BJÖRN AHLANDER. Om rätt och rättstillämpning. Studier i juridikens idéhistoria och rättstillämpningens teori. Akad. avh. Uppsala 1952. Almqvist och Wiksell. 162 s. Kr. 11,00.
Det är en ytterst sällsynt tilldragelse i vår rättsvetenskaps historia att en akademisk avhandling uteslutande ägnar sig åt problem, hämtade ur den juridiska encyklopediens eller — med en modernare terminologi — den allmänna rättslärans vidsträckta och ofullständigt kartlagda område. Närmare bestämt har detta, recensenten veterligen, icke skett sedan STJERNBERG, jämnt ett halvsekel tidigare, försvarade sin doktorsavhandling (Till frågan om de s. k. rent ekonomiska kategorierna), i vilken ett avsnitt behandlar den objektiva rättens begrepp och där författaren i vissa avseenden förebådar den s. k. Uppsalaskolans rättsrealistiska betraktelsesätt. Av senare datum är visserligen Ross' stora monografi om rättskällorna, vilken emellertid ventilerades inom den filosofiska fakulteten. Det nu påtalade förhållandet är ur vis
sa synpunkter knappast ägnat att förvåna. En fruktbar behandling av rättsteoretiska ämnen, icke minst inom rättsanvändningslärans problemkrets, förutsätter en ingående kännedom om ett flertal grenar av den positiva rätten och en icke obetydlig förtrogenhet med rättstillämpningens metodik, sådan denna framträder i rättspraxis. Utan dessa förutsättningar måste undersökningen komma att röra sig i mera rättsfilosofiska banor och framför allt syssla med kunskapsteoretiska eller socialpsykologiska aspekter på rättsanvändningen och de rättstillämpande instansernas arbetsätt. Naturligtvis är teoretisk forskning efter dessa linjer av största värde och dess resultat oumbärliga för jurisprudensen, men det specifikt juridiska inslaget i tankevävnaden blir då gärna sparsamt och sätter så föga sin prägel på stoff och metod, att man knappast kan tala om rättsvetenskap i egentlig mening. Rättsfilosofi och allmän rättslära äro icke identiska vetenskapsgrenar, ehuru de på många sätt sammanhänga med varandra.
Ur dessa synpunkter är det att beklaga att AHLANDER icke i större utsträckning än som skett i den föreliggande avhandlingen byggt sin framställning (i arbetets senare avsnitt) på ett positivrättsligt material, hämtat framför allt ur rättspraxis, svensk eller utländsk. Förf. har genom sitt tidigare arbete (Är juridiken en vetenskap?; jfr SvJT 1952 s. 117) dokumenterat sin rättsfilosofiska skolning och sin — sannolikt av amerikansk rättsrealism påverkade — okonventionella rättssociologiska metod vid diskussionen av åtskilliga rättsvetenskapliga grundproblem. Hans förutsättningar för en framgångsrik behandling av det föreliggande ämnet hade alltså varit särskilt gynsamma, men han synes ha hesiterat inför den helt visst krävande uppgiften att samla och kritiskt behandla ett mera omfattande positivt rättsstoff. Hade så kunnat ske, hade säkerligen avhandlingen fått än större värde än den redan har och den allmänna rättsläran i vårt land förts ett avsevärt stycke framåt mot ökad klarhet och dess betydelse för de olika juridiska disciplinerna framstått i klar belysning. Den principiella kritik, som sålunda kan riktas mot förf:s sätt att gå till väga, får ingalunda uppfattas så, att den föreliggande avhandlingen ej skulle vara av stort intresse och utgöra ett värdefullt tillskott till vår eljest ytterst knapphändiga encyklopediska och rättsteoretiska litteratur.
Arbetet sönderfaller praktiskt sett i tvenne från varandra tämligen skilda huvuddelar. Den första delen utgör en välskriven och för studiebruk ytterst användbar historisk revy över de skilda uppfattningarna om rättsordningens väsen med särskild hänsyn till rättsanvändningens problematitk. Med utgångspunkt från antik och medeltida filosofi skildrar förf. på ett fängslande sätt den klassiska naturrättens utveckling, den historiska skolans och rättspositivismens besegrande av denna form av rättsideologiskt tänkande — en seger som dock endast var skenbar — samt utvecklingen av modernare riktningar inom rättsvetenskapen under 1800-talets senare del och in i våra dagar. Då svensk litteratur saknar en översiktlig framställning av sådana ofta omnämnda riktningar som »den rena rättsläran», »intressejurisprudensen», »frirättsskolan», »den amerikanska realismen» samt »Uppsalafilosofien», är Ahlanders arbete en värdefull hjälp för den som vill orientera sigpå hithörande områden. För de juris studerande är detta avsnitt av av
handlingen en värdefull »textbook». Förf:s urval av representativa namn synes väl genomfört, ehuru naturligtvis delade meningar kunna råda om den grad av utförlighet, varmed den ena eller andra rättsteorien bör refereras. Skall någon erinran göras mot framställningen — bortsett från några mindre väsentliga oklarheter — skulle anm. vilja peka på den alltför summariska behandling som kommit engelsk rättskälleteori efter AUSTIN till del. Samma anmärkning torde nog kunna riktas mot behandlingen av den franska frirättsskolan (GÉNY, SALEILLES) samt vår egen svenska rättsfilosofi. Otvivelaktigt hade det varit av värde om förf. ägnat större uppmärksamhet åt det inflytande som LUNDSTEDT och OLIVECRONA utövat på rättsvetenskapen inom skilda fack, ett inflytande som säkerligen icke är begränsat enbart till begreppskritik och rättsteori i allmänhet utan som kan spåras just i metodiken vid lagtolkning och annan rättsanvändning.
Då Ahlander därefter övergår till avhandlingens senare del, som kan sägas utgöra en mera skissartad översikt över rättstillämpningens och den juridiska tolkningens principiella problem, lämnar han till en början en kort men elegant och klargörande redogörelse för den, särskilt i Amerika, alltmer uppmärksammade vetenskapsgren som betecknas som språkets betydelselära eller semantik. Uppenbarligen har denna vetenskap sin stora betydelse särskilt för den del av rättstillämpningen som sysslar med lagtext, antingen lagordet uppfattas som den självklara utgångspunkten för de tillämpande samhällsorganen liksomför allmänheten och därför i uppkommande fall måste »tolkas» till sitt språkliga och juridiska innehåll, eller lagordet anses fylla funktionen av en yttergräns för samhällsorganens »rättstillämpning», antingen denna grundas på teleologiska överväganden eller ideologiska ståndpunktstaganden. Då förf. mot den sålunda lämnade semantiska bakgrunden närmare diskuterar lagtolkningens problem kan läsaren kanske icke på alla punkter ansluta sig till hans tankegångar. Denna tidskrifts utrymme kan icke belastas med de invändningar och ofta vittgående resonemang vilka kunde föranledas av den stundom alltför knapphändiga och därför ej alltid entydiga framställningen i avhandlingen. Måhända får anm. tillfälle att återkomma härtill i annat sammanhang. Den inledningsvis påtalade bristen på positivrättsligt stoff att arbeta med gör sig här särskilt kännbar. Intresselös är dock Ahlander aldrig. Originella och tankeväckande reflektioner avlösa varandra och ställa läsaren inför lusten att tänka själv och att fördjupa sin beläsenhet i dessa ämnen.
Det sist sagda gäller också avsnittet om rättstillämpningen. Man kan rikta den invändningen mot förf., att förhållandet mellan tolkning och rättstillämpning ej göres helt klart. Hithörande begreppsutredningar hade helt visst haft en viktig uppgift att fylla, då säkerligen mycken oklarhet och onödiga meningsskiljaktigheter ha sin grund i att rättsvetenskapsmännen här tala om skilda ting när de röra sig med samma termer. I sak kan läsaren nog ej alltid biträda Ahlanders synpunkter på den s. k. juridiska argumentationstekniken; förf. synes i någon mån underskatta respekten för lagordet och hänsynen till normmässigheten över huvud inom domstolars och andra rättsvårdande instansers verksamhet, och han skjuter fram de förtäckta ideologiska och övriga vär
derande tankeelementens roll på ett sätt som måhända träffar något karakteristiskt för amerikanskt rättsliv men icke för svenskt. I varje fall har förf. knappast med belägg ur praxis företett övertygande bevis för sina uttalade åsikter. Trots dessa invändningar måste det betecknas som ytterst värdefullt att Ahlander här liksom i sitt tidigare arbete ägnat så mycken tankemöda åt uppgiften att komma juridikens argumentationsteknik in på livet och att därigenom fästa uppmärksamheten på betydelsen av rättssociologiska aspekter på de rättsvetenskapliga problemen.
De spridda reflektioner som gjorts i det föregående torde ge vid handen, att Ahlanders doktorsavhandling, trots dess stundom mera skissartade uppläggning, berikat vår rättsteoretiska litteratur med ett självständigt och intelligent arbete, som ökat intresset kring hithörande frågor och med allt skäl kan förväntas föranleda fortsatta inlägg i den vetenskapliga debatten på området, både av förf. själv och av andra teoretiker som med intresse studerat hans verk.
Ivar Agge