KARL OLIVECRONA. Rätt och dom. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XXIV. Sthm 1960. Norstedts. 410 s. Kr. 25,00, inb. 31,00.

    Förhållandet mellan rätt och dom är ett problem som länge intresserat prof. OLIVECRONA. I flera arbeten har han skärskådat detsamma från olika utgångspunkter. Den nu föreliggande boken kan betraktas som en sammanfattning av hans forskningsresultat på detta område. I inledningen framhåller förf. att han »i stort sett icke funnit några anledningar att modifiera tidigare uttalade åsikter». Det må vara riktigt, men samtidigt må understrykas att boken innehåller en hel del nytt material liksom vissa av de där behandlade problemen icke alls eller endast flyktigt berörts i förf:s tidigare arbeten.
    Huvuddelen av framställningen hänför sig till den allmänna rättsläran och processrättens allmänna del. Förf. kritiserar här en åskådning, som han betecknar som den »klassiska» och vilken — högst schematiskt — skulle kunna sammanfattas på följande sätt. Genom t. ex. en försträckning uppkommer det en fordran. Fordringen är sålunda inte detsamma som försträckningen. Men den är ej heller identisk med att gäldenären skall betala vad han är skyldig utan fordringen utgör grunden härför. Fordringen skulle sålunda vara någonting som s. a. s. ligger mellan försträckningen och dennas rättsliga betydelse.¹ Och i en rättegång rörande betalning på grund av försträckningen vore det frågan om fordringens existens som utgör processens föremål. Bifalles borgenärens talan, borde domslutet sålunda fattas som ett påstående om att den ifrågavarande fordringen existerar. Och på motsvarande sätt förhölle det sig, då käromålet ogillas (s. 18 ff).
    En konsekvens av detta åskådningssätt är att det råder en radikal skillnad mellan civilrätt och civilprocessrätt. I den senare återfinner man handlingsregler för rätten, normer om hur denna skall förfara i olika situationer under processens förlopp. De civilrättsliga reglerna skulle ha en helt annan karaktär, ehuru det är dessa som läggs till grund för domen i målet. Sådana regler handla om hur rättigheter och skyldigheter uppkomma, förändras och upphöra. Med hjälp av desamma — samt bevisningen i målet — kan rätten konstatera om den påstådda rättigheten existerar eller icke. Domslutet skulle utgöra konklusionen i en teoretisk slutledning, där den tillämpliga civilrättsliga regeln utgör en av premisserna.

 

¹ Med ett sakförhållandes »rättsliga betydelse» eller »rättsföljd» avser jag vad som uttrycks i eftersatsen i den rättsregel, där sakförhållandet utgör rättsfaktum. Förf. använder dessa uttryck i en annan betydelse. Den juridiska betydelsen av ett brott skulle icke vara att gärningsmannen skall dömas till straff utan att rätten dömer honom härtill (s. 153). I förevarande sammanhang tror jag emellertid inte denna meningsmotsättning spelar någon roll. 

    Olivecrona har redan i tidigare arbeten kritiserat denna uppfattning om domens innebörd och det utrymme som står mig till buds för denna recension tillåter inte att jag i detalj refererar hur kritiken utförs i det föreliggande arbetet. Däremot skall jag redogöra för hans uppfattning av civilrättens natur, ty dels tycks mig denna vara av särskilt intresse dels utvecklas densamma på ett något annat sätt än i de tidigare arbetena. Hur förf. ser på denna fråga framgår av följande uttalande:
    »Civilrätten framträder i tre gestalter: den melafysiska eller ideella, den judiciella och den medborgerliga civilrätten. Därmed förstås att man i det stora komplex av regler, som går under namn av civilräten, kan urskilja tre olika slags regler: regler om rättigheter och skyldigheter, regler för domstolarnas avgöranden i sak samt handlingsregler för  enskilda» (s.150). 

    Men hur anser Olivecrona då civilrättens tre gestalter förhålla sig till varandra? Ja, låt oss ta följande tre regler: »Om det föreligger en försträckning, så har en fordran uppkommit» (1). »Om det föreligger en försträckning, så skall gäldenären betala på förfallodagen» (2). »Om borgenären styrkt att det föreligger en försträckning och att förfallodagen inträtt, så skall rätten förplikta gäldenären att betala skulden» (3). Förf. behandlar ingående regler av typerna (1) och (3). De förra anser han sakna mening, en uppfattning vartill vi få tillfälle att återkomma i det följande. De senare äro tydligen nödvändiga för att rätten skall kunna meddela dom. Däremot berörs knappast alls regler av typen (2). Vid första päseende blir man överraskad härav. Åtminstone för den olärde ter det sig väl mest naturligt att tänka sig civilrätten som handlingsregler för medborgarna i dessas handel och vandel.
    Såvitt jag kunnat finna uttalar sig förf. om förhållandet mellan handlingsregler för rätten och sådana för medborgarna endast i fråga om civildomens juridiska betydelse (s. 222). Denna skulle kunna »bestämmas såsom det handlingssätt, som enligt idéinnehållet i givna rättsregler skall iakttagas av domstolar och andra myndigheter i anledning av att en sådan dom föreligger». Och härtill fogas följande reflexioner:
    »Man synes icke ha någon anledning att här tala om några särskilda rättsregler för de enskilda. Att den förpliktas betala 1 000 kr. blir tvungen att betala denna summa, såvida han ej vill riskera exekution, är blott motsidan till reglerna om att en sådan dom på den vinnandes begäran skall exekveras genom utmätning. Några regler för de enskilda med självständigt innehåll i förhållande till reglerna för myndigheterna torde icke finnas. En annan sak är att domen har en psykologisk betydelse hos allmänheten.  — — — Denna psykolgiska betydelse är någonting annat än domens rättsliga betydelse eller den betydelse den enligt rättsreglernas innehåll har för handlingssättet. Här syssla vi endast med den rättsliga betydelsen.» 

    Säkerligen menar inte Olivecrona att det i förevarande sammanhang spelar någon roll om den betalningsgrundande omständigheten utgöres av en försträckning eller en dom. Han skulle alltså anse att den medborgerliga civilrätten saknade »självständigt innehåll» i förhållande till den judiciella. Och i en mening är detta uppenbarligen riktigt. Innehåller en civillag en regel av typen (3), är det onödigt att däri inta någon motsvarande regel av typen (2). Å andra sidan ges civila stadganden sällan formen av handlingsregler för domstolarna. Man frågar sig då hur dessa kunna döma i uppkomna tvister? Tydligen anses handlingsregler för medborgarna implicera motsvarande handlingsregler för rätten (s. 154 f). Och uppenbarligen är denna slutsats befogad. Om en 

 

regel av det förra slaget överhuvudtaget är en rättsregel, måste den vara på något sätt sanktionerad.
    Vad regel (2) på sin höjd kan anses implicera är emellertid endast att rätten, då det föreligger en försträckning och förfallodagen inträtt, skall bifalla käromålet. Olivecronas judiciella civilrätt säger någonting mera. Den ger upplysning också om bevisbördan. Enligt den ovan under (3) angivna regeln får rätten bifalla borgenärens talan endast om bevisningen för försträckningens existens har en sådan styrka som vi beteckna med ordet »styrkt». Därom ger den nu ifrågavarande handlingsregeln för rätten ingen upplysning. Vid utformningen av en regel av denna typ abstraherar man tydligen från frågan om bevisbördans placering.
    Här inställer sig ett flertal lagskrivningstekniska problem, som förf. ej funnit anledning att befatta sig med. Av hans framhävande av den judiciella civilrätten på den medborgerligas bekostnad kunde man möjligen få det intrycket att de civila lagarna borde utformas som handlingsregler för rätten (se särskilt s. 156 vid not 5). Och uppenbarligen skulle detta ha den fördelen att lagen gåve besked även om bevisbördans fördelning, något som ju för närvarande sällan är förhållandet. Det skulle vara intressant om förf., som trängt så djupt in i problemet, i ett kommande arbete ville beröra även dess lagskrivningstekniska sida. Själv betvivlar jag att övervägande skäl tala för att civilrättsliga lagar ges en judiciell utformning.
    Emellertid må man lägga märke till att regeln (3) kan uppdelas i följande två regler: »Om det föreligger en försträckning, skall rätten förplikta gäldenären att betala» (3a). »Rätten skall anse en åberopad försträckning föreligga endast såvida densamma styrkts i målet» (3b). Detta förhållande förtjänar att uppmärksammas, då man bedömer det motsvarande problemet i brottmål. Enligt Olivecrona behöver man inom straffprocessen inte laborera med några bevisbörderegler, enär strafflagens stadganden utformats som handlingsregler för rätten (s. 204). Men åtminstone jag kan inte utläsa av strafflagen hur stark bevisning som krävs för olika brottsrekvisit. Som bekant godtar man i praxis en mindre stark bevisning för lindriga än för grövre brott. Måhända nöjer man sig också med en svagare bevisning för det subjektiva rekvisitet än för det objektiva liksom riktigheten av ett erkännande i de lindrigaste brottmålen inte brukar kontrolleras. Det senare kan medföra att man på grund av erkännandet godtar svagare bevisning för den tilltalades skuld än som skulle ha varit fallet, om denne förnekat gärningen. Erkännandet skulle m. a. o. utgöra en s. k. presumtion.
    Till ytterligare belysning av förf:ns syn på bevisbördeproblemet i brottmål må här även beröras det speciella fallet att åtalet avser en olaga jakt, där villebrådet stupat på annans jaktområde. Som bekant bifalles ett sådant åtal även om det ej kan utredas på vems jaktområde djuret träffats av det dödande skottet. Olivecrona menar detta inte innebära att den tilltalade har bevisbördan härför utan att man »inskränkt rekvisitet» för olovlig jakt. »Man kräver ej utredning om att jakten verkligen ägt rum på annans jaktområde. Rekvisitet har i stället blott blivit att djuret på grund av ett skott av A fallit på B:s jaktområde. Det vanliga rekvisitet för olovlig jakt beaktas blott på det sättet, 

 

att A icke fälles till ansvar om det blir utrett, att skottet träffat djuret på mark där han har jakträtt.» Här förefaller det som om förf. med ett brottsrekvisit ej menar själva den brottsliga gärningen utan en så stark bevisning härför som krävs för att fälla gärningsmannen.² Det förefaller mig vara ett egendomligt uttryckssätt. Men å andra sidan är det klart att om strafflagens stadganden ha karaktären av bevisbörderegler, där förekommande rättsfakta måste vara att fatta på detta sätt.
    Bevisbördeproblemet berörs emellertid av förf. även i vad angår tvistemålen. På detta område har ju denne tidigare gjort en betydande insats genom sitt — enligt min mening epokgörande — arbete »Bevisskyldigheten och den materiella rätten». I sin nya bok inför Olivecrona emellertid en ny terminologi, som synes mig värd att uppmärksamma. Han talar om den successiva relevansens och den successiva verifikationens principer. Innebörden härav må belysas genom följande citat:
    »En säljare av lös egendom kräver betalning för en levererad vara med ett pris som han debiterat, utan att han uppger att något pris avtalats parterna emellan. I och för sig är det fullt tillräcklig grund för bifall till käromålet att köpeavtalet ingåtts och att godset levererats; en överenskommelse om priset är icke nödvändig, eftersom köparen därest ingen sådan överenskommelse träffats, jämlikt 5 § Köplagen skall förpliktas betala vad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt. — — — Men påstår svaranden, att ett visst pris, som är lägre än det fordrade, blivit avtalat mellan parterna, förändras situationen. Enligt en regel, som sedan åtskilliga decennier uppehålles i svensk praxis, måste då käranden uttryckligen uppge att visst pris icke avtalats och detta påstående måste styrkas. Man kan uttrycka detta så, att grundrekvisitet utvidgas genom svarandes påstående. 

— — —
    Lösningen av problemet hur domen i princip alltid skall kunna grundas på utredda fakta, trots att mångfalden in abstracto relevanta fakta är oöverskådlig, ligger däri, att man på sätt som nu skisserats differentierar de relevanta fakta. Man ställer dem icke på samma plan och fordrar icke utredning om dem i lika mån. I stället indelas de i grundrekvisit, utvidgat rekvisit och motfakta av olika grader, vilka blir relevanta i tur och ordning. 
    Man kan beteckna denna fundamentala grundsats som den successiva relevansens princip. Blir verifikation behövlig, fortskrider man så, att de olika grupperna av fakta verifieras i tur och ordning: först grundrekvisit, resp. det utvidgade rekvisitet, så motfakta av första graden o. s. v. Mot den successiva leveransens princip svarar alltså den successiva verifikationens princip» ( 207 f). 

    Innebörden härav synes mig ej alldeles lättbegriplig. Jag skulle vilja ifrågasätta om ej avgörande för den successiva relevansens princip är parternas »Behauptungslast» eller »åberopsbörda», som denna nyligen betecknats av en annan författare.³ »Differentieringen» mellan olika fakta i det ovan återgivna exemplet måste väl sammanhänga med att det är på svaranden det ankommer att åberopa eller — med förf :s uttryckssätt — »påstå» att visst lägre pris avtalats. Skulle svaranden ej ha åberopat detta, får rätten inte grunda domen härpå, även om käranden åberopat motsatsen och processmaterialet visar att detta är oriktigt.
    Men i så fall kan man fråga sig varför ej Olivecrona inte kallar överenskommelsen om visst pris för ett motfaktum av första graden, utan 

 

² Se även vad som sägs på s. 216 ang. GB 8:4.
³ BOMAN i SvJT 1959 s. 387.

 

betecknar frånvaron av sådan överenskommelse som ett element i grundrekvisitet, varmed detta utvidgats? Möjligen beror detta på att medan åberopsbördan för det ifrågavarande sakförhållandet åvilar svaranden, det är käranden som har bevisbördan härför. Är detta antagande riktigt, skulle förf. beteckna något som ett motfaktum i förhållande till vad som tidigare åberopats i målet, endast såvida samma part har såväl åberops- som bevisbördan för den omständighet, varom fråga är. Det finns anledning att notera detta. Vid första påseende kunde man nämligen tro att förf. ej delade den av BOLDING och BOMAN hävdade uppfattningen att åberopsbördan och bevisbördan kunna åvila olika parter för samma omständighet. Om min tolkning av förf:s framställning är riktig, så skulle det inte föreligga någon meningsmotsättning på denna punkt.
    Men vad menas då med den successiva verifikationens princip? Antag att i en avtalstvist svaranden framställer två invändningar. Han åberopar i första hand att något avtal aldrig slutits utan endast preliminära förhandlingar förekommit, och i andra hand att käranden innan rättegången medgivit att hur det än förhölle sig med avtalsslutet, han inte hade något anspråk mot svaranden. Sedan bevisning upptagits rörande båda frågorna, finner rätten vid överläggning till dom att medan frågan om avtalsslutet är mycket svårbedömbar, medgivandet uppenbarligen styrkts i målet. Som bekant anses rätten i denna situation kunna ogilla käromålet på den senare grunden utan att överhuvudtaget uttala sig om avtalsslutets existens.
    Om jag fattat förf:s framställning på s. 209 rätt, menar han ett sådant tillvägagångssätt icke strida mot den successiva verifikationens princip. Men i så fall har jag svårt att förstå vad denna egentligen innebär. Menas därmed ingenting annat än att rätten, såvida båda de ovannämnda frågorna äro invecklade, först skall fatta ståndpunkt till frågan om avtalsslutet och endast om invändningen härom ogillas, befatta sig med frågan om medgivandet styrkts i målet? I så fall synes mig innebörden av den successiva verifikationens princip vara något mager.

    Ett avsnitt av Olivecronas nya bok handlar om »Rättighetsidéen» (s. 86—130). Också detta problem har han ju berört förut, men nu sker detta utförligare. För HÄGERSTRÖMS uppfattning ges en ingående redogörelse. Det svåraste problemet är här vad denne ansåg om den semantiska karaktären hos en sådan sats som t. ex. »Genom detta avtal har A fått nyttjanderätt till fastigheten». Sammanfattningsvis framhåller förf. härom:

    »Hägerströms analys leder till att ordet rättighet i dess vanliga användning icke ger uttryck åt någon föreställning alls. Man har en föreställning om rättighetens objekt men icke om rättigheten själv. Rättare sagt: något föreställningsinnehåll utöver ordet självt finnes icke. Rättigheten är ett tomt ord, intet annat. Detta uttalas visserligen icke av Hägersträm själv, såvitt jag vet. Men det är konsekvensen av vad han säger. Vad som föreligger tycks enligt hans mening vara blott ett ord som man har för sig (auditivt eller visuellt) jämte en svävande idé om att detta ord betecknar ett obestämt något som är att karaktärisera som en makt, ehuru denna makt icke kan konstateras i verkligheten utan tvärtom antages bestå oberoende av de faktiska maktförhållandena»  (s. 97). 

 

 

    Jag är inte säker på att jag rätt förstått innebörden av detta uttalande. Låt oss emellertid jämföra följande fyra satser: »På vägen kommer en abrasax» (1), »På pappret finns ritat en fyrkantig triangel» (2), »Andersons psykiska liv upphörde, då han dog, men hans själ hör evigheten till» (3) och »På trappan sitter en tomte» (4). Satsen (1) saknar tydligen varje semantisk referens. Möjligen kan detta även sägas vara fallet med (2), eftersom uttrycket »fyrkantig triangel» innebär en omedelbart evident motsägelse. Det motsägande i satsen (3) kan däremot klarläggas endast genom en logisk analys. Och (4) är en meningsfull men falsk sats. Hur vi än letar, hittar vi inga små nissar. 
    Måhända är det förf:s uppfattning att enligt Hägerströms åskådning satsen »Genom detta avtal har A fått nyttjanderätt till fastigheten» är att hänföra till alternativ (3). Satser om rättigheter och skyldigheter skulle ur semantisk synpunkt utmärkas därutav, att man invecklar sig i motsägelser, då man analyserar deras innebörd.
    Emellertid menar Olivecrona att ehuru rättighetstermerna äro tomma ord, så fylla de dock betydelsefulla uppgifter i det juridiska språkbruket. Hans uppfattning på denna punkt framgår av följande två citat: 

    »Man utgår från en ogrundad förutsättning, om man antager, att ordet rättighet måste beteckna någonting för att ha en begriplig och försvarlig användning. Detta är icke alls nödvändigt. Även ord som användas som om de betecknade någonting, vilket är ju fallet med ordet rättighet, kunna ha en viktig funktion ändå. Sådana ord kunna ha vad man kanske kunde kalla en 'egen- funktion', om de användas på ett regelbundet sätt» (s. 143). 
    »De likformigt utbildade rättighetssatserna upprepas ständigt av enskilda sinsemellan. Till dem knyta sig i fasta associationer idéer om vilket handlingssätt som måste resp. får eller icke får iakttagas när någon har viss rättighet. Tack vare likformigheten få också satserna om rättigheter en medelbart upplysande funktion. Därest satsen att A är ägare till X använts på ett korrekt sätt i anslutning till egendomsreglerna, måste det föreligga fakta av något sådant slag som utgöra ett laga fång för A till X» (s. 132).⁴ 

    Av andra uttalanden framgår att den upplysande funktionen hänför sig ej blott till att A köpt, ärvt eller på något annat sätt förvärvat X utan även t. ex. till att han sedan icke avhänt sig densamma. Vad satsen »A är ägare till X» upplyser om är sålunda vad jag i annat sammanhang kallat för ett komplext rättsfaktum. Förf. understryker emellertid att detta ej utgör satsens innebörd utan att det endast är fråga om slutsatser som man enligt vanligt tänkesätt anser sig kunna dra av påståendet att »A är ägare till X», såvida detta är korrekt (s. 112 f). Och på liknande sätt förhåller det sig med det motsvarande komplexet av rättsföljder. Utsagan att »A är ägare till X» är icke synonym med ett komplex av tillåtelser, förbud och påbud. I det citerade uttalandet framhålls ju att idéerna om rättsföljderna äro »associerade» till tanken på äganderätten. Och på ett annat ställe karakteriseras de förra som »följdidéer till tanken att A är ägare till X» (s. 129).
    Låt oss jämföra denna teori med den av mig hävdade att en rättighetsterm i vissa sammanhang betecknar ifrågavarande komplexa rättsfaktum och i andra uttrycker det motsvarande komplexet av rättsföljder. Olivecrona kritiserar denna uppfattning (s. 135 f). En invändning är att definitionerna grunda sig på ett cirkelresonemang. Denna är

 

⁴ Kurs. av mig.

 

utan intresse i förevarande sammanhang.⁵ I övrigt tycks förf. anse det vara orimligt att man med rättighet skulle mena något så komplicerat som de berörda komplexen av rättsfakta eller rättsföljder. Då detta framställs som något självklart, har jag frågat mig om Olivecrona inte här förväxlat mening med åsikt om mening. Det är ju klart att folk i allmänhet anse att de använda termen rättighet i en enda betydelse och att denna — vilken den än månde vara — inte är särskilt komplicerad. Men härför har jag inte intresserat mig. Jag har endast frågat efter de substitut, varmed rättighetstermerna kunna ersättas i juridiska resonemang utan att dessas innebörd ändras. Och de substitut, som härvid befunnits användbara, har jag kallat för termernas mening.
    Emellertid förhåller det sig inte på det sättet att medan jag sökt fastställa termens mening, Olivecrona intresserat sig för vad folk i allmänhet anse härom. Denne framhåller uttryckligen att människorna tro sig ha fällt ett meningsfullt påstående då de säga »A vara ägare till X», medan det enligt hans uppfattning »endast till skenet är fråga om en uppfattning om ett sakförhållande» (s. 113). Det är väl också uppenbart att ingen som ej påverkats av Hägerströms rättsfilosofi anser termen rättighet vara ett »tomt ord». Samtidigt må emellertid understrykas att detta inte utgör någon invändning mot Hägerström. Utan att bli missförstådda använda vi dagligen en massa ord, på vilka vi ej kunna ge några definitioner. »Jag vet vad tiden är, men frågar du mig, så vet jag det icke» är ett gammalt visdomsord, som tillskrives Augustinus. Och det är just termer av detta slag som i alla tider varit föremål för filosofernas spekulationer.
    Nej, meningsmotsättningen måste tydligen ligga på ett annat plan. Vad är skillnaden mellan att ett »tomt ord» har »en medelbart upplysande funktion» och att det, varom ordet upplyser, utgör dess mening? Finns det något kriterium på när det ena eller andra är förhållandet? Eller är det här endast fråga om olika sätt att uttrycka relationen mellan en term och det sakförhållande, vartill den refererar? Jag kan ej besvara dessa frågor.⁶
    Men är då den debatt rörande rättighetsbegreppet, som förts här i landet under flera decennier och som tydligen ännu ej nått sitt slut, av något värde för juridiken? Det finns säkert många som betvivla detta. Men dem skulle jag vilja rekommendera att läsa den välskrivna doktrinhistoriska överblick, varmed Olivecrona avslutar sitt arbete. 

 

⁵Se härom WEDBERG i Theoria 1951 s. 267 f.
⁶En intressant belysning av dessa spörsmål erbjuder framställningen i TORE STRÖMBERGS arbete Åtalspreskription s. 15 f. Det är innebörden av termen preskription, som det där är fråga om. Vidare skulle jag vilja hänvisa till vad OLIVECRONA säger på s. 77 ff i det föreliggande arbetet. Han frågar där »vad ett konkret rättsläge mellan två parter i verkligheten kan innebära, om man bortser från den ideologiska omklädnaden». Svaret blir här inte att termen ifråga endast är ett »tomt ord» utan att »ett rättsläge i reell mening är ett komplex av fakta, som enligt lagen ha en viss relevans». Antag emellertid att en jurist säger: »genom detta avtal har följande rättsläge uppstått», varefter han redogör för avtalets juridiska betydelse. Avses inte här med »rättsläge» avtalets rättsföljder? Eller tag påståendet att en materiellt riktig dom inte ändrar »rättsläget» (med bortseende från exigibiliteten m. m.). Finner inte detta av förf. kritiserade uttryckssätt sin förklaring i att termen rättsläge här används inte som beteckning för relevanta fakta utan för dessas rättsliga betydelse? 

Där får man belyst hur ödesdigert det varit att rättighetsbegreppet utgjort den rättsvetenskapliga grundkategorien par préférence samt att man begagnat detsamma utan att ha analyserat dess innebörd, Övergången till att istället utnyttja rättsfaktum och rättsföljd som sådana kategorier har inneburit något av en befrielse och har kanske mer än något annat bidragit till att den juridiska doktrinen bättre än tidigare kunnat fylla sin uppgift som den praktiska juridikens tjänarinna.

    En stor del av det föreliggande arbetet handlar om civildomens juridiska betydelse. Härvidlag begagnar sig förf. av en helt annan systematik än den traditionella. Inom doktrinen har man brukat skilja mellan domens rättskraft, konstitutiva effekt samt dess civilrättsliga biverkningar eller reflexverkningar (s. 41 ff). En dom om äktenskapsskillnad säges ha konstitutiv effekt och som ett belysande exempel på en biverkan anför förf. IF § 60. En inteckning, som upplåtits av annan än rätter ägare, är enligt detta stadgande ogiltig endast under den förutsättningen att fastigheten frånvunnits upplåtaren genom klander. Slutligen må här även erinras om att man brukar skilja mellan rättskraftens negativa och positiva funktion alltefter som domen leder till avvisning av en senare väckt talan eller läggs till grund för en dom över det sålunda anhängiggjorda målet.
    I olikhet häremot bygger Olivecrona hela sin systematik på den senast berörda skillnaden. Han skiljer mellan domens betydelse som processhinder samt vad han kallar dess civilrättsliga betydelse, till vilken han hänför både den konstitutiva effekten, biverkningarna och rättskraftens positiva funktion (s. 238 ff). Någon principiell skillnad anser han det ej föreligga häremellan. Termen rättskraft begagnas överhuvudtaget inte i framställningen och något behov härav föreligger ej heller, då rättskraftens positiva och negativa funktion hänförs till skilda rättsområden. I det föreliggande arbetet behandlas i stort sett endast domens betydelse som rättegångshinder. Förmodligen menar förf. att den positiva funktionen faller inom civilrättens domäner. Vidare må påpekas att han skiljer skarpt mellan den ogillande och den bifallande domens betydelse som rättegångshinder. Även på denna punkt avviker hans systematik från den inom rättskraftsläran vanligen begagnade.
    Vad skall man säga om denna nya indelning av civildomens rättsföljder? Ja, det beror på vad man anser den juridiska systematiken ha för syftemål. Menar man denna ha ungefär samma funktion som den naturvetenskapliga, synes mig den av förf. förordade indelningen ha goda skäl för sig. Däremot är jag mindre säker om att detta är fallet, såvida man anser systematikens viktigaste uppgift inom juridiken vara att underlätta rättstillämpningen.
    Linnés sexualsystem skulle inte ha vunnit sin berömmelse, såvida man vid examination av vissa växter komme till det resultatet att dessa lika väl kunde hänföras till en art som till en annan. Och fanns det fanerogamer, som saknade ståndare, skulle systemet ha förkastats. Någonting motsvarande gäller däremot inte den juridiska systematiken, såvida dennas huvuduppgift enbart är att underlätta rättstillämpningen. Att en i praxis uppdykande situation kan subsumeras under tvenne olika rättsregler innebär ingen olägenhet, såvida detta inte medför nå- 

 

gon skillnad i rättslig betydelse. Och att lagen måste tillämpas analogt på särpräglade fall utgör ett för varje jurist välbekant förhållande. Däremot är det ur rättstillämpningssynpunkt olämpligt att institut, som i stort sett överensstämmer såväl i fråga om praktisk funktion som rättslig struktur, hänföras till skilda delar av rättssystemet. Det försvårar överblicken och man riskerar att problem, som kunnat — eller rent av bort — lösas på samma sätt, i praxis inte bli bedömda på detta sätt. 
    Ur denna synpunkt förefaller det mig tvivelaktigt om den föreslagna systematiken är så praktisk. Enahanda rättstillämpningsproblem komma nämligen att få upptas till behandling på skilda ställen inom rättssystemet. Låt mig nämna ett exempel härpå.
    Antag att sedan en talan om bättre rätt till en skogslott ogillats, käranden i en senare process till stöd för att skogslotten är hans, åberopar en grund som mer eller mindre avviker från den varom det varit fråga i den tidiga rättegången. Om detta skall gå för sig är ett av rättskraftslärans svåraste och mest omstridda problem. Detsamma förefaller emellertid böra lösas på samma sätt oavsett om även processen nr 2 angår bättre rätt till fastigheten eller om där förs talan t. ex. om skadestånd för avverkning av skog på densamma. Detta kan åberopas som ett skäl för att rättskraftens positiva funktion bör behandlas i samband med domens betydelse som processhinder.
    En annan olägenhet med den berörda systematiken är att det funktionella sambandet mellan domens positiva och negativa rättskraft kommer i skymundan. Som ett exempel härpå må nämnas förf :s behandling av den utländska domens rättskraft. En sådan dom vill han tillerkänna positiv men inte negativ betydelse (s. 249 f). Antag emellertid att en inhemsk säljare och en utländsk köpare kommit ihop sig om en klausul i kontraktet. Köparen stämmer säljaren till en domstol i sitt eget land angående tolkningen av kontraktet och vinner detta mål. Då säljaren inte ställer sig domen till efterrättelse, väcker köparen fullgörelsetalan i den förres land. I denna process skulle den tidigare fastställelsedomen vara bindande. Men antag att säljaren i denna situation väcker genkäromål i tolkningsfrågan. Denna talan skulle upptas till prövning i sak, enär den tidigare domen inte utgjorde något processhinder. Och på motsvarande sätt förehölle det sig om det första käromålet skulle ha ogillats. Det förefaller sålunda som om det icke vore mycken mening med att tillskriva domen positiv betydelse, såvida densamma ej är utrustad med motsvarande negativa betydelse.
    Å andra sidan måste det medges att den traditionella systematiken är skäligen förvirrad och att Olivecronas ändringsförslag därför är värt den största uppmärksamhet. Inom doktrinen använder man rättskraftsbeteckningen då domen inte inverkar förändrande på parternas rättigheter och förpliktelser, såvida den är materiellt riktig. Därmed avses att om det föreligger t. ex. en på detta sätt beskaffad betalningsdom, gäldenären är på grund av denna skyldig att betala varken mer eller mindre än han tidigare varit på grund av den försträckning, varpå domslutet grundats.⁷ Annorlunda förhåller det sig åtminstone i de flesta 

 

⁷ Man bortser sålunda här såväl från exigibiliteten som från det förhållandet att domen i vissa fall skall leda till avvisning och inte till ogillande av ett nytt käromål. Ja, på det processuella planet föreligga jämväl andra skill-  

fall, då man talar om domens konstitutiva effekt eller dess biverkan. Domen utgör här en exklusiv förutsättning för den ifrågavarande rättsföljden och denna kan alltså under inga förhållanden ha gällt före processen. Emellertid får man räkna med möjligheten att den som träffas av en sådan rättsföljd skulle kunna invända att domen är materiellt oriktig. Detta skulle kunna karakteriseras som ett »rättskraftsproblem». Åtminstone har denna fråga samma innebörd som sådana för vilka man inom doktrinen använder denna beteckning.

    Av det föregående kunde man få det intrycket att Olivecronas arbete är av rent teoretisk karaktär och att där inte behandlas några rättstillämpningsproblem. Så förhåller det sig emellertid ej. I kapitlet om »Domen som rättegångshinder» kommer författaren in på ett stort antal invecklade resjudicatafrågor. Jag skulle gärna ha berört även en del av dessa. Av utrymmesskäl och då detta avsnitt i stort sett överensstämmer med vad förf. gjort gällande i andra arbeten, skall jag emellertid avstå härifrån och i stället uppehålla mig vid två praktiskt viktiga spörsmål, som han inte tidigare berört och vilka nu behandlas förhållandevis utförligt.
    Den ena av dessa angår medgivandets natur (s. 183—201). Som framgår av förf:s redogörelse har man i svensk rätt i allmänhet antagit att det för ett ordinärt medgivande i process gäller samma regler som för en gäldenärs civilrättsligt relevanta medgivande av borgenärens fordran. Ett medgivande av det förra slaget skulle vara bindande även om käromålet avvisas eller målet avskrives samt återkallelse av medgivandet förutsätta att detsamma vore ogiltigt t. ex. enligt någon sådan grund, varom talas i avtalslagen kap. 3. Det senare har praktisk betydelse vid s. k. partiella medgivanden, d. v. s. när svaranden medgivit kärandens yrkande till en del eller ett käromål av flere. Handläggningen fortsätter ju då med avseende på saken i övrigt, varvid svaranden kan komma på andra tankar och vilja återkalla medgivandet.
    I motsättning härtill hävdar förf. att medgivandet bör betraktas som likvärdigt med ett yrkande från svarandens sida om att käromålet måtte bifallas (s. 191). Härtill skulle jag förbehållslöst vilja ansluta mig.⁸ Enligt denna uppfattning borde tydligen i princip samma regler gälla rörande medgivandet som angående andra processhandlingar. Olivecrona hävdar också att ett medgivande saknar rättslig relevans, såvida käromålet avvisats (s. 199). Däremot menar han att man ifråga om återkallelse borde jämställa det processuella medgivandet med det civilrättsliga, »ehuru ett friare bedömande än enligt avtalslagens ogiltighetsregler synes vara påkallat» (s. 199).
    Om förf. till stöd härför åberopat den härskande uppfattningen inom doktrinen, rättegångsbalkens motiv samt stadgad praxis, skulle jag ha förstått honom.⁹ Men han hävdar därutöver att »det synes alls icke över- 

 

nader som det dock inte finns någon anledning att gå in på i detta sammanhang.
⁸ Se mitt arbete Rättegång I s. 20.
⁹ Efter det OLIVECRONAS bok utkom, har det dock tillkommit ett rättsfall, där HD lär ha bedömt frågan på motsatt sätt. Se NJA 1960 B 7. Då jag ej studerat akten i målet, kan jag dock ej med säkerhet uttala mig om detta fall. — (Jfr nedan s. 385 f. Red.:s anm.) 

ensstämma med en ordnad processföring att ett en gång gjort medgivande godtyckligt, alltså utan åberopande av några som helst skäl, får återkallas» (s. 196). Detta har jag svårt att förstå. Antag att i ett skadeståndsmål käranden utvidgar sitt yrkande från 5 000 till 7 000 kr. eller svaranden återkallar sitt tidigare avgivna erkännande av skyldigheten att ersätta uppkommen skada. Sådana åtgöranden äro ju tillåtna (ang. det senare fallet se s. 200 f). Och strida inte dessa i lika hög grad mot »en ordnad processföring» som svarandens återkallelse av ett partiellt medgivande?
    I detta sammanhang skulle jag också vilja fästa uppmärksamheten vid rättsfallet SvJT 1953 rf s. 40. Sedan i ett skillnadsmål den underhållsberättigade i underrätten nedsatt sitt yrkande från 50 till 25 kr. i månaden, återkallade hon i hovrätten denna inskränkning av sin talan. HovR:n underkände återkallelsen, vilket — om jag förstått rätt — skedde på grundval av det i RB 13: 3 st. 2 p. 2 intagna stadgandet.¹⁰
    Kärandens nedsättande av sitt yrkande till ett lägre belopp synes mig innebära detsamma som dennes partiella eftergift av käromålet. Men att samma regler bör gälla angående återkallelse av ett medgivande och av en eftergift, kan det väl ej råda någon tvekan om (s. 201). RB 13: 3 st. 2 borde alltså äga analog tillämpning på svarandens återkallande av ett partiellt medgivande. Detta rimmar också väl med uppfattningen att svarandens medgivande är en med kärandens petitum kommensurabel processhandling. Vidare synes mig skälen för att käranden under förberedelsen skall kunna fritt utvidga sitt yrkande till ett högre belopp ej vara starkare än för att svaranden under samma betingelser skall kunna återkalla ett partiellt medgivande. Och visserligen kan det förefalla egendomligt att detta skall vara helt uteslutet i högre rätt. Men detsamma gäller det rigorösa förbudet i RB 13: 3 st. 2 p. 2 att käranden i högre rätt inte får utvidga sitt yrkande med en enda krona. 
    Jag har uppehållit mig så länge vid detta problem, därför att detsamma inte så sällan får aktualitet i praktiken och på den grund kunde tänkas intressera SvJT:s läsekrets. En annan sådan fråga, som förf. behandlar relativt utförligt, avser den rättsliga betydelsen av en dom, vari en förlikning blivit stadfäst (s. 335—342). Rättsstatistiken visar att under åren 1955 och 1956 ej mindre än 274 sådana stadfästelser meddelades vid våra underrätter.

    Antag att en köpare yrkar nedsättning av köpeskillingen på grund av fel i vara. Säljaren invänder att köparen feltolkat avtalet och att varan är av den överenskomna beskaffenheten. Under processen sluta parterna ett förlikningsavtal, enligt vilket köpeskillingen nedsättes, ehuru mindre än köparen yrkat. Rätten stadfäster förlikningen, men sedan det gått någon tid finner köparen att säljaren under förlikningsförhandlingarna givit honom vissa oriktiga uppgifter. Hans uppfattning är att förlikningen på grund härutav är ogiltig enligt 30 § avtalslagen.
    Härigenom har det uppkommit en svårbedömbar situation, varom meningarna varit delade i doktrinen. Olivecrona lanserar en lösning på problemet, som mig veterligt icke tidigare framförts. Då stadfäs- 

 

¹⁰ Ang. det fallet att käranden återtar en återkallelse av ett käromål bland flera sådana se mitt arbete Rättegång II s. 332.

   24—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

telsen sker genom dom, menar han densamma vinna rättskraft (s. 336 f). Men stadfästelsens rättskraft berör ej frågan om förlikningsavtalets giltighet (s. 341). I vårt exempel skulle domstol på talan av köparen kunna förklara detta avtal vara ogiltigt på grund av svek. Och sedan så skett, kunde denne erhålla resning i det tidigare målet eller ock genom besvär över domvilla få stadfästelsen undanröjd (s. 341 f).
    Denna lösning på problemet ter sig tilltalande vid första påseende. Vid stadfästelse av en förlikning prövar ju rätten inte dennas giltighet. Det kan då förefalla opraktiskt, att förekommande ogiltighetsgrunder skulle prekluderas genom stadfästelsen (s. 337 f).
    Emellertid må man lägga märke till att förf. ej betraktar meddelandet av stadfästelsen som ett rent exequaturförfarande. Stadfästelsen skulle vinna rättskraft, men angående vad? Jo, menar Olivecrona, »angående den tvistefråga som reglerats genom förlikningen» (s. 336). I vårt exempel utgöres denna av spörsmålet om köparen på grund av köpeavtalet har rätt till något avdrag på köpeskillingen. Denna fråga skulle sålunda kunna upptas till prövning först efter resning i målet eller sedan stadfästelsen undanröjts på köparens besvär över domvilla.
    Emellertid kan det tänkas att dessa rättsmedel ej stå till buds. Då förlikningen ogiltigförklarats, kan den i RB 59: 2 stadgade rättsmedelsfristen ha gått ut. Och vad angår resning förefaller det mig tvivelaktigt om köparen verkligen kan erhålla sådan, därest denne, innan stadfästelsen vunnit laga kraft, bort känna till att säljaren lämnat honom oriktiga uppgifter (RB 58: 1 st. 2). En förutsättning härför synes vara att man betraktar den dom, vari avtalet ogiltigförklarats, som en sådan »omständighet», varom talas i RB 58: 1 st. 1 mom. 3 (s. 342). Men kan det vara riktigt? Antag att ett hyreskrav bifallits. I ett senare mål lyckas hyresgästen få hyresavtalet förklarat ogiltigt på grund av svek. Kunde denne på grundval enbart av själva fastställelsedomen få resning i kravmålet, hade han genom att väcka fastställelsetalan lyckats kringgå den i RB 58:1 st. 2 stadgade begränsningen av rätten till resning.
    Det skulle alltså kunna tänkas att ehuru köparen lyckats få förlikningsavtalet ogiltigförklarat, han ändock inte kunde få frågan om avdraget på köpeskillingen omprövad. Och eftersom han i så fall inte har någon glädje av ogiltigförklaringen, vill jag ifrågasätta om man inte trots allt borde anse stadfästelsen ha rättskraft även med avseende på förlikningsavtalets giltighet. Köparen hade då i vårt exempel att söka resning under åberopande av att förlikningen vore behäftad med svek. Och sedan resning beviljats i målet, finge rätten — såvida den funne förlikningsavtalet ogiltigt — på grundval av köpeavtalet pröva frågan om felet motiverade någon nedsättning av köpeskillingen.
    Emot denna lösning på problemet anför Olivecrona två invändningar (s. 341). Den ena är att det inte kommer till stånd något bindande avgörande i frågan om förlikningsavtalets giltighet. Såvitt jag kan förstå har emellertid köparen i vårt exempel intet behov härav, såvida rätten efter resning dömer över dennes rätt till avdrag på grund av köpeavtalet. Den andra invändningen hänför sig till det förhållandet att köparen på grund av resningsförfarandets skriftlighet skulle ha »synnerligen svårt att mot (säljarens) bestridande styrka grunder för antagandet av förlikningens ogiltighet». Men det kan väl inte vara värre 

 

än i andra fall, då en resningssökande åberopar en ogiltighetsgrund, som inte blivit föremål för någon prövning i den tidigare rättegången? Vidare behöver emellertid i vårt exempel sökanden inte i resningsärendet styrka det åberopade sveket. I RB 58: 1 st. 1 mom. 3 krävs endast att vad som åberopas i resningsärendet »sannolikt skulle hava lett till annan utgång» av målet, såvida åberopandet framställts redan i rättegången.
    Härmed har jag kommit till slutet av min recension. I det föreliggande arbetet behandlas en mängd invecklade problem av både teoretiskt och praktiskt intresse. Ehuru jag endast kunnat beröra en del av dessa, hoppas jag att min recension givit ett intryck härav. På nästan varenda sida ställs läsaren inför invecklade spörsmål och förf:s framställning sporrar ständigt till eftertanke. Vad som även bidrar till att göra läsningen så njutbar är det sällsynt klara och enkla språket. »Rätt och dom» kan på det livligaste rekommenderas var och en, som har ett djupare intresse för rättskipningens problem.

Per Olof Ekelöf