Lagstiftningsfrågor vid 1960 års riksdags höstsession
Såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med 1960 års riksdag1 hade till höstsessionen uppskjutits ett flertal ärenden, däribland några mera betydelsefulla lagförslag. Vid höstsessionen har ytterligare några lagärenden framlagts för riksdagen. Av αe under hösten slutbehandlade ärendena må främst nämnas vissa lagförslag på immaterialrättens område.
Huvuddelen av vår lagstiftning på immaterialrättens område är för närvarande föremål för en genomgripande revision. Under höstsessionen har riksdagen behandlat det stora komplexet rörande den upphovsrättsliga lagstiftningen och frågan om ny varumärkesrättslig lagstiftning. Nya lagförslag är vidare att vänta inom namnrätten och firmarätten, konkurrensrätten samt patenträtten och mönsterrätten.
Upphovsrätt m. m. Nu gällande auktorrättsliga regler i lagarna d. 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt till verk av bildande konst har, liksom den samma dag utfärdade lagen om rätt till fotografiska bilder, med hänsyn till det snabba kulturella och tekniska framåtskridandet alltmera framstått som föråldrade och i behov av en revision. Vissa ändringar har också påkallats för att Sverige, som är medlem av den s. k. Bernkonventionen, skall kunna tillträda en år 1948 reviderad text av konventionen samt den år 1952 i Genève ingångna Världskonventionen om upphovsrätt. Vid det nu avslutade lagstiftningsarbetet har eftersträvats största möjliga nordiska rättslikhet och arbetet har därför bedrivits i samverkan med de nordiska grannländerna icke endast under utredningsstadiet och departementsbehandlingen utan även på parlamentsplanet.
Genom den nu antagna lagstiftningen sammanföres de auktorrättsliga bestämmelserna i en lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och ersättes den nuvarande fotografilagen av en ny lag om rätt till fotografisk bild. De nya lagarna skall träda i kraft d. 1 juli 1961.
De grundläggande bestämmelserna om upphovsrättens föremål och innehåll har utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Såsom föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk (1 §). Denna utvidgning av skyddsområdet kan få betydelse för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga uttrycksformerna.
Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehållits. Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för fotografier skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.
Vad angår rättens innehåll har de principiella bestämmelserna om upphovsmannens befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak behandlar rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).
Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framföranden av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga framföranden.
Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att då exemplar av verket främställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver och dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig; en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.
De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålles i stort sett men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen får rätt till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt fritt. Detta gäller bl. a. då två eller flera konstverk av samma konstnär återges i populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter användes som sångtexter (19 §). Ersättningsfrågan skall i händelse av tvist avgöras av allmän domstol och upptagas av Stockholms rådhusrätt såsom första domstol (58 §). Vidare har i vissa fall uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens tillstånd; bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en karenstid på fem år. Nya regler gives om fotokopiering inom arkiv och bibliotek (12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §) och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som tillåter att verk mångfaldigas i blindskrift samt att s. k. talböcker framställes för utlåning it blinda och andra svårt vanföra (18 §).
Hos myndighet upprättade handlingar erhåller ej — med undantag för vissa officiella kartor — upphovsrättsligt skydd enligt den nya lagen (9 §); riksdagen har dock begärt en utredning rörande frågan huruvida allmänna handlingar bör beredas sådant skydd även i andra fall.
I fråga om upphovsrättens övergång innehåller lagen dels allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), dels, i begränsad utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 30—40 §§) dels ock vissa bestämmelser om upphovsrättens övergång vid dödsfall (41 §) och om utmätning (42 §). I de allmänna bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlighetsfall jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till bestämmelser av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på civilrättens område.
Skyddstiden, som nu i princip är 30 år från upphovsmannens dödsår men beträffande litterära och musikaliska verk provisoriskt utsträckts till 50 år (»Lex Strindberg»), blir genom den nya lagen förlängd till 50 år (43 §). I fråga om alster av konsthantverk och konstindustri bibehålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönsterskyddet, den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.
Lagen berör icke endast den egentliga upphovsrätten. Som en betydelsefull nyhet innehåller den även regler till skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofonindustrien och radion (45— 48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspelningar få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskivefabrikanter berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammofon och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgängliga för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.
Skyddstiden i hithörande fall är bestämd till 25 år från året för den första inspelningen eller utsändningen.
Lagen förbjuder även eftergörande av mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbeten (49 §); här är skyddstiden satt till 10 år från utgivningsåret.
Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal konkurrens upptagna regler om skydd för titeln på litterärt eller konstnärligt verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella värdena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §). Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket, och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exempel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada betydelsefulla kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga nordiska länder och även i några andra stater ger lagen rätt för det allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett litterärt eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, domstol skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant yrkande skall framställas av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Det är avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria konsterna, var och en för dess område.
Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda exemplar m. m. har något modifierats.
En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras angivelse av målsäganden.
I lagen om rätt till fotografisk bild utsträckes rätten, som för närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig visning genom film, till att avse framställning av exemplar och offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande utställning göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler ges till skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel är 15 år från utgivningsåret, är bestämd till 25 år från framställningsåret. Fotografier, som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde erhåller dock den längre skyddstid som gäller för upphovsrättsligt skyddade verk.
Varumärkesrätt. Den nya varumärkeslagen, som trätt i kraft d. 1 jan. 1961, är liksom upphovsrättslagen ett resultat av ett samnordiskt utredningsarbete, vilket bedrivits med hänsynstagande till varumärkesrättens internationella reglering i den s. k. Pariskonventionen.
Den nya lagstiftningen grundas på en avvägning mellan näringsidkarnas behov av en ensamrätt till sina varukännetecken och samhällets intresse av att konkurrens sker i lämpliga former. Å ena sidan har skyddet för varukännetecken förstärkts i olika avseenden. Den nya varumärkeslagen skall vara tillämplig icke blott på registrerade märken utan även på inarbetade kännetecken, varvid skyddet för dessa likställes med skydd på grund av registrering. Andra utvidgningar av skyddet är att även kännetecken för tjänster skall skyddas samt att registreringsskydd skall kunna vinnas även för varuutstyrsel. Vidare har införts bestämmelser, som skall skydda näringsidkarna mot s. k. degeneration av varumärken. Å andra sidan innehåller lagen också vissa föreskrifter som syftar till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på ett sätt som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a. stadgas att vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande märke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol äga meddela förbud mot användning av vilseledande kännetecken.
För att göra registreringsinstitutet mera lockande har särskilda regler givits till förmån för registreringshavare. Bl. a. skall registrering efter en femårig preklusionstid icke kunna angripas med vissa former av ogiltighetstalan.
I fråga om förfarandet vid registrering har tillkommit ett par praktiskt betydelsefulla nyheter. Ansökan om registrering av varumärke skall kungöras, så att den som anser att hans rätt skulle trädas för nära av en registrering får tillfälle att göra invändning mot ansökningen. Vidare märkes att registreringen skall ske i särskilda varuklasser med avgift för varje klass vari registrering sker. Sistnämnda nyhet antages komma att lätta rådande trängsel i varumärkesregistret och förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.
Hittills gällande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken, har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Vidare har lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar ersatts av en ny lag i ämnet.
Fastighetsrätt. Lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har med giltighet från och med d. 1 jan. 1961 så ändrats att sökandepart i ersättningsmål, när skäl därtill föreligger, skall kunna erhålla förskott å rättegångskostnad, att utgå i avräkning på den kostnadsersättning som slutligen kan komma att fastställas.
Riksdagen har antagit en lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. Den nya lagen, som benämnes uranlagen, ersätter de bestämmelser angående sådana fyndigheter som tidigare upptagits i 9 kap. stenkolslagen. Uranlagen bygger i allt väsentligt på principer som ligger till grund för stenkolslagen och gruvlagen. En huvudfråga vid utformningen av den nya lagstiftningen har varit om och i vad mån koncessionssystemet bör bibehållas för ifrågavarande fyndigheter. Resultatet av de överväganden som gjorts i denna fråga har blivit en lagstiftning som i princip bygger på koncessionssystemet men som i flera hänseenden söker eliminera de olägenheter ett sådant system innebär. Sålunda har eftersökandet av uran gjorts helt fritt och ej heller för undersökning av uranfyndigheter är sökande av tillstånd alltid nödvändigt. Endast beträffande bearbetning av uranfyndigheter är koncessionstvånget fullständigt. Den nya lagen trädde i kraft d. 1 jan. 1961.
Privaträtt i övrigt. Från och med d. 1 jan. 1961 skall en lag om byggnadsminnen ersätta 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt den nya lagen skall byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen märklig av riksantikvarien kunna förklaras för byggnadsminne. Sådan förklaring innebär, att skyddsföreskrifter av olika slag skall utfärdas för byggnaden. Föreskrifterna avses även skola kunna gälla ett snävt begränsat område kring själva byggnaden. Eftersom byggnad skall kunna förklaras för byggnadsminne även mot ägarens bestridande, innehåller lagen bestämmelser, enligt vilka ägaren är berättigad till ersättning av kronan, om skyddsföreskrifterna medför sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
Processrätt m. m. Riksdagen har antagit en lag om parkeringsbot, som trätt i kraft d. 1 jan. 1961. Den nya lagen skall möjliggöra en förenklad handläggning av parkeringsförseelser. Ändamålet med förenklingen är att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas arbete, så att de i större utsträckning blir i stånd att ägna sig åt att bekämpa den egentliga brottsligheten. Förfarandet med parkeringsbot utgör ett alternativ till den vanliga proceduren med strafföreläggande eller åtal.
Det förutsättes att det nya förfarandet, vars tillämpning i lokalt hänseende är beroende på K. M:ts förordnande, i första hand skall komma till användning i storstäderna och de samhällen, som ligger i storstädernas närhet. Förfarandet innebär i korthet att polisman eller särskild trafikövervakare till fordonets förare överlämnar eller på fordonet fäster en skriftlig anmaning till föraren att med anledning av förseelsen inom viss kortare tid betala en för den aktuella överträdelsen
5 —613004. Svensk Juristtidning 1961
fastställd parkeringsbot, som angives å ett anmaningen vidfogat inbetalningskort. Om boten erlägges tillämpas ej det nu gängse förfarandet med strafföreläggande eller åtal. I de fall åter då den meddelade anmaningen ej efterkommes handlägges ärendet i hittills gängse ordning. Den nya lagen har föranlett vissa smärre ändringar i rättegångsbalken och vägtrafikförordningen.
Även under höstriksdagen har beslutats vissa ändringar i lagen om K. M:ts regeringsrätt, föranledda av ny lagstiftning.
Trafiklagstiftning. I anledning av motioner angående åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:l tillkännagivit vissa önskemål om ändringar i förordningen om mopeder och i vägtrafikförordningen. Riksdagen har sålunda förklarat, att den nu föreskrivna skyldigheten att ha moped utrustad med belysnings- och reflexanordningar vid färd under mörker bör utsträckas att gälla även vid färd under dagsljus; detta för att möjliggöra effektivare kontroll. Vidare har riksdagen uttalat, att det i vägtrafikförordningen bör intagas en rekommenderande föreskrift av innehåll att på väg utan belysning och utan gångbana gående efter mörkrets inbrott bör vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt sätt fastsatta reflexanordningar.
Beredskapslagstiftning. En mindre ändring i civilförsvarslagens regler om skyldighet att deltaga i utbildning och övning har beslutats. Enligt gällande bestämmelser kan under tid då civilförsvarsberedskap icke råder endast civilförsvarspliktig, som inskrivits i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning. Skyldigheten att deltaga i övning gäller däremot samtliga civilförsvarspliktiga. Ändringen innebär att obligatorisk utbildning skall kunna anordnas även för icke inskrivna civilförsvarspliktiga. Utbildningen skall äga rum inom ramen för den tid som gäller i fråga om skyldigheten att deltaga i övning, d. v. s. 60 timmar för varje treårsperiod. Syftet med ändringen är huvudsakligen att möjliggöra, att den sedan en längre tid bedrivna sjukvårdsutbildningen av adertonåriga kvinnor även framdeles anordnas i civilförsvarets regi och äger rum oavsett om vederbörande inskrivits i civilförsvaret eller ej. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 jan. 1961.
Torsten Löwbeer2