MAURITZ BÄÄRNHIELM. Fiskevårdsområde. 1960 års lagstiftning i ämnet med kommentarer. Sthm 1960. Norstedts. 97 s. Kr. 12,00.
Lagstiftning på fiskets och jaktens områden har en särskild förmåga att sätta sinnena i svallning. Det var ju till följd av stridigheter i rikets ständer om jakträtten icke långt ifrån att 1734 års lag fått ett senare årtal. Ändringar i bestämmelserna om fiskerätt ha in i senaste tid givit belägg för tesens riktighet. Bland dessa belägg är tillkomsthistorien för den lagstiftning det här anmälda verket behandlar. Lagen om fiskevårdsområden har sålunda kommit till först efter flera försök. I den sista etappen har utgivaren b1. a. såsom författare av den grundläggande departementspromemorian, som föredragande i lagrådet och som sekreterare i tredje lagutskottet tagit verksam del. En kort presentation av den nya lagen återfinnes i SvJT 1900 s. 443.
I boken återgives lagtexten och utdrag ur förarbetena. Härtill har utgivaren vid flertalet lagrum lagt egna kommentarer. Det är av stort praktiskt värde, att läsaren får del av de avgörande uttalandena från förarbetena i deras ursprungliga form. Boken avslutas med exempelsamling och sakregister.
Som framgår av den officiella statistiken förändras det yrkesmässiga sötvattens- och kustfisket i Sverige tämligen starkt år från år. På ostkusten, där lagen om fiskevårdsområden kan få stor betydelse, sjunker antalet yrkesfiskare. Intresset för sportfiske och fritidsfiske, som bl. a. är värdefullt ur social synpunkt, är i stigande. Sådant fiske avser till stor del andra fiskslag än de som äro viktigast för yrkesfisket. Den enskilda ensamrätten till fiske framstår ur vissa synpunkter som ett hinder när det gäller att ordna förhållandena på lämpligt sätt. De hittillsvarande rättsreglerna om gemensamhetsfiske ha varit otillräckliga för att möta utvecklingen. Mycket fiske har onödigtvis legat i träda.
En äldre tids allmänningsliknande fisken, såsom hamnefiskena i Stockholms yttre skärgård, där envar fiskare ägde rätt att fiska mot erläggande av tullfisk, representera ändamålsenliga lösningar av fiskerättsproblemet. De vatten där den nya lagen blir tillämplig kunna med avseende å fiskerätten betecknas som allmänningar. Uppmjukningen av gällande ensamrätt torde medföra stora fördelar såväl för de flesta fiskerättsägare som ur allmän synpunkt.
Det återstår att se om den nya lagen i praktisk tillämpning skall kunna lösa de problem som finnas. De olika ägarna eller ägargrupperna ha ofta motsatta intressen. I åtskilliga fall komma säkerligen lagens finslipade omröstningsregler att sättas på prov. Genom den nu utkomna kommentaren ha myndigheterna och intressenterna fått en god och säker ledning för sina bedömanden.
Landet har cirka 2 000 fiskevårdsföreningar. Såsom utgörande frivilliga personsammanslutningar ha dessa hittills arbetat under besvärliga förhållanden. Även för sådana fiskevårdsföreningar, som icke komma att ombildas till fiskevårdsområden, bör kommentaren, särskilt genom sin översikt av gällande rätt på fiskets område och sin exempelsamling, vara av betydande värde.
Länsstyrelserna måste, om lagen skall kunna få avsedd nytta, sättas i tillfälle att skaffa sig förstahandskännedom om de problem, det här gäller att bemästra. Visserligen skall enligt lagen förrättning för bildande av fiskevårdsområde hållas av en särskild förrättningsman. Denne utgör emellertid icke någon instans i verklig mening utan de grundläggande besluten fattas, efter förslag av förrättningsmannen, av länsstyrelsen. Trots att en onödigt hård jävsregel införts i tillämpningskungörelsen (6 §) bör det i många fall kunna ordnas så, att länsstyrelsetjänsteman utses att hålla förrättning. Härigenom kan länsstyrelsernasprövning av ärenden om fiskevårdsområden bli en realprövning.
Det är synnerligen önskvärt att de nybildade fiskevårdsområdena bedriva en aktiv verksamhet i fråga om fiskevårdsåtgärder. I utgivarens exempelsamling, som omfattar 14 s., saknar man exempel på dylika åtgärder utöver den enklaste — fiskeförbud. Mer positiva vårdåtgärder kunna emellertid ge ett mycket gott resultat. Genom exempelvis förgiftning av ett bestånd av ogräsfisk och inplantering av värdefull fisk kan utbytet av ett sötvattensfiske höjas avsevärt. Erfarenheten visar att bedömandet av sådana åtgärder måste ske från fall till fall under medverkan av expertis. Genomförandet av fiskevårdsåtgärder i samband med vattenbyggnadsföretag, som medföra skada på fisket, kan måhända underlättas genom den nya lagen. Äganderättsförhållandena ha hit
tills ofta utgjort ett hinder för lämpliga kompensationsåtgärder, i det att de skadelidande ej ägt tillgång till vatten, vari åtgärd med utsikt till framgång kunnat utföras. Denna svårighet kan kanske lösas genom fiskevårdsområden som omfatta både reglerade och oreglerade vattendrag.
Tomas Cramér