JO:s ämbetsberättelse. Av JO:s ämbetsberättelse till 1961 års riksdag framgår, att antalet ärenden under år 1960 varit rekordartat stort. Ökningen från föregående år hänför sig framför allt till inkomna klagomål. Balansen av ärenden hos JO har emellertid under året nedbringats.
Bland de i ämbetsberättelsen redovisade ärendena återfinnes ett åtal mot hovrättsassessor för tjänstefel, bestående i att han biträtt enskilda personer i rättsliga angelägenheter, vilket biträde med hänsyn till sin art och omfattning varit oförenligt med domartjänstens beskaffenhet och delvis innefattat idkande av advokatverksamhet. Högsta domstolen fällde till ansvar för tjänstefel.
Ett annat ärende gäller åtal mot häradshövding för tjänstefel genom att han — sedan han till landsfogde översänt brottmålsakt för de åtgärder landsfogden kunde vilja företaga i fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor — trots sålunda uppkommet jäv handlagt menedsmål mot vittnen i det förra brottmålet. Hovrätten för Västra Sverige, som i domen bl. a. uttalade att ett översändande av ifrågavarande slag icke kunde betraktas som en domaren åvilande ämbetsplikt, fann att översändandet av akten utgjort sådan jävsgrundande omständighet som avses i RB 4: 13 p. 9 men ansåg med hänsyn till stadgandets allmänna avfattning och utrymmet för skilda tolkningar åtgärden icke böra läggas domaren till last som försummelse, oförstånd eller oskicklighet. JO anser för sin del, att det bör anses innefatta straffbart oförstånd att åsidosätta jäv på sätt som skett i detta fall, men fann sig kunna underlåta att fullfölja talan i målet.
Bland ärenden som ej föranlett åtal kan nämnas följande. I ett ärende, som gällde befattningshavare vid vattendomstol, har JO understrukit angelägenheten av att domare i rättskipningens intresse avstår från att i samband med handläggningen av mål mottaga sådan gästfrihet från parts sida som kan ge anledning till, låt vara sakligt obefogat, prat om att domaren i sin ämbetsutövning påverkats av dylik gästfrihet. Ett annat fall gällde frågan om i mål mot den, som i tidigare mål straffriförklarats, bör verkställas ny sinnesundersökning att läggas till grund för straffriförklaring. Hinder mot strafffriförklaring utan ny sinnesundersökning föreligger icke. Emellertid är att observera att intagning på sinnessjukhus i den ordning som anges i 47 § sinnessjuklagen i samband med straffriförklaring förutsätter, att den dömde i sinnesundersökning som verkställts i målet förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Har straffriförklaringen grundats på annan utredning — t. ex. tidigare verkställd sinnesundersökning — kan vård å sinnessjukhus, om den straffriförklarade icke redan är intagen, åvägabringas endast enligt de allmänna regler som gäller för intagning. JO uttalade i förevarande ärende, att även om det enligt gällande bestämmelser icke kan anses ankomma på domstolen att tillse, att den som straffriförklaras blir omhändertagen för den vård som kan vara erforderlig till skydd för honom själv och omgivningen, det dock synes ur rättssäkerhetssynpunkt påkallat att hänsyn till frågan om eventuellt vårdbehov tages, när domstolen överväger om straffri förklaring