Finlands lagstiftning 1960¹

    Någon processreform i stil med den svenska har Finland som känt inte kunnat genomföra, trots att planerna på en sådan var aktuella ända från slutet av förra seklet och fram till slutet av 1930-talet. Efter kriget har dessa planer inte mera väckts till liv, närmast av ekonomiska skäl. I allt väsentligt bygger den finländska processrätten alltså ännu på stadgandena i 1734 års rättegångsbalk. På de senaste åren har flera betydelsefulla delreformer emellertid genomförts. Sålunda ändrades hela 17 kap., som innehåller stadgandena om bevisning, år 1948, och hela 30 kap., som gäller fullföljd från hovrätt till Högsta domstolen, år 1955. Under år 1960 har lagstiftaren åter tagit ett långt steg framåt på den partiella processreformens väg. Genom en lag av d. 20 febr. (109)2 erhöll 31 kap., som innehåller stadgandena om extraordinära rättsmedel, helt ny lydelse, och genom en lag av d. 12 aug. (362) gavs kap. 11 (om stämning och delgivning), kap. 14 (om handläggning av mål inför rätta) och kap. 16 (om processinvändningar och om uppskov) ett alldeles nytt innehåll. Ehuru lagstiftaren vid dessa delreformer i många stycken har använt Sveriges nya rättegångsbalk som förebild och reformerna alltså inte kan erbjuda en svensk läsare någonting särskilt nytt och originellt, skall innehållet i de reformerade kapitlen dock refereras i korthet.
    Kap. 11 handlar alltså om stämning och delgivning. I tvistemål skall stämningsansökan alltid vara skriftlig; undantag från denna regel utgör endast växel- och checkmålen. Ansökan skall, förutom domstolens och parternas namn, innehålla sökandens yrkande och de omständigheter, på vilka yrkandet grundas. Stämningen skall tecknas på eller fogas vid stämningsansökan och i stämningen skall svaranden kallas att å viss kalenderdag infinna sig inför rätta. Tidigare var det vid häradsrätterna brukligt, att stämning utfärdades till viss dag av ett sammanträde, t. ex. till femte rättegångsdagen av andra allmänna sammanträdet av vintertinget i det och det tingslaget. Det ankom då på parterna själva att göra sig underrättade om, vilken dag sammanträdet började, och att därefter räkna ut, vilken dag som var den femte. I många domsagor tillämpades ett ännu mera opraktiskt system: alla stämdes nämligen till första rättegångsdagen av ett ting och först vid detta tillfälle fördelades målen på de olika rättegångsdagarna; hade man icke den goda turen att få sitt mål placerat på uppropslistan för den första dagen, fick man alltså återvända med oförrättat ärende och infinna sig på nytt t. ex. den femte dagen. Dessa olägenheter har nu undanröjts genom att stämningen i regel skall lyda å viss kalen- 

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende år 1959, ingick i denna tidskrift 1960 s. 367 ff.
² Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numren i författningssamlingen. 

derdag. Också stadgandena om stämningstidens längd har avsevärt förenklats. Vid stämning inom landet är stämningstiden nu i allmänhet 1—3 veckor, beroende på var svaranden har sitt hemvist. Stämningen skall delges svaranden av stämningsman eller av två trovärdiga personer eller ock av en person, om denne erhåller svarandens skriftliga bevis över delgivningen. Särskilda föreskrifter gäller bl. a. för delgivning av stämning å statsverket, kommun, konkursbo och delägare i dödsbo samt å person, som håller sig undan eller vars vistelseort är okänd. I lagen har nu intagits ett uttryckligt stadgande därom, att saken genom stämningens delgivning blir anhängig vid den domstol, till vilken svaranden stämmes. Om stämningen inte har delgivits i laga ordning och svaranden gör invändning därom eller uteblir från rätten, skall kärandens talan avvisas. Om svaranden inte har åtnjutit laga stämningstid och gör invändning därom, skall målet uppskjutas så, att svaranden får åtnjuta sådan tid, räknat från dagen för uppskovsbeslutet. Om svaranden har uteblivit och det befinnes, att han inte fått åtnjuta föreskriven stämningstid, skall målet också uppskjutas och käranden åläggas delge svaranden uppskovsbeslutet på det sätt, som gäller för delgivning av stämning. — Också i brottmål skall svaranden stämmas, om han inte är häktad eller eljest personligen tillstädes inför rätta. Stämning i brottmål skall delges svaranden personligen. Den kan vara skriftlig eller muntlig. Någon egentlig stämningstid är svaranden icke berättigad att åtnjuta i brottmål, men stämningen skall dock delges i så god tid, att han på utsatt dag kan inställa sig. — Slutligen kan nämnas, att lagen innehåller den presumtionen, att skriftligt intyg av stämningsman skall gälla som fullt bevis för att delgivning verkställts såsom intyget utvisar.
    Kap. 14 gäller handläggningen av mål inför rätta. I tvistemål skall käranden genast vid rättegångens början vid behov förklara, vad i stämningsansökan eller stämningen framförts. Om svaranden inte medger kärandens yrkande, skall han i sitt bemötande framföra sina motpåståenden och de omständigheter, som han grundar dem på. Om någondera partens framställning befinnes oklar eller ofullständig, skall rättens ordförande genom nödiga frågor försöka vinna klarhet i saken. Huvudregeln är, att talan i tvistemål inte får ändras under rättegången. Käranden äger dock rätt att yrka annan fullgörelse än den som i talan avses, om yrkandet grundar sig på sådan ändring i förhållandena, som inträffat under rättegången, eller på sådan omständighet, som först då kommit till kärandens kännedom. Käranden är även berättigad att vid underrätt yrka på ränta eller framställa annat biyrkande och t. o. m. nytt yrkande, om detta härleder sig väsentligen av samma grund. Såsom ändring av talan skall icke anses, att käranden till stöd för talan anför nya omständigheter, såframt icke saken därigenom blir en annan. — I brottmål skall åklagaren och i allmänhet även målsäganden genast vid rättegångens början framlägga sina yrkanden och grunderna för dem. Därefter skall svaranden höras, varvid han i regel skall anmodas att avge sin redogörelse i ett sammanhang; i tillämpliga delar skall iakttas, vad som finnes stadgat om vittnesförhör. Om parts redogörelse i brottmål är ofullständig, skall han anmodas att fullständiga den. Gör han det inte eller avviker hans redogörelse från vad

 

han tidigare anfört i saken, skall han tillfrågas om orsaken härtill. — Parts utsaga skall intas i rättens protokoll i den utsträckning den kan förutsättas vara av betydelse för saken. Protokollerad muntlig utsaga skall omedelbart uppläsas och parten tillfrågas, huruvida han har något att anmärka mot protokolleringen. — Det nu refererade kapitlet innehåller även föreskrifter om upprätthållandet av ordning vid rättens sammanträden och om straff för kränkande eller vanvördigt taloch skrivsätt; sådana förseelser kan rätten omedelbart på eget initiativ straffa med böter.
    Kap. 16 handlar om processinvändningar och om uppskov. Processinvändning skall göras, innan svaromål i huvudsaken avges, och såvitt möjligt skall alla invändningar göras på en gång. Om processinvändning göres först senare, skall den avvisas, om den inte gäller omständighet, som rätten är pliktig att självmant beakta. Särskilt utslag över processinvändning skall ges, då sakens beskaffenhet det kräver. Om processinvändning förkastats, får ändring i invändningsutslaget sökas endast i samband med sökande av ändring i rättens slutliga utslag. Om den part, som gjort invändningen, sedermera vinner huvudsaken och alltså inte har någon anledning att söka ändring till den delen, får han emellertid i sitt bemötande av motpartens ändringsansökan yrka på ändring i invändningsutslaget. Om rätten bifaller en processinvändning och alltså avvisar målet, skall ändring sökas genom besvär. — Om part anhåller om uppskov för att förete ytterligare bevisning eller av annan orsak, skall målet uppskjutas, såvida rätten finner att skäl därtill föreligger. Av eget initiativ får rätten uppskjuta ett mål endast då sådant är påkallat av synnerliga skäl. Över uppskovsbeslut får besvär icke anföras, men part kan inom trettio dagar klaga över beslutet i hovrätten, om han anser, att målet onödigtvis fördröjes genom uppskovet. Efter uppskov i tvistemål skall käranden infinna sig, om han vill fullfölja sin talan, och svaranden, om han vill bli ytterligare hörd. I brottmål, vari allmän åklagare för talan, skall målsäganden infinna sig efter uppskov, om han anser sin fördel det kräva eller, om han bör inställa sig personligen, vid vite. För svaranden i brottmål utsättes i regel vite eller hämtningsäventyr. Om part har ålagts att infinna sig personligen men låter sig företrädas av ombud, skall han anses ha uteblivit.
    Kap. 31 har erhållit rubriken »Om extraordinärt ändringssökande». Kapitlet indelas i tre underavdelningar, av vilka den första avser klagan, den andra återbrytande av laga kraft vunnen dom och den tredje återställande av försutten fatalietid. — Med klagan avses här detsamma som i Sverige kallas besvär över domvilla. Laga kraft vunnen dom kan genom klagan undanröjas, om rätten inte har varit domför eller om ärendet har upptagits till prövning, ehuru någon absolut processförutsättning eljest saknats. Undanröjande kan även ske, om någon dömts ostämd eller om någon, som inte har hörts, eljest lider men av domen eller om domen är så oklar eller ofullständig, att det inte av den framgår, huru i saken blivit dömt. Slutligen kan en dom undanröjas, om det vid rättegången har inträffat annat rättegångsfel, som finnes eller kan antas ha väsentligt inverkat på målets utgång. Klagan skall anföras hos vederbörande överrätt eller, då fråga är om dom i

 

sista instans, hos Högsta domstolen. Klagoskriften skall inges inom sex månader, i vissa fall från den dag då domen vann laga kraft, i andra fall a tempore seientiae. I skriften skall klaganden ange grunderna för sitt yrkande och de bevis, som yrkandet stöder sig på. Om klagan inte omedelbart avvisas eller förkastas såsom uppenbart ogrundad, skall motpartens bemötande inbegäras i tjänsteväg, om sådant inte finnes uppenbart obehövligt. Om skäl därtill föreligger, skall även vederbörande underdomares utlåtande eller förklaring infordras. Befinnes domvilla ha inträffat, skall domen undanröjas helt eller till nödiga delar och målet hänvisas till den rätt, där domvillan inträffat, om målet bör handläggas ånyo. — Laga kraft vunnen dom i tvistemål kan återbrytas, om medlem av eller tjänsteman vid rätten eller parts företrädare eller biträde i samband med målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på målets utgång, eller om skriftlig handling, som använts såsom bevis, varit falsk eller om part eller vittne uppsåtligen avgivit osann utsaga, och handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Skälet för återbrytning kan också bestå däri, att domen grundar sig på uppenbart oriktig lagtilllämpning eller att omständighet eller bevis åberopas, som inte tidigare framlagts, och dess framläggande sannolikt hade medfört annat slut i saken. I sistnämnda fall skall sökanden dessutom göra sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset i den rätt, som givit domen, eller att han eljest haft giltigt skäl att underlåta åberopandet. Återbrytande till förmån för den åtalade i brottmål kan ske under i stort sett samma förutsättningar som återbrytning i tvistemål. För återbrytande till men för den åtalade krävs däremot, att brottsligt förfarande från domstolens, parts eller vittnes sida inverkat därhän, att den åtalade frikänts eller att han dömts enligt väsentligt lindrigare straffbestämmelser än de, som hade bort tillämpas. Då fråga är om brott, på vilket enligt den regelmässiga straffskalan kan följa döds- eller tukthusstraff eller fängelse över två år eller avsättning, kan återbrytande till men för den tilltalade även ske, om omständighet eller bevis åberopas, som sannolikt hade lett till att den åtalade hade dömts för brottet eller enligt väsentligt strängare straffbestämmelser än vad som faktiskt skett. Som skäl för återbrytande till men för den tilltalade får däremot aldrig anföras den omständigheten, att domen grundar sig på oriktig lagtillämpning. — Ansökan om återbrytande i tvistemål eller till men för den åtalade i brottmål skall göras inom ett år a tempore scientiae, i tvistemål dock i regel senast inom fem år från den dag då domen vann laga kraft. Återbrytande till förmån för den åtalade i brottmål är inte bundet vid viss tid. Detsamma gäller även de fall, då någon vid rättegång har behandlats som annan person eller under oriktigt namn. Anhållan om återbrytande riktas alltid till Högsta domstolen. I ansökan skall sökanden uppge grunderna för sitt yrkande och de bevis, som yrkandet grundar sig på. Förfarandet i återbrytningsärenden är f. ö. i stort sett detsamma som i ärenden angående klagan över domvilla. Om anhållan om återbrytning bifalles, skall Högsta domstolen bestämma, vid vilken domstol och inom vilken tid målet skall upptas till ny behandling, om sådan befinns påkallad. I vissa klara fall äger dock Högsta domstolen befogenhet att omedelbart

 

rätta domen. Om målet efter återbrytningen skall upptas till förnyad handläggning på åtgärd av part, men parten underlåter, vad honom ålagts i sådant syfte, förfaller återbrytningen. Anhållan om återbrytning, som avser skadestånds- eller annat privaträttsligt yrkande i brottmål, skall bedömas enligt de regler, som gäller för tvistemål. Om ansökan däremot avser såväl straff- som skadeståndsyrkandet, skall föreskrifterna för brottmål tillämpas. — Försutten fatalietid kan återställas, om någon på grund av laga förfall icke inom utsatt tid har kunnat anmäla missnöje eller söka ändring eller återvinning eller företa annan åtgärd vid rättegång. Med laga förfall jämställs »synnerligen vägande skäl», som parten kan anföra till stöd för sin anhållan. Ansökan om återställande av försutten tid skall inlämnas till Högsta domstolen inom 30 dagar efter det hindret upphört, dock senast inom ett år från den dag, då fatalietiden utgick. För handläggningen av ärenden om återställande av försutten tid gäller i tillämpliga delar de regler, som givits för klagan över domvilla.
    Till processrättens område torde man även få hänföra lagen av d. 9 juni om notarius publicus (287). I denna lag har sammanförts alla de tidigare förefintliga stadgandena i detta ämne. Enligt lagen skall i varje stad finnas minst en notarius publicus »magistraten till biträde». Notarius publicus skall ha avlagt för domartjänst stadgade kunskapsprov och bör därjämte vara förfaren i handhavandet av praktiska juridiska uppgifter. Han skall med redlighet, omsorg och oväld fullgöra sina åligganden och han får i regel inte yppa, vad honom blivit i tjänsten i förtroende meddelat. Notarius publicus skall bl. a. på anhållan uppta protest i växel- och checkärenden, styrka underskrifter och avskrifter samt utfärda intyg över innehållet i honom företedda handlingar, i protokoll uppta förklaringar angående rättsliga och ekonomiska förhållanden, bekräfta, att myndighet eller person är behörig att företa viss tjänsteåtgärd eller att någon intar viss tjänsteställning, såsom vittne närvara vid anbringande eller borttagande av försegling och övervaka lotteridragningar. Till lagen ansluter sig en tillämpningsförordning av d. 18 aug. (367).
    På gränsen mellan straffrätten och processrätten ligger lagen av d. 3 juni om utlämning för brott Finland och de övriga nordiska länderna emellan (270). Lagen avser utlämning från eller till Finland av person, som i något av de nordiska länderna är misstänkt, åtalad eller dömd för brott. Beträffande utlämning från Finland innehåller lagen föreskrifter såväl om förutsättningarna för utlämning som om förfarandet i utlämningsärenden, beträffande utlämning till Finland däremot endast föreskrifter om förfarandet. Detta förklaras givetvis därav, att förutsättningarna för bifall till en anhållan om utlämning måste uppställas av den stat, från vilken utlämning skall ske. — Lagens huvudregel är, att vem som helst kan utlämnas för vilket brott som helst; de »förutsättningar» för utlämning, som lagen uppställer, är i de flesta fall att anse som undantag från denna regel. Sålunda heter det, att finsk medborgare inte må utlämnas för politiskt brott, som är begånget inom Finland, och ej heller för annat brott, om han inte vid brottets begående stadigvarande vistats i minst två års tid i det land, till vilket utlämning begäres eller brottet är sådant, att på detsamma

 

enligt finländsk lag kunde följa strängare straff än tukthus i fyra år. Utländsk medborgare kan utlämnas för politiskt brott endast, om gärningen även enligt finländsk rätt är belagd med straff. För brott, för vilket icke stadgas strängare straff än böter i det land, till vilket utlämning begäres, kan utlämning ej ske. Utlämning för verkställighet av straff medges endast, då det är fråga om frihetsstraff eller motsvarande anstaltsbehandling. Om den avsedda gärningen redan bestraffats i Finland, kan utlämning icke äga rum, och detsamma är fallet, om gärningsmannen för annat brott har ådömts frihetsstraff, som ännu inte avtjänats. Framställning om utlämning skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i det land, som begär utlämning, och den skall riktas antingen till inrikesministeriet eller, om gärningsmannens uppehållsort i Finland är känd, direkt till vederbörande polischef. Även i sistnämnda fall är det dock inrikesministeriet som avgör, huruvida framställningen skall bifallas eller ej. Om den, vars utlämning begäres, motsätter sig utlämningen, kan framställningen om utlämning inte bifallas, om inte framställningen stödes på domstols fällande dom eller på viss därmed jämförbar utredning. På yrkande av den, vars utlämning begäres, skall ministeriet begära utlåtande av Högsta domstolen därom, huruvida framställningen kan lagligen bifallas. Om Högsta domstolen avger nekande svar, får utlämning inte ske. Framställning om utlämning till Finland skall göras av häktningsberättigad polis- eller åklagarmyndighet. De närmare föreskrifterna om förfarandet i dylika fall kan emellertid förbigås här. Däremot må nämnas, att lagen även innehåller ett stadgande därom, att den som i annat nordiskt land är efterlyst för brott, för vilket utlämning kan ske, må tagas i förvar, även om begäran om hans utlämning inte inkommit. Angående omhändertagandet skall den myndighet, som utfärdat efterlysningen, ofördröjligen underrättas. — I lagen stadgas slutligen, att i förordning bestämmes särskilt för varje stat, från vilken tidpunkt lagen skall tilllämpas mellan Finland och vederbörande främmande stat. Den 26 aug. gavs sedan en förordning (369) om lagens tillämpning mellan Finland och Sverige från och med d. 1 sept. 1960. Till lagen ansluter sig även en verkställighetsförordning av d. 26 aug. (368).
    D. 26 juli gavs en ny tuberkuloslag (355), som ersatte en tidigare lag av d. 3 sept. 1948 i samma ämne. För ordnandet av arbetet för tuberkulosens bekämpande är landet indelat i tuberkulosdistrikt. I regel ankommer det på kommunerna att ordna detta arbete inom distrikten. Om ett distrikt omfattar flera kommuner, handhas arbetet av ett av dem bildat kommunalförbund. I varje distrikt skall finnas ett centralsanatorium och minst en tuberkulosbyrå. Kommunerna kan dessutom samfällt inrätta och upprätthålla vårdanstalter eller avdelningar för särskilda grenar inom tuberkulosvården eller för patienternas medicinska rehabilitering och anordna massundersökningar för konstaterande av tuberkulos. Till sådan undersökning är envar pliktig att inställa sig vid hot om straff. Den, som lider av tuberkulos eller som med skäl kan misstänkas lida därav, är skyldig att underkasta sig undersökning och vård. Vården i kommunalt tuberkulossanatorium och i annan kommunal tuberkulosvårdanstalt är avgiftsfri. Lagen innehåller även rätt detaljerade föreskrifter, som avser att förhindra sprid- 

 

ningen av tuberkulos. Som exempel kan nämnas, att en person, som inte bevisligen är fri från smittfarlig tuberkulos, inte får tjänstgöra vid barnhem eller skola eller i sjömanstjänst på fartyg.
    Av näringsrättsligt intresse är lagen av d. 11 nov. om utövande av optikeryrket (429). Enligt denna lag är i regel endast läkare eller legitimerad optiker berättigad att ordinera glasögon för rättande av synfel och att utföra anpassning och minutförsäljning av sådana glasögon. Med legitimerad optiker avser lagen en person, som efter examen vid en av statsrådet godkänd läroinrättning av medicinalstyrelsen har erhållit rätt att utöva optikeryrket. Legitimation kan under vissa förutsättningar även ges åt person, som före lagens ikraftträdande har utövat optikeryrket, och åt inhemsk medborgare, som erhållit sin optikerutbildning i annat land. Legitimerad optiker är i sin yrkesutövning underställd medicinalstyrelsens tillsyn. Om optiker har ådömts frihetsstraff eller om han överträder föreskrifterna angående optikeryrket, kan legitimationen återkallas för viss tid eller för alltid. Detsamma är fallet, då legitimerad optiker på grund av sjukdom eller missbruk av alkohol eller narkotika har blivit oförmögen att utöva optikeryrket. Den, som utan laglig rätt mot direkt eller indirekt ersättning utövar optikeryrket eller på annat sätt bryter mot föreskrifterna angående detta yrke, straffas med böter eller med fängelse i högst sex månader.

Henrik Grönqvist