TORE ALMÉN. Om köp och byte av lös egendom. Fjärde delvis omarb. uppl. ombesörjd av RUDOLF EKLUND. Sthm 1960. Norstedts. LVI + 978 s. (inkl. sak- och rättsfallsregister). Inb. kr. 72,00
En ny upplaga av TORE ALMÉNS kommentar till köplagen är i den svenska juristvärlden en viktig händelse. Mer än ett kvartssekel har förflutit, sedan justitierådet RUDOLF EKLUND ombesörjde utgivandet av den förra upplagan. Sedan dess har visserligen på köprättens område icke i större utsträckning tillkommit ny lagstiftning, och lika litet kunna påvisas mera genomgripande nyheter i rättspraxis. Men det har ändock icke kunnat undgås, att kommentaren i dess hittillsvarande skick på ett stort antal punkter blivit föråldrad. Svenska jurister ha därför all anledning att bringa Rudolf Eklund sin tacksamhet för att han åtagit sig och med sin kända skicklighet fullgjort den vanskliga och mödosamma uppgiften att, i den mån det varit möjligt, föra det berömda verket up to date. Det är en verklig bedrift han utfört, en sådan som icke många skulle varit mäktiga.
Enligt vad i förordet framhålles har hänsyn tagits till den omfattande nordiska litteratur, som utkommit intill utgången av år 1959. Det måste ha varit ett svårt och tidsödande företag att genomgå och sovra alla de litteraturuttalanden — spännande över en lång tid och avseende icke blott vad som mera direkt hänför sig till köplagen utan även vad som allenast medelbart har köprättsligt intresse — samt att rätt applicera uttalandena. Naturligtvis har denna redovisning icke kunnat bliva uttömmande, och den har framför allt ej kunnat göras så som den skulle ha skett, om de ifrågavarande arbetena varit tillgängliga redan vid kommentarens författande. I stor utsträckning har utgivaren nöjt sig med att omnämna den nytillkomna litteraturen blott i den formen, att vederbörande bok eller uppsats citerats med ett föregående »jfr», även i fall då där möta resultat eller motiveringar avvikande från dem som kommentaren innehåller. Vanligt är alltså, att hänvisningarna ej ge någon föreställning om hur sagda litteratur förhåller sig till vad i Alméns verk uttalas. Detta kan synas vara en olägenhet, helst som Alméns ställningstaganden till de äldre författarna — vilka ställningstaganden synas kvarstå i obeskuret skick, ehuru de icke alltid torde ha intresse för nutida läsare — äro på ett helt annat sätt upplysande. Men det är en olägenhet, som näppeligen kunnat undanröjas utan betydande kompletteringar av verket.
Hänvisningarna till kontinentala eller eljest icke-nordiska författare ha denna gång uteslutits. De förutvarande litteraturuppgifterna voro i hög grad förlegade, och deras ersättande med mera tidsenliga skulle krävt en stor apparat. Naturligtvis kan det dock i viss mån sägas reducera arbetets vetenskapliga värde och dess utnyttjande som internationellt köprättsligt verk, att kontakt med de stora kulturländernas rättsordningar alltså till synes saknas. Huruvida icke konsekvensen
borde ha bjudit, att ur arbetet även utmönstrats hänvisningar till stadganden i icke-nordiska lagar och lagförslag, kan diskuteras. Till redogörelser för utländsk rätt, vilka ej stödjas av något så när färska litteraturuppgifter, har man ofta skäl att ställa sig misstänksam. — Svårigheter som följd av att litteraturcitaten begränsats till att avse nordiska författare uppkomma i sådana fall, där Almén i sin framställning närmare ingick på och utnyttjade kontinental, särskilt tysk doktrin, som han förvisso var påverkad av. Se sålunda de partier av arbetet — de torde för övrigt ej höra till de mera lyckade — där Almén utvecklade sin allmänna syn på bevisbördespörsmålen (s. 31 ff., jfr s. 74 ff.)1 eller sin uppfattning om relevansen av handelsbruk eller annan sedvänja (s. 26 ff.).2
Svensk rättspraxis på köprättens område är icke synnerligen ymnig. Köprättsliga och över huvud handelsrättsliga tvister gå till övervägande del domstolarna förbi. Det kan man kanske icke undra över, så omständlig och tidskrävande som rättegångsordningen alltjämt är och framför allt så dyr som den efter tillkomsten av nya RB blivit. Rättsfall av köprättslig betydelse, vilka publicerats efter den förra upplagan, uppmärksammas givetvis i den nya.3 Det kan kanske tilläggas, att man icke kan vara säker på att, i de fall då åt ett spörsmål i HD givits den lösning Almén förordat (se t. ex. plenimålet NJA 1951 s. 1), detta nödvändigt innefattar, att vederbörande domstolsledtmöter restlöst anslutit sig till hans motivering. Med hänsyn till knapphändigheten av svensk rättspraxis i ämnet är det värdefullt, att även många danska och norska rättsfall från senare tid, vilka kunna tjäna till upplysning om köplagens tillämpning i våra grannländer, omnämnas.
Alméns stora arbete kommer tvivelsutan även i fortsättningen att utöva ett mäktigt inflytande på svensk köprättslig rättstillämpning. Att dess kvalitet — liksom kvantiteten — motiverar att så bör ske finns det väl blott en mening om. Den nya upplagan av verket gör detsamma väl ägnat att fortfarande studeras som ett av vår rättslitteraturs standardverk. En sak för sig är, att där ej saknas utläggningar, om vilka man med all aktning för den berömde auktorn måste säga, att de verka en smula »dammiga»; exempel härpå utgöra de i olika sammanhang (se bl. a. s. 286) förekommande »garanti»-resonemangen. Helt har kommentaren följaktligen icke kunnat bringas »i nivå med den rättsutveckling, som ägt rum» (jfr förordet); jag inbegriper då i uttrycket rättsutveckling även de förändringar, som »rättstänkandet» under senare tider undergått. Det säger sig självt, att vad nu senast anmärkts för ingen del förringar Rudolf Eklunds stora insatser för kommentarens omarbetning. Ett verk, som i sin grundläggande version förfat-
tats några år efter sekelskiftet, kan icke rimligen moderniseras hur mycket som helst.
Den nya upplagan föreligger i en händig och mycket tilltalande bokvolym. Kommentaren omfattar alltså icke längre två band. Tryckstilen är tätare än förut, men den är ingalunda svårläst. Skall man anmärka på något, är det att notsiffrorna — som äro av stor betydelse på grund av de talrika hänvisningarna i arbetet, framåt och bakåt, till noter och till text »vid» noterna — äro så otydliga, att man utan hjälp av förstoringsglas lätt läser fel och kommer vilse.
Understöd ha för ändamålet lämnats icke blott av Tore Alméns minnesfond utan även av Institutet för rättsvetenskaplig forskning. Att boken ändock blivit ganska dyr har väl varit oundvikligt. Man får trösta sig med att den som tillhandlar sig Alméns verk får god valuta för sin utgift.
Hjalmar Karlgren