LEIF MUTÉN. Inkomst eller kapitalvinst. Sthm 1959. Norstedts. 316 s. Kr. 39,00. 

    Det är nu snart två år sedan vår skattelitteratur berikades med det arbete rubriken anger. »Berikades» är intet överord, ty avhandlingen är utmärkt. Det var MUTÉNS doktorsavhandling och med denna som enda större specimen har han nu, efter kompetensförklaring hos samtliga instanser, utnämnts till innehavare av den nyinrättade professuren i finansrätt med finansvetenskap i Uppsala. Naturligtvis kan mot denna doktorsavhandling som mot praktiskt taget alla sådana riktas en del anmärkningar, och sådana ha heller inte uteblivit under åtskilliga granskares skärseld. Men man skall ej kunna finna många verkliga fel i den, fastän svåra frågor där behandlas och en mängd prejudikat tolkas.
    Anmälaren är för sin del inte förtjust i rubriken, ty den lovar nog mer än boken ger. Avhandlingen innehåller först ett välupplagt avsnitt med en översikt av några viktigare s. k. teoretiska inkomstbegrepp varmed man arbetat mycket i den skatterättsliga litteraturen och av vilka rimligen borde kunna härledas gränslinjer mellan inkomst och kapitalvinst. Olyckan är dock, att det inte finns någon skattelagstiftning, som kan sägas ha i huvudsak upptagit något av dessa inkomstbegrepp, alltså ej heller den svenska. Det har också Mutén konstaterat. Han har därför mest följt andra vägar och sökt belysa sitt ämne med specialundersökningar på tre områden: obligationsaffärer, jordstyckningsrörelse och annan yrkesmässig fastighetsförsäljning. En sådan undersökning kan desto mindre ge full täckning åt rubriken som frågeställningarna i dessa avseenden blir ganska speciella. Ur en annan synpunkt, den publicistiska, har rubriken ett annat fel, att nämligen den läsare, som måhända är intresserad av de praktiska frågorna just på de berörda områdena, knappast kan ana att han har mycket att hämta i en bok med den kanske något skrämmande titeln inkomst och kapitalvinst. I en anmälan för vanliga jurister är det därför angeläget att i första hand tala om vad som faktiskt finns att hämta. Vad angår gällande rätt är det i själva verket icke mycket på de behandlade områdena, som lämnats oredovisat. För den praktiska juristen är kanske kapitlen om fastighetsförsäljning mest givande. Den som i sin verksamhet möter något av de många gränsfall som rättspraxis haft att bedöma på detta svårbemästrade gebit skall här finna det mesta av vad som är att söka.
    Arbetets vetenskapliga tyngdpunkt gäller obligationsaffärerna. Obligationernas värden följer räntekonjunkturerna. När en obligation inlöses är den alltid värd pari eller det inlösningsbelopp som eljest utfästs vid dess utfärdande. Över- och underkurser under obligationernas löptid beror i första hand på att den som köper en obligation löpande med lägre ränta än dagsräntan vill förskaffa sig kompensation för sin ränteförlust under tiden tills kapitalbeloppet utfaller, medan den som köper en obligation löpande med högre ränta än dagsräntan nöjer sig med dagsräntan och därför betalar mer än pari. Den faktiska s. k. effektiva förräntningen blir alltså en annan än den som hänför sig blott till vad som civilrättsligt utgör ränta. Emellertid bestäms kurserna inte

 

bara av de med hänsyn till dagsräntan matematiskt uträknade värdena utan också av en speciell efterfrågan från olika kapitalplacerare av särskilda typer obligationer i olika lägen. I sådana sammanhang uppstår vinster och förluster som även reellt sett ej är direkt betingade av allmänt gällande räntesatser, utan mer ter sig som »verkliga» kapitalvinster och kapitalförluster. Djupare sett är det även här fråga om förräntning. Därvid kan ofta till besvarande framkomma frågan om i beskattningsavseende inkomst eller kapitalvinst — vilken beskattas blott som realisationsvinst — skall anses föreligga.
    Det ligger nära till hands att vid beskattningen, som ju avser att åstadkomma likformiga ingrepp i de enskildas ekonomi, i större eller mindre utsträckning taga hänsyn till den ekonomiska förräntningen i stället för den privaträttsliga räntan. När skattelagstiftningen använt ordet ränta har den givetvis följt den privaträttsliga terminologien, den enda bestämning av begreppet ränta som funnits att tillgå. Men verkligheten har tvingat till att i skattepraxis åtminstone i någon mån göra avsteg från denna bestämning därför att den skulle ha lett till materiella orimligheter. Vad som i sådant avseende är gällande rätt och vad som eventuellt bör ordnas i ny lagstiftning är det som i synnerhet utgör föremål för Muténs undersökningar. Det ligger inom ramen för obligationsutfärdarnas formella möjligheter att redan från början släppa ut obligationer till över- eller underkurs och eventuellt utfästa inlösen till högre eller lägre kurs än det belopp varå obligation lyder. Detta innebär att han i viss mån kan inordna i och för sig likvärdiga ekonomiska realiteter under olika civilrättsliga former med olika konsekvenser vid beskattningen. Den skiljaktighet i det reella skatteläget som kan följa av att olika formella metoder sålunda tilllämpas är givetvis av ondo, och det gäller att finna regler som åtminstone kan förekomma missbruk. Dessa frågor har Mutén nu ägnat en ingående skarpsinnig behandling. Hans uppfattning om gällande rätt finner anmälaren kanske icke i alla stycken ovedersäglig, men Mutén har redovisat olika uppfattningar och anfört goda skäl för sin ståndpunkt.
    Även de lege ferenda har Mutén åtskilligt att bjuda på och han har framlagt alternativa förslag. Försiktigtvis har han inte direkt rekommenderat den ena eller andra av sina anrättningar, men menyn finns där. Han har nedlagt ett betydande arbete på att söka recept i främmande länders lagstiftning. Genom att återge vad denna innehåller har han också gjort en värdefull insats. Detta gäller f. ö. redogörelserna för främmande staters lagstiftning i alla avsnitten.
    Icke minst Muténs utläggningar om främmande rätt har gett anmälaren anledning ånyo konstatera sanningshalten i den kända satsen att gamla skatter är goda skatter. Häri brukar man väl vanligen inlägga att det ekonomiska livet i allmänhet och den enskildes skötsel av sin ekonomi i synnerhet i varje land inrättat sig efter rådande förhållanden. Men här liksom på många andra rättsområden är det säkerligen lagstiftningens faktiska sanktioner som i stort sett bestämmer rättsuppfattningen. Muténs redogörelse för lagstiftningen i främmande länder visar att denna kommit att utformas efter mycket olika grunder. Det kan knappast betvivlas att man i de flesta länder betraktar sitt 

 

eget system som i stort sett naturligt och rättvist. Även om man kritiserar ett och annat — ty det gör man alltid när det gäller skatter — reflekterar man inte på annat än att det mesta är som det bör vara. Man eftersträvar »rättvisa» i beskattningen. Om en beskattning »är» rättvis har man inte anledning att ändra den, såvida den inte är alldeles otillräcklig eller föranleder ekonomiska eller liknande olägenheter. Rättvist är emellertid vad människor enligt sin rättsuppfattning anser vara rättvist oavsett inkonsekvenser och brister, som kan påvisas av de lärde. Det gäller en rent subjektiv bedömning. Det nu sagda har anknytning till Muténs avhandling, ty han påvisar otvivelaktigt åtskilliga inkonsekvenser och brister i gällande rätt, men det är av nu antydda skäl ändå inte säkert att tillräcklig anledning föreligger till ändring. Det kan bero på sådana omständigheter som om missbruk av gällande regler är att befara eller en snedvridning av vad som får antagas vara sunda affärsmetoder riskeras. Detta är väl icke alldeles uteslutet även om nu för tiden de låneförmedlande bankerna torde tillse att utvecklingen ej ledes på avvägar. Men oavsett detta är det önskvärt att det objektiva läget av vetenskapen påvisas. Anmälarens randanmärkning utmynnar alltså icke i någon kritik av Muténs bok utan endast i en undran om vilka slutsatser som i lagstiftningsväg bör dragas av den framlagda utredningen.
    Ännu ett påpekande av allmän natur må göras. Det är en vanlig strävan inom skatteteorin att åstadkomma konsekventa inkomstbegrepp utan luckor och utan s. k. dubbelbeskattning. Häri ligger bl. a. ett krav på kongruens i behandlingen av de olika kontrahenterna i ett skatteförhållande. Vad som är positivt hos den ene bör ha sin negativa motsvarighet hos den andre. En sådan strävan är av stort värde som arbetsmetod men får ej drivas för långt. Rörelseidkare och andra behandlas t. ex. olika. Man vill ha det så. Ur rättvisesynpunkt räcker det att envar av kontrahenterna blir beskattad på ett för hans vidkommande rimligt sätt. Det får heller icke glömmas att skatten är en produkt av beskattningsunderlaget och skattesatsen. Olika skattesatser gäller för olika slag av rättssubjekt och för olika människor, och man vill helt enkelt inte ha en genomgående lika hög, d. v. s. formellt jämn skatt. Utan att underskatta t. ex. kongruensens betydelse vid utformningen av skattereglerna kan man fråga sig om det för en tillfredsställande avvägning av skatten mellan parterna är så oerhört viktigt att just den ena av de grundläggande faktorerna, beskattningsunderlaget, är alldeles konsekvent utformad. Ett jämnt beskattningsunderlag behöver inte betyda en jämn skatt, och å andra sidan kan vid ett ojämnt beskattningsunderlag beskattningen bli jämnare genom kompensation av en motsatt ojämnhet i skattesatsen. Tankegången kan fullföljas i olika riktningar. Hade Mutén varit mera inställd på den, tror jag att detta här och där skulle ha påverkat hans uttalanden.
    Boken bör icke tillgripas som nöjesläsning på lediga stunder. Därtill är den för tung. Men annars fyller den stora anspråk.

Carl W. Kuylenstierna