MO:s ämbetsberättelse. I MO:s ämbetsberättelse för 1960 redovisas utgången av ett i föregående års ämbetsberättelse omtalat åtal angående ansvar för tjänstefel bestående i oriktigt ålagt straff för fylleri (se SvJT 1960 s. 148). Domstolarna har fällt regementschefen till ansvar. I övrigt innehåller ämbetsberättelsen bl. a. redogörelser för åtal för vårdslöshet i trafik, våld och missfirmelse av värnpliktiga samt för bristande tillsyn över handhavande av hemliga handlingar. Bland ärenden vilka icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning behandlas frågan, huruvida det åligger domstol att vid ådömande jämlikt SL 26 kap. av straff för utevarobrott i domen angiva tidpunkterna för den olovliga utevarons början och slut. MO framhåller att domstol då straff ålägges för rymning eller undanhållande alltid noga bör ange tiden för den olovliga utevaron.
C. H.
Verkställighet av utländsk tvistemålsdom. Med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 9 dec. 1960 har prof. L. Welamson tillkallats såsom sakkunnig för att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländsk dom i tvistemål och därmed sammanhängande spörsmål (se ovan s. 79). I direktiven för utredningen erinrar justitieministern, statsrådet Kling, om att frågan vilken verkan som i Sverige bör tillerkännas en i annat land meddelad dom i tvistemål är reglerad endast i begränsad utsträckning. Den som vid utländsk domstol vunnit bifall till ett av honom framställt påstående har i princip att, för dess genomdrivande här i riket, anställa ny rättegång och därvid framlägga sin bevisning. Från denna huvudregel föreligger dock vissa undantag.1 Det är enligt justitieministern angeläget att i rättstvister av avsett slag dubbla rättegångar med därav följande kostnad och tidsutdräkt i möjligaste mån undviks. Domar meddelade i ett främmande land, vars rättsväsen enligt vårt betraktelsesätt erbjuder nödiga garantier för en tillfredsställande rättsskipning, bör kunna erkännas som giltiga här i landet och, i den mån de går ut på betalning eller annan prestation, här kunna verkställas. Med hänsyn härtill bör den svenska rättens principiellt negativa ståndpunkt i fråga om erkännande och verkställighet av utländska domar tagas under omprövning och det bör undersökas om i vår lagstiftning — i stället för det hittillsvarande systemet med särlagstiftning byggd på enstaka avtal med annat land — skulle kunna upptagas generella bestämmelser om erkännande och verkställighet av främmande domar. Den utredning härom, som sålunda