Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult. Uppsala 1960. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Juridica Upsaliensia 2. 534 s. Kr. 45,00, inb. 52,00.
Minnesskriften till Phillips Hult återspeglar livaktigheten i svensk rättsvetenskap. Bidrag har lämnats av icke mindre än 18 författare. De flesta håller sig till Hults eget område, civilrätten. Som alltid i motsvarande fall är bidragen av växlande värde. Att så måste vara förhållandet är helt naturligt. Har en vetenskapsman icke något färdigt att publicera just i den stund han anmodas att skriva för en högtidsskrift, väljer han ett uppslag att bearbeta. Ibland visar detta sig vara givande, ibland arbetar han igenom fältet mera av pliktkänsla. Någon enstaka gång kan ett bidrag bära prägeln av att vara skrivet på uppdrag av enskild beställare för helt annat ändamål.
Två personer med helt olika kynnen, FRITJOF IEJMAN och IVAR STRAHL, har valt ämnen från den allmänna skadeståndsrättens område. Lejman behandlar den praktiska frågan »Om ansvaret för dolda bristfälligheter i fastighet, vållade av entreprenör vid dess uppförande». Han formulerar svaret såvitt det gäller fastighetsägare sålunda. Denne är ansvarig för hela skadan, såvida han icke kan styrka, att han icke visat försumlighet i fråga om sin långtgående plikt att noggrant avsyna fastigheten vid dess mottagande och öva omsorgsfull fortlöpande tillsyn över dess anordningar (s. 281 f).
Få SOU-utredningar har blivit så flitigt lästa och debatterade bland jurister i allmänhet som Strahls Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område, SOU 1950: 16. Under rubriken »Skadeståndsrättens framtid» söker Strahl att, med beaktande av vad som förekommit under den gångna tioårsperioden, klargöra och i någon mån precisera och utföra sina synpunkter. Med nöje och intresse följer läsaren Strahls livfulla och eleganta argumentation. Försäkringsväsendet har brutit sönder det skadeståndsrättsliga systemet, en utveckling som redan skett och måste accepteras. Den kritiske kan måhända invända, att argumenten ibland blir alltför svepande. De följande kommentarerna bör dock läsas mot bakgrunden, att anmälaren i huvudsak delar Strahls syn på skadeståndsrätten.
Med utgångspunkt från reglerna om järnvägs ansvarighet säger Strahl i huvudsak följande. Eftersom nästan alla järnvägar är statliga, så kommer kostnaden för järnvägs skadeståndsskyldighet alltid att ytterst gå ut över skattebetalarna (s. 453). På samma sätt skulle skadeståndsansvar för skada av statlig verksamhet i realiteten ofrånkomligen innebära detsamma som tecknande av försäkring mot sådan skada på skattebetalarnas bekostnad. Strahls tanke, att staten är detsamma som skattebetalarna kan dock icke vara riktig, när en verksamhet finansieras genom avgifter från konsumenterna. SJ har här samma ställ-
ning som vilket annat företag som helst. Däremot har Strahls uttalande tillämplighet på polisväsendet, ty denna verksamhet betalas av skattemedel.
Strahl pläderar för att svenska domstolar i likhet med de danska skall begränsa ersättning för förlorad arbetsförtjänst till att avse ett borgerligt »jaevnmål». Anmälaren är inte övertygad om det borgerliga jaevnmålets välsignelse. Antag att en man med inkomster utöver ATP- nivån blir överkörd av en annan som också har inkomster utöver samma jaevnmål. Varför skall icke den ene rike mannen kunna få ersättning från den andre rike mannen? Inget av de argument som Strahl anfört övertygar mig om nödvändigheten eller lämpligheten av en lagändring på denna punkt, i varje fall inte om den rike skadevållaren själv varit vårdslös. En annan sak är, att skadeståndsrätten nu borde vara mogen för en reform, så att skadestånd kom att bestämmas efter vad den enskilde skadevållaren kunde tänkas ha förmåga att betala.
Vattenrättsliga ersättningsfrågor behandlas både av ÅKE HOLMBÄCK och av SEVE LJUNGMAN. Anmälaren begränsar sig till ett referat av Ljungmans artikel, som har allmänt civilrättslig anknytning. Ljungman ställer in vattenlagens ersättningsregler i dess sammanhang med skadeståndsrättens och grannelagsrättens läror. Undersökningen utmynnar i slutsatsen, att även på vattenrättens område gäller som allmän regel kravet att ersättning utgår endast till den som kan åberopa äganderätt eller särskild rätt till den skadade egendomen (d. v. s. till ett objekt som utsatts för konkret skada). Ägaren av en fastighet får därför normalt inte ersättning för den förlust i skönhetsvärde han må lida av att grannfastigheten förfulas. (Se NJA 1960 s. 726, där en enhetlig HD följt denna princip. Ljungmans synpunkter återges utförligt i referatet.) Det kan synas vara en hård princip, men enligt Ljungman kan en utjämning ske i annan ordning. Företaget ålägges att utge regleringsavgift och härur kan man täcka förluster som inte ersättes enligt vattenlagen 9 kap. På detta sätt kan man rätta till de ojämnheter som vid tillämpningen av civilrättsliga ersättningsprinciper kan uppkomma mellan besittande och icke-besittande intressenter. Enligt Ljungman ger lagen en för sitt område väl genomtänkt lösning av det gamla problemet regel och skjønn.
KURT GRÖNFORS skriver om »Avtalsreglering och tvångsreglering av sjötransporter». Hans artikel belyser centrala avtalsrättsliga problem och bör därför läsas även av dem som annars går förbi vad de anser vara andras specialiteter. Genom konossementlagen 1936 infördes de s. k. Haagreglerna i svensk rätt. Samtidigt ändrades sjölagens regler för att nå nära överensstämmelse med Haagreglerna för de transporter som icke underkastades konossementlagen. Lagstiftningen är tvingande utom på två sektorer reglerade av sjölagen, nämligen import till Sverige från icke-konventionsstat och transport mellan främmande länder. Beträffande transport mellan främmande länder har man att beakta frågan om transporten enligt internationellt privaträttsliga regler hör under svensk sjölag. Författaren undersöker de allmänt använda konossementformulären med sikte på frågan om svenska rederier i den fria farten avtalsmässigt underkastat sig Haagreglerna. Han finner att så har alla rederier gjort utom ett. Ingående diskuteras hur man kan
förklara, att den tvingande lagstiftningen haft en sådan genomslagskraft även utanför sitt eget tillämpningsområde. Avslutningsvis analyseras det bekanta ägglastmålet NJA 1951 s. 138. Högsta domstolen hade där att bedöma, huruvida en s. k. paramountklausul om Haagreglernas tillämpning återverkade på tolkningen av särskilda friskrivningsklausuler. Grönfors synes riktigt värdera rättsfallets innebörd som prejudikat.
JAN HELLNER visar i en utredning »Om felaktiga utbetalningar vid försäkring» hur de speciella förhållandena vid försäkring ofta avskär försäkringsgivaren från rätten till återkrav av utbetald försäkringsersättning. De allmänna reglerna om begränsning av condictio indebiti får betydelse först i andra hand, sedan det är klart att återkrav i princip är tillåtet. Det är värdefullt att få utrett hur starkt omständigheterna vid den särskilda kontraktstypen påverkar bilden.
Flera bidragsgivare behandlar immaterialrättsliga frågor. Under rubriken »Program för upphovsrätten» anger SVANTE BERGSTRÖM sin uppfattning om de närmaste uppgifterna för lagstiftaren på detta område. GÖSTA EBERSTEIN tar upp till behandling de tre individualiseringsmedlen »Firma, varumärke och borgerligt namn>. Med mästarhand skisserar han historisk bakgrund, inbördes sammanhang och framtidsvyer. ÅKE LÖGDBERG har bidragit med en uppsats »Några ord om rätt till egen bild». Frågan om den enskilde har rätt till den egna bilden har ansetts höra till personrätten och har därför inte närmare berörts i den nya lagen om upphovsrätt. Tyngdpunkten ligger vid en diskussion hur en kommande lagstiftning bör utformas.
Ett par av de civilrättsliga bidragen berör lösöresakrätten. GÖRAN ALMGREN behandlar »Pantsättning genom överlämnande av nycklar». Särskilt uppmärksammas läget då det pantsatta godset förvaras i ett rum under två lås och gäldenären har nyckel till det ena eller då förvaringsrummet ligger inom en lokal som disponeras av gäldenären. Almgren återger de rättspolitiska argumenten för traditionsregeln vid pantsättning utan närmare analys. En anmälare frågar sig hur man vid tal om pantsättning kan säga att traditionsregeln »befrämjar klarhet och reda i omsättningslivet». Almgren redovisar domstolarnas mera formella juridiska test, huruvida borgenären ägt rätt att erhålla obehindrat tillträde till förvaringsplatsen. Man saknar en diskussion av motsättningen mellan å ena sidan allmänna kreditpolitiska synpunkter och å andra sidan domstolarnas sätt att arbeta med utgångspunkt från parts åtaganden enligt kontraktet.
HENRIK HESSLER behandlar de många invecklade problem som uppkommer vid utmätning av bostadsrätt där nyttjanderätten förverkats. Som bekant kan en medlem av en bostadsrättsförening förverka sin nyttjanderätt utan att därför bostadsrätten i övrigt går förlorad. Ett vanligt fall av förverkande beror på att bostadsrättsinnehavaren försummat att erlägga avgifter. Sedan bostadsrättsinnehavaren skilts från lägenheten, äger bostadsrättsföreningen enligt bostadsrättsföreningslagen 53 § att sälja bostadsrätten på offentlig auktion. Av vad som inflyter skall föreningen täcka sin fordran hos bostadsrättsinnehavaren. Återstoden skall tillfalla denne.
Med utgångspunkt från två hovrättsfall ställer Hessler frågan, hur
man skall bedöma konkurrens mellan föreningens anspråk och anspråk från en borgenär, för vars räkning bostadsrätten tagits i mät före en auktion enligt 53 §. Bostadsrätten är enligt Hessler närmast att betrakta som en fordran, där bostadsrättsinnehavaren är borgenär och bostadsrättsföreningen gäldenär. Denna fordran är att bedöma enligt reglerna om enkla skuldebrev. Föreningen bör kunna använda sin fordran till kvittning och sålunda avräkna på bostadsrättsinnehavarens fordran utan hinder av utmätning och exekutiv försäljning (28 § skuldebrevslagen). Föreningen kan också göra gällande sina befogenheter enligt 53 § bostadsrättsföreningslagen utan hänsyn till att bostadsrätten blivit utmätt och sålts exekutivt. Frågan om utmätning av bostadsrätt har nu kommit under Högsta domstolens bedömning i ett mål avgjort d. 6 maj 1961. Målet avsåg utmätning för skattefordran av en bostadsrätt i Uppsala Bostadsrättsförening Trettiosex Vreten. Högsta domstolen följer den linje som Hessler angivit.
Rättsläget torde kunna beskrivas sålunda. Den som är inropare vid en exekutiv auktion efter utmätning av en bostadsrätt har icke annan rättsställning än en person till vilken bostadsrättsinnehavaren överlåtit sin bostadsrätt. Skulle därefter föreningen sälja bostadsrätten på offentlig auktion för gäldande av avgifter till föreningen, får inroparen från den första auktionen nöja sig med att ta det belopp, varmed köpeskillingen må överskjuta bostadsrättsföreningens fordran.
För den som köper en bostadsrätt på en exekutiv auktion är det väsentliga kanske inte att komma åt ett överskott i förhållande till bostadsrättsföreningen utan att få rätt till bostaden. Hessler berör inte vad som gäller i detta hänseende. Denna fråga besvaras inte heller av Högsta domstolen. Det rimliga synes vara, att den som inropat en bostadsrätt på exekutiv auktion efter utmätning bör ha rätt att begära medlemskap, förutsatt att han betalar bostadsrättsföreningens fordran mot den tidigare innehavaren av bostadsrätten. Har föreningen fått betalning, förfaller frågan om försäljning enligt 53 § lagen om bostadsrättsföreningar.
LARS HJERNER fullföljer sina tidigare forskningar på gränsområdet mellan civilrätt och internationell rätt i en studie rörande »De förra tyska varumärkenas rättsställning i Sverige». Efter andra världskriget ställdes tysk egendom här i riket under tvångsförvaltning. Av flyktkapitalbyrån tillsatta sysslomän lämnade mot ersättning svenska »köpare» rätt att här i riket inregistrera varumärken som i allt väsentligt var identiska med äldre tyska varumärken. Författaren utreder de intressanta och ytterst intrikata problem som föranleddes av dessa åtgärder.
Det är fängslande att läsa ÅKE MALMSTRÖMS »Några anteckningar till domicilprincipens historia». Uppsatsen, som utgör ett komplement till Malmströms inledningsanförande på Nordiska juristmötet 1960, konfronterar Savignys läror om domicilet med bl. a. ursprunglig romersk rätt och animus-tanken i modern engelsk internationell privaträtt.
LEIF MUTÉN tar upp ett tacksamt ämne, »Skatterättsliga förutsättningar för civilrättsliga avtal». Läsaren får veta var det bränns. Ofta diskuteras också skäl för och emot olika lösningar. Artikeln ger mycket av värde. Mutén bör icke fatta som kritik ett påpekande att de skatte-
rättsliga premisserna ibland är så knappa att framställningen blir svår att följa för den som icke är skatteexpert. Å andra sidan är anmälaren icke alltid övertygad om att författaren rätt bedömt alla civilrättsliga komplikationer. Som Mutén själv angiver har han närmast avsett en inventering av problemen. Det vore glädjande om Mutén ville komma tillbaka till ämnet.
Anmälaren kan icke låta bli att framhålla, att Muténs slutord förefaller löst påhängda. Man finner det vanliga klandret, att skattelagstiftning kommer till alltför hastigt, de goda råden att man bör undvika retroaktiv lagstiftning och att skattedomstolarna bör vara stabila i sin praxis. Systemet med förhandsbesked får däremot beröm. Sverige säges med detta vara ett internationellt föregångsland.
Civilrättsliga och offentligrättsliga samband behandlas även av HALVAR SUNDBERG. Har en kommun handlat utanför ramen för sin befogenhet eller fattat ett formellt felaktigt beslut, uppkommer ett läge där förvaltningsrättsliga regler korsas av civilrättsliga normer. Sundberg söker att visa, hur de civilrättsliga normerna infiltrerat kommunalrätten.
ERIK ANNERS ger oss i »Fäderneslandets moder» en skildring av Katarina II :s lagstiftningspolitik. Hennes ukas 1766 att inkalla en lagstiftande församling ansågs som ett sensationellt steg. Det svenska sändebudet Ribbing sände entusiastiska rapporter till hemlandet. Ukasen var emellertid ett propagandanummer utan allvarligt syfte, de engelska och franska diplomaterna var också mera kallsinniga och genomskådande än svensken. Artikeln är en spännande läsning som ett stycke allmän kulturhistoria.
»Fördelning av rättegångskostnaderna enligt RB 18:4» är ämnet för en artikel av PER OLOF EKELÖF, som sannolikt kommer att flitigt studeras av domstolsjurister. Som alltid när Ekelöf för pennan presenteras läsaren en grundlig analys. Det lösa och skönsmässiga är bannlyst. Anmälaren frågar, utan att ha någon sakkunskap i processrätt, om Ekelöf icke driver sin tes för långt, att kärande som delvis vinner skall vidkännas nedsättning av ersättningen för rättegångskostnader endast då kostnader skulle ha besparats i rättegången, om käranden hade ställt sina yrkanden annorlunda. Anmälaren skulle vilja hävda, att även följande synpunkt skulle komma in i bilden: Har käranden huggit till så mycket i överkant att svaranden funnit det utsiktslöst att diskutera en förlikning eller att betala ett belopp bara för att slippa process?
Under rubriken »Preliminärer till en undersökning om lagars verkningar» redovisar PER STJERNQUIST vad som hittills utförts på området, vilket inte är särskilt mycket. Han diskuterar samtidigt olika metodfrågor. Det är angeläget att Per Stjernquist finge tillfälle att slutföra den rättssociologiska undersökning som han lär ha under gång. Stjernquist går grundligt förberedd till sitt värv.1
Folke Schmidt