Kurs i kriminologi. Vid universitetet i Cambridge anordnas med början d. 1 okt. 1961 en kurs i kriminologi, som skall pågå under tre terminer till slutet av juli 1962. Undervisningsprogrammet omfattar föreläsningar, seminarier och praktiskt arbete. För deltagande i kursen förutsättes, att sökanden redan avlagt akademisk examen; undantag kan emellertid i särskilt fall göras från detta krav.
    Ansökan om deltagande göres senast d. 15 mars 1961 hos The Secretary, Institute of Criminology, 4 Scroope Terrace, Cambridge, England, hos vilken även närmare upplysningar kan inhämtas om kursen.

 

    Andra huvudtiteln i årets statsverksproposition slutar på 155,6 milj. kr. mot 144 milj. kr. föregående år. Ökningen utgör sålunda 11,6 milj. kr., varav denna gång huvudparten kommer på domstolarna.
    Vad dessa angår nämner departementschefen, att arbetsläget under senare år karakteriserats av ökande arbetsbelastning. Antalet balanserade mål ökar och processtiden per målenhet uppvisar en relativ ökning, vilket uppges sammanhänga bl. a. med att antalet bagatellmål från och med 1955 proportionsvis minskat. Till jämförelse nämnes antalet strafförelägganden före och efter 1954 års ändring av 48 kap. RB. Antalet utgjorde 1951 103 000, 1953 124 000, 1955 183 000, 1957 269 000 och 1959 329 000. Det sagda gäller i första hand de allmänna underrätterna, men också i hovrätterna och i Högsta, domstolen har arbetsläget försämrats. Eftersom anledning inte finns att räkna med annat än att ökningen av arbetsbelastningen skall fortgå, har motåtgärder ansetts erforderliga. Bland de föreslagna arbetskraftsförstärkningarna märks i främsta rummet inrättandet av fem nya tingsdomartjänster, låt vara att denna ökning delvis motsvaras av att vissa tingssekreterartjänsterslopas.
    Under 6. Hovrätterna: Avlöningar redovisas utförligt den av f. d. hovrättspresidenten Wieslander utredda frågan om en omreglering av vissa hovrättsdomkretsar. Utredningsmannens förslag (SOU 1959:27) innebar att en utbrytning från Svea hovrätt borde ske genom tillskapande av en hovrätt för de mellersta och västra delarna av Svealand, nämligen Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län med undantag dock för Västmanlands östra domsaga och Sala men med tillägg av Eskilstuna samt av Oppunda och Villåttinge domsaga från Södermanlands län. Örebro skulle vara den nya hovrättens stationeringsort. En sådan hovrätt skulle bli av en passande

 

storleksordning med tre fulla femmansavdelningar, och kostnaderna borde enligt utredningsmannen, bortsett från engångskostnaderna, inte bli betydande, enär personalbehovet i huvudsak skulle kunna tillgodoses genom överflyttning av personal från Svea Hovrätt.
    Frågan om en hovrätt för västra Svealand är ju inte ny utan har stötts och blötts många gånger tidigare. I sitt yttrande över förslaget anför hovrätten över Skåne och Blekinge att det väl kan finnas skäl för inrättande av en dylik ny hovrätt, men att det inte innebär en lösning av problemen för framtiden. Hovrätten förordar att, innan det bestämmes om inrättande av en ny hovrätt, man först försöker göra en generalplanering för den framtida utvecklingen av domstolsorganisationen så långt denna kan överblickas. Detta förefaller onekligen under nuvarande omständigheter mycket rimligt. Det kan inte vara riktigt att söka någon mera definitiv lösning av hovrättsorganisationen, innan man klart bestämt sig för hur vårt domstolsväsende skall se ut, sedan man fått ett fullt genomfört tvåinstanssystem. Att man mycket länge till skall kunna undgå att på allvar gripa sig an med det problemet torde vara en fåfäng förhoppning.
    Departementschefen redovisar också åtskilliga skäl pro et contra en ny sjunde hovrätt. Det avgörande för honom är emellertid att Svea hovrätt nu är alldeles för stor och att dessutom ytterligare personalförstärkningar där redan är eller snart kan bli aktuella med hänsyn till den ökande arbetsbördan. Därför måste man, menar han, överväga att minska hovrättens domsområde utan att avvakta någon större reform. Han finner det tveksamt om det kan vara lämpligt att nu inrätta ytterligare en hovrätt. Däremot accepterar han ett flera gånger framfört alternativt förslag att överföra Värmlands län till hovrätten för Västra Sverige. Han finner inte att vad som framkommit ger belägg för att en sådan omflyttning skulle innebära någon försämring för den rättssökande allmänheten och för åklagare och advokater. Hovrättstingen i Karlstad förutsätts bli bibehållna under den nya ordningen. Överflyttningen bör förberedas så att den skulle kunna träda i kraft från och med den l januari 1963.
    En utredning (hovrättspresidenten Kjellin och byråchefen Ingmar Wetterblad) har sysslat med frågan om domsagornas lönegruppsindelning och föreslagit åtskilliga förändringar. Departementschefen stannar för att bibehålla de nuvarande fem lönegrupperna, mellan vilka vissa omflyttningar skulle ske, innebärande att grupp I minskar från 16 till 7, grupp II ökar från 22 till 26, grupp III minskar från 38 till 32, grupp IV ökar från 35 till 45 samt grupp V ökar från 7 till 8.
    Det är även att notera att justitieministern i redogörelsen för petita i fråga om hovrätternas avlöningar återgivit ett mycket kraftigt uttalande av hovrätten över Skåne och Blekinge rörande vikten av en tillfredsställande rekrytering till domarbanan och nödvändigheten av att denna bana därför göres lockande. Man kan gissa att det är presidenten själv som här fört pennan. Uttalandet är tillika ett inlägg i den aktuella diskussionen om domares och domaraspiranters tjänstgöring i den högsta, centrala administrationen. Hovrätten skriver bl. a.:
    Det är ett samhällsintresse av stor vikt att en tillfredsställande rekrytering till domarbanan kan upprätthållas, både därför att domstolarnas skicklighet och integritet i ett demokratiskt rättssamhälle bildar grunden för medborgarnas frihet och därför att i vårt land domarbanan försörjer även de centrala statsmyndigheterna med utbildad juridisk personal för lagstiftning

 

och administrativt arbete. Det måste i varje land finnas någon väg för att uppfostra jurister till sådana centrala samhällsuppgifter. Detta kan vara ordnat på olika sätt. I vårt land har sedan gammalt åtskilliga unga jurister på domarbanan under längre eller kortare tid fått biträda riksdagen eller statsdepartementen med kvalificerade juridiska arbetsuppgifter. Det är nödvändigt att sådana löner kan erbjudas att domarbanan i konkurrens med annan verksamhet lockar de dugligaste unga juristerna. Hovrätten har under det senaste året haft vissa svårigheter att lösa sina arbetsuppgifter på grund av att alltför få domaraspiranter står till förfogande. Och i flera fall har nyintagna dugande domaraspiranter efter helt kort tids tjänstgöring sökt sig till annan anställning i det privata näringslivet.
    Anslaget för ersättning åt domare, vittnen och parter uppräknas med 100 000 kr. och anslaget för kostnader enligt lagen om fri rättegång med en miljon. Även för det kommande året upptas ett förslagsanslag till efterutbildning inom rättegångsväsendet.
    Anslagsäskandena för fångvården m. m. inledes med en utförlig redogörelse för tillgängliga anstalter och platser på fångvårdsanstalterna samt antalet intagna i skilda kategorier under senaste tid. Ehuru beläggningssiffrorna per den 1 december 1960 visar ett utjämnat läge jämfört med antalet befintliga platser vid samma tidpunkt, måste konstateras att ett betydande underskott, ca 450 platser, förelåg vid samma tidpunkt. Under 1959 tillfördes anstaltsorganisationen omkring 600 nya platser. Vissa snabba utbyggnader som beslöts vid 1960 års riksdag beräknas ge ytterligare omkring 400 nya platser. Detta tillskott skulle, om inget oförutsett inträffar, finnas tillgängligt i början av 1962. De närmast aktuella byggnadsprojekten, de nya centralanstalterna i Kumla och Österåker, skulle kunna ge ungefär 450 platser vardera men beräknas inte kunna bli färdiga förrän allra tidigast under loppet av 1964. Med hänsyn till den ökning av antalet intagna som man räknar med, skulle man emellertid inte kunna vara säker på att ens med sistnämnda utökning av platsantalet hinna i kapp behoven.
    En ganska kraftig förstärkning av skyddskonsulentorganisationen föreslås. Ett distrikt, nämligen nuvarande Västgöta-Dals, delas sålunda i ett distrikt för Älvsborgs län och ett för Skaraborgs län. Den nya befattningshavaren stationeras i Skövde. Vidare föreslås inrättande av bl. a. sju assistenttjänster. Övervakningen av villkorligt dömda beräknas dra en ökad kostnad av 300 000 kr. Slutligen må nämnas att Svenska skyddsförbundet föreslås få 150 000 kr. såsom ett extra bidrag till anordnandet av ett inackorderingshem i Stockholm och till driftskostnaderna för nämnda hem.

B. L.