Lagstiftningsfrågor vid 1961 års riksdags vårsession

    Nedanstående översikt avser att redovisa de viktigaste lagstiftningsfrågor, som behandlats under vårsessionen. Redogörelsen är utarbetad efter liknande principer som tidigare år. Endast sådana ärenden, som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets ha medtagits. Rent generellt kan sägas, att antalet ärenden under de sista åren påtagligt ökat — en tendens som gällt även för denna session, trots att den ju ägt rum omedelbart efter ett valår.
    Fastighetsrätt. Hyresregleringslagen har erhållit förlängd giltighetstid. Den skall nu gälla till och med utgången av år 1963. I samband med förlängningen har vidtagits sådan ändring i lagen, att den

 

ej skall gälla statlig myndighets upplåtelse av lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas som bostad. Denna ändring sammanhänger med de betydande begränsningar i tjänstebostadstvånget, som avses träda i kraft d. 1 jan. 1962. Även övriga till hyresregleringslagstiftningen hörande lagar ha förlängts, nämligen lagen d. 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., lagen d. 7 dec. 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal och lagen d. 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.
    Lagen om allmänna vägar innehåller bestämmelser om markägares rätt till ersättning för upplåtelse av vägmark och för annat intrång, som åsamkas fastighet genom byggande eller begagnande av väg. Bestämmelserna baseras på att ersättningen skall utgå i penningar. Under senare år har i ökad utsträckning uppmärksammats, att dylika ersättningar ej bota de skador i fastighetsindelningen, som ett vägföretag ofta medför, och att ersättningarna skulle kunna nedbringas genom lämpliga ändringar i fastighetsindelningen. I syfte att öka möjligheterna att undanröja eller minska dessa skador har genom ett nytt stadgande i lagen om allmänna vägar införts vitsord för väghållare att påkalla ägoutbyte enligt reglerna i lagen om delning av jord på landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. I samband därmed ha jämväl vidtagits vissa ändringar i vägstadgan.
    Med anledning av motionsyrkanden har riksdagen uttalat sig för vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens område, nämligen i fråga om inverkan å lagfarts- och inteckningsförhållanden av sammanläggningar enligt den s. k. dalalagen ävensom de formella villkoren för sådana sammanläggningar. Med hänsyn till att arbete pågår med utformandet av en ny lagstiftning om äganderättsutredning och lagfart inom Kopparbergs län, har riksdagen funnit lämpligt, att önskemålen om ändringar i den nu gällande lagstiftningen upptagas till behandling i samband med nämnda arbete.
    Sedan i motioner begärts översyn av strandlagen, främst i syfte att öka skyddet mot exploatering av stränderna för vägföretag, har riksdagen uttalat sig för, i första hand, en närmare undersökning rörande lagstiftningens verkningar och, i andra hand — därest undersökningens resultat så påkallade — en översyn av strandlagens bestämmelser.

 

    Vattenrätt. Den omfattande utbyggnad av landets vattenkrafttillgångar, som ägt rum under senare år, har föranlett flera ändringar i vattenlagstiftningen. Vid årets riksdag ha i huvudsak behandlats frågor, som höra samman med vattenlagens regler angående tillåtligheten av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.
    I syfte att stärka skyddet för allmänna intressen har i vattenlagen införts regler, som göra det möjligt för kronan och kommunerna att i vattenområde tvångsvis genomföra åtgärder, som äro önskvärda från naturskydds- eller hälsosynpunkt. — Däremot har ett förslag om att genom lagstiftning undantaga vissa vattendrag, sjöar eller strömfall från exploatering avvisats. Så har skett även med ett förslag, enligt vilket tillståndsgivningen i vissa fall skulle ske med riksdagens medverkan.

 

    Vidare har i vattenlagen införts bestämmelser, som innefatta förbud mot igångsättande av vissa större arbeten på land, innan vattendomstol slutligen prövat frågan om tillstånd att bygga i vatten.
    Slutligen ha bestämmelserna om rättegångskostnader i vattenöverdomstolen och högsta domstolen ändrats. De nya bestämmelserna äro av samma innebörd som motsvarande bestämmelser i lagen d. 1 dec. 1951 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

 

    Familjerätt. De i giftermålsbalken och föräldrabalken upptagna regler, som ge möjlighet för domstol att på talan av underhållsskyldig eller underhållsberättigad förordna om ändring av förut fastställd underhållsskyldighet, vila i huvudsak på den principen, att ändring härvidlag skall få göras, om väsentligt ändrade förhållanden så påkalla.
    År 1952 genomfördes en särskild lagstiftning, som beträffande vissa familjerättsliga underhållsbidrag stadgade förhöjning efter angivna procentsatser med hänsyn till inträffad penningvärdeförsämring. I 1952 års lag vidtogos år 1957 ändringar, föranledda av den fortsatta penningvärdeförsämringen till och med 1956. Denna lagstiftning innebär en schablonmässig tillämpning av nämnda regler i giftermålsbalken och föräldrabalken. Årets riksdag har med anledning av väckt motion hos K. M:t anhållit om en översyn av 1952 års lag (åsyftande en uppräkning av underhållsbidrag på grund av penningvärdeförsämringen) samt vidare hemställt, att motionen, i vad den avser en uppräkning av underhållsbidrag på grund av standardhöjningen, måtte överlämnas till familjerättskommittén för att beaktas vid kommitténs fortsatta arbete.

 

    Privaträtt i övrigt. I växellagen, checklagen, skuldebrevslagen och lagen om beräkning av lagstadgad tid ha vidtagits sådana ändringar, att lördagarna under månaderna juni, juli, augusti och september likställas med bankfridagar. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juni 1961.
    I väckta motioner har yrkats en revision av bokföringslagen. Som skäl härför har i första hand anförts, att det efter lagens ikraftträdande skett väsentliga förändringar såväl i fråga om näringslivets allmänna struktur som på bokföringsområdet. Första lagutskottet fann vid sin prövning av ärendet, att en utredning bör komma till stånd för att bringa bokföringslagen i nivå med de krav, som nutida näringsliv ställer. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla om en översyn av bokföringslagen. Riksdagen fattade beslut i enlighet med denna hemställan.
    I fråga om byggnad på annans mark har i väckta motioner anhållits om utredning i syfte att få till stånd en legal reglering, som på ett tillfredsställande och betryggande sätt möjliggör, att dylik byggnad kan nyttjas som säkerhet för kredit. Första lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande framhållit, att det kanske viktigaste spörsmålet vid utarbetande av en lagstiftning enligt motionärernas yrkande torde bli, hur låntagarens nyttjanderätt skall kunna tagas i anspråk av långivaren vid tvångsrealisation av byggnaden. För att sådant ianspråk- 

 

tagande skall kunna ske är det erforderligt, att nuvarande rättsliga reglering av förhållandet mellan jordägare och nyttjanderättshavare reformeras. Denna fråga har stark anknytning till arrendelagsutredningens uppdrag. Då denna utrednings förslag först bör framläggas, innan närmare överväges, huruvida den av motionärerna påyrkade utredningen skall komma till stånd, har riksdagen hemställt, att motionerna överlämnas till arrendelagsutredningen för att tagas i beaktande vid dess arbete.
    Den nya varumärkeslagen trädde i kraft vid senaste årsskifte. En av nyheterna i den nya lagstiftningen var, att en mellaninstans infördes för den administrativa prövningen av varumärkesärenden. Denna uppgift fullgöres av patentverkets besvärsavdelning. Genom en ändring i patentförordningen, vilken ändring trätt i kraft d. 1 juli 1961, ha bestämmelserna om besvärsavdelningens sammansättning fått sådan utformning, att avdelningen vid behandling av varumärkesärenden kan bestå av generaldirektören som ordförande och två rättskunniga ledamöter. De tekniska ledamöterna behöva då icke betungas med varumärkesärenden i andra fall än sådana, där tekniska frågor göra detta påkallat.

 

    Straffrätt m. m. Vissa ändringar ha från och med d. 1 juli 1961 genomförts i fråga om skattestrafflagen. Minimistraffen för falskdeklaration och vårdslös deklaration, som förut varit böter å 100 respektive 50 kronor, ha höjts till 400 kronor och 200 kronor utom i vissa undantagsfall, för vilka särskilt minimistraff ej stadgas. Preskriptionstiden för vårdslös deklaration har utökats från två till fem år, det vill säga samma tid som gäller för falskdeklaration. Samtidigt har den kommunala utdebiteringssats, varmed domstol skall räkna vid bestämmande av undandragen skatts belopp, höjts från tio kronor till femton kronor per skattekrona. — Vid behandlingen av den proposition, vari angivna ändringar föreslogos, fann första lagutskottet det angeläget framhålla, att omständigheter, som tyda på ond tro, i och för sig ej behöva vara av den beskaffenhet, att de böra medföra straffskärpning, då uppsåtligt brott ej styrkes och således bedömningen avser endast oaktsamhetsbrott. Det är enligt utskottets mening av vikt, att skillnaden mellan uppsåtligt och icke uppsåtligt brott även på detta svårbedömbara område hålles klar.
    Enligt 1 § lagen d. 8 sept. 1943 om villkorlig frigivning skall den, som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller fängelse på minst lika lång tid, villkorligt frigivas, då han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, s. k. obligatorisk villkorlig frigivning. Jämlikt 2 § samma lag kan emellertid efter ansökan av den, som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, villkorlig frigivning beviljas honom, redan när han avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, s. k. fakultativ villkorlig frigivning. Tillämpningsområdet för den fakultativa frigivningen har från d. 1 juli 1961 utvidgats genom att den minsta strafftid, som den dömde skall ha avtjänat, innan sådan frigivning får ske, sänkts till fyra månader.
    Nu gällande vapenförordning trädde i kraft d. 1 jan. 1950. Därefter ha vissa förändringar vidtagits, och i år har riksdagen haft att yttra

 

sig över ett förslag till ytterligare ändringar. Förordning om dessa har sedermera utfärdats att gälla från d. 1 juli 1961. Därvid har definitionen på skjutvapen ändrats främst för att klargöra, att kolsyrevapen falla under förordningen. Tillämpningsområdet för denna har vidgats till att omfatta även vapen, som gjorts obrukbara. Utlåningsbestämmelserna ha förenklats, såvitt gäller utlåning av gaspistol till anställd, men skärpts i fråga om utlåning av vapen för älgjakt. Möjligheterna att utan tillstånd ändra skjutvapen ha begränsats. Tillstånd skall sålunda fordras, när det gäller alla väsentliga ändringar av ett skjutvapen, oberoende av syftet med ändringarna. Förverkandebestämmelserna ha förtydligats, och kronans skyldighet att inlösa vapen och ammunition har utvidgats.
    I lagend. 16 dec. 1949 om förbud mot spridning av vissa kartor m. m. givas bestämmelser i syfte att förhindra spridning av kartor, som kunna vara av betydelse från försvarssynpunkt. Utvecklingen på det reproduktionstekniska området har medfört, att det icke längre är realistiskt att upprätthålla hittills gällande olika skalgränser för granskning av kartor, avsedda för spridning inom landet, och för meddelande av tillstånd till utförsel av kartor. Med anledning härav har stadgats, att kartor, som godkänts för spridning inom landet, också skola få utföras ur landet. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1961.
    Den s. k. »kattparagrafen» i jaktlagen väckte livlig debatt i riksdagen, då till behandling förelåg en motion med yrkande, att ordet »Katt» i 23 § jaktlagen måtte utbytas mot orden »Förvildad katt». Tredje lagutskottet hade i sitt utlåtande över motionen konstaterat vissa svårigheter rörande tolkningen av lagrummet, bl. a. huruvida den rätt att döda katt, som där stadgas, hänförde sig till all mark utom kattägarens gård eller trädgård samt huruvida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avsåge gård eller trädgård överhuvud. 1949 års jaktutredning borde, enligt utskottet, överväga, om det vore möjligt att genom en lagändring undanröja föreliggande oklarhet med nu gällande bestämmelse samt om den enskilde kattägarens intresse kunde tillgodoses i högre grad än nu syntes vara fallet, utan att nödig hänsyn till viltvården eftersattes. Utskottets hemställan, att motionen jämte utlåtandet måtte överlämnas till jaktutredningen, bifölls av riksdagen.

 

    Processrätt. Flertalet europeiska länder ha genom avtal på multilateral bas förbundit sig att i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur lämna varandra bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning eller andra till proceduren hörande åtgärder, s. k. rättshjälp. En motsvarande mera allmänt gällande multilateral reglering rörande inbördes rättshjälp i brottmål saknas. Bestämmelser i detta avseende ha emellertid intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskommelser mellan länder med särskilt livliga förbindelser. För Sveriges del ingå bestämmelser om inbördes rättshjälp i vissa med andra länder avslutade utlämningstraktater. De flesta av dessa ha emellertid uppsagts under åren 1950— 1954. På uppdrag av Europarådets ministerkommitté har under år 1957 och 1958 utarbetats ett förslag till en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Riksdagen har godkänt denna konvention med

 

förbehåll beträffande vissa bestämmelser, som icke överensstämma med svensk processlagstiftning.

 

    Trafiklagstiftning. Riksdagen har avgivit yttrande över en proposition med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen. I propositionen föreslogos skärpta regler om bromsutrustning på släpvagnar. De nya bestämmelserna innebära i princip att släpvagn, vars totalvikt överstiger 750 kg, skall vara försedd med driftbroms. Därjämte skall liksom nu släpvagn avsedd för personbefordran vara försedd med sådan broms, även om vagnens totalvikt icke överstiger 750 kg. I propositionen föreslogs vidare införande av en ny typ av fordonsbesiktningar, s. k. särskilda kopplingsbesiktningar, som gå ut på att fastställa, om en släpvagn är lämplig att koppla till viss bil. Avsikten är, att dragfordon och släpvagn skola besiktigas samtidigt och att särskild uppmärksamhet därvid skall ägnas kopplingsanordningens beskaffenhet. — Departementschefen redovisade i propositionen erfarenheter av de hittills gjorda försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar. Dessa erfarenheter äro enligt departementschefens uppfattning sådana, att försöken böra fortsättas, även om några säkra slutsatser ännu icke kunna dragas rörande fartbegränsningens inverkan på antalet och arten av inträffade trafikolyckor. Propositionen innehöll därför förslag om att det i vägtrafikförordningen skulle införas ett allmänt hållet stadgande, enligt vilket det ankommer på K. M:t att meddela de föreskrifter angående högsta hastighet, som med hänsyn till särskilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade beträffande riket i dess helhet eller visst område därav. — I övrigt innebära ändringarna i vägtrafikförordningen en skärpning av reglerna om färdskrivare samt en reglering av frågan om användning av blinkljus såsom varningsanordningar på motorfordon. — De nya reglerna ha trätt i tilllämpning d. 1 juli 1961.
    I anledning av motionsyrkanden har riksdagen därjämte uttalat, att en ökning av högsta tillåtna fordonsbredd bör ske från 235 cm till 250 cm.
    Enligt trafikförsäkringslagen åligger det i princip varje ägare av motorfordon att taga och vidmakthålla trafikförsäkring till säkerhet för sin trafikansvarighet. Försäkringsansvarigheten kan i motsats till trafikansvarigheten vara begränsad till beloppen. För närvarande äro försäkringsbeloppen maximerade till 600 000 kronor i anledning av personskada, med begränsning till 200 000 kronor för varje skadad eller dödad person, samt till 50 000 kronor i anledning av skada å egendom. Enligt ny lagstiftning, som träder i kraft den 1 januari 1962, höjas maximibeloppen enligt följande. Försäkringsgivarens ansvarighet bestämmes till sammanlagt 25 miljoner kronor i anledning av personskada, med begränsning till 1 miljon kronor för varje skadad eller dödad person, samt till 1 miljon kronor i anledning av skada å egendom.

 

    Lagstiftning om sjömän. Sedan gammalt åtnjuta sjömännen en särställning i pensionshänseende. Sjömansyrkets påfrestningar och dess allmänna karaktär ha ansetts motivera, att sjömän, som seglat

 

i utrikes fart, få stöd i form av pension till sin försörjning från tidigare ålder än den, då den allmänna socialförsäkringen träder till. Riksdagen har tillstyrkt ett förslag till omläggning av den nuvarande sjöfolkspensioneringen i syfte att anpassa denna till den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebär, att sjöfolkspensioneringen i betydligt högre grad än hittills inriktas på manskap, som under längre tid kvarstannar i yrket. Även utländska sjömän berättigas under vissa förhållanden till sjömanspension. Pensionsbeloppen höjas väsentligt för dem som kunna tillgodoräkna sig lång seglationstid. Pensioneringen skall finansieras — förutom genom ränteinkomster ur vissa fonder — genom en kollektivt beräknad redareavgift, utgående efter 2,8 procent av kontantlönen till svenska och utländska sjömän i manskapsställning. I anslutning därtill har riksdagen antagit en lag om redareavgift för sjöfolks pensionering.
    Vidare har beslutats den ändringen i sjömanslagen, att utländsk sjöman tillförsäkras samma rätt till lön under arbetslöshet till följd av fartygets förolyckande, som nu tillkommer svensk sjöman. I samband med behandlingen av denna fråga har riksdagen hemställt om skyndsam utredning i syfte att bereda utländska sjömän likställighet med svenska sjömän jämväl beträffande övriga i sjömanslagen reglerade sjöfartssociala förmåner.

 

    Socialförsäkrings1agstiftning. Riksdagen har fattat beslut om en mera enhetlig organisation av socialförsäkringen. I). 1 jan. 1962 träda sålunda ett flertal ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring i kraft. Dessa innebära bl. a., att lokalsjukkassorna avskaffas och att sjukförsäkringen skall handhavas av kassor, som motsvara de nuvarande centralsjukkassorna. Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till lokalkontor för de nya sjukkassorna. Inom dessa kassor skall icke finnas något ombudsmöte. Av styrelseledamöterna i kassorna skall en utses av K. M:t, en av medicinalstyrelsen och fyra av landsting eller stadsfullmäktige. Riksdagen har dessutom i princip beslutat, att de nya sjukkassorna skola utvecklas till lokalorgan för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Invalidpensionsärendena, som förutsättas bli de mest krävande, skola inom sjukkassorna handläggas av särskilda pensionsdelegationer, bestående av en av K. M:t utsedd ordförande, som skall vara densamme som sjukkassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare samt tvä ledamöter, valda av landstinget eller stadsfullmäktige. Även i fråga om centraladministrationen har beslutats om en enhetligare organisation, i det att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen d. 1 juli 1961 sammanslagits till ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.
    I samband med dessa beslut har frågan om en högsta prövningsinstans i socialförsäkringsmål fått sin lösning genom inrättandet fr. o. m. d. 1 juli 1961 av försäkringsdomstolen. Denna skall vara högsta instans i mål om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension och yrkesskadeförsäkring samt vissa andra ärenden.
    Enligt lagen om försäkringsdomstol skall domstolen bestå av en president och minst fyra försäkringsdomare, som skola vara lagfarna, samt minst fyra icke lagfarna ledamöter, vilka skola ha uppdraget så- 

 

som bisyssla. Domstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Prejudikatfrågor kunna avgöras i plenum.
    Förfarandet vid domstolen har icke reglerats i detalj, utan det har förutsatts, att domstolen i viss utsträckning skall kunna på egen hand utbilda en ändamålsenlig processordning. Genom hänvisningar i lagen gälla i tillämpliga delar vissa bestämmelser i RB, bl. a. om domare och rättegångsombud, straff och vite, omröstning och bevisning. Grunddragen i handläggningen regleras direkt i lagen, varvid bestämmelserna i RB om handläggning av besvär i hovrätt tjänat såsom förebild.
    I fråga om rätten att fullfölja mål till försäkringsdomstolen gäller icke någon begränsning. Målen kunna föras upp till domstolen icke blott besvärsvägen utan även genom underställning. Huruvida underställning borde förekomma, har ingående diskuterats. Såsom ett alternativ hade föreslagits, att det allmännas intresse i socialförsäkringsmålen skulle bevakas av en särskild partsrepresentant, ett allmänt ombud. Föredragande departementschefen anförde, att åtskilliga fördelar vore att vinna, om processen vid domstolen anordnades såsom ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra håll visade enligt hans mening, att utredningen då blir fullständigare och att domstolen får ett säkrare underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna skulle det också vara av vikt, att på socialförsäkringens område prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild partsrepresentant för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis. Enligt departementschefens mening talade sådana skäl starkt för att processen i socialförsäkringsmål borde tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild representant för det allmänna. Emellertid fann han sig icke beredd att framlägga något förslag härom utan en närmare undersökning rörande de konsekvenser i olika avseenden, som ett sådant steg skulle föra med sig. I stället förordade han införande av en möjlighet för riksförsäkringsverket att underställa sina beslut domstolens prövning, en åtgärd som enligt hans uppfattning till en del skulle fylla samma syfte. Lagrådet kritiserade emellertid förslaget om att underställning skulle förekomma vid domstolen. Enligt lagrådets mening borde man i stället redan nu söka genomföra en ordning med en särskild partsrepresentant för det allmänna. Departementschefen vidhöll emellertid sin uppfattning, att underställningsförfarandet borde kunna godtagas. Riksdagen anslöt sig till departementschefens uppfattning, att lösningen av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna borde kunna anstå. Emellertid betonades i andra lagutskottets av riksdagen därutinnan godkända utlåtande, att det kunde vara förenat med vissa fördelar, om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratoges genom en särskild partsrepresentation.
    En betydelsefull ändring i socialförsäkringens materiella regler har beslutats genom att lagen om försäkring för allmän tilläggspension ändrats så, att inkomst av annat förvärvsarbete gjorts pensionsgrundande i samma utsträckning som anställningsinkomst. Den tidigare gällande tredjedelsreduceringen i fråga om det förstnämnda slaget av inkomst, i den mån denna översteg dubbla basbeloppet (8 000 kronor i

 

    39—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

1957 års penningvärde), har alltså slopats. Ändringen har fått retroaktiv verkan och gäller även 1960 års inkomst. Tiden för anmälan om undantagande från försäkringen, såvitt gäller sådan inkomst, har förlängts till d. 31 aug. 1961. Inom samma tid kan också en redan gjord anmälan om undantagande återkallas utan att undantagandet påverkar pensionsrätten.

 

    Sociallagstiftning i övrigt. I lagen om allmänna barnbidrag har beslutats en ändring, som innebär, att här i riket bosatt barn, som icke är svensk medborgare, skall komma i åtnjutande av allmänt barnbidrag — förutom, såsom nu gäller, om fostraren är bosatt och mantalsskriven härstädes — när barnet eller endera av dessa föräldrar vistats här i landet minst sex månader.

 

    Näringsrätt. Lagen d. 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror har upphävts och ersatts med en lag om statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror och en förordning om tobaksskatt. Det nuvarande systemet med riktprissättning på tobaksvaror har slopats, det statliga monopolet i fråga om import av sådana varor har upphävts och statens tobaksnämnd har avskaffats. Importmonopolets avskaffande har föranlett en ändring av reglerna för tobaksskattens uttagande. Skatt skall i fortsättningen erläggas direkt av enskild importör till kontrollstyrelsen.

 

    Förvaltningsrätt. Från d. 1 jan. 1962 ändras bestämmelserna i polislagen om förfarandet vid tillsättning av polismän och om disciplinär bestraffning av befattningshavare inom polisväsendet. Den kommunala valrätt, som beträffande rena landsbygdsdistrikt förefinnes vid tillsättning av polismän, avskaffas, och länsstyrelsen får befogenhet att tillsätta alla ordinarie och extra ordinarie polismanstjänster i samtliga polisdistrikt. På polischefen ankommer att tillsätta befattningshavare på extra tjänster och arvodesbefattningar. Kommunernas inflytande vid tjänstetillsättningar får formen av yttranderätt. Den disciplinära bestraffningsrätten ändras genom att poliskollegierna avskaffas. De förfaranden från polismans sida, som polischef finner förskylla svårare påföljd än han äger ålägga, skola prövas av allmän domstol i vanlig ordning.
    En ny lag om handräckning vid taxeringsrevision har trätt i kraft d. 1 juli 1961. Gällande bestämmelser om taxeringsrevision ha befunnits icke vara till fyllest för att möjliggöra korrekta taxeringar. Genom den nya lagen ha beskattningsmyndigheterna fått möjlighet att hos länsstyrelse hemställa om beslut om handräckning för att utfå räkenskaper och andra handlingar, som inte frivilligt ställas till förfogande för taxeringsrevision eller viss därmed jämförlig granskning. Förutsättning för ett beslut om handräckning är bland annat, att den taxeringsskyldige icke på begäran tillhandahåller de räkenskaper och andra handlingar, som skola granskas. Förekommer grundad anledning antaga, att viss angiven handling finnes hos tredje man och tillhandahåller denne icke på begäran handlingen, må handräckning beslutas för handlingens eftersökande och omhändertagande hos honom. Beslut om handräckning verkställes av utmätningsmannen.

 

    Den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening utföres av det centrala revisionsverket, riksrevisionsverket, och av specialrevisorer hos vissa andra ämbetsverk. Gemensamt för all revisionsverksamhet, utövad av de reviderande verken, är anmärkningsförfarandet, som utmynnar i den så kallade anmärkningsprocessen. Genom en av vederbörande revisor framställd anmärkning mot en offentlig räkenskap anhängiggöres ett anmärkningsmål, närmast riktat mot den redogörare, som är ansvarig för räkenskapen eller redovisningshandlingen. Under vilka omständigheter redogörar ansvar inträder, är icke reglerat i lag eller författning. Ansvaret för redogöraren är vidsträckt och går längre än vad som gäller för andra statstjänstemän och för icke statliga befattningshavare i motsvarande ställning. Det grundar sig på den praxis, som utbildats i anmärkningsmålen. Dessa äro administrativa mål. Från d. 1 jan. 1962 kommer att gälla en särskild förordning om förfarandet i anmärkningsmål. Denna författning har utformats så, att förfarandet tydligt framstår som en för den statliga förvaltningsapparaten intern angelägenhet. Snabbt och utan större kostnad skall kunna avgöras, huruvida en vid revision framställd anmärkning är riktig eller ej. Vid ikraftträdandet av den nya förordningen upphäves det särskilda redogöraransvaret. De statliga redogörarna bli sålunda i fråga om ekonomiskt ansvar likställda med andra statliga tjänstemän.
    Vissa i det föregående ej omnämnda lagar med tidsbegränsad giltighet ha förlängts. Lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete skall sålunda gälla till och med d. 30 juni 1963. Riksdagen har därvid förutsatt, att någon ytterligare förlängning ej skall behöva ske. Vidare ha förlängts lagen d. 16 febr. 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. till och med d. 30 juni 1963, lagen d. 29 nov. 1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret till och med d. 31 dec. 1962 samt lagen d. 21 dec. 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus till och med d. 31 dec. 1963.

Sten-Erik Bergstrand¹