J. GILLIS WETTER. The Styles of Appellate Judicial Opinions. Leyden 1960. A. W. Sythoff. 392 s.
Den som läser en årgång av Nytt juridiskt arkiv från tiden före den nya rättegångsbalken kan konstatera att vår Högsta domstol då skrev på ett annat sätt. En sak faller genast i ögonen, nämligen att svenska domare skrev kortare förr än nu. Kastar man en blick på prejudikatsamlingar från andra länder finner man ännu större skiljaktigheter. Detta gäller även om man väljer att läsa mål, där domstolarnas uppgifter med hänsyn till likhet i sakfråga och rättsreglering väsentligen varit desamma.
GILLIS WETTER har jämfört skrivsättet i högsta instans i fem olika rättsområden, nämligen Sverige, Tyskland, Frankrike, England och Förenta Staterna. Ett kort avsnitt berör en delstat i Kanada, Nova Scotia. Framställningen omfattar dels en allmän del (s. 13—76), dels en exempelsamling omfattande ett stort antal domar från de olika rättsområdena. Exemplen är försedda med kommentarer i noter. Wetter kritiserar skarpt vad han anser vara onödiga upprepningar och ovidkommande moment men slösar med superlativer när en dom är skriven efter förnämlig yrkestradition. Boken är en Baedeker för våra turister på den jämförande rättsvetenskapens område.
Gillis Wetter är dock ute i ett mera angeläget ärende än att skriva en reseskildring. Vår västerländska rättsordning kan inte enbart fångas i institutioner eller uttryckas med lärobyggnader. Enligt amerikanen LLEWELLYN är det väsentligt, att rättsordningen bäres upp av en yrkesgrupp (craft). I anknytning härtill hävdar Wetter, som varit Llewellyn's lärjunge, att yrket också har sin stil. Avsiktligt har här valts ett uttryck hämtat från de estetiska vetenskaperna. Det är inte fråga om att beskriva våra redskap och deras funktioner, vilket ju är den vanliga vetenskapliga uppgiften. Wetter åsyftar snarare att karakterisera redskapens formgivning. En välskriven dom har liknande egenskaper som ett gott bruksföremål. Domen ger sin läsare ett intryck av skönhet, helt oavsett det sakliga innehållet. Detta förhållande har måhända till en del sammanhang med skrivsättets ändamålsenlighet men inte enbart med detta.
Den allmänna delen av Wetters arbete är knapp till omfånget men likväl synnerligen innehållsrik. Man får en träffande karakteristik av olika domsstilar. Den svenska äldre stilen säges vara jordnär, flärdfri, den är avskalad från allt överflödigt, oklart, fyndigt eller personligt. Relevanta fakta återges så ordknappt som möjligt. Genom raderna lyser författarens beundran för den svenska ämbetsmannastil som skildras av LouIs DE GEER.1 Det nutida svenska skrivsättet får en annan, långt mindre välvillig bedömning. Med utgångspunkt från ett rättsfall säges den vara löslig och onödigt omständlig. Den tyska domsstilen utmärkes av att domen är en högtidlig »Staatsakt». I Frankrike talar ledamöterna av Cour de Cassation juridik med jurister tillämpande latinarnas stränga logik. I de engelska domstolarna dominerar den fria diskussionen kolleger emellan. För USA påpekas bl. a. sambandet med det omfattande och invecklade materialet. Amerikansk rätt är ett rättssystem för advokater. Promemorian som innefattar fakta rörande rättsfall och lagstiftning tillhör de karakteristiska inslagen.
Wetters undersökning är ett första försök till vetenskaplig behandling av ett antal frågor som förut knappast uppmärksammats i tillräcklig omfattning. Författarens intresse är snarare estetens som målar och beskriver än analytikerns. Detta omdöme avser inte att vara kritiskt. Tvärtom är anmälaren Wetter tacksam för många impulser och uppslag. En annan sak är att läsaren kan konstatera, att man skulle kunna komma längre redan med hjälp av det åskådningsmaterial som författaren sammanställt. Sålunda skulle man kunna påpeka, att skiljaktigheterna mellan äldre och yngre svensk domsstil sammanhänger med att domaren numera anser sig böra i domen medtaga ett omdöme om bevisningen. Som bekant kritiserades den äldre stilen för att den inte var tillräckligt upplysande. Processlagberedningen ansåg det väsentligt, att domstolen skulle klarlägga på vilka grunder den byggde sin övertygelse om vad i målet var bevisat.
Å andra sidan, redan Wetters egna iakttagelser räcker många gånger långt. Han pekar på betydelsen för prejudikatläran i England och i USA, att domstolarna har en precis teknisk vokabulär, med vars hjälp de kan beskriva innebörden av tidigare avgöranden. Till den svenska stilen hör alltjämt att domstolen bör undvika att diskutera sina rättskällor. Vår rättsbildning blir därför mera trevande än som eljest skulle ha varit nödvändigt. Man är benägen att ge Wetter rätt när denne hävdar, att vår osäkerhet på detta område har ett samband med en svaghet i den traditionella svenska domsstilen. Många har säkerligen liksom anmälaren ofta ställt sig frågan: Vad skall anses som vägledande i ett tidigare avgörande? Är det meningen, att jag nu och för framtiden har att bedöma lika ett fall, där fakta är likartade? Till detta begränsar sig den amerikanska prejudikatläran. Läser man svensk juridisk litteratur får man emellertid intrycket, att det väsentliga i stället skulle vara den eller de rättssatser som får antagas ha legat till grund för avgörandet. Konsekvenserna av en sådan prejudikat-lära blir ofta ganska egendomliga. Kanske räddar man sig genom att trolla med korten och tyda om gamla prejudikat. Spelrummet är stort, så länge domstolarna i sina motiveringar lämnar rättssatserna dolda eller endast antydda.
Folke Schmidt