YNGVE STENSTRÖM. Om biskops tjänst och ämbete. En studie i svensk kyrkorätt. Akad. avh. Göteborg 1959. Fritzes hovbokh. i distr. 212s. Kr. 18,00.
Under år 1959 väckte det allmän uppmärksamhet, att ett nytt kyrkorättsligt arbete publicerades. Förre kanslichefen vid Göteborgs drätselkammare YNGVE STENSTRÖM disputerade då för juris doktorsgrad på ett arbete om biskops tjänst och ämbete. Sedan har denna avhandling blivit föremål för anmälan och diskussion i dagspressen och av fakultetsopponenten vid disputationen docent GUSTAF PETRÉN i Förvaltningsrättslig Tidskrift (1959 s. 225). Då avhandlingen har betydande intresse även ur den praktiserande juristens och ur den kyrkligt engagerade allmänhetens synvinkel, må det tillåtas en ecklesiastik jurist att i korthet anmäla och kommentera denna avhandling.
Avhandlingens vetenskapliga tyngdpunkt torde vara att finna i den inledande historiska avdelningen. Stenström försöker här bygga upp sin avhandling på den kanoniska rättens begrepp rörande episkopatet. Han redogör med denna utgångspunkt för den svenska biskopsinstitutionens rättsliga utveckling.
Docent Petrén har i sin ovan nämnda artikel kritiskt granskat Stenströms principiella utgångspunkter, då denne gjort gällande, att de grundsatser, som utmärkt den katolska tidens kanoniska rätt, alltjämt är tillämpliga på den nuvarande biskopsinstitutionens kyrkorättsliga ställning. Petrén påpekar, enligt anmälarens mening med full rätt, att den kanoniska rättens kyrkomaktsbegrepp, som avpassats för en suverän kyrka, icke kan appliceras på den svenska kyrkans ämbeten utan att fastmer nationell svensk kyrkoordning måste bli vägledande. Stenström är emellertid i gott vetenskapligt sällskap, då bl. a. REUTERSKIÖLD i sin Korporations- och kyrkorätt anlägger liknande synpunkter. Här skall inte denna intressanta fråga vidare beröras. Endast så mycket bör framhållas, att det under alla förhållanden får anses vara av stort värde, att Stenströms tes på ett så distinkt och klargörande sätt framlagts. Den bildar en utmärkt utgångspunkt för en diskussion i en hittills alltför litet uppmärksammad kyrkorättslig fråga.
Som förut framhållits har Stenströms avhandling ett stort praktiskt värde för klarläggande av viktiga aktuella frågor inom kyrkorättens område. Stenström har, tydligen med avsikt, gett större bredd och giltighet åt sin utredning än det relativt begränsade ämnet för avhandlingen i och för sig nödvändigtvis behövt ge anledning till. Vissa detaljer i framställningen har givit impulser till utblickar över väsentliga delar av kyrkorätten. Detta har så mycket större värde som denna del av juridiken blivit ytterst styvmoderligt behandlad av rättsvetenskapen.
Ett huvudavsnitt av avhandlingen behandlar biskops val och utnämning. De lagar och förordningar, som reglerar dessa frågor, är i hög grad föråldrade och ofullständiga. Man kan väl förstå, att den gamle tränade förvaltningsjuristen Yngve Stenström gripits av lust att rensa litet i denna djungel, som försatt även jurister av facket i svåra situationer, då det gällt att knäcka stundom ganska obegripliga fall. Stor förvirring råder i åtskilliga avseenden vid tolkningen av gällande bestämmelser för biskopsval, t. ex. angående domkapitelsledamots respektive suppleants rösträtt. Stenström finner, med instämmande av Petrén, att endast ordinarie ledamot bör tillerkännas rösträtt vid biskopsval. Anmälaren är icke övertygad om riktigheten av detta påstående. Det är riktigt, att ordinarie domkapitelsledamot äger insända sin röstsedel med post till domkapitlet. Men om så ej skett och ledamoten ej är närvarande, synes intet lagligt hinder möta att, såsom ofta skett i praxis, suppleanten utövar den rösträtt, som den ordinarie ledamoten ej begagnat sig av på ettdera av de två illåtna sätten. I annat fall skulle suppleanten fråntagas en rätt, som i princip alltid tillkommer denne, nämligen att inträda i den ordinarie ledamotens icke utövade funktioner. En sådan begränsning av suppleantens principiellt alltid föreliggande rättsliga ställning synes mig icke kunna eller böra tolereras.
I detta sammanhang må det vara tillåtet att erinra intresserade läsare om ett ganska unikt rättsfall, som berör ett biskopsval, RÅ 1949 ref. 9. Såsom framgår av referat i Stenströms avhandling, s. 59, behöver enligt detta rättsfall det laga förfall, som enligt 1759 års förordning utgör förutsättning för rätt att skriftligen insända sin röstsedel, ej styrkas utan det ankommer på den som vill rösta att själv pröva och avgöra, huruvida giltigt hinder föreligger för hans inställelse. Denna besynnerliga rättsregel anföres här som ett talande exempel på den löslighet och oklarhet som råder vad gäller en så viktig rättshandling som ett biskopsval.
Det är tyvärr ej möjligt att här gå närmare in på flera oklara kyrkorättsliga problem. Det är emellertid angeläget för en ecklesiastik tjänsteman att vitsorda värdet av de många klarlägganden, som denna avhandling innehåller. Problem av stort allmänt intresse behandlas sålunda i det avsnitt, som berör spörsmål om den av biskop utövade kyrkomakten. Frågor om svenska kyrkans rättssubjektivitet och om biskopsmötets kompetens och uppgifter — för att endast nämna två frågor — är självfallet av största allmänna intresse. Med säkerhet kommer författarens synpunkter att noga beaktas i den stora utredning om kyrkans eventuella skiljande från staten, som nu igångsatts.
Anmälaren kan ej underlåta att i likhet med docenten Petrén starkt ifrågasätta avhandlingens framställning om biskopsmötets speciella rätt att auktoritativt utlägga den svenska kyrkans lära. Det kunde innebära en fara att här dra analogier från den kanoniska rättens principer. Detta utesluter icke, som Petrén framhåller, att biskopsmötets uttalanden rent faktiskt tillmätes stor auktoritet. Att märka härvidlag är, att biskopsmötet såvitt utrönas kunnat aldrig gjort uttalanden, där olika meningar förelegat inom det samlade episkopatet. Detta borde ju också vara självklart; i annat fall skulle auktoriteten inte bli långvarig. Stenström framhåller emellertid, att lagstiftningsvägen för en begränsning av den enskilde biskopens potestas magisterii icke bör beträdas utan att denna bör byggas på frivillighetens grund. Här föreligger, däri måste man ge Stenström rätt, ett dilemma av allvarligt slag. En högsta auktoritet vore önskvärd men ett lagligt eller sedvanerättsligt andligt tvång är uteslutet.
In summa: man kan helt visst sätta åtskilliga frågetecken både för Stenströms principiella uppläggning och för en del praktiska juridiska detaljer. Men i stort sett är avhandlingen ett betydelsefullt och välbehövligt tillskott till den alltför magra kyrkorättsliga litteraturen. Den är väl värd att studera.
Wilh. Blomstrand