Åberopsbördan i bilmål. Ett genmäle
Juris doktorn THORSTEN CARS har i SvJT 1960 s. 697 f riktat kritik mot min uppsats »Åberopsbördan i bilmål». Cars' inlägg synes mig förskylla ett genmäle.
Till att börja med förefaller det, som om Cars i sin kritik blandar ihop två frågor, som böra åtskiljas. Cars gör nämligen gällande, att det av mig behandlade problemet kunde »sammanfattas så, att ordet vållande utan närmare precisering ... är otjänligt vid angivande av grunden» för ett ersättningsyrkande jämlikt 2 § bilansvarighetslagen. Emellertid är detta endast en del av problemet, som består av två delfrågor. För det första har man att bestämma, vilkendera parten som bör ha åberopsbördan i vållandefrågan, och det är detta som enligt min mening utgör huvudproblemet. Om bilisten anses ha åberopsbördan, behöver ju den skadelidande i stämningsansökningen icke åberopa något vållande alls. Finner man däremot, att åberopsbördan bör åläggas den skadade, ställs man inför den andra frågan: räcker det för den skadade att i stämningsansökningen åberopa enbart det abstrakta ordet »vållande» utan att angiva några konkreta vållandefakta? Denna fråga har jag besvarat nekande (se s. 395 f). I denna del synes Cars komma till samma resultat.
Åberopsbördan tycks Cars däremot vilja avfärda som en onödig konstruktion, och frågan om vad käranden skall åberopa till grund för sitt yrkande synes enligt Cars' åsikt kunna lösas enbart med tillämpning av de av honom inledningsvis anförda lagstadgandena. Men säger man, att åberopsbördan är en konstruktion, så blundar man för det lagstadgande, på vilket »konstruktionen» vilar. Cars förbigår också med tystnad RB 17:3 p. 2. Denna bestämmelse är visserligen formulerad som en regel för domstolen men implicerar en regel jämväl för parterna. Sett ur dessas synvinkel innebär ju stadgandet en erinran om nödvändigheten för part att vara verksam i processen genom att åberopa. Om en omständighet icke åberopas, får den icke heller läggas till grund för domen. Något sådant måste gå ut över endera parten. Åberopsbördan är därför en ofrånkomlig konsekvens av RB 17: 3 p. 2.1 Sedan man väl fastslagit detta, återstår det att ta itu med problemet om åberopsbördans fördelning, d. v. s. att avgöra frågan, vilkendera parten som bör bära nackdelen av ett underlåtet åberopande i olika fall. Därvid gäller enligt min mening, att, om den part, som har ålagts åberopsbördan för en viss omständighet, försummat att åberopa denna, domstolen icke får lägga omständigheten till grund för domen ens i det fallet, att motparten åberopat omständighetens kontradiktoriska motsats.
Som exempel på det sistnämnda må här nämnas följande fall, där det förutsättes, att åberopsbördan åvilar den skadade. Denne har som kärande åberopat, att bilisten-svaranden brustit i uppmärksamhet. Ett i målet hört vittne berättar, att bilisten enligt hans mening ökat farten strax före sammanstötningen i stället för att bromsa. Att svaranden då påstår, att han visst bromsat, berättigar ej domstolen att bifalla käro-
målet på den grund, att bilisten underlåtit att bromsa, för så vitt icke käranden särskilt åberopar jämväl detta.
Cars' resonemang bygger på en enda »elementär processprincip». Men i RB komma åtskilliga andra processprinciper till uttryck, icke minst dispositionsprincipen, som ligger till grund för regeln i RB 17: 3. Vad jag försökt göra i min artikel är att för en särskild grupp av fall samordna utformningen av dispositionsprincipen, sådan den kommer till uttryck i RB 17: 3 p. 2, med principen om en snabb och ändamålsenlig rättegång. Mot denna bakgrund ter sig Cars' beskyllning mot mig för ignorans något säregen. Jag menar, att när man skall bestämma vad käranden skall åberopa till grund för sitt yrkande, man måste ta med i beräkningen samtliga de stadganden i RB, som kunna ha betydelse därvidlag. Man får inte räkna med några vattentäta skott mellan olika stadganden i RB utan ständigt se dem mot bakgrunden av RB som helhet. Eljest kan man komma till resultat, som motverka varandra. Antag t. ex. att man med Cars så tillämpar RB 42:2 st. 1 mom. 1 samt 42:4 st. 1, att man anser den skadade alltid ha att åberopa åtminstone något vållandefaktum, t. ex. att bilisten kört på sin högra väghalva. Antag vidare, att man samtidigt ålägger den skadade åberopsbördan i vållandefrågan jämlikt RB 17:3 p. 2. En sådan anordning skulle, som jag framhållit s. 401, vara föga ändamålsenlig, eftersom bilisten icke skulle kunna begränsa sitt försvar till vad den skadade påstått. Det är ingen mening med att kräva av käranden, att denne i stämningsansökningen skall fixera en ram för processen, om denna ram omedelbart sprängs genom att svaranden i svaromålet måste åberopa, att vållande ej ligger honom till last i något enda tänkbart avseende.
Vad slutligen angår Cars' påstående, att »konstruktionen» med åberopsbördan skulle vara »vilseledande», bl. a. med hänsyn till nödvändigheten att bestämma rättskraftens objektiva gränser, så kan häremot invändas följande. För att domstolen skall få anledning att vid dömandet tillämpa RB 17: 3 p. 2, är det ju självklart, att målet måste ha fortskridit så långt, att stämning utfärdats. Detta förutsätter i sin tur, att stämningsansökningen icke avvisats jämlikt RB 42:4 st. 1. Det är naturligtvis icke så, att varje brist i kärandens åberopande av grunden skulle medföra, att hans yrkande ogillades genom rättskraftig dom. I somliga fall skall stämningsansökningen avvisas. Låt oss t. ex. antaga, att den skadade i ett mål jämlikt 2 § bilansvarighetslagen har åberopsbördan i vållandefrågan. Om då denne underlåter att i sin stämningsansökan åberopa något som helst vållandefaktum, bör domstolen tilllämpa RB 42:3 och förelägga honom att komplettera ansökningen. Om käranden underlåter detta och det framkommer eller kan antagas, att han vill hålla inne med åberopandet till ett senare stadium av rättegången, torde stämningsansökningen böra avvisas. Dock bör man enligt min mening i regel tillämpa BB 42:4 st. 1 blott när det gäller omständigheter av dominerande betydelse i målet. En underlåtenhet att åberopa något mindre moment i grunden bör icke föranleda avvisning. Icke heller menar jag ansökan böra avvisas, om käranden gör gällande, att de åberopade fakta enligt hans mening äro tillräckliga för att käromålet skall kunna bifallas, försåvitt icke svaranden åberopar motfakta.2
En förutsättning för utfärdande av stämning bör dock alltid vara, att vad käranden åberopat är tillräckligt för att individualisera grunden,3 så att frågor om t. ex. rättskraftens omfång kunna avgöras. Antag emellertid, att den skadade har åberopsbördan i vållandefrågan men endast åberopat själva händelseförloppet vid olyckstillfället jämte den därvid uppkomna skadan, däremot inga vållandefakta. Om stämning trots detta kommit att utfärdas — och därefter kan ju stämningsansökningen icke avvisas — anser jag likväl grunden vara så individualiserad, att rättskraftens objektiva gränser kunna bestämmas. Jag menar nämligen, att ett åberopande av vållandefakta icke skulle medföra någon ytterligare inskränkning av rättskraftens omfång. Enligt min mening prekluderas nämligen samtliga vållandefakta genom domen, oberoende av huruvida och i vilken utsträckning de åberopats.4 Vad som däremot är väsentligt att veta, då man skall fastställa rättskraftens omfång, är själva den skadegörande händelsen.
Brister i kärandens åberopande av grunden kunna alltså medföra avvisning av stämningsansökningen jämlikt RB 42:4 st. 1. Men för att man skall kunna bedöma, när avvisning skall ske, måste man i regel ta hänsyn jämväl till RB 17: 3 p. 2. Det går naturligtvis icke för sig att avvisa stämningsansökan, när det som käranden åberopat är tillräckligt för att hans talan skall kunna bifallas, om t. ex. svaranden uteblir eller enbart gör en grundlös rättsinvändning. Och hur mycket som härvidlag erfordras är beroende just av åberopsbördans fördelning. Om t. ex. bilisten har åberopsbördan i vållandefrågan, får man icke avvisa en stämningsansökan, där den skadade åberopat enbart sammanstötningen och den därav orsakade skadan.
Jag ber slutligen att få komplettera min rättsfallsöversikt med ytterligare ett fall, där åberopsbördan i vållandefrågan kommit att åvila motorfordonsföraren, nämligen SvJT 1951 s. 496 (se särskilt s. 499).
Robert Boman