Åberopsbördan i bilmål
Numera juris licentiaten ROBERT BOMAN har i SvJT 1961 s. 137 ff bemött min kritik av hans uppsats »Åberopsbördan i bilmål» på ett sätt, som synes visa att han icke förstått innebörden av kritiken.
De för rättegångsbalken grundläggande principerna äro som bekant muntlighet, koncentration och omedelbarhet. För att dessa skola kunna genomföras i en rättegång fordras, att käranden redan i stämningsansökan fullgör den honom i dispositiva mål enligt 17: 3 p. 2 rättegångsbalken åliggande skyldigheten att angiva de omständigheter, varå han grundar sin talan. Ty det primära är ju kärandens talan och det är därför praktiskt att utgå från vad som erfordras för att denna skall kunna upptas till prövning.1 Frågan är om svaranden verkligen kan sägas föra någon självständig talan, därest han icke framställer genkäromål, kvittningsyrkande, preskriptionsinvändning e. d. utan endast ett blankt bestridande av käromålet. I varje fall synes det vara ett konstlat betraktelsesätt att anse att svaranden i ett bilmål genom att generellt eller i visst eller vissa avseenden förneka vållande åberopar ett motfaktum gentemot det av käranden framställda grundfaktum, nämligen bilistens vållande.2
Detta att fastställa vad käranden har att åberopa till stöd för sin talan är således huvudproblemet och det löses enklare genom en kombination av stadgandena i 17: 3 samt 42:2 och 4 rättegångsbalken3 än genom att tillgripa en konstruktion med »åberopsbördans fördelning», vilken för övrigt knappast torde ha någon i förhållande till läran om bevisbördans fördelning självständig betydelse annat än i bilmål. Sedan får det givetvis bedömas från typfall till typfall hur mycket man skall kräva av käranden när det gäller att precisera grunden för käromålet.4 Domen kan naturligtvis ej grundas på andra omständigheter än de av käranden i stämningsansökan angivna eller senare med stöd av 13:3 st. 3 rättegångsbalken åberopade,5 såvida ej svaranden exempelvis gjort gällande ett motfaktum.
Beträffande konsekvenserna av konstruktionen med »åberopsbördan» är slutligen endast att konstatera att Boman förefaller att numera ha — ehuru till synes utan motivering och med vissa reservationer — anslutit sig till min uppfattning att underlåtenhet från kärandens sida att i stämningsansökan uppgiva de vållandefakta, varå han grundar sin talan, bör föranleda avvisning och ej ogillande av käromålet.
Thorsten Cars