HUGO DIGMAN. Svensk gruvrätt. Sthm 1953. Norstedts. 663 s. Inb.kr. 40,00.

 

    Det är inte ovanligt bland jurister att de från studietiden minns vissa delar av den speciella fastighetsrätten med olust såsom svårlärda och rent ut sagt tråkiga. Den främsta hackkycklingen härvidlag är väl vattenrätten, men även gruvrätten brukar ibland nämnas i detta sammanhang.
    Om jurister med sådana minnen skulle ge sig tid med att läsa igenom hovrättsrådet HUGO DIGMANS nyutkomna digra arbete Svensk gruvrätt, skulle de säkerligen bli åtskilligt förvånade. Det är nu förstås så, att nästan allting blir intressant om man verkligen tränger in i det, men tjusningen med att läsa Digmans bok ligger inte blott däri utan också i att boken har alldeles speciella förtjänster, som väl motsvarar förlagsreklamens karakteristik: ett juridiskt märkesarbete.
    Till bokens förtjänster hör givetvis att den är skriven av en person med alldeles särskilda förutsättningar att åstadkomma ett sakkunnigt verk. Förf. har haft fördelen att under utarbetandet av boken själv få axla lagstiftarens — eller åtminstone dennes främste tjänares — kappa men inte för att skriva en ny lag utan för att kritiskt granska och därefter söka perfektionera en redan antagen lag med några få år på nacken. Såsom av förordet framgår har »Svensk gruvrätt» delvis utarbetats parallellt med det lagstiftningsärende som ledde fram till 1952 års

 

¹ Av rättsfallet NJA 1914 s. 23 kunna på grund av saklägets särskilda beskaffenhet (process i utlandet) inga säkra slutsatser dragas; förf. omnämner det icke ens, egendomligt nog. För övrigt ha många vindar blåst sedan 1914. — I dansk rätt synes man snarast anse advokaten ha ifrågavarande ansvar (s. 329). I Norge torde läget liksom i Sverige vara oklart. Tysk rätts inställning på området är ingalunda klarlagd genom de, delvis förvånande, uppgifter förf. erhållit av Dr David Goldschmidt. Hänvisningar till rättsfall och litteratur saknas.

ändringar i 1938 års gruvlag; dessa ändringar bygger på en promemoria som förf. avlämnade år 1949. Av förordet erfar man vidare att förf. under arbetet haft nära kontakt med myndigheter och andra som i sin dagliga gärning har haft att befatta sig med gruvrätt.
    Förf. betecknar själv sin bok som en kommentar — för övrigt den första tillgängliga kommentaren till gruvlagen. Boken innehåller emellertid åtskilligt mer än en kommentar av det sedvanliga slaget.
    Redan de tre inledande avdelningarna antyder en bredd och ett djup som går utöver det vanliga. Under rubrikerna: Historisk översikt, Gruvegendomens rättsliga natur, Något om utländsk rätt, ges på 40 sidor en mycket instruktiv introduktion till gruvrätten. Enligt förordet har dessa redogörelser dock i huvudsak begränsats till uppgifter som är erforderliga för kommentaren till vissa delar av den nu gällande rätten.
    Bokens huvuddel är en 400 sidors kommentar till gruvlagens olika paragrafer. I första hand finner man här allt som brukar förekomma i en kommentar: en popularisering av lagtexten, referat av förarbetena, rättsfallssamling o. s. v. Kommentaren är emellertid ovanligt fullständig och åsyftar tydligen att vara en tämligen komplett hjälpreda för dem som närmast har med gruvlagens tillämpning att skaffa. En bergmästare får således t. o. m. noggranna anvisningar om formerna för ansökningsavgifternas vidarebefordrande till kommerskollegium (s.132). Men fullständigheten är aldrig tröttande, och jag kan efter genomläsning av boken knappast erinra mig någonting som vid en omsorgsfull sovring borde ha utelämnats.
    En särskild förtjänst från praktisk synpunkt har boken därigenom, att den inte blott hänvisar till lagstadganden utanför gruvlagen som är av betydelse vid dennas tillämpning utan även redogör för lagstadgandenas innehåll. Redogörelser lämnas för andra regler inom fastighetsrätten, t. ex. huvuddragen av vissa äldre regler om jorddelning (s. 309 f.), men även för regler från helt andra rättsområden, t. ex. utsökningslagens regler om verkställighet av domstols dom (s. 262 f.). Dylika redogörelser torde spara mycket arbete framför allt för de praktiker som utan att vara jurister har att tillämpa gruvlagen.
    En annan påtaglig förtjänst hos boken är dess rikliga upplysningar om äldre rätt. För varje behandlad paragraf i gruvlagen lämnas — mot bakgrunden av den historiska översikten i början av boken — uppgifter om äldre rätt, företrädesvis rörande 1855 och 1884 års stadgor. Dessutom förekommer i slutet av kommentaren en sammanfattning av det 12 kap. i gruvlagen som förf. i sin förut nämnda promemoria föreslog till införande. Detta kapitel skulle förteckna — åtminstone i huvudsak — de äldre regler som alltjämt var av betydelse. Förf:s förslag upptogs visserligen inte av departementschefen; en sådan förteckning ansågs av olika skäl alltför vansklig (se prop. 1952 nr 17 s. 27). Men förslaget såsom det föreligger ger ändå en god överblick över hur man skall lösa det mycket invecklade förhållandet mellan nuvarande och äldre rätt. I stor omfattning skall man ju bedöma rättsförhållandena vid en gruva efter lagen vid den tidpunkt då rättigheten uppkom. Värdet av kommentarens historiska material framgår inte minst av en sta-

tistik som förf. lämnar (s. 205—206 och även s. 433). Av de 4 616 utmål som existerade år 1947 hade 585 uppkommit före 1855 års stadga, 461 under tiden för denna stadga, 3 261 under tiden för 1884 års stadga och blott 309 efter ikraftträdandet (år 1940) av 1938 års gruvlag. Förf. återger (s. 433) från sin promemoria ett uttalande, där det heter, att de utmål som lagts enligt 1884 års stadga sannolikt kommer att under överskådlig tid bibehålla sin dominerande betydelse.
    Det är ovanligt att en kommentar förmedlar en sådan känsla av kontakt med den praktiska verkligheten och dess problem som denna kommentar gör. Man får faktiskt en åskådlig bild av utvecklingen från begynnelsen, då prospektering — stundom med helikopter — sker, och fram till den tidpunkt då gruvföretagets olika byggnader har växt upp i vildmarken och marken under utmålet är genomkorsad av orter och schakt. Härigenom väcker förf. ett sådant intresse hos läsaren att denne gärna skulle ha sett än mer av faktiska uppgifter som bakgrund till den rättsliga framställningen. Läsaren skulle således ha önskat några siffror om gruvhanteringens samhällsekonomiska betydelse, några uppgifter om antalet inmutningar i förhållande till antalet utmål, om den utsträckning, i vilken jordägareandelen och kronoandelen utnyttjats, om den ungefärliga proportionen mellan gruvdrift på egen och annans mark (jfr de intressanta problem som i samband med § 33 behandlas på s. 225 f.), om hur vanligt det är att gruvrätt förverkas o. s. v. Men det är givetvis otacksamt att fordra mera material av en bok som redan är så omfångsrik.
    Slutligen innefattar kommentaren en värdefull diskussion av gruvlagens brister och förslag till ytterligare förbättring av lagverket. Av särskild betydelse är vissa utförliga diskussioner som avser att förtydliga svårtolkad lagtext och som oftast återgår på promemorian. I den mån diskussioner i promemorian inte ledde till förslag om ändring av lagtexten upptogs de icke i 1952 års proposition (jfr prop. 1952 nr 17 s. 27), men trots detta torde de i åtskilliga fall ha ett värde jämställt med lagmotivs (jfr vad förf. själv säger på s. 416 om tolkningen av gruvlagen § 73).
    Slutet av boken innehåller en värdefull samling av äldre författningar rörande gruvdriften samt andra lagar eller författningar som på ett eller annat sätt nära berör gruvrätten. Till lagar av den senare typen hör bl. a. stenkolslagen, som emellertid inte är kommenterad. Flera nyttiga register avslutar boken. Bl. a. förekommer en förteckning över vissa gruvtermer och deras innebörd. Andra gruvtermer är förklarade blott i texten och nås via sakregistret; detta gäller t. ex. termen donläge som fått stor aktualitet genom en pågående rättegång (jfrs. 209 f.). En och annan term — men inte många — överlämnas åt läsarens fantasi eller specialkunskaper att tyda, såsom malmhaltiga »sylthopar» (s. 377).
    Förf. har uppenbarligen nedlagt stor möda på språkbehandlingen, som har stor del i att boken är så lättläst. Inte minst märker man detta när man från ett citat övergår till förf:s egen text.
    Jag skall inte här ta upp några speciella gruvrättsliga frågor utan blott avsluta denna anmälan med att diskutera en principfråga av ganska stort intresse.

    Under rubriken »Gruvegendomens rättsliga natur» behandlar förf. (s. 24 f.) främst den gamla tvistefrågan om vem som har den »ursprungliga» äganderätten till mineralen, d. v. s. om vem som äger mineralen före inmutningen. Härom har olika teorier uppställts. Enligt vissa teorier har antingen jordägaren eller kronan antagits vara den ursprunglige ägaren. Enligt en teori har ingen ägare funnits före inmutningen; mineralen har varit en »res nullius». Teorierna har använts framför allt som argument för utskiftningen av de gruvrättsliga befogenheterna mellan kronan, jordägaren och upptäckaren.
    Under förarbetena till 1938 års gruvlag fördes en ganska livlig diskussion i frågan. Enligt en mening borde kronoandel införas under motivering att den ursprungliga äganderätten tillhörde — eller i varje fall borde tillhöra — kronan. Enligt en annan mening motiverade jordägarens principiella rätt till mineral inom hans ägovälde att jordägareandelen bibehölls. De instanser som närmast kom att sätta sin prägel på lagens principiella utformning, departementschefen och första lagutskottet, tog ingen bestämd ställning till någon av teorierna. Praktiskt löstes ju frågan så, att jordägareandelen vid utmål, som utlades efter lagens tillkomst, ersattes med en kronoandel. Samtidigt kompenserades jordägaren genom ett par nya förmåner, nämligen rätt till avgäld och till marklösen med 150 % — i stället för 100 % — av värdet.
    Efter att ha refererat denna diskussion uttalar förf. (s. 37) följande om »den svenska rättens principiella ståndpunkt»:
    »Frågan om den svenska gruvegendomens rättsliga natur är alltså fortfarande föremål för delade meningar och den kan knappast anses ha fått sin lösning genom gruvlagen.»
    Om jag har tolkat förf. rätt menar han att det inte är klart, om gruvlagen vilar på teorien om kronans eller jordägarens ursprungliga äganderätt till mineralen. Möjligen anser han inte heller teorin om mineralen som res nullius utesluten; den har för övrigt icke sällan åberopats som grundval för 1855 och 1884 års stadgor.
    Enligt min mening är tiden mogen för att dessa teorier om en »ursprunglig» äganderätt till mineralen definitivt avförs ur den aktuella diskussionen. Vilka teorier som lagstiftare och andra tidigare kan ha omfattat är fortfarande ett intressant problem, ehuru närmast för den rättshistoriska forskningen. Teorierna rör sig med problem som är skenproblem. Samtidigt speglar de verkliga problem, vilkas innebörd de dock fördunklar.
    En verklig äganderätt måste vara faktisk, d. v. s. den skall kunna utövas över något bestämt, existerande föremål. Det är därför meningslöst att tala om någon faktisk äganderätt till oupptäckta mineralfyndigheter, om vilka man inte vet att de finns eller i varje fall inte varde finns. Däremot kan man möjligen tala om en »potentiell» äganderätt till oupptäckta fyndigheter. Potentiella ägare kan emellertid blott sådana vara som senare kan förvärva faktisk äganderätt till mineralen. En »ursprunglig» äganderätt som inte kan övergå till en faktisk äganderätt är blott och bart en fiktion.
    Vilka som kan vara faktiska — och potentiella — ägare till mineralen är en fråga som är löst genom gruvlagens bestämmelser. Ägande-

rätten är i princip delad mellan inmutaren och kronan (genom kronoandelen). Även jordägaren har vissa förmåner genom gruvdriften, men dessa rättigheter är inte tekniskt konstruerade som äganderätt till mineralen.¹
    Frågan om äganderätten till mineralen är alltså i princip löst genom lagen; i enskilda fall kan dock givetvis tolkningssvårigheter förekomma. En annan sak är, att man mycket väl kan diskutera, hur man de lege ferenda bör utskifta äganderätten och andra befogenheter mellan olika intressenter. Detta problem bör inte diskuteras med utgångspunkt från en ursprunglig »ideell» äganderätt utan efter överväganden av helt annat och mera verklighetsbetonat slag.
    I denna diskussion bör man hålla isär två problem. Det ena gäller, hur man skall förfara med den faktiska, redan utnyttjade äganderätten och övriga redan uppkomna rättigheter, det andra, hur man skall förfara med den potentiella äganderätten och liknande blott eventuellt uppkommande rättigheter.
    Ingrepp i den faktiskt utnyttjade äganderätten — vare sig denna är grundad på inmutarens rätt eller på rätten till jordägareandel — tillhör socialiseringsdiskussionen i egentlig mening. Det väsentliga är här att ingreppet riktar sig mot ett redan uppkommet och i den allmänna marknaden gångbart ekonomiskt värde. Gruvlagens övergångsbestämmelser bygger emellertid på principen, att dylika bestående värden icke skall rubbas genom den nya lagen; ett intressant problem är hur denna princip i praktiken kan genomföras.
    Gruvlagen har däremot gjort ingrepp i den potentiella äganderätten, d. v. s. en äganderätt som ännu inte givit upphov till något bestämt ekonomiskt värde. Jordägarens potentiella äganderätt har överflyttats till kronan — ehuru mot en viss kompensation. En kanske inte helt missvisande bild är att det numera är kronan och inte den enskilde jordägaren som har rätt att vara med och dela en lotterivinst, om en sådan händelsevis skulle falla ut genom upptäckten av en mineralfyndighet på jordägarens mark.
    En sådan omflyttning av den potentiella äganderätten innebär givetvis en förändring i förhållande till tidigare rätt, en förskjutning från enskilt till statligt inflytande över gruvdriften. Den träffar dock på intet sätt den enskilda äganderättens grundvalar utan kan bl. a. sammankopplas med problemet om den s. k. oförtjänta värdestegringens indragning till det allmänna. I motsats till vad som eljest brukar vara fallet är det här tekniskt sett ganska lätt att genomföra en dylik indragning utan att påtagliga orättvisor mellan olika jordägare uppstår. Det kan vidare erinras om att äganderätten ingalunda behöver vara den fördelaktigaste formen för att uppnå ekonomiska fördelar; den kan ibland vara blott en tom teknisk form som inte täcker något egentligt reellt värde (såsom ofta vid vägrätt). Det är inte otänkbart att åtskilliga jordägare utvunnit större fördelar enligt den nya lagen än enligt den gamla, därför att det varit lättare att utnyttja gruvlagens förmåner än 1884 års stadgas jordägareandel.

 

¹ Jag bortser från att jordägaren under speciella förutsättningar kan ha potentiell äganderätt till mineral, såsom om ett mineral genom lagändring förklaras icke längre vara inmutningsbart.

    Kärnfrågan i diskussionen är dock till slut, i vad mån det statliga inflytandet över landets naturtillgångar bör ökas eller ej. Gruvlagen medförde en sådan ökning. På detta typiskt politiska problem skall jag inte ingå. Det skall blott anmärkas, att även här innehavet av äganderätten inte är det avgörande. En »regalrätt» på detta område behöver givetvis inte klädas — och har inte heller alltid klätts — just i äganderättens form.

Svante Bergström