Utredning om rådhusrätternas framtida ställning. Under förarbetena till rättegångsreformen uttalade processkommissionen i sitt år 1926 avgivna principbetänkande (SOU 1926:31), att den bestående skillnaden mellan land och stad i fråga om rättskipningen i första instans borde upphävas. Staten borde ombesörja rättskipningen även i städerna och sambandet mellan förvaltning och rättskipning i städerna borde upphöra.
    När huvudgrunderna för rättegångsreformen prövades år 1931, intog emellertid såväl K. M:t som riksdagen den ståndpunkten, att ändringar i domstolsorganisationen borde vidtagas i samband med reformen endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolarna skulle bli i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Från denna utgångspunkt blev sålunda frågan om en omorganisation av rådhusrätterna skjuten på framtiden, frånsett den fortgående indragningen av rådhusrätterna i vissa mindre städer. Principiellt uttalade sig dock både K. M :t och riksdagen vid detta tillfälle för att rättskipningen i städerna borde övertagas av staten. Frågan härom ansågs emellertid böra anstå i avbidan på en omläggning av städernas förvaltning, eftersom rådhusrätt tillika utgjorde magistrat och i denna egenskap hade vissa administrativa uppgifter av såväl statlig som kommunal natur.
    Genom den nya kommunallagen har magistratens befattning med kommunala uppgifter upphört. Härigenom har frågan om rådhusrätternas ställning i såväl organisatoriskt som finansiellt hänseende aktualiserats. Med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 30 dec. 1954 har därför justitieministern, statsrådet Zetterberg, tillkallat sakkunniga för att utreda frågan (jfr s. 285).
    I direktiven för utredningen har justitieministern till en början uppehållit sig vid frågan om rådhusrätternas sammansättning. Efter att ha framhållit att utredningen i första hand bör taga ställning till den organisation av rådhusrätterna som ur rättskipningens synpunkt framstår som den lämpligaste och därvid beakta förhållandet mellan rådhusrätterna och övriga allmänna underrätter yttrade justitieministern:

    Då det gäller att taga ställning till rådhusrätternas sammansättning, kan vissa omständigheter tala för en mera enhetlig typ av allmänna underrätter både för land och för stad. Å andra sidan bör också beaktas att den kollegialt sammansatta domstolen har vunnit hävd i städerna. Visserligen torde denna domstolsform mindre ha sin grund i processuella överväganden än i det förhållandet att rådhusrätten framvuxit såsom stadens styrelse. Vissa grupper av mål, för vilkas avgöranden ett juristkollegium är särskilt lämpligt — t. ex. tvistemål rörande invecklade ekonomiska förhållanden — torde emellertid vara vanliga huvudsakligen i större städer, och vägande praktiska skäl kan därför tala för att den kollegiala domstolsformen skulle kunna förekomma åtminstone i dessa städer.

 

    Beträffande frågan om lekmannainflytandet framhöll justitieministern att det finns anledning att överväga ett vidgat sådant inflytande i rådhusrätterna, särskilt i brottmål och i sådana tvistemål som rör familjerättsliga förhållanden. Omfattningen och formerna för lekmannainflytandet i rådhusrätterna bör, i belysning av den efter rättegångsreformen vunna erfarenheten, upptagas till en förutsättningslös granskning. Justitieministern yttrade vidare:

    Det bör övervägas, om det kan anses lämpligt att tillskapa nya former förlekmännens deltagande, t. ex. såsom meddomare jämte en eller flera lagfarna ledamöter. Även om nuvarande system med en lagfaren domare och nämnd bibehålles, bör det övervägas, huruvida icke antalet i varje mål deltagande nämndemän bör minskas och de nuvarande reglerna om nämndemännens rösträtt ändras. Det mest ändamålsenliga vore måhända att — trots svårigheterna att finna en klar och otvetydig avgränsning — upptaga skilda regler för domstolens sammansättning och lekmännens medverkan för olika typer av mål. I den mån så betingas av de förslag som de sakkunniga vill framlägga för domstol i större eller medelstora städer, bör de sakkunniga vara oförhindrade att också ingå på frågan om häradsrätts sammansättning och reglerna för häradsnämndens rösträtt.

    Enligt direktiven bör utredningen också taga ställning till vilka grunder som skall tillämpas, då det gäller att bestämma om stad skall utgöra egendomkrets eller ingå i en domsaga med större domsområde. Även frågan om hur finansieringen av rådhusrätterna skall bestridas måste övervägas. Utredningen bör emellertid utgå från att städerna alltjämt skall hålla domstolarna med inredd lokal i samma omfattning som de tingshusbyggnadsskyldige för häradsrätternas del. Med hänsyn härtill synes det justitieministern lämpligt att de sakkunniga även upptager frågan om att sammanföra och komplettera de spridda och delvis ålderdomliga stadgandena om tingshusbyggnadsskyldigheten till en mera fullständig och tidsenlig lagstiftning.
    I direktiven uttalas vidare att de sakkunniga bör utreda frågan om överflyttande av magistratens statliga administrativa uppgifter på andra organ. I samband därmed bör behandlas spörsmålet huruvida kommunalborgmästarinstitutionen bör bibehållas i städer som saknar magistrat.
    Enligt direktiven skall utredningen även avse sådana spörsmål som sammanhänger med den nuvarande skiljaktigheten mellan stad och land i fråga om åklagar- och exekutionsväsendet. Däremot bör i detta sammanhang icke upptagas frågan om polisorganisationen; endast i de fall då åklagare samtidigt har polischefsuppgifter bör utredningen ingå härpå.
    Om kostnaderna för rättskipningen i rådhusrättsstäderna överflyttas på statsverket, saknas enligt justitieministern anledning att bibehålla städernas valrätt vid tillsättande av ledamot i rådhusrätt.
    Avslutningsvis har justitieministern anfört, att utredningen i första hand bör behandla mera principiella och allmänna frågor samt härom yttrat:

    Genomförandet av en omorganisation av rådhusrätterna torde kräva att ställning tages till ett stort antal detaljspörsmål, såsom frågor om vilka städer som framdeles skall utgöra särskild domkrets, om antalet befattningshavare, såväl lagfarna som icke lagfarna, vid dessa städers domstolar, om löneställningen för dessa befattningshavare och om den rättsbildade personalens utbildning och tjänstgöring inom andra delar av domstolsväsendet. Då emellertid dessa detaljspörsmål är beroende av den ståndpunkt som tages till de förut berörda huvudfrågorna om rådhusrätternas sammansättning och grunderna för domkretsindelningen, bör utredningen, åtminstone tillsvidare, endast avse de mera principiella och allmänna frågor som berörts i det föregående eller som äger samband därmed. I dessa frågor bör förslag jämte för-

 

fattningsutkast framläggas. Detaljspörsmål bör sålunda icke nu upptagas i vidare mån än som må erfordras för att vinna överblick över de praktiska och ekonomiska verkningarna av föreslagna reformer.

S. R.