Sovjetunionens straffrättskipning
Hittills har det inte varit möjligt för en vanlig medborgare att skaffa sig ens elementära insikter i Sovjetunionens straffrättskipning. Sedan en straffrättslig reform genomförts genom att Högsta sovjet d. 25 dec. 1958 antagit en serie nya lagar, har den officiella texten till tre av dessa lagar jämte korta kommentarer utgivits på engelska. Dessa tre lagar innehåller principerna för strafflagstiftningen, för domstolsorganisationen och för straffprocessen. Vid en jämförelse med motsvarande svenska lagtext synes man kunna konstatera att det inte finns något särskilt uppseendeväckande i Sovjetunionens nu aktuella lagar. Om något är förvånande så är det kanske just denna frihet från sensationer. Givetvis föreligger vissa skillnader.
Min avsikt är att här till diskussion uppta endast sådana skiljaktigheter där den sovjetryska lagtexten kan föras in såsom argument i den svenska kriminalpolitiska diskussionen. Det är alltså fråga om de ståndpunkter och bestämmelser som kan te sig värdefulla ur svensk synpunkt.
Gentemot brottslingarna använder Sovjetunionens straffrättsexperter ett enkelt och ärligt språk. Man kallar ett brott för brott och ett straff för straff. Detta beror inte på att man blivit efter i utvecklingen. Tvärtom; man har haft en period av skyddsromantik men har sedan 1930 talet övergivit den konstlade terminologi som ännu blommar i vårt skyddslagsförslag. Man har förkastat termen sociala skyddsåtgärder därför att den anses inte vara korrekt.
På flera ställen i lagstiftningen görs uttalanden rörande straffets ändamål. På det hela taget synes man i Sovjetunionen ha en benägenhet att deklarera principer. Det sammanhänger kanske med att den här aktuella lagstiftningen just innehåller de principer som är gemensamma för alla delrepublikerna. Principuttalandena rörande straffets ändamål utmärker sig därav att flera olika berättigade krav får komma till uttryck. Uttalandena förefaller vara väl balanserade och man skjuter inte vården av brottslingen i förgrunden på ett ensidigt sätt. I själva verket har man återgått till den gamla enkla regeln att straffets huvudsyfte är att utgöra en bestraffning. Lagstiftningens uppgift anges vara att förebygga och utrota brottsligheten. Ett straff ådömes inte bara såsom bestraffning för det begångna brottet utan har också till syfte att förbättra och uppfostra den dömde i en anda av ärlig inställning till arbete,
strikt iakttagande av lag och respekt för reglerna för socialistisk samlevnad. Straffets ändamål är vidare att förebygga fortsatt brottslighet både från de dömdas sida och från andra personer. Avsikten är däremot inte att straffet skall medföra kroppsligt lidande eller förödmjuka den brottslige såsom människa. Vid en jämförelse mellan de nya och de tidigare gällande principerna framgår det att man nu avsiktligen anger att bestraffning är straffets huvudsyfte.
Hos oss har vi av ålder berett medborgarna ett direkt inflytande på straffrättskipningen. Nämndens medverkan i brottmål kan uppfattas såsom en form av självstyrelse. I Sovjetunionen är detta system mera konsekvent utformat. Alla domare utses genom val, men vissa av dem har en särskild ställning såsom representanter för medborgarna. Medborgarrepresentanter finns i alla domstolar. Deras inflytande i underrätterna kan alltså inte — såsom i Sverige — elimineras genom att målet förs vidare till högre rätt. Medborgarrepresentanterna är likställda med de övriga domarna. De har individuell rösträtt. De skall avge sin röst först för att inte bli utsatta för påtryckning från ordförandens sida. Det framgår inte klart om en medborgarrepresentant kan avge skiljaktig mening. En domare kan göra det.
I Sovjetunionen har man en form av folklig medverkan i straffrättskipningen som förefaller oss främmande. Representanter för folket uppträder inte bara inom domstolen utan även inför domstolen. Representanter för det arbetande folkets allmänna sammanslutningar kan uppträda på den allmänne åklagarens sida men också på den tilltalades sida såsom sidoordnad med försvararen. En sådan medborgarrepresentant på åklagarsidan kan företräda befolkningen i distriktet eller målsägandens arbetskamrater. En sådan representant på försvarets sida kan företräda den tilltalades arbets- eller studiekamrater och kan göra gällande att åtalet är obefogat eller att det yrkade straffet är för högt. Dessa representanter syns vara utsedda av de fackliga sammanslutningarna, kommunistiska ungdomsförbundet eller andra sådana organisationer. Det uppges att domstolarna fäster avseende vid vad de anför.
Sovjetunionens lagstiftning känner ytterligare former för folklig medverkan i straffrättskipningen. Vid avgörandet av frågan, huruvida villkorlig dom skall meddelas, kan domstolen taga hänsyn till framställningar från allmänna sammanslutningar eller fackliga organisationer av arbetare, kontorsanställda eller lantbrukare. Dessa sammanslutningar kan också göras ansvariga för den villkorligt dömdes förbättring och fortsatta uppfostran. Då domstolen avgör frågor rörande straffverkställigheten har den stöd av särskilda övervakningsnämnder, bestående av representanter för allmänheten. Dessa nämnder kan bland annat taga initiativ till villkorlig frigivning. Det förefaller som om det skulle vara värt att i Sverige pröva, huruvida man kan effektivisera den villkorliga domen i vissa fall genom samarbete med fackföreningarna. Den villkorligt dömdes arbetskamrater skulle åtaga sig uppgiften att stödja och kontrollera den villkorligt dömde. Det förutsätter att fackföreningen frivilligt går in för en sådan uppgift samt i det särskilda fallet rekommenderat villkorlig dom. Man skulle också genom sådana åtgärder vinna att kännedom om ungdomsbrottsligheten och de svåra samhällsproblem den skapar, blev spridd bland befolkningsgrupper
som har ett avsevärt inflytande på utformningen av vår kriminalpolitik.
Det förefaller som om åklagarmyndigheterna i Sovjetunionen inte har tillagts någon rätt att efterge åtal. Domstolen kan emellertid förklara att en gärning, som formellt utgör ett brott, inte skall bedömas såsom sådant därför att gärningen är så bagatellartad att den inte utgör någon fara för samhället. Domstolen kan också vid straffmätningen gå under det i lagen angivna straffminimum eller helt frikänna den brottslige från straffrättsligt ansvar i vissa fall. Sådant frikännande kan ske om den brottsliga gärningen vid tiden för rättegången på grund av ändrade omständigheter har förlorat sin samhällsfarliga karaktär eller brottslingen har upphört att utgöra en fara för samhället. Frikännande kan också äga rum då vid tiden för rättegången brottslingen genom sitt efterföljande oklanderliga uppträdande och sin ärliga inställning till arbetet inte längre kan betraktas såsom en fara för samhället. I skyddslagsförslaget (10 kap. 7 §) har vi bestämmelser av liknande innebörd. Det finns åtskilliga skäl som talar för att den i Sverige praktiserade metoden med åtalseftergift är underlägsen ett domstolsförfarande vilket slutar med sakerförklaring samt frikännande från straff. I princip bör det ankomma på en domstol att pröva huruvida andra åtgärder, som blivit vidtagna för den brottsliges tillrättaförande, är sådana att det är onödigt eller olämpligt att utdöma straff. En domstolsprövning, verkställd av ett kollegium av domare, måste anses överlägsen ett avgörande som träffas av en ensam åklagare. Det är lättare att uppnå en konsekvent och enhetlig rättspraxis vid domstolarna än hos åklagarmyndigheterna. Det praktiska förfarandet vid meddelandet av åtalseftergift synes tendera att bli en ren kontorsrutin; den brottslige får ofta inte någon uppfattning att samhället likväl fordrar att han upphör med sin brottsliga verksamhet. En personlig inställelse inför domstolen och ett av domstolen i den brottsliges närvaro meddelat beslut om sakerförklaring skulle kunna något bidraga till att uppehålla respekten för lag och rätt. En väsentlig begränsning av åtalseftergifterna och en motsvarande ökning av domstolarnas befogenheter skulle med all sannolikhet utgöra en broms på den tilltagande brottsligheten.
Det är svårt att med ledning enbart av lagtexten få en säker uppfattning om förhållandet mellan åklagaren och domstolen i Sovjetunionen. Å ena sidan synes åklagaren utöva en viss kontroll över motiveringen för och lagligheten av domstolens domar och beslut. Det kan kanske förklaras av att åklagaren har bättre juridisk utbildning än domaren. Å andra sidan har domstolen stort inflytande på frågan om åtal skall väckas. Sådana frågor skall tagas upp på en administrativ session, i vilken åklagaren deltager. Om domstolen beslutar att skälen till åtal inte räcker till, nedlägger den rättegången. Vid en administrativ session kan domstolen också besluta att skicka målet tillbaka till de undersökande myndigheterna för fortsatt utredning. Därest domstolen beslutar att den misstänkte skall ställas inför rätta, kan domstolen utesluta vissa punkter ur åtalet eller åberopa ett lagrum som upptar mildare straff. Domstolen äger inte rätt att göra sådana ändringar i åtalet att den tilltalades ställning förvärras eller hans rätt att försvara sig lider intrång. I andra fall skall målet visas åter för ny förundersökning. Hos oss i Sverige har vi — kanske helt vid sidan av vad lagstifta
ren tänkt sig — fått en särskild process inför åklagarmyndigheterna rörande frågan huruvida åtal skall väckas eller inte. Denna process kan föras genom tre instanser: distriktsåklagaren, statsåklagaren och riksåklagaren. Hela denna process rörande åtals väckande samt dess omfattning och utformning är rätt betänklig. Alla rättegångsbalkens garantier för rättssäkerhet är satta ur spel. Riktigheten av lämnade uppgifter blir inte kontrollerad, påtryckningar som har gjorts vid telefonsamtal eller personliga uppvaktningar efterlämnar inga spår i akten o. s. v. Eftersom ett obefogat åtal kan vara en allvarlig sak för den misstänkte, kan det i ömtåliga situationer vara särskilt angeläget att en omsorgsfull prövning göres huruvida tillräcklig grund för ett åtal föreligger. Metoden att ställa åklagaren under domstolens kontroll är inte tillfredsställande. Det är emellertid inte heller den ordning som vi har i Sverige.
För att domstolen skall kunna granska grundvalen för ett åtalsbeslut synes det vara nödvändigt att de upprättade förhörsprotokollen tillerkännes bevisvärde. Så är också fallet i Sovjetunionen. I Sverige har, främst från advokathåll, riktats kritik mot polisförhörsprotokollen och deras överlämnande i förväg till domstolen. Enligt min mening bör dessa protokoll tillerkännas större bevisvärde än vad fallet är hos oss. Den hördes första spontana uppgifter är i regel de värdefullaste. Den hörde har då den bästa minnesbilden av vad han upplevt. Han har ännu inte hunnit att komplettera luckorna i sin minnesbild med material som han fått genom förhörsledaren, andra vittnen eller nitiska pressmän. Han har ofta inte en sådan överblick över bevisläget, att han ur rent taktiska synpunkter kan lägga sina uttalanden till rätta. Det är rätt orimligt att uppgifter som den tilltalade lämnat vid tredje eller fjärde förhörsomgången tillerkännes avgörande betydelse, därför att de framkommit vid förhör inför en högre rätt.
I detta sammanhang kan det vara anledning att uppmärksamma ett annat förhållande. Sovjetunionens överrätter är s. k. kassationsdomstolar. Överrätterna har inte tillagts rätten att ompröva målet i verklig mening. Vissa ändringar i domen kan en överdomstol göra. I övrigt är den hänvisad till att återförvisa målet. Denna principiella ståndpunkt är baserad på den kloka tanken att en appellationsdomstol aldrig har samma möjlighet som en förstainstansdomstol att samla och pröva bevisning. Denna tanke borde nog beaktas mera i Sverige än vad som för närvarande sker; våra överrätter är inte särskilt väl ägnade att upptaga och granska bevisning.
I Sverige är vi vana vid att domstolen har mycket litet att göra med verkställigheten av det straff som domstolen utdömt. Detta ger kanske en förklaring till att man kunnat tala om judiciell utpressning då en domstol försökt att orientera sig om vilken åtgärd som kunde bli vidtagen, därest domstolen fattade beslut om socialvård i stället för kriminalvård. I Sovjetunionen torde man ha en rakt motsatt huvudprincip. Fängelsestraff kan avtjänas antingen i arbetskoloni eller i fängelse. Domstolen kan bestämma att straffet helt eller delvis skall avtjänas i fängelse. Det kan ske om det begånga brottet är särskilt allvarligt eller om det gäller en särskilt farlig vaneförbrytare. Personer som har avtjänat minst hälften av ett fängelsestraff kan genom beslut av domstolen
få detta straff mildrat till kvarhållande i läger. Den som uppsåtligen bryter mot ordningen i ett arbetsläger kan domstolen döma till fängelse i högst tre år såsom ersättning för kvarhållande i koloni. Domstolen meddelar också beslut om villkorlig frigivning eller om ett straffs utbytande mot ett lindrigare straff. Villkor för villkorlig frigivning är att hälften av straffet är verkställt; för ungdomsbrottslingar en tredjedel av straffet samt för brottslingar som begått särskilt allvarliga brott, i synnerhet brott mot staten, två tredjedelar av straffet. Domstolens beslut skall fattas efter en offentlig domstolsförhandling och på framställning av den myndighet som har hand om straffverkställigheten. Den dömde skall ha visat att han bättrat sig genom exemplariskt uppförande och ärlig inställning till arbete. De i Sverige genomförda reformerna på verkställighetsstadiet har medfört att behovet av rättssäkerhetsgarantier är snart sagt lika stort på detta stadium som i fråga om själva rättegången. Det är väl tveksamt om förfarandet inför våra verkställighetsmyndigheter kan ur rättssäkerhetens synpunkt jämställas med ett förfarande inför domstol. Det synes också vara till förfång för rättskipningen i Sverige att domarna fullständigt är avskurna från kontakten med straffens verkställande. I regel vet domstolen mycket litet om vad som händer med den dömde. Ett närmare samarbete mellan dömande och verkställande myndigheter skulle nog vara till fördel för båda. Återfallsfrekvensen tyder på att det ofta görs felbedömningar vid beviljandet av villkorlig frigivning.
I fråga om verkställandet av ett frihetsstraff har man i Sovjetunionen en allmän regel att straffet skall verkställas i en arbetskoloni på den ort där han dömdes. Tanken bakom denna regel är att den dömdes snabba återvändande till hederlig verksamhet skall underlättas genom att hans familj och organisationer på hans arbetsplats utövar ett gynnsamt inflytande på honom. Detta låter sig säga. Det lägger emellertid hinder i vägen för en differentiering på olika anstalter efter klientelets beskaffenhet. Vid all straffverkställighet bör man nog utgå från att den dömde i regel återvänder till sin hemort. Det är därför rätt meningslöst att utbilda honom för ett yrke, som han knappast kan ägna sig åt på hemorten. Fängelse i stället för böter är inte tillåtet. Detta torde väl innebära att förvandlingsstraff för böter inte förekommer.
Sovjetunionens lagstiftning upptar sju särskilda huvudstraff, alla kallade straff och inte skyddsåtgärder eller brottspåföljder. Ett straff som är av speciellt intresse är förbättringsarbete utan frihetsberövande. Det kan sägas ligga emellan villkorlig dom samt ovillkorligt frihetsstraff. Längsta tiden för detta straff är ett år. Straffet verkställes antingen på den dömdes vanliga arbetsplats eller på någon annan plats i närheten av hans bostad. Straffet består däri att — förutom att den dömde hålles till arbete — en viss kvotdel av lönen, dock högst 20 procent, avdrages och inlevereras till staten. En liknande strafform borde kunna anordnas även i Sverige. Den villkorliga domen har erhållit en så generös tillämpning att den förlorat i betydelse såsom strafförebyggande åtgärd. Den framstår mer och mer inte som ett straff utan som en klarsignal för fortsatt brottslighet. Detta gäller inte bara för den dömde utan även för andra brottslingar i aktiv verksamhet eller under utveckling. Genom att den brottslige hölls till arbete under kontroll och
fick vidkännas ett måttligt avdrag på lönen, skulle man också i någon mån kunna tillgodose målsäganden, som nu nästan helt lämnas i sticket av lagstiftaren.
Den allmänna straffmyndighetsåldern i Sovjetunionen är 16 år, alltså ett år högre än i Sverige. Ungdomar i åldern 14—16 år kan emellertid hållas straffrättsligt ansvariga för vissa grova brott såsom mord, våldtäkt, stöld, vandalism och andra brott. En sådan ordning synes vara godtagbar även för våra förhållanden. En viss avtrappning av ansvaret kan vara fördelaktig; man får på så sätt en mjukare övergång från barn- till ungdomsstadiet. När barn är misstänkta för grova brott är det önskvärt att det på ett betryggande sätt blir utrett vad som verkligen har hänt.
Liksom i Sverige har man i Sovjetunionen regler om straffrihet för gärningar som förövats till nödvärn eller i nöd och som skulle ha inneburit brott om inte någon av dessa speciella situationer förelegat. En intressant utvidgning av straffriheten ligger däri, att den omfattar även gärning som gjorts till skydd för statens eller samhällets intressen. Det föreligger otvivelaktigt ett behov av att tillerkänna staten nödvärnsrätt, särskilt under krig, ockupation eller utomordentliga förhållanden i övrigt. En sådan nödvärnsrätt kan väl också sägas ha blivit tagen i anspråk i Skandinavien under tiden för andra världskriget, exempelvis såsom motåtgärd mot person som under samarbete med ockupationsmakten och under dess skydd förövat grova brott mot sitt eget land. Det kunde vara av värde om denna nödvärnsrätt reglerades i lag.
Ytterligare ett par detaljer från straffprocessen förtjänar att uppmärksammas. Det finns i Sovjetunionens lagstiftning en uttrycklig lagregel att den tilltalade har rätt till sista ordet i processen. Detsamma bör iakttagas av våra domstolar. Domen skall alltid avkunnas offentligt; även då handläggningen skett inom stängda dörrar. Genom en sådan regel kan man förebygga att en medborgare spårlöst försvinner till straffanstalt. I Sverige har vi tyvärr inte någon sådan regel. Tvärtom är det uttryckligen medgivet (RB 5 kap. 5 §) att dom avkunnas inom stängda dörrar.
En person som blivit frikänd har tillagts rätt att överklaga domen såvitt angår motiveringen jämlikt en direkt bestämmelse därom i Sovjetunionens lag. En annan lagbestämmelse anger att process kan tagas upp mot en avliden person, om rättegång är nödvändig för hans rehabilitering. Bakom denna bestämmelse kan man skymta grova misstag i det förgångna. I de till lagtexten fogade kommentarerna anges att av alla mål som kommer inför Sovjetunionens domstolar utgör brottmålen 20 procent och tvistemålen 80 procent. Vidare uppges att rättsstatistiken visar en stadig minskning av brottsligheten i Sovjetunionen. Inom hela unionen har brottsligheten sjunkit till hälften sedan 1924, uppges det. Inom den ryska delrepubliken anges minskningen av brottsligheten till 57 procent under tiden från år 1946 till år 1956.
Carl Svennegård