CARL M. ELWING. Tillräckliga skäl. Studier över förutsättningarna för allmänt åtal. Akad. avh. Lund 1960. Gleerupska Universitetsbokhandeln. 439 s. Kr. 38,50.

    Förf. till denna avhandling, numera docenten i processrätt vid Lunds universitet CARL M. ELWING, har företagit sig något så märkligt som att grunda en positivrättslig undersökning nästan helt på otryckta källor. Detta förklaras av ämnets beskaffenhet. De skäl som ligger bakom ett åtalsbeslut — eller ett beslut att icke åtala — är i allmänhet fördolda för utomstående. Genom riksåklagarämbetets tillkomst år 1948 skapades emellertid vissa förutsättningar för insyn över åklagarnas verksamhetsområde, och numera finns i ämbetets arkiv ett material samlat som lämnar rik exemplifikation och som ger möjlighet till iakttagelser om problem som åklagarna mött och om ställningstaganden som skett till dessa problem. Förf. har satt sig uppgiften före att studera detta material, och han har gått mycket grundligt och metodiskt till väga. Han har icke nöjt sig med att studera ett begränsat antal utvalda åtalsärenden — vilket otvivelaktigt skulle ha räckt såsom underlag för en doktorsavhandling — utan har systematiskt gått igenom dels riksåklagarämbetets skrivelser i åtalsärenden för tioårsperioden 1948—57, dels till dessa ärenden hörande akter. Föredömlig samarbetsvilja har därvid visats från riksåklagarämbetets sida: en mängd handlingar har genom ämbetets försorg rekvirerats in från stats- och distriktsåklagare och ställts till förf:s förfogande.
    Avhandlingen tilldrar sig följaktligen ett ovanligt stort intresse redan genom det material som däri presenteras. Det är också med glädje man konstaterar att materialredovisningen är av högsta klass. Principiellt intressanta fall har i stort antal blivit utförligt redovisade, och referaten har gjorts — såvitt jag kan bedöma av stickprov som jag utförde i egenskap av fakultetsopponent — med noggrannhet och med god känsla för vilka detaljomständigheter som bort tillmätas relevans.
    Även vid utnyttjandet av materialet har förf. visat omsorg och skicklighet. Hans undersökning ställer knappast någon väsentlig åtalsfråga utanför. Under rubrikerna »Om åtal i allmänhet», »Om åtal och straffbarhet» (härunder frågor om åtalspreskription, om otillräknelighet, om villfarelse och om objektiva intressekollisioner) samt »Om lämplighetsprövning av åtalsfrågan» tar han upp praktiskt viktiga problem till ingående diskussioner. I två avdelningar i slutet av boken ges därjämte mera översiktliga framställningar av instituten strafföreläggande och åtalseftergift.
    Många behandlade spörsmål är av kontroversiell natur, och säkerligen kommer boken att stimulera till fortsatta debatter. Jag kan icke inom ramen för denna anmälan ge mig in på någon detaljredovisning av förf:s argument eller någon diskussion av dessas bärkraft. Jag skall inskränka mig till att beröra förf:s ståndpunkter till vissa grundbe- 

 

grepp som spelar en central roll både i den allmänna processrättsliga diskussionen och i förf:s egen framställning. Vad bör avses med »åtalsplikt», »åtalsrätt», »tillräckliga skäl» och »sannolika skäl»? I vilken mån är dessa begrepp behövliga, och vilken innebörd bör läggas i desamma för att de på bästa sätt skall kunna tjäna såsom hjälpmedel i en realistisk debatt om åtalsförutsättningarna?
    Åtalsplikt och åtalsrätt. Förf:s analys av dessa båda begrepp är enligt min uppfattning föga genomträngande och lämnar på ett egendomligt sätt utan beaktande åtskilliga av de resultat som vunnits vid undersökningen av detaljfrågor senare i boken. Förf:s ståndpunkt är i huvudsak den, att någon särskild åtalsrätt ej bör antas existera (s. 55). Åtalsrätten sammanfaller, hävdar han (a. st.), med åtalsplikten, och det riktiga vore att säga att svensk rätt präglas av principen om en »modifierad absolut åtalsplikt» (s. 44). Om man sammanställer dessa förf:s teser med hans uttalande om att åtalsplikt föreligger under förutsättning att underlåtet åtal kan föranleda till straff för ämbetsbrott (s. 45, jfr s. 53: »reell åtalsplikt») skulle konsekvensen bli att en åklagare som regel icke borde åtala annat än i sådana fall då han kunde riskera att själv straffas därest han underläte åtal. Och en annan konsekvens skulle bli att JO:s »erinringspraxis» (s. 221 f) borde anses felaktig, ty denna praxis bygger uppenbarligen på den förutsättningen att det kan finnas skäl för kritik mot en åklagare även i sådana fall då dennes underlåtenhet att åtala ej är av beskaffenhet att medföra straffansvar! — Båda dessa konsekvenser torde få anses oacceptabla, och den slutsatsen synes kunna dras att de efter straffrättsliga överväganden präglade »plikt»- och »rätt»-begreppen ej låter begagna sig som hjälpmedel i en diskussion vilken är ämnad att klarlägga i vilka fall åtal bör ske och i vilka fall åtal bör underlåtas. En sak är att dra upp gränser för vilka beteenden från åklagarnas sida som är straffbara. En annan sak är att ange hur åklagarmakten bör utövas inom det vidsträckta område som straffrätten lämnat åt åklagarna att osanktionerat bestämma över.
    Emellertid är att märka att förf. endast undantagsvis (se t. ex. s. 124, 142, 243 f. och 336) gör bruk av begreppen åtalsplikt och åtalsrätt i samband med att han diskuterar realfrågor: den bristfälliga analysen av dessa begrepp spelar sålunda inte så stor roll för framställningen i dess helhet. Viktigare är att undersöka vilken innebörd som läggs i de båda begreppen »tillräckliga skäl» och »sannolika skäl».
    Tillräckliga skäl. Om utgångspunkt tas från det allmänna språkbruket kan det förefalla helt intetsägande att deklarera att åtal skall anställas om, och endast om, tillräckliga skäl föreligger. Ty om skälen kan karakteriseras som tillräckliga, är det icke redan därmed utsagt att åtal bör väckas? Och om å andra sidan skälen förklaras såsom icke tillräckliga, ligger icke redan i detta att åtal ej skall ske? — Tydligen måste begreppet tillräckliga skäl för att bli brukbart definieras på sådant sätt att det från logisk synpunkt ej skulle vara något att erinra mot att man i något visst fall konstaterade antingen att skälen vore tillräckliga men ej borde föranleda åtal eller att skälen vore otillräckliga men dock motiverade åtal.
    Hur definierar då förf. för sin del begreppet tillräckliga skäl? Om

 

detta lämnas besked på s. 57 ff, varest förf. i huvudsak synes ansluta sig till den i motiven till RB 20: 6 intagna ståndpunkten att tillräckliga skäl föreligger när åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande.
    Mot denna begreppsbestämning kan inte invändas att den skulle vara logiskt otillfredsställande såsom innefattade ett cirkelresonemang. Bestämningen tar fasta på ett kriterium — tillräckliga skäl för emotseende av en fällande dom — som är ett annat än det kriterium som uppställs för att ett åtal skall vara motiverat. Och på flera ställen drar förf. den följdriktiga slutsatsen att åtal kan framstå såsom motiverat trots att »tillräckliga skäl» saknas. Men ur andra synvinklar än logikens kan begreppsbestämning te sig tvivelaktig.
    En av de frågor som kan ställas är följande: Är det meningen att åklagaren skall försöka sätta sig själv in i domarens roll och inrikta sig på att bedöma huruvida han själv på grundval av de av honom kända fakta vore beredd att ge en fällande dom? Eller är meningen att åklagaren skall försöka göra en prognos beträffande utfallet av den rättegång som ett eventuellt åtalsbeslut kunde ge anledning till? Skillnaden mellan dessa båda alternativ är kanske i allmänhet inte så praktiskt betydelsefull (jfr däremot nedan i samband med begreppet sannolika skäl), men den kan bli av intresse om det exempelvis förhåller sig på det viset att åklagaren kan räkna med att den domare som skulle få med målet att skaffa är benägen för andra bedömningar än dem som åklagaren anser vara riktiga — någon domare skulle exempelvis kunna vara känd för att vilja ställa exeptionellt låga krav på bevisningen i viss typ av mål. Enligt min mening vore det i hög grad otillfredsställande om en åklagare skulle vid sitt ställningstagande till åtalsfrågan ta med i beräkningen vilken domare som kunde få med målet att skaffa. Ej heller borde han, förefaller det mig, låta sig påverkas av några överväganden om vilken instans som målet slutligen kunde komma att stanna i. Om åklagaren verkligen skulle göra en prognos om utgången, så finge väl denna under sådana omständigheter ta sikte på vilken utgång som kunde förväntas under förutsättning att målet bleve avgjort i HD. Men visar icke detta att hela tanken på att åklagaren skulle låta sitt ställningstagande bli beroende av en prognos är en konstlad tanke? Vid en bedömning av frågan om målets eventuella utgång i högsta instansen kunde ju icke åklagaren ha något annat att bygga på än en undersökning av vad som är gällande rätt. Och en sådan undersökning kunde knappast bli tillförlitligare därigenom att åklagaren försökte föreställa sig att det vore icke han själv utan en domstol som hade att ta ställning till saken.
    Sannolika skäl. Det sist berörda problemet aktualiseras även i vad avser begreppet sannolika skäl. Om man nämligen, som förf. efter ingående diskussion stannar för att göra, definierar detta begrepp på sådant sätt att därmed avses ett antagande att den misstänkte skall förklaras saker till åtalade gärningen (s. 71) så måste definitionen bygga på den förutsättningen att det verkligen från åklagarens synpunkt kunde vara fråga om en prognos i realistisk mening. Men det förefaller mig svårt att inse hur det just i detta fall skulle kunna vara mer motiverat att tala om en prognos än i det föregående fallet. Låt oss då

 

vidare antaga att en åklagare i ett visst fall kommer till det resultatet att åtalsskälen icke är alldeles tillräckliga men dock så starka att de i det allra närmaste är tillräckliga. Kan han i denna situation konstatera någon sannolikhet för att ett åtal skulle leda till sakerförklaring? Finns det verkligen någon mätbar skillnad mellan å ena sidan vad som minimalt är tillräckliga skäl och å andra sidan vad som är sannolika skäl för fällande dom? Detta torde kunna betvivlas (jfr s. 72), ty vilka gripbara fakta skulle kunna ge någon grund för distinktioner härvidlag? Och redan den omständigheten att möjligheten till distinktion är tvivelaktig tycks mig ge anledning till frågan huruvida icke begreppet sannolika skäl måste definieras på annat sätt än vad förf. förutsatt. Det är väl inte gärna möjligt att de praktiska problem som knyter sig till åtalsförutsättningarna har så ringa spännvidd som de finge antas ha om skillnaden mellan tillräckliga skäl och sannolika skäl vore så subtil som den skulle vara enligt de båda definitioner som förf. lagt till grund för sin framställning?
    Men vad finns det då för alternativ till den definition som förf. stannat för i vad avser begreppet sannolika skäl? Alternativet måste, såvitt jag kan förstå, vara — ett alternativ som förf. själv är inne på, se särskilt s. 62 — att varje uttalande om sannolika skäl i förevarande sammanhang antages åsyfta en viss grad av bevisstyrka med avseende på den misstänktes skuld (varvid »skuld» begagnas såsom en samlande beteckning för de rekvisit som måste vara fyllda för att straffbarhet skall kunna ifrågakomma). Skillnaden i fråga om praktiska konsekvenser mellan denna definition och den tidigare nämnda torde kunna åskådliggöras genom följande exempel:

    En åklagare yrkar att en misstänkt person skall häktas. Det har framkommit bevismaterial som enligt åklagarens förmenande innefattar sannolika skäl för att den misstänkte gjort sig skyldig till det ifrågavarande brottet. Åklagaren är emellertid fullt på det klara med att någon fällande dom ej kan komma i fråga annat än under förutsättning att ytterligare bevis kan förebringas mot den misstänkte. Det är just i avsikt att få möjlighet till hopsamlande av sådana bevis som åklagaren vill ha den misstänkte häktad. Rätten delar åklagarens uppfattning om att det föreligger sannolika skäl för den misstänktes skuld och beslutar om häktning. Åklagarens försök att få fram ytterligare bevisning visar sig emellertid fruktlösa. Å andra sidan framkommer inga omständigheter som kan frita den häktade från de misstankar som fanns vid tiden för häktningsbeslutet. I detta läge överväger åklagaren om han skall begära att den misstänkte försättes på fri fot eller om han skall väcka åtal. Han beslutar sig för det senare alternativet.

    Kan det anses att åklagaren i detta fall haft sannolika skäl att stödja sig på när han beslutade om åtal? Tydligen beror detta på vilkendera av de båda definitionerna av begreppet sannolika skäl som man anser vara den riktiga. Väljer man den definition som förf. lagt till grund för sin framställning så måste resultatet bli att åklagaren ej haft sannolika skäl, vilket i sin tur skulle innebära att detta vore ett fall som fölle helt utom ramen för frågan om valet mellan tillräckliga skäl och sannolika skäl såsom förutsättning för åtal. Men det kan ifrågasättas om icke konsekvenserna av ett sådant betraktelsesätt skulle bli ganska egendomliga. Vore det rimligt att antaga att rätten på ett och samma bevismaterial skulle kunna komma å ena sidan till det resultatet att

 

sannolika skäl funnes mot den misstänkte och å andra sidan till det resultatet att åklagaren väckt talan utan sannolika skäl (med de ev. följder som detta kunde få i vad avser rättegångskostnader och i vad avser straffansvar för åklagaren)? Helt säkert måste denna fråga besvaras nekande. Förf. har — med anspelning på häktningsreglerna — yttrat följande (s. 61): »Den betydelse som tillägges begreppet sannolika skäl i det fall där det användes i lagtexten bör uppenbarligen vara normerande även vid prövningen av åtalsfrågor, där motsvarande kriterium kan vara relevant.» Det är förvånansvärt att inte denna viktiga synpunkt har fått någon genomslagskraft i hans framställning; enligt min uppfattning borde synpunkten ha föranlett honom att kategoriskt avvisa varje annan möjlighet än den att sannolika skäl skall betyda sannolika skäl för den misstänktes skuld.
    Det nyss givna exemplet kan få illustrera ytterligare ett problem, vilket har nära samband med det sist berörda, nämligen problemet huruvida åklagaren borde kunna tillåta sig att antecipera den bevisning mot den tilltalade som kunde förväntas framkomma under huvudförhandlingen i det brottmål som bleve följden av ett eventuellt åtalsbeslut. Det kanske rentav kunde göras gällande att sannolika skäl för fällande dom borde anses förhanden om åklagaren dels vid åtalsbeslutet hade tillgång till bevisning som innefattade sannolika skäl för den misstänktes skuld och dels hade grundad anledning att anta att ytterligare bevismaterial kunde framkomma under huvudförhandlingen. Detta är emellertid en uppfattning som det finns anledning att reagera mot (jfr s. 40 f och 83). Åklagaren måste träffa sitt beslut om att åtala eller icke åtala på grundval av ett kunskapsmaterial som han har tillgängligt just vid det tillfälle då han fattar sitt beslut. Han kan visserligen vara alldeles säker på att, om åtal blir väckt, domstolen icke kommer att för sin del ha identiskt samma kunskapsmaterial till sitt förfogande när den skall meddela dom. Men en diskrepans kan lika väl komma att innebära en fördel som en nackdel för den tilltalade (om åklagaren har några särskilda skäl att antaga att bevisningen inför rätta kommer att bli belastande för den tilltalade så måste uppenbarligen dessa särskilda skäl enligt den fria bevisvärderingens metod tas i beaktande redan såsom grundval för hans eget ståndpunktstagande till bevisstyrkan vid åtalsbeslutet). Och skulle åklagarna börja på lösa grunder spekulera i att bevisningen inför rätta kunde komma att bli särskilt graverande för de tilltalade så skulle utan tvivel allvarliga vådor för rättssäkerheten uppkomma.
    I samband med diskussionen av de speciella spörsmålen i avhandlingens senare delar kommer förf. på många ställen in på frågan om valet mellan tillräckliga skäl och sannolika skäl såsom förutsättning för åtal. Såsom tidigare antytts ifrågasätter jag om icke dessa diskussioner i vissa avseenden fått alltför ringa spännvidd genom det sätt varpå förf. definierat sina begrepp. Oavsett hur det må förhålla sig med detta kan emellertid konstateras att förf. visar stor omsorg i argumentationen och att han har värdefulla synpunkter att komma med i en mängd viktiga spörsmål. Med avseende på dispositionen kan det möjligen invändas att han stundom låter den förda diskussionen få en alltför kasuistisk prägel. Exempelvis förefaller det mig som om de be- 

 

aktansvärda argumenten på s. 282 hade varit förtjänta av ett bättre öde än att bli undangömda i en finstilt kommentar till ett brottsfall av, kan man tycka, absolut minimal svårhetsgrad (»åverkan av en julgran») .
    Å andra sidan bör framhållas att förf. just genom sin väl utförda kasuistik har lyckats göra boken synnerligen lättillgänglig och levande. Det är också i diskussionen av de många konkreta fallen som förf. visar de främsta proven på analytisk förmåga och idérikedom. Som helhet utgör hans arbete en imponerande prestation både kvalitativt och kvantitativt. 

Per Olof Bolding