KÄLLENIUS, STEN. Entreprenadjuridik. Kommentar till Svenska Teknologföreningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken. Sthm 1960. Norstedts. 382 s. Kr. 55,00.

    STEX KÄLLENIUS, verkställande direktör i Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, fortsätter, med värdefull hjälp av sin hustru juris kandidaten Carin Källenius, sitt arbete på entreprenadjuridikens område. 1957 utgav de gemensamt sin rättsfallssamling på hithörande område, ett arbete, som fyllde ett påtagligt behov. Härefter tog Sten Källenius itu med en kommentar till Svenska Teknologföreningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken (formulär nr 10). Denna kommentar har under 1960 utgivits från trycket. De allmänna bestämmelserna utkom 1954 efter ett långvarigt och mödosamt arbete. Den samlande och drivande kraften i detta saneringsarbete var Källenius. Han har därför särskilda förutsättningar att kommentera bestämmelserna, och de förhoppningar, som man med rätta ställer på kommentaren, infrias också till fullo. Arbetet har blivit en värdefull juridisk handbok och praktisk vägledning för alla som direkt eller indirekt syssla på detta betydelsefulla och av lagstiftningen vanlottade område. Det årliga produktionsvärdet uppgår här till ca 11 miljarder kronor. Verksamhetsområdet är härigenom ett av de allra betydelsefullaste inom svenskt näringsliv. De allmänna bestämmelserna och den omfattande kommentaren till dessa ersätta på ett förtjänstfullt sätt bristen på direkt vägledande lagstiftning på detta särpräglade verksamhetsfält. Bestämmelserna, och följaktligen också kommentaren, återgiva väl ej i alla enskildheter vad som, i brist på lagstiftning kan, med hänsyn till de icke alltför talrika och understundom knapphändiga rättsfallen, anses vara svensk rätt av i dag. En ledtråd för arbetet har synbarligen varit att nå fram till en rimlig och rättvis avvägning av de ofta motstridiga intressena hos byggherren och entreprenören. En granskning av arbetet ger till resultat att man, särskilt i beaktande av de stora svårigheter som här mött, lyckats över förväntan. Bestämmelserna och kommentaren skilja sig här på ett förtjänstfullt sätt från innehållet i den rika flora av försäljnings- och leveransbestämmelser som förekomma på ett flertal andra områden. Det sagda förringas icke av det förhållandet att bestämmelserna till följd av främst den snabba utveckling som, icke minst i tekniskt avseende, skett på området, i vissa avseenden nu är i behov av en översyn. Jag vet också att en sådan redan är i gång med direktör Källenius som initiativtagare. Härigenom kommer säkerligen ett ytterligare betydelsefullt steg att tagas för att följa upp och aktivisera det inledda saneringsarbetet. Att man vid denna översyn kommer att tillgodogöra sig den erfarenhet, icke minst i skiljetvister, som under de gångna åren gjorts och samlats hos Svenska byggnadsentreprenörföreningen, är mot bakgrunden av det redan utförda arbetet självfallet.
    Att i en kort anmälan av arbetet omnämna ens de mera betydelsefulla talrika frågorna, som behandlats i arbetet, låter sig icke göra. I ett, och ett synnerligen betydelsefullt, avsnitt har författaren låtit fram- 

 

ställningen vidgas till en redogörelse för den svenska rättens innehåll, nämligen beträffande skadestånd. Vad här bl. a. anföres om det s. k. strikta skadeståndsansvaret är av påtagligt intresse icke minst ur juridisk synpunkt. Framställningen torde visa att utvecklingen främst inom byggnads- och anläggningsverksamhet har medfört en påtaglig utvidgning av det strikta skadeståndsansvaret. Att denna utvidgningstendens kommer att fortsätta är anm. övertygad om. Icke minst med hänsyn härtill vill jag ifrågasätta riktigheten av det å s. 100 i kommentaren gjorda uttalandet att »vid arbeten av osedvanligt ingripande beskaffenhet, som medfört särskild risk för skada, och vid arbeten, som eljest ansetts vara av farlig karaktär, ansvarar byggherren för skadan, även om den ej vållats av bristande omsorg vid arbetets utförande (strikt ansvar); här är byggherren ensam ansvarig, såvitt ej samtidigt vållande föreligger från entreprenörens sida». Har ej utvecklingen efter de allmänna bestämmelsernas tillkomst lett därhän att ett strikt ansvar bör utkrävas även av entreprenören? Förefaller det icke för rättskänslan naturligt att den, som utför det arbete, som utlöser skadan, även bör svara för den skadeersättning, som enligt svensk rätt nu bör tillkomma den som drabbats av skadan? Domstolarna synes, såsom förf. också framhållit, icke stå helt främmande för denna uppfattning. Jag delar här den, som det synes mig, välmotiverade ståndpunkt som prof. SEVE LJUNGMAN givit uttryck åt om entreprenörens ansvar.¹ Spörsmålet saknar icke praktisk betydelse.
    Det föreliggande arbetet har i ej obetydlig grad minskat det tidigare kända behovet av vägledande lagstiftning på området. Nya steg, som verka i samma riktning, kunna förväntas av makarna Källenius. Verksamheten har genom deras åtgörande vunnit i välbehövlig stadga och tvisternas antal ha säkerligen redan minskat och kommer genom det nu anmälda arbetets spridning, att ytterligare minska till gagn och nytta främst för en sund entreprenörsverksamhet.

Edgar Rosander