JOH. HELLNER. Minnen och dagböcker. Utg. av Wilhelm Odelberg. Sthm 1960. Norstedts. XXVI + 550 s. Kr. 42,00, inb. 49,00.

    Det är en känd och även förut beklagad sak att våra domare och ämbetsmän relativt sällan skriva och offentliggöra minnen och anteckningar rörande liv och gärning. Ehuru det rör sig om en i hög grad skrivkunnig kategori, ofta med goda utsiktsposter, kan anm. från de sista tjugo åren endast påminna sig några få arbeten av denna typ. Hit höra i viss mån ett par av överståthållare Nothins efter avskedstagandet publicerade arbeten, vidare presidenten Holger Elliots minnen och slutligen vattenrättsdomaren C. Em. Bengtssons minnesanteckningar från notarie- och vicehäradshövdingtiden 1890—1901, det sista närmast ett privattryck och därför mindre bekant men genom skildringens rikedom på tidstypiska miljöbilder och trots kurialstilen ett verkligt kulturdokument från sekelskiftets svenska provins.¹
    Från samma landsdel och sociala miljö som Bengtsson, skånska bönder och skollärare, kom justitierådet JOHANNES HELLNER, vars i höstas utgivna minnen och dagböcker tillvunnit sig mycken uppskattning som politisk-historisk tidsskildring. I själva verket voro Bengtsson och Hellner bekanta från studietiden och Hellner fick hjälp av Bengtsson när det gällde att få tingsplats.
    Hellners levnadsbana är märklig ehuru kanske icke helt enastående i den svenska ståndscirkulationens historia: det är alltså fråga om den fattige begåvade landsbygdspojken, som efter framgångsrika juridiska studier, bedrivna på lån, först gör en vacker insats i intern statstjänst, krönt av konsultskap och justitierådsämbete, men sedan lockas över till näringslivet samt under anställning där flitigt anlitas även för allmänna utrednings- och förhandlingsuppdrag. Hellners också i dessa sysslor ådagalagda skicklighet och smidighet förde honom till utrikesministerposten under en ovanligt kritisk tid ― i den Edénska liberalsocialistiska regeringen vid första världskrigets slut och under det demokratiska genombrottet åren 1917—20. Då Edéns regering avgick var han ännu en jämförelsevis ung man, 54 år, men i fortsättningen avböjde han i det stora hela offentliga uppdrag och ägnade sig åt sina uppdrag inom banker och företag (samt åt en sent grundad familj). De tryckta memoarerna omfatta blott tiden t. o. m. Edénska ministärens fall; minnesanteckningar från senare tid finnas, men det torde icke vara meningen att publicera dem.
    Av memoarernas drygt femhundra sidor avser mer än hälften författarens politiska och näringspolitiska insatser under femtonårsperioden 1905—1920. Det gäller här betydelsefulla händelser av verkligt his- 

 

¹ I sammanhanget förtjänar också nämnas Alice Quensels »Äldsta dotter». Författarinnan är visserligen historiker och pedagog, men föremålet för hennes talangfulla skildring är till stor del en juristmiljö från seklets första decennier. 

toriskt intresse, där Hellner antingen själv medverkade eller hade välplacerade observatörsposter. Naturligtvis är det dessa partier i hans memoarer, som för en allmänintresserad läsare vilken som helst framstå som mest betydelsefulla. Mindre uppmärksammade ha helt naturligt hans skildringar från studietid, tingsutbildning och inre departementstjänst blivit. Även dessa delar äro emellertid av stort värde, och i Svensk Juristtidning är det naturligt att särskilt fästa uppmärksamheten på sådana avsnitt.
    Hellners skildring av studentåren ger åtskilliga roande bilder från den vid 1800-talets slut föga lysande juridiska fakulteten i Lund, mindre däremot från det allmänna studentlivet, som trots upprörda debatter och annan livaktighet ej tycks så mycket ha intresserat honom. Redan i detta avsnitt kan man märka författarens benägenhet att i den vanligtvis dämpade, »in ruhig fliessender Bewegung» fortskridande framställningen inspränga miljöomdömen av åtskillig skärpa. Efter att ha berättat om den berömda studentföreningen D. Y. G. — med Bengt Lidforss som en av centralfigurerna — säger förf., själv klart frisinnad, sålunda helt överraskande: »Kännetecknande för föreningen var, utom dess radikalism, att ingen ansågs hava begåvning om han ej levde som ett svin.»
    Från de högre studierna, bedrivna under Winroth och avslutade med disputation i civilrätt och med docentur, är det framför allt det i starka färger målade porträttet av den berömde läraren som intresserar. Han ger erkännande åt Winroths pedagogiska talang men har föga till övers för hans mänskliga egenskaper. W. framstår som lynnig och hänsynslös, icke obenägen att i mån av tillfälle privat utnyttja sin begåvade elevs stora kapacitet. Skildringen kompletterar utmärkt de bilder av Winroth, som på senare år lämnats av två goda iakttagare av helt annat kynne, Åke Holmbäck i en uppsats om Stockholmsfakultetens jubileum² och Sven Lidman i en del av hans kända självbiografiska serie, »Mandoms möda».³ Tingssittningstiden — i Östersund och Hälsingborg — bjöd på ekonomiska villkor och arbetsförhållanden i övrigt, som nu knappast skulle godkännas vare sig av hovrättens vakande öga eller av Sveriges juristförbund. Det saknades icke bisarra personupplevelser, som giva skildringen krydda; den originelle vice häradshövdingen Bergwall förekommer här liksom i Bengtssons minnen men bedöms mindre försonligt. Om sin häradshövding i Hälsingborg, Horney, ger Hellner ett omdöme, som kanske kan vara ett nyttigt memento för personalchefer i allmänhet: Han var som alla domare (eller de flesta åtminstone) van att låta sitt dåliga lynne bryta ut mot sina biträden. Åtskilligt av vad Hellner berättat om notariernas insatser och förehavanden bör kunna tjäna som motvikt mot försök att idealisera en epok, då häradshövdingarna voro vana att låta praktiskt taget alla notarier få hålla »stora ting». Förf. ägnar dock relativt litet utrymme åt denna period och till de kulturellt- sociala glimtar, som Bengtssons naivt konstlösa skildring från samtida tingsställen och kansliorter bjuder på, har den mera behärskade Hellnerska skildringskonsten föga motsvarighet; H. var också ute kortare tid och har väl dessutom måst begränsa sig för att få plats för viktigare ting från senare år.

 

² SvJT 1957 s. 455 ff.
³ S. 68 ff.

 

    Decenniet efter disputationen 1896 upptogs för Hellners del huvudsakligen av arbete i justitiedepartement och riksdagsutskott; det var nu han lade grunden till det anseende för stor praktisk duglighet som skulle föra honom vidare till de högsta poster. En del av skildringen från denna epok har förut varit publicerad i denna tidskrift.⁴ Tidigt märker man den förmåga av koncilians i bästa mening, som säkert var en starkt bidragande orsak till Hellners framgångar; han tycks ha haft lätt att komma överens med personer av olika typ och med olika inställning; han delar våning med Albert Ehrensvärd, den liberale bovrättsmannen och diplomaten, som blev Staaffs utrikesminister, han rider om morgnarna med Carl Hederstierna, första Lindmanregeringens viljekraftige konsult, och vandrar (något senare) i norrländsk skogsterräng med Frans Kempe i Mo & Domsjöbolaget (varvid de båda herrarna till mera ensidigt skogliga assistenters häpnad tävla i att recitera Heine!). Efter att 1905 ha varit sekreterare vid Karlstadförhandlingarna om svensk-norska unionens upplösning blev han på hösten samma år konsultativt statsråd i den första Staaffska regeringen. Denna blev som bekant kortvarig och efter dess avgång utnämndes Hellner vid nyss fyllda 40 år till justitieråd. Hans tid i HD blev ej heller lång; han synes ha funnit arbetet föga stimulerande och tycks — kanske både på grund av sin ungdom och sin liberala inställning — ej ha blivit så vänligt mottagen i den konservativa miljön. Till att han lämnade domstolen bidrog ett till Hellner framfört yttrande av en kollega av innehåll att man ej vore lämplig som justitieråd, om man hade så stora skulder som Hellner under studieåren dragit på sig (30 000 kr!). Alltnog tog han 1907 avsked från justitierådsämbetet och blev direktör i Svenska trävaruexportföreningen. Efter nära fem år i denna tjänst — som tidvis kunde förenas med både riksdagsmannaskap och andra uppdrag — blev han 1911 ledare av processkommissionen, med Karl Schlyter som sekreterare. Av hans notiser från detta arbete röra de kanske mest intressanta hans — mycket oförmånliga — intryck av franskt rättegångsväsen och av jury-institutionen. Hellner tillhörde de liberala försvarsvännerna och kom i denna egenskap och på grund av sitt allmänna anseende att spela en stor roll vid de konsultationer, som Gustav V under åren 1913—14 företog i syfte att bli av med andra ministären Staaff och få till stånd en mera försvarsvänlig mellanpartiregering; H. intog en försiktigt avrådande attityd men lät förmå sig att under etiketten »frisinnad försvarsvän» göra en ny kort visit i riksdagen vid försvarsvalet 1914. Under första världskriget fick han snart lägga processreformstudierna åt sidan för att tillsammans med vice häradshövding Marcus Wallenberg föra de långvariga handelsförhandlingarna med England (1916—1917).  Skildringen av dessa bestyr är påfallande bred och har väckt intresse ej minst genom den belysning den ger av Hj. Hammarskjölds även på det utrikespolitiska gebietet dominanta ledarskap och hans genom UD:s dåvarande rättsavdelningschef C. G. Westman utövade kontroll över Hellners och Wallenbergs sätt att föra förhandlingarna.⁵ Det torde till

 

⁴ »Några minnen från lagbyrån» SvJT 1938 s. 5 ff.
⁵ Ytterligare material angående dessa händelser torde inom kort bli tillgängligt genom att Westmans efterlevande publicera av denne förda anteckningar rörande förhandlingarna i fråga. Även från andra medverkande kan nytt material till epokens belysning vara att vänta. 

stor del ha varit Hellners under dessa förhandlingar vunna erfarenheter, som föranledde att han 1917 kallades till utrikesminister i Edéns ministär. Skildringen av excellenstiden upptager nära 200 sidor och utgör i viss mån höjdpunkten i arbetet; den ger en god belysning åt mycket av det väsentligaste i tidens politiska historia, försörjnings och handelsproblem, Ålandsfrågan, ställningstagandet till Finlands frihetskamp, etc.
    Det är anledning framhålla, att i de politiska avsnitten äro insprảngda notiser och reflexioner, vilka ge värdefulla bilder av den s_. a. s. inre tjänsten i svensk förvaltning, speciellt departementsarbetet. Från konsulttiden 1905—1906 förtjänar nämnas Hellners bistra kritik av föredragning och föredragande i bl. a. civil- och finansdepartementen; det har förmodats att det bl. a. var de dystra erfarenheter, som Hellner och andra konsulter erhöllo både av vederbörande ämbetsmäns prestationer och av målens trasslighet, som föranledde särskiljandet av de svårare besvärsmålen och inrättandet av regeringsrätten. Ännu hårdare äro Hellners omdömen om första världskrigets utrikesdepartement; hans ringa uppskattning av den dåtida personuppsättningen får relief genom att först alla vid denna tid i UD tjänstgörande diplomater namneligen uppräknas och sedan två av dem uttryckligen undantagas från den allmänna förkastelsedomen. Kanske har förf. här varit för sträng — i varje fall kan man av personregistret inhämta, att 2/3 av de namngivna tjänstemännen med den dåliga prognosen småningom blevo 1930- och 1940-talens beskickningschefer och generalkonsuler, ett par av dem högt uppskattade sådana.
    Som av det anförda framgår äro Hellners memoarer även ur andra synpunkter än den politisk-historiska en högst givande läsning. Ett stort antal av de ledande juristerna från tiden kring sekelskiftet och första världskriget passera revy, ofta i karakteristiska attityder; exempel utgöra Annerstedt, Ossian Berger och Hj. Hammarskjöld likaväl som Assar Åkerman, Bror Petrén och Schlyter. Karl Staaff beskrives främst som politiker och regeringschef på ett mycket nyanserat sätt, vilket rimligtvis bör giva skildringen stort värde för samtidshistorikerna. Personomdömena äro talrika och hållna i lugn och saklig ton men luta ej sällan över åt den kritiska sidan; effekten av belysande episoder och anekdoter blir någon gång mer nedgörande än förf. möjligen avsett. Även som motvikt mot en ibland påtalad tendens till artificiellt solbelysta vänporträtt är Hellners realism i personbedömningen välgörande och tacknämlig.
    Den utmärkta biografiska skiss varmed dr W. Odelberg inleder utgåvan utgör en nyttig orientering ej minst för en yngre generation avläsare, som måhända ej på förhand vet så mycket om författaren.

Kurt Holmgren