på det senare stället klart anger fastighetsändamålet som bostad. Redan detta säger en, att en fastighet kan utnyttjas för flera ändamål. Vilket skall man då välja för en analys enligt förf:s metod, det ändamål servitutet närmast är avsett att tjäna eller det ändamål för vilket fastigheten huvudsakligen utnyttjas? Vanligen sammanfalla dessa båda ändamål men ej alltid. Det förefaller som om förf. ej tillräckligt beaktat detta. I presentationen av sin undersökningsmetod (s. 188) talar han om »det aktuella fastighetsändamålet». Fråga kan ju vara om flera olika ändamål. Vad som intresserar mest i sammanhanget är väl det ändamål för vilket fastigheten bildats. Det är detta ändamål som främst karakteriserar fastigheten. Men därmed är det också detta ändamål som främst ger innehåll åt termen fastighet i förf:s schema — vilken term man för övrigt i avhandlingen icke får någon närmare förklaring på. Det betyder i sin tur, att termerna fastighet och fastighetsändamål bli väsentligen samma sak. Man får med andra ord kvar endast ett av jämförelseleden, nämligen befogenhet—fastighetsändamål. Med fastighetsändamål i förf:s schema kunde då rimligen i stället avses det ändamål för vilket servitutet sökes. Men det torde vara ovanligt att icke detta ändamål och själva servitutsbefogenheten ha god anknytning till varandra. Även här återstår då egentligen endast ett jämförelseled, nu ledet fastighetsändamål—fastighet. Förf. avser emellertid tydligen ett tredje ändamål, nämligen det för vilket den aktuelle ägaren (huvudsakligen) utnyttjar sin fastighet. En indelning på denna grund av de båda undersökningsleden förefaller emellertid vara alltför godtycklig för att få något egentligt värde för en bedömning av ett tilltänkt servituts tillåtlighet. Fastighetsägarens person synes därigenom tillerkännas en onödigt central betydelse. Av intresse
i sammanhanget synes hellre vara en närmare jämförelse mellan servitutsändamål, å ena sidan, samt de ändamål för vilka fastigheter över huvud få bildas liksom givetvis det ändamål för vilket den aktuella fastigheten bildats, å andra sidan. För vissa fall kommer förf. själv fram till en sådan mera direkt och objektiv bedömning (s. 264).
Praktiskt sett visar förf:s undersökning framför allt, hur kretsen av servitutsändamål alltmer vidgats. Sådana moderna företeelser som t. ex. rätt till värme- och varmvattenanläggning, till tvättstuga och till garage förekomma sålunda som servitut, dock utan att alla slagen prövats av högsta instans.
Även servitutets anknytning till en tjänande fastighet (5) har en formell och en reell sida. Här väcker den formella sidan det största intresset. Förf. uppehåller sig nämligen i denna del vid möjligheterna att upplåta servitut i andel i fastighet och i andel i samfälld mark. I överensstämmelse med doktrin och rättspraxis konstaterar förf., att ideell andel av samägd fastighet ej anses formellt godtagbar som tjänande fastighet för servitut. Främsta skälet häremot är hänsynen till meddelägarnas intressen. Likaså intager förf. en negativ ståndpunkt till upplåtelse i fastighets andel i samfälld mark. Även här utgör hänsynen till övriga delägare det främsta skälet. Vissa undantag ha dock gjorts i praktiken. Förf. uppmärksammar tre särskilda fall av sådana undantag, nämligen vägservitut vid avstyckningsförrättning, kraftledningsservitut och vattenkraftsservitut. Av dessa har det förstnämnda slaget godtagits av HD,3 medan de båda sistnämnda slagen numera underkänts genom det betydelsefulla rättsfallet NJA 1957 s. 787.
Den sista gruppen, strömfallsupplåtelserna, ägnar förf. en mycket omfångsrik undersökning, som blir till en exkurs i vattenrätt. Han kommer fram till att andelsupplåtelser av strömfallsrätt borde, i strid mot utgången i 1957 års avgörande, få ske i servitutets form, åtminstone när det gäller andel i samfälld mark (s. 374 ff). Med begränsning till andel i samfälld mark — andel i samägd fastighet lämnas här åsido — skall framställningen i denna del beröras något närmare. Främsta skälet för den negativa huvudregeln är som nämnt hänsynen till meddelägarnas intressen. I fråga om samfällighet regleras delägarnas inbördes förhållande genom bysamfällighetslagen. Som korrektiv mot oenighet erbjuder denna särskilda former av majoritetsbeslut rörande förvaltning eller försäljning av samfälligheten. Godmansförvaltning eller laga skifte kan även komma i fråga. Möjligheten att upplåta servitut i enskild andel beröres ej särskilt i lagen. Med en sådan upplåtelse äro emellertid enligt förf. sådana komplikationer förenade, att »argument med icke ringa styrka» tala för en begränsning av delägares möjlighet därtill (s. 319). Särskilt påverkas förutsättningarna för en upplösning av samfälligheten genom försäljning; en särbelastning skulle framför allt minska ersättningens storlek. När det gäller strömfallsupplåtelser tillkommer emellertid en viktig grupp regler, nämligen bestämmelserna i vattenlagen 2:7. Dessa ge den enskilde delägaren möjlighet att trots motstånd från andra delägare bygga och utnyttja hela fallet. Just tvångsrätten enligt VL 2:7 blir, anför förf., kanske det väsentligaste
korrektivet mot oenighet. Genom tillstånd enligt VL 2:7 berättigas den byggande att lösa till sig hela fallet och bli ägare till detsamma fritt från gravationer. Varje delägares särskilda möjligheter att individuellt utnyttja sin andel försämras icke, om inteckningsskydd tillåtes för eventuella strömfallsupplåtelser från meddelägares andelar. Hänsynen till meddelägarnas intressen behöver därför ej vara ett avgörande hinder mot att delägares individuella upplåtelse av strömfallsrätt erkännes och tilldelas sakrättsligt skydd genom inteckning. För en förvärvare av andelsservitut blir förvävet av värde därigenom, att det ökar hans möjligheter att prestera erforderlig majoritet för åtgärd enligt VL 2:7. Detta värde erbjuder enligt förf. tillräckligt starka skäl för att förvärv av andelsservitut tilldelas sakrättsligt skydd. Varje delägare har möjlighet att individuellt nyttiggöra sin andel genom att upplåta servitut däri till annan. Han behöver ej själv uppträda som byggande utan kan mot ersättning låta annan utnyttja andelen för initiativrätt enligt VL 2:7. Det skulle enligt förf. tämligen väl överensstämma med den allmänna inriktningen av den för samfällda strömfall gällande lagstiftningen att tillåta servitutsinteckning för sådan individuell upplåtelse av strömfallsrätt (s. 338).
Förf. kommer sålunda fram till att reglerna i VL tekniskt sett kunna erbjuda nödvändiga förutsättningar för att vid upplåtelse av strömfallsrätt göra undantag från den förut nämnda negativa huvudregeln beträffande andelsservitut. Han menar också, att om de synpunkter han framfört med avseende å reglerna i VL bleve beaktade, man vid en förnyad bedömning skulle kunna komma fram till så starka argument att servitutsinteckning borde godtagas trots 1957 års avgörande (s. 377). För säkerhets skull tillägger han dock, att en sådan utgång kan förefalla mindre sannolik utan lagändring. I lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960: 24—25),vilket avgavs vid samma tid som avhandlingen utkom av trycket, föreslås en lösning av problemet genom ett särskilt rättsinstitut benämnt rätt till andel i samfällt strömfall (20 kap.).
Även om man ställer sig kritisk till utgången i 1957 års rättsfall, känner man sig ej helt beredd att tillerkänna förf:s resonemang samma värde som förf. själv gör. De möjligheter för envar delägare till individuellt utnyttjande som förf. bygger sin argumentering på äro ju begränsade till VL:s område. Andra förfoganden, avseende t. ex. samfälligheten i dess helhet, påverkas även av en individuell strömfallsupplåtelse med sakrättsligt skydd. Man frågar sig därför också, om resonemanget verkligen är exklusivt för just strömfallsupplåtelser, låt vara att situationen vid dessa får anses särskilt gynnsam med hänsyn till VL:s regler. Kan icke liknande resonemang föras i fråga om andra upplåtelser, där befogenheterna äro av den natur att de ej äro lokalt fixerade till visst begränsat område på det sättet, att de utesluta varje annan upplåtelse beträffande just detta område,4 utan kunna existera vid sidan av varandra, såsom t. ex. rätt till vattentäkt, väg o. 1.?
Oavsett huruvida man vill ge förf. rätt i kritiken av det första ledet av motiveringen till 1957 års avgörande, d. v. s. uttalandet att servitut icke kan föreligga med utövning begränsad till kvotdel av sam-
fälld äga (s. 364 f), inställer sig frågan varför förf. ej närmare beaktat detta skäl med tanke på andra slag av andelsupplåtelser. HD-uttalandet synes nämligen genom sin allmänna formulering vara av vittgående betydelse. Det förtjänar att beaktas även med avseende å tillåtligheten av exempelvis vägservitut i andel i samfälld mark vid avstyckningsförrättning. Sådana servitut godtager nu förf. utan vidare med anförande av vissa skäl (s. 385 f); 1957 års avgörande lämnas här helt åsido. En jämförelse med tidigare praxis (NJA 1929 s. 218) hade varit av intresse. Och hur har förfarits i praktiken efter nämnda avgörande? Denna del av motiveringen är av intresse även därigenom, att den upptagits av lagberedningen i förslaget till jordabalk. Som skäl för att icke tillåta upplåtelse av särskild rättighet, däribland servitut, i andel av fastighet eller i andel av samfälld äga (förslaget 11 kap. 5 §) framhåller beredningen just, att dylik rättighet på grund av sakens natur kräver en lokal fixering med anknytning till det rättsliga objektet (SOU 1960:25 s. 284). Den lokalisering av rättigheten som — enligt beredningen — är en nödvändig betingelse för att den över huvud skall kunna utövas är, säger beredningen, lika litet för handen vid upplåtelse uti andel i samfälld äga som vid upplåtelse uti andel av fastighet (bet. s. 286). Huruvida denna motivering äger den allmängiltighet som formuleringen anger ter sig dock något tvivelaktigt. Fråga är om man generellt kan säga mera än att det avgörande hindret är hänsynen till meddelägarna.
Vad därefter angår den reella sidan av anknytningen till tjänande fastighet, d. v. s. det funktionella sambandet mellan rättsförhållandet och fastigheten, återfinnes häri den direkta motsvarigheten till det romerskrättsliga rekvisitet perpetua causa. Förf. berör här särskilt de tveksamma situationerna. Utredningen avser bl. a. möjligheterna att i servitutets form tillgodogöra en anläggning på den tjänande fastigheten (byggnad, brunn, kvarn, värme- och vattenanläggningar m. m.), en till densamma hörande substanstillgång av ringa omfattning (t. ex. grus, lera eller torv) liksom en till fastigheten hörande »juridisk tillgång» såsom t. ex. servitut (servitut i servitut). Även andra intressanta fall uppmärksammas.
Den innehållsrika avhandlingen får som redan antytts särskilt intresse genom det vid samma tid avgivna förslaget till jordabalk, vilket delvis behandlar samma problem. Utrymmet, redan alltför ansträngt, tilllåter dock ej någon närmare jämförelse här. Endast så mycket må sägas, att avhandlingen torde bli av största värde för den kommande utvecklingen. Förf., numera docent i Uppsala, har genom sin djupplöjning av området i fråga utfört en imponerande prestation.
Olle Höglund