Lübecker Ratsurteile. Hrsg. von WILHELM EBEL. Band 1. Göttingen
    1955. Musterschmidt Verlag. 580 s.

 

    Det har sedan flera år varit bekant att en av Tysklands ledande germanister, tillika specialist på hanseatisk rätt, WILHELM EBEL, förberett en edition av det lybska rådets domar från 1400- och 1500-talen. Det är ingen överdrift att säga att editionen avvaktats med spänning av de germanistiska rättshistorikerna Europa runt. Från högmedeltiden och fram till början av 1600-talet var den praxis, som utbildades av den mäktiga Travestadens råd, av största betydelse för stadsrättsutvecklingen i Nordtyskland och Skandinavien. Detta praxismaterial har hittills varit alltför stort och svårtillgängligt för att annat än i ringa omfattning kunna användas av forskningen; de editioner, som hittills förelegat, har blott omfattat obetydliga delar därav och är dessutom bristfälliga och föråldrade.
    Editionens tillkomst måste alltså betecknas som en stor tilldragelse inom germanistiken; det är också en tilldragelse av stor betydelse för svensk rättshistorisk forskning. Innan det sagda illustreras något är det anledning att säga några ord om editionens omfattning och karaktär.
    Den lybska rätten har hittills väsentligen kunnat studeras med utgångspunkt från dels rättsböcker från 1200- och 1300-talen, dels 1586 års s. k. reviderade statuter. Detta material innehåller blott en relativt liten del av de rättsregler, som utbildades i Lybeck. Eftersom rättsboksoch lagmaterialet i huvudsak motsvarar 1200- och 1300-talets respektive det senare 1500-talets förhållanden föreligger en lucka just beträffande den hanseatiska rättens stora blomstringsperiod under 1400-talet och början av 1500-talet — den tid då Lübeck politiskt framstod som ledare för Hansan samtidigt som dess råd utgjorde förebild och ofta därtill appellationsinstans för över hundratalet rättsliga dotterstäder.
    Särskilt det lybska rådets ställning som överdomstol i förhållande till östersjöområdets hansestäder ger dess praxismaterial ett stort bevisvärde beträffande den faktiska regeltillämpningen. Från 1400-talets början avböjde rådet att till dotterstäderna utfärda allmänna anvisningar om tillämpliga rättsregler; man krävde att målen, därest part ville överklaga, skulle hänskjutas till rådets egen dom. Detta innebar att parterna själva eller genom ombud måste inställa sig inför rådet, vars offentligen tillkännagivna dom fick ovillkorlig rättskraft i deras hemstad. Endast beträffande den fjärran belägna staden Reval (och därmed för dess rättsliga dotterstad Narva) gjordes undantag; från Reval översända ap-

 

pellationsakter behandlades i rådets slutna krets och domen meddelades skriftligen till rådet i Reval. I allmänhet är domarna i överklagade mål icke bevarade i respektive dotterstäders arkiv eller tänkeböcker. Så mycket större betydelse får det då att Lübecks »Niederstadtbuch» — så kallad emedan den förvarades i rådhusets källarvåning — i stor omfattning redovisar även domarna i utifrån överklagade mål. I denna enorma tänkeboksserie är alltså huvudmassan av det lybska rådets domar bevarad.
    Med tillägg av ett mindre antal domar tagna ur tidigare editioner har Ebel nu börjat ge ut den del av materialet från »das Niederstadtbuch», som är av väsentligt intresse. Han kan i detta editionens första band återge 1 006 domar, tillkomna under perioden 1421 till 1500. Det andra bandet kommer att omfatta domar från 1501 till 1530 och ett tredje band återstoden fram till 1550, d. v. s. så långt Ebel hann göra sina avskrifter ur Niederstadtbuch innan dessa arkivalier skingrades i krigsslutets virrvarr. Hittills har endast c:a 10 band ur årgångarna 1547—1563 påträffats — i Potsdam, alltså i östzonen. Vad årgångarna 1311—1546 befinner sig är okänt. Vilket värde editionen då har redan ur elementär källsynpunkt behöver ju inte närmare utvecklas. Wilhelm Ebel har sannerligen — allifrån hans outtröttliga excerperingsarbete nere i de bergverk, där dessa lybska arkivalier förvarades under kriget, och fram till editionens färdigställande för tryckning — gjort en insats, som knappast kan prisas nog högt.
    Editionen är föredömlig i formellt hänseende. Domarna återges i tidsföljd under rubriker, som sammanfattar målens juridiska innehåll — om man söker material beträffande ett visst institut är det alltså lätt att excerpera detta. Därtill finns goda person-, orts- och sakregister. De sistnämnda skulle måhända kunna vara något fylligare; å andra sidan ger ju rubriceringen av målen en långt pålitligare ingångsväg än vad ett sakregister någonsin kan bli. Att registret endast medger en mera allmän introduktion är därför icke någon allvarligare brist. Materialet är för övrigt så omfattande att ett mera fullständigt register skulle ha krävt mycket arbete till en — som antytt — tvivelaktig nytta.
    En svensk rättshistoriker, som går igenom editionen, ser snart uppgifterna torna upp sig för vår egen forskning. Vi har utmärkta editioner av tänkeboksmaterialet från Stockholm — omfattande perioden från 1400-talets senare del till 1600-talets början. På många områden har man i dessa tänkeböcker kunnat skönja ett hanseatiskt, enkannerligen lybskt inflytande. Men det har inte varit möjligt att närmare fastställa denna receptions omfattning, karaktär och betydelse beträffande de enskilda instituten så länge man inte haft tillgång till motsvarande material i lybsk praxis. Detta finns nu lätt tillgängligt — forskaren står inför ett dukat bord — och man kan angripa dessa uppgifter, vars lösande torde vara ägnade att i många stycken ge oss en ny och i varje fall fullständigare bild av den svenska rättsutvecklingen under lands- och stadslagarnas tid. Man kan nämligen säga att fram till den tid då den tysk-romerska rätten började recipieras utgjorde vägen från Lybeck över Stockholm vår viktigaste receptionsled på den centrala civilrättens område. På den vägen fick vi del av rättsliga konstruktioner och problemlösningningar, som utbildats i de nordtyska städernas högt utvecklade rättsliv, och dessa nyheter blev för oss i många fall av bestående betydelse ge-

 

nom den respekt Svea hovrätt och den stora lagkommissionen visade för praxis vid Stockholms rådhusrätt.
    Inför editionens material känner sig forskaren närmast försatt i det tillstånd, som kallas »embarras de richesse», och redan av utrymmesskäl är det tyvärr uteslutet att här annat än kortfattat beröra ett par problem, som materialet i editionen kastar nytt ljus över. Att de här illustrationsvis framförda exemplen gäller specialfrågor betyder på intet sätt att materialet endast ger nyheter beträffande dylika — men, som sagt, utrymme saknas för något mera än ett par smakbitar.
    Från romanisternas sida brukar det göras gällande att godtrosförvärvet är ett specifikt romerskrättsligt institut i den meningen att begreppet god tro såsom förutsättning för tredje mans extinktiva förvärv uppkommit i germansk rätt genom romerskrättsligt inflytande. Senast har ULRICH VON LUBTOW i en uppsats om Hand-wahre-Handproblemet (i Festschrift der Juristischen Fakultät der Freien Universität Berlin, 1955) gjort gällande, att »die Germanisten verschweigen oft schamhaft den römisch-rechtlichen Ursprung des Glaubenschutzes» (Op. cit. s. 198 n. 345). Vad nu den lybska rätten beträffar har BENCKERT påvisat att man i två lybska rådsdomar från 1494 ålagt förvärvarna att styrka »rechtes redelikes kopes», vilket Benckert uppfattar som ett avgörande bevis om fordran på god tro. Alldeles säker har man dock inte kunnat vara, uttrycket kan ha haft en mera begränsad syftning. Över huvud taget är det ju ofta vanskligt att ur så kortfattade formuleringar utläsa en bestämd uppfattning i en central principfråga. Att Benckert med all sannolikhet träffat rätt beträffande domarna från 1494 bestyrkes emellertid av en dom i den här anmälda editionen (s. 458), där rådet i ett vindikationsmål år 1498 gällande anförtrott gods tillerkänner svarande godset enligt H. w. H. regeln med bl. a. motiveringen att denne »nicht anders geweten hadde noch jegenwordigen wuste dan dat it demsulfften Hermen proper togehort unde nemant anders parth offte deyl dar ane gehat hadde». Här föreligger ju en tydlig och ingående beskrivning av den fordran på god tro som uppställdes. Det intressanta är då att en sådan fordran uppställs av en domstol, som vid denna tid knappast kan ha handlat under intryck av det romersk-rättsliga bona fidesbegreppet. Sannolikheten talar för att man här har ett exempel på hur godtrosrekvisitet självständigt utbildats i en germansk rättskälla av central beydelse. Den självfallna utgångspunkten för en sådan utveckling fanns i den äldre germanska stadsrättens krav att en person, som genom torgköp (vilket i regel uteslöt ledande till fångesmannen) förvärvat stulet gods, med ed skulle bekräfta sin ovetenhet om att godset var stulet.
    En annan punkt, där editionens material ger anledning att korrigera en vanlig uppfattning, gäller bestämningen av begreppet fast egendom. HERBERT MEYER har i sitt arbete: »Neuere Satzung von Fahrnis und Schiffen», (1903, s. 58 ff.) gjort gällande att en viss typ av egendom, som i det medeltida rättslivet ofta var föremål för tvister, nämligen bryggpannor, i lybsk rätt betraktades som fast egendom. Frågan har sitt principiella intresse därför att dessa pannor i regel var fast förenade med huset genom murning. Gentemot en ägare till huset, som gjorde gällande att en bryggpanna var lös egendom, kunde en person, som hade huset i pant, under åberopande av att pannan var inmurad i huset kräva att pannan ingick i panten. Formuleringarna i vår svenska lag

 

angående vad till fast egendom är att hänföra beträffande »annat som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat», går alltså tillbaka på problem, som var aktuella redan under medeltiden. I Arboga stads tänkebok finns ett mycket belysande exempel från år 1465 på en sådan tvist, här återgivet på nutida svenska:
    »Samma dag kom Magnus Skogs hustru, hustru Birgitta och klagade till Arvid om en bryggepanna, som han tog ut av gården, som honom till pant stod, och bröt henne ut av muren, som hon stod i och bar henne bort, henne ovetande. — Då svarade förbemälde Arvid att allt det väggfast och inmurat var, det skulle gården tillhöra. Då nämnde vi tolv män, som det skulle rannsaka och överväga, vad där var rättast i förbemälda ärende. Då gingo de tolv över till sida och funno det för rätt, att förbemälda bryggpannan är lösöre och därför dömdes henne sin panna igen» ...
    Hur Meyers material än må tolkas, och ett visst stöd för att denna kategori egendom fram till år 1451 behandlades som fast egendom erbjuder det onekligen, är det säkert att den lybska rätten år 1497 i en från Stralsund överklagad tvist om pantsättning av en bryggpanna förklarade denna vara lös egendom. Rådet uttalade uttryckligen:
    »Na deme sodane vorberorde panne neen liggende grunt edder stande erve is, so mochte de erbenomede selige Clawes Plageranck mit segel unde breven sodane panne vorpanden ...»
    Detta ställningstagande, där bryggpannan uttryckligen förklarades icke vara fast egendom, innebar bl. a. att pantsättningen blev giltig, därest avtalet gavs skriftlig och med sigill bekräftad form.
    Dessa rättsfall från Arboga och Lybeck kombinerat med Meyers material ger upphov till åtskilliga problem. Bl. a. ger de anledning att ompröva de viktiga dogmatiska tolkningar, som Meyer utvecklat med utgångspunkt från de dåtida konstruktioner, där pantsättning just av bryggpannor och fartyg kombineras med uthyrning av föremålen till ägaren. Det är emellertid inte möjligt att här gå vidare in på dessa spörsmål. I stället må till sist några ord sägas om den allmänna juridiskt-tekniska nivån hos det lybska rådets domar. Denna nivå är nämligen så förvånande hög att det är väl förklarligt att rådhusrätten i Stockholm liksom så många andra domstolar Östersjön runt respektfullt accepterade den lybska rättens problemlösningar. Det kan bara beklagas att det är omöjligt att här redovisa detta intryck annat än genom en hänvisning till exempelvis de domar (se sakregistret under Kauf), vari rådet tager ställning till en mångfald komplicerade spörsmål angående köp av lös egendom. Där framträder på ett alldeles särskilt åskådligt sätt hur ett rikt utvecklat handelsliv har föranlett en regelbildning, som utgår ifrån mycket förfinade och nyanserade rättspolitiska överväganden. Motsvarande iakttagelser kan göras beträffande kreditväsendets förhållanden vid genomgång av domarna i borgens- och panträttsmål. Frågan är om inte editionens material ger anledning till en perspektivförskjutning i hela synen på den hanseatiska rätten. Den höga juridiskttekniska nivå, som präglar den stora lybska kodifikationen från 1586, har inte bara sina förutsättningar i 1400-talets lybska rådspraxis, den synes i stort sett ha uppnåtts redan under nämnda århundrade. Mot den bakgrunden är det ännu lättare att förstå hur denna hanseatiska rättsbildning kunde bevara så mycket av sin livskraft, självständighet och egenart långt in på 1800-talet trots trycket från den tysk-romerska rätten.

 

    »De Ersame Radt to Lubeke» var alltså bärare av en stolt tradition. Dess attityd till sina egna domar var präglad av en berättigad självkänsla. Något av denna skymtar i följande korthuggna besked:
    »Na clage, antworde, rede, wedderrede, insage, besprake und rypen rade de erschreven Radt to Lubeke hebben afsegen laten vor recht:
    Na dem dat vorberorde testament van dem erschreven Rade to Lubeke vorhen by macht gedelet is, so moste id by macht bliven.»
 

Erik Anners