LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING.

 

AV

PROFESSOR PHILLIPS HULT.

 

    I. Sedan någon tid diskuteras inom svensk juridisk doktrin frågan, huruvida juridiken är en verklig vetenskap eller blott en teknik.1 Diskussionen har tagit sin utgångspunkt i en med tiden allt allmännare och klarare insikt i de s. k. värdeomdömenas betydelse inom rättens gebit. I ett flertal stora arbeten har särskilt VILHELM LUNDSTEDT, utgående från AXEL HÄGERSTRÖMS rättsfilosofi, belyst denna fråga på ett sätt, som varit betydelsefullt för många jurister och icke minst för många rättsvetenskapsmän.
    Den vunna insikten har, vad rättsvetenskapen angår, föranlett divergerande konklusioner. En författare, KNUT RODHE,2 har i sin strävan att bevara jurisprudensen som en ren vetenskap ansett sig böra ur den vetenskapliga juridiken utmönstra alla värdeomdömen. »Man skall ur de vetenskapliga framställningarna ta bort alla uttalanden om hur lagstiftare och domstolar borde handla och nöja sig med att undersöka huru de faktiskt handla», säger han.3 Liknande tankegångar synas vara vägledande även för vissa andra yngre rättsvetenskapliga författare, såsom TORE STRÖMBERG, PER STJERNQUIST m. fl.
    En helt motsatt konklusion har däremot Lundstedt själv dragit av sina utredningar rörande värdeomdömena i juridiken. I avsnittet »Om metod för en från rättsideologien frigjord konstruktiv rättsvetenskap» i arbetet Grundlinjer i skadestånds-

 

    1 Se RODHE, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941) s. 2 f.; Gränsbestämning och äganderättstvist (1944) s. 4—6; LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Senare delen, Strikt ansvar Bd 1 (1944) s. 549 ff., särsk. s. 553—557; AHLANDER, Är juridiken en vetenskap? (1950); EKELÖF, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? (1951).
    2 Se o. a. a.
    3 Ekonomen 1944 s. 3 f.

 

580 PHILLIPS HULT.rätten. Senare delen, Strikt ansvar Bd I (s. 549—604) har Lundstedt motiverat, varför han anser, att den juridiska doktrinen alltjämt, liksom hittills varit vanligt, bör befatta sig även med en viss värderande verksamhet genom att uttala sig om »lagars, lagförslags och lagtolkningars lämplighet».1 I detta sammanhang har Lundstedt också utvecklat skälen, varför han, trots nu antydda åsikt, finner det motiverat att som rättsvetenskap, närmare bestämt »konstruktiv rättsvetenskap», beteckna en verksamhet, som innesluter även dylika värderande moment.
    I samma riktning och anknytande till Lundstedt har senare även PER OLOF EKELÖF så vitt angår frågan om den juridiska doktrinens arbetsuppgifter uttalat sig i skriften Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?2
    I den nu berörda tvistefrågan måste jag helt ansluta mig tillLundstedt och Ekelöf. Beträffande skälen härför kan jag begränsa mig till att åberopa vad dessa författare anfört. Såväl Lundstedts argument för åsikten, att rättsvetenskapsmännen bäst fylla sin uppgift, om de bedriva en »konstruktiv rättsvetenskap», som Ekelöfs argument mot rättsvetenskapens begränsande till ett slags »domstolssociologi» finner jag övertygande. Härutöver vill jag blott tillägga, att jag personligen skulle hava svårt att finna tillräckligt intresse för min uppgift som rättsvetenskapsman, om jag skulle begränsa mig till att blott registrera vad lagstiftaren uttryckligen och otvetydigt uttalat och vad domstolarna i olika tvistefrågor beslutat, samt därutöver eventuellt påpeka sådant som kan synas dunkelt och till sin innebörd osäkert. Vad som skänker liv åt juridiken är undersökningen av huru rättsreglerna och domstolsavgörandena äro att bedöma ur en allmän social synpunkt och huru olika lösningar av praktiska spörsmål förhålla sig till de särskilda ändamål, som de av lagstiftaren givna (eller oberoende av lagstiftaren utbildade) reglerna hava till uppgift att förverkliga. Att ur dessa synpunkter kritiskt granska såväl lagstadganden som domstolsavgöranden och att efter en dylik undersökning framställa sin egen uppfattning angående de behandlade frågorna, naturligen med klart angivande av att det ytterst är fråga om resultatet av en subjektiv värdering, synes vara det självfallna sätt, på vilket rättsvetenskapsmannen i framtiden liksom hittills har att fylla

 

    1 A. a. s. 554.
    2 A. a. s. 41 ff.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 581en av sina viktigaste uppgifter. Hans uppgift bör det sålunda vara att icke allenast bibringa de blivande juristerna insikt i rättsordningen och dess olika sammanhang samt översikt över dess principer utan även att efter förmåga vara till hjälp både för lagstiftaren och för domstolarna.

 

    II. Har man den nu angivna upppfattningen, måste man tydligen också anse, att tolkning av lagar och prejudikat utgör en huvuduppgift även för rättsvetenskapen. Därmed aktualiseras inom den juridiska doktrinen den betydelsefulla frågan om metoden för dylik tolkning eller rättare frågan om rättstillämpningens metod över huvud. I denna fråga strida olika meningar alltjämt mer eller mindre skarpt mot varandra.
    Det kan synas egendomligt, att juristerna i en dylik kardinalfråga ännu efter århundraden och årtusenden skola vara av olika meningar. Lekmännen upphöra heller aldrig att förvåna sig över att man i till synes varje mera betydelsefull rättsfråga kan bevittna, att de jurister, som taga befattning med den, äro av helt olika åsikter. Advokat står emot advokat, en domstol dömer på ett sätt, en annan på ett annat och en tredje kanske på ännu ett sätt; ja, även inom domstolarna framträda meningsmotsättningar och det icke sällan i sådan mångfald, att man kan vara frestad tala om en förvirrande splittring. Intrycket av förvirring skärpes för övrigt, då i sådana mål, där endera parten inhämtat yttrande från en rättsvetenskapsman, man ofta finner, att senare även motparten lyckats förskaffa sig ett motsvarande expertutlåtande till förmån för sin ståndpunkt.
    Egentligen bör man dock icke alltför mycket vare sig förvåna sig över eller beklaga denna meningssplittring, även om den naturligen, särskilt där rättsvetenskapsmän stå emot varandra med konträrt motsatta åsikter, kan synas utgöra ett crux för möjligheterna att hävda den vetenskapliga naturen av dylika sakkunnigutlåtanden. Splittringen sammanhänger på det närmaste med själva rättsordningens faktiska beskaffenhet och med de svagheter, som i olika avseenden vidlåda och med nödvändighet måste vidlåda denna.
    Vill man försöka angiva de fundamentala egenskaper, som böra utmärka den rättsliga ordningen för att denna skall motsvara våra ideal, kunna måhända särskilt följande tre krav förtjäna nämnas i första hand.

 

582 PHILLIPS HULT.    (a) Rättsordningen bör hava sådan fasthet och styrka, att genom den ordning och säkerhet i samhällslivet garanteras; vartill i nutidens samhälle hör icke allenast trygghet till liv och lem, anseende och ära, gods och ägodelar, utan även bland mycket annat trygghet för den allmänna företagsamheten, d. v. s. för produktion och omsättning.
    (b) Lagen bör återspegla det allmänna rättsmedvetandet, eller som en ledamot i högsta domstolen uttryckte detta vid sin granskning av lagcommitténs förslag till allmän civillag: »Lagen bör vara ett eko av det förut stadgade och mognade allmänna tänkesättet.»
    (c) Rätten och rättstillämpningen måste tillgodose kravet, att »lika skola behandlas lika».
    Helt kan emellertid rättsordningen aldrig komma att motsvara dessa krav. Rätten är människors verk; liksom allt människoverk är den ofullkomlig och måste alltid komma att så förbliva. Givet är då också att ofullkomligheterna i själva rättsordningen skola föranleda vanskligheter vid rättstillämpningen. Sådana giva sig också till känna på många olika sätt. Helt allmänt kan ifråga om svårigheterna att realisera ovan antydda ideala krav anföras särskilt följande.
    (a) För att rättsordningen skall kunna fullgöra funktionen att skapa ordning och säkerhet i samhällslivet, måste rättsreglerna vara fasta och klara. Å andra sidan måste dessa regler i ett mera utvecklat samhälle ofta få en generell formulering och därvid referera till allmänna och vaga, d. v. s. bestämningsfattiga begrepp. Vare sig det nu är fråga om mera konkret utformade regler, som knyta rättsföljder till vissa relativt snävt avgränsade rättsfakta, eller mera abstrakta regler av allmännare räckvidd, uppstår en svårighet att vid rättstillämpningen beakta sådana speciella omständigheter, vilka giva ett särskilt fall dess särart men vilka icke vunnit beaktande vid rättsregelns formulering. I ena fallet kommer att föras utanför regeln, vad som kan ifrågasättas hava bort falla inom den, i andra fallet kommer att föras inom regeln sådant, som kan synas hava bort falla utanför. Så uppstår en spänning mellan den strikta rätten och ett av rättskänslan uppburet krav på billighet, aequitas. Förhållandet är välkänt inom varje rättsordning. »Att taga hänsyn till billighet är en rättelse och förbättring av lagen, där den är bristfällig på grund av sin allmänna karaktär», lyder ett stundom citerat

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 583yttrande av Aristoteles. Till detta skulle kunna fogas en oöverskådlig mängd av liknande reflexioner. Icke minst i våra s. k. domarregler finnes ett flertal välbekanta uttryck för denna tankegång, exempelvis den tionde regeln, vilken, med anknytning till ett yttrande av Cicero, uttalar: »All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt och måste nåden vara med rätten.»
    Konflikter av nu nämnda slag hava domare (och rättsvetenskapsmän) ofta ansett sig kunna lösa genom att i varje särskilt sådant fall söka åstadkomma »konkret rättvisa», d. v. s. genom att efter en intuitiv, skönsmässig bedömning träffa ett avgörande i enlighet med vad »billighet» eller »materiell rättfärdighet» ansetts kräva. Vid avgörandet av exempelvis en civilrättslig tvist mellan två parter når en domare, som praktiserar denna metod, icke sällan fram till domsresultat genom att med varandra jämföra de båda parternas intressen och genom att efter denna jämförelse mot varandra väga de omständigheter han anser tala för det ena eller det andra intresset. Ofta nås emellertid resultatet efter en helt intuitiv bedömning utan redovisning av några bakomliggande tankegångar. Alltid är det emellertid under ifrågavarande omständigheter fråga om ett skönsmässigt bedömande av ett konkret fall med hänsyn till alla de särskilda omständigheter, som synas relevanta, i det man appellerar till »billigheten» eller »rättvisan» eller »den materiella rättfärdigheten».1
    Mot denna metod att komma tillrätta med de konkreta fall, för vilka lagreglerna icke synas riktigt passa eller för vilkas bedömande någon tillämplig lagregel icke står till buds, har Lundstedt riktat en skarp kritik. Till grund för kritiken ligger Lundstedts upppfattning, att så gott som all såväl äldre som nutida rättsvetenskap är baserad på en rättsideologi, vilken innebär ren metafysik. Här är icke platsen att diskutera den frågan. Endast det skall sägas, att det otvivelaktigt, enligt vad Lundstedt2visat, även i våra dagar finnes ett icke ringa antal, framför allt tyska författare, som öppet bekänna sin tro på juridiken som ren metafysik, ävensom att väl också sådana rättsvetenskapliga författare, som ärligt sträva att lägga en så vitt möjligt fast grund

 

    1 Om det ovan anförda se närmare i mina uppsatser Regel, standard och skön samt Condictio indebiti (i Juridisk debatt, 1952, s. 21 och s. 42).
    2 Se LUNDSTEDT, Strikt ansvar I s. 537 ff.

 

584 PHILLIPS HULT.för sin vetenskap, säkerligen då och då kunna överraska sig själva med ett resonemang, som är mera känslomässigt än rationellt grundat.
    Obestridligt synes under alla förhållanden, att Lundstedts kritik av den ovan antydda »rättvisemetoden» är välgrundad. »Billigheten» bör visserligen, till undvikande av alltför stor hårdhet i rättstillämpningen, få sitt, såsom vår lag också i flera olika sammanhang uttryckligen kräver. Men därmed är icke sagt, att »billigheten» eller »rättvisan» vore ägnad att tagas till ledstjärna för rättstillämpningen eller att domar i rättstvister böra grundas på »den materiella rättfärdigheten». Appellerandet till den materiella rättfärdigheten innebär en hänvisning till ett av den enskildes känsla beroende, helt subjektivt värdeomdöme. Men rättvisekänslor äro opålitliga vägvisare vid slitandet av rättstvister, de visa än åt ett håll, än åt ett annat. Eller för att tala med fyrtiotalsskalden Karl Vennberg: »Samveten och rättskänslor kan lura oss med de enklaste frosskakningar.»1
    (b) Är man på det klara med angelägenheten av att lagarna återspegla det allmänna rättsmedvetandet, inser man samtidigt också, att här ligger orsaken till en ny komplikation vid rättstillämpningen. Ty det allmänna rättsmedvetandet undergår under tidernas lopp större eller mindre förändringar, medan lagarna åter äro mera stabila. Den amerikanske filosofen R. W. EMERSON har i en essay2 för länge sedan utvecklat detta sålunda:
    »The law is only a memorandum. We are superstitious, and esteem the statute somewhat: so much life as it has in the character of living men, is its force. The statute stands there to say, yesterday we agreed so and so, but how feel ye this article to-day? Our statute is a currency, which we stamp with our own portrait: it soon becomes unrecognizable, and in process of time will return to the mint. Nature is not democratic; nor limitedmonarchical, but despotic, and will not be fooled or abated of any jot of her authority, by the pertest of her sons; and as fast as the public mind is opened to more intelligence, the code is seen to be brute and stammering. It speaks not articulately, and must

 

    1 Om min mening i här berörda spörsmål se närmare ovan nämnda uppsats om Condictio indebiti (i Juridisk debatt s. 42 ff.).
    2 EMERSON, Politics (i The Prose Works of Ralph Waldo Emerson, Vol. 1, Boston 1873, s. 520 ff.). 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 585be made to. Meantime the education of the general mind never stops. The reveries of the true and simple are prophetic. What the tender poetic youth dreams, and prays, and paints to-day, but shuns the ridicule of saying aloud, shall presently be the resolutions of public bodies, then shall be carried as grievance and bill of rights through conflict and war, and then shall be triumphant law and establishment for a hundred years, until it gives place, in turn, to new prayers and pictures. The history of the State sketches in coarse outline the progress of thought, and follows at a distance the delicacy of culture and of aspiration.»
    Att denna framställning giver en i det hela riktig bild av den historiska relationen mellan statens lagar och medborgarnas rättsmedvetande torde de flesta kunna vara ense om. Ju äldre en lag är, desto sannolikare är det, att den icke längre motsvarar det allmänna tänkesättet i samhället. Men härmed uppstår tydligen vid tillämpningen av gamla lagar icke sällan en spänning mellan den strikta rätten och ett av rättskänslan uppburet krav på lagens tolkning med hänsynstagande till den förändrade rättsuppfattningen; och frågan blir, huru detta problem skall kunna lösas.
    Emerson, en filosof av optimistisk läggning, vilken drömde om en framtidsstat grundad på kärleken i stället för på makten och våldet, antydde sin mening i denna fråga genom sitt ofta citerade yttrande: »Good men must not obey the laws too well.»Yttrandet bör säkert tagas cum grano salis, det framgår delvis redan av de ovan citerade raderna. Givet är väl dock, att man vid tillämpningen av en gammal lag icke kan undgå att fästa avseende vid huru innebörden av de faktiska omständigheter, varpå lagens regler bygga, uppfattas vid varje särskild tid, då lagen skall bringas i tillämpning.
    Ett enda exempel må illustrera detta. Då enligt 1925 års ensittarlag den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar »nöjaktig bostad» åt honom och hans familj, under vissa ytterligare förutsättningar äger tillösa sig marken, måste väl numer frågan om brukaren i sitt hus har »nöjaktig bostad» bedömas med hänsyn till de krav på bostäder, vilka motsvara den nutida uppfattningen, icke uppfattningen vid lagstiftningens tillkomst för mer än tre decennier sedan.

 

    1 A. a. s. 525.

 

586 PHILLIPS HULT.    Å andra sidan synes det lika klart, att man i andra fall vid tolkningen av en gammal lag icke kan lämna ur sikte den historiskt givna uppfattningen angående innebörden av lagens regler. Att här finna den rätta syntesen mellan de olika, var för sig välmotiverade synpunkter, som kunna göra sig gällande i dylika fall, är för visso icke lätt. Jag skall icke heller göra något försök att här ytterligare belysa detta spörsmål. Min avsikt har endast varit att peka på det.
    (c) Ingen torde vilja bestrida, att vår rättsordning vilar på grundsatsen »lika skola behandlas lika». Men vad är lika? Människorna äro för visso icke lika och icke heller deras villkor. Och så blir resultatet av att lagarna tillämpas lika för alla människor ändå de största olikheter. Anatole France har en gång med fin ironi fäst uppmärksamheten på detta rättens dilemma genom att yttra: »Lagen förbjuder, med sitt majestätiska krav på likhet, både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och att stjäla bröd.»
    I viss mån har man visserligen försökt att beakta den nu antydda svårigheten; man har i kontraktsrätten givit tvingande regler till skydd för ekonomiskt svaga avtalsparter; man har i skadeståndsrätten för vissa fall givit regler om skadestånd, som tillåter hänsynstagande till såväl den skadelidandes som den ansvariges ekonomiska omständigheter m. m.; och man har i straffrätten infört dagsbotssystemet o. s. v. Ändå kvarstå i mycket stor utsträckning de antydda svårigheterna. Och säkerligen måste de komma att kvarstå för alla tider; ty, för att ännu en gång citera Karl Vennberg: »Hur skulle . . . någonsin jägarens sanning kunna förlikas med villebrådets?»

 

    III. De vanskligheter vid rättstillämpningen jag hittills berört kunna synas vara stora nog. Ändå äro de icke de enda eller ens de väsentligaste. Till dem komma de fundamentala svårigheter, som bero på ordets ofullkomlighet som uttryck för våra tankar.
    »Orden äro till för att dölja tankarna», säger man, eller de äro rent av till, såsom Kirkegaard sade, »för att dölja att människorna inga tankar hava.» Detta är ungefär detsamma, som Mefistofeles (i Goethes Faust) yttrar till den rådsökande lärjungen på tal om den teologiska vetenskapen:

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 587»Im ganzen — haltet Euch an Worte!
Dann geht Ihr durch die sichre Pforte
zum Tempel der Gewissheit ein.
. . . Denn eben wo Begriffe fehlen,
da stellt ein Wort zur rechten Zeit sich ein.»

 

    Så tala pessimisterna. Optimisternas uppfattning åter kan representeras av Tegnérs ord: »Med tanken ordet föds på mannens läppar».
    I verkligheten är naturligen människornas förhållande till ordet varken så ogynnsamt, som pessimisterna mena, eller så gynnsamt, som optimisterna hålla före. Utan tvivel är ordet ett underbart, fint och smidigt instrument för våra tankar, det hava icke minst de citerade pessimisterna på ett lysande sätt bevisat. Men otvivelaktigt är också både att det är svårt att bruka orden rätt och att, vad värre är, det kan vara mycket vanskligt att fastställa, vad de brukade orden i olika sammanhang innebära.
    Att det är svårt att klarlägga ordens betydelse beror i första hand på att de ofta äro tvetydiga eller mångtydiga. Talar man i en juridisk framställning exempelvis om »lagen», kan man därmed mena ett flertal olika saker. Man kan åsyfta detsamma som rätten över huvud, eller man kan hava i sikte lagen i betydelsen av de skrivna rättsreglerna i motsats till sedvanerätten, eller man menar kanske den allmänna lagen, d. v. s. 1734 års lag, antingen i ursprunglig gestalt eller sådan den framträder nu, eller man har i tankarna den av justitierådet Afzelius utgivna lagboken o. s. v.
    De sist antydda vanskligheterna skärpas, vad nu särskilt de i lagar och domar brukade orden angår, därigenom att dessa skola uttrycka mer eller mindre abstrakta satser. De komma för den skull att beteckna allmänna begrepp och få sålunda en vag innebörd. Exempel härpå erbjuder nästan varje lagbud; här må allenast nämnas några av de i det följande diskuterade orden: »anbud», »avtal», »försäkring», »skuldebrev» o. s. v.
    Hur skall nu juristen förfara, då han har att tolka en lagregel eller en dom, som på grund av de däri brukade ordens mångtydighet eller vaghet, eller kanske på grund av koncipistens fumlighet med orden, synes till sin innebörd oviss?
    Åtminstone i en punkt är man ense: man skall akta sig för

 

588 PHILLIPS HULT.bokstavsträldom och bör försöka ur lagtexten eller domen utläsa, vad som är dess verkliga mening. »Bokstaven dödar, men anden gör levande», är ett ord med tillämpning också på lagtolkningen.1 Men hur skall man då ur de otydliga orden få fram vad som verkligen åsyftas, själva andemeningen?
    Även beträffande den frågan är man tämligen ense: meningen med orden skall bestämmas med ledning av vad som kan fastställas vara lagbudets syfte; och där ett visst fall även efter en dylik tolkning icke kan passas in under lagbudet, har man ytterligare att med beaktande av samma syfte avgöra, huruvida fallet i fråga är så likartat med dem, för vilka lagbudet enligt tolkningen är avsett, att detta bör vinna tillämpning ex analogia, eller huruvida tvärtom en slutsats e contrario framstår som bättre motiverad. Och i båda fallen har man först och sist att som en ständig riktpunkt hålla i sikte lagstiftningens allmänna sociala ändamål.
    Vad nu sagts innefattar emellertid allenast så att säga själva schemat för en sådan tolkning med hänsyn till lagändamålet, den s. k. teleologiska tolkningsmetoden, vilken nu till dags erkännes och mer eller mindre konsekvent brukas av de flesta jurister. Inom den sålunda angivna ramen komma emellertid vid sidan av huvudsynpunkterna ett flertal andra i betraktande. En sådan hjälpsynpunkt utgör hänsynstagandet till lagens förhistoria, en annan utgör beaktandet av ett lagbuds samband med andra lagbud, en tredje utgör uppmärksammandet av en i domstolarnas rättstillämpning försiggången rättsutveckling eller en allenast faktisk utveckling inom något område av affärslivet o. s. v.
    Den nu skisserade lagtolkningsmetoden innebär, att man vid utläggningen av lagarna giver lagorden sitt, samtidigt som man också giver lagändamålet sitt. Mot en dylik metod har emellertid Ekelöf nyligen i den ovan nämnda skriften2 invänt, att den vore grundad på en illusion: det är, menar Ekelöf, en fåfäng strävan att någonsin försöka fastställa, vad orden i ett lagbud »betyda». Vad rättsvetenskapsmannen gör, då han menar sig fastställa lagordens betydelse, är »att han ersätter ordens allmänna, ofta ganska vaga betydelse med en annan, speciell och

 

    1 I det följande talas i allmänhet blott om lagtolkning. Vad som gäller därom torde emellertid i regel också gälla om tolkning av domar.
    2 A. a. s. 31.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 589mera fixerad»,1 ordens »juridisk-tekniska» betydelse. I stället för att försöka lösa den enligt Ekelöfs åsikt hopplösa uppgiften att analysera och fastställa lagtextens innebörd bör man därför tillämpa en sådan renodlad teleologisk metod som denne skisserar.
    Vad som utmärker Ekelöfs metodlära är »att avgörande för ett lagstadgandes rätta tolkning icke är dess innebörd enligt vanligt — eventuellt juridiskt — språkbruk utan vad man kallar för stadgandets ändamål, den praktiska funktion detsamma fyller inom rättsordningens ram».2 »Man söker ej genom studium av motiven och annat material fastställa någon speciell betydelse hos de ord, varav lagen består, utan nöjer sig med den vaga innebörd denna har enligt vanligt språkbruk.»3 Med utgångspunkt från det på ett eller annat sätt fastställda ändamålet har man sedan att bedöma, huruvida i ett visst föreliggande fall stadgandet bör tillämpas, då med säkerhet lagens rättsfaktum endast delvis föreligger men därutöver en särskild omständighet är för handen. Befinnes den särskilda omständigheten vara sådan, att den »medför, att stadgandets tillämpning bidrar till förverkligandet av stadgandets ändamål, ehuru dess rättsfaktum endast delvis föreligger»,4 så är stadgandet tillämpligt, i motsatt fall föreligger grund för ett slut e contrario. En omständighet av förra slaget kallar Ekelöf »x», en omständighet av senare slaget »y», och i anslutning till detta beteckningssätt säger han till sist med stark betoning: »Att undersöka vilka omständigheter som ha betydelse såsom ett 'x' eller 'y' framstår för mig som den juridiska doktrinens måhända allra viktigaste uppgift.»5
    Den metodlära Ekelöf framställt — över vilken man med skäl som motto kunde sätta Emersons ovan citerade ord: »Lagen är bara ett memorandum» — är verkligen renodlat teleologisk: ändamålet får allt, lagorden intet. Eller rättare sagt: nästan intet; ty deras betydelse reduceras till att de, tillagda den vaga innebörd, som ett allmänt språkbruk kan giva vid handen, kunna upplysa om några typiska situationer, på vilka lagregeln säkert

 

    1 S. a. st.
    2 A. a. s. 23.
    3 A. a. s. 31.
    4 A. a. s. 27, 29 f.
    5 A. a. s. 30.

 

590 PHILLIPS HULT.är tillämplig, och därmed giva viss upplysning om lagändamålet.1
    Detta djärva försök att skapa en enkel konsekvent metod för lösandet av alla rättstillämpningsfrågor genom att slopa hela begreppet lagtolkning och eliminera den onekligen dunkla skillnaden mellan (extensiv) tolkning och analogi är utan tvivel av mycket stort intresse. I ingen annan metodlära har lagens ändamål, vilket alla erkänna som en oundgänglig grundval för all rättstillämpning, så konsekvent skjutits i förgrunden. Ingen annan metodlära har heller som denna gjort rent hus med all bokstavsträldom, all motivdyrkan, alla konstruktioner och fiktioner.
    Likväl måste man ställa sig tvivlande och spörja, om icke denna metodlära, i trots av sin till synes helt realistiska prägel, faktiskt är orealistisk. Man frapperas av att orden, som ändå äro vårt finaste och känsligaste instrument för uttryckandet av tankar, tilläggas en så försvinnande liten betydelse. Man frapperas också av att orden, i den ringa mån de verkligen betraktas som betydelsefulla, skola uppfattas uteslutande i enlighet med det allmänna språkbruket och sålunda med den vaga innebörd, som detta ofta innebär. Och man frågar sig, om det är rimligt att bortse från att i lagstiftningen liksom för övrigt också i rättskipningen under århundraden utbildats ett särskilt (juridiskttekniskt) språkbruk, som, låt vara att också det är bristfälligt, dock i avsevärd mån gör det möjligt att med pregnans uttryckade tankar, som man genom lagen vill bringa till uttryck.
    Man har också anledning att spörja, på vad sätt lagändamålet skall bestämmas, då man — bortsett från vad som eventuellt kan fastställas rörande ett lagstadgandes förhistoria och bortsett vidare från de tryckta lagmotiven, vilka senare Ekelöf av välförståeliga skäl icke kan tillmäta någon avgörande betydelse— icke har annan upplysningskälla än den som består däri, att några få fall kunna utpekas, på vilka lagregeln, uppfattad enligt allmänt språkbruk, är tillämplig. Sant är visserligen att regelns eget innehåll, dess innebörd sådan den framgår ur lagorden, kan antagas ofta giva direkt eller indirekt vid handen, vilket syfte den har. Men härför förutsättes då tydligen att man redan tolkat lagen. Kan man icke säga mer om lagens tillämplig-

 

    1 Se a. a. s. 29 f.
    2 Se a. a. s. 35 f.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 591het, än att ett eller annat närmare angivet fall går in under dess ordalydelse, sådan dess innebörd uppfattas enligt allmänt språkbruk, kan man svårligen från dessa fall draga några slutsatser om lagändamålet, med mindre man också åtminstone vet, att de ifrågavarande fallen böra anses typiska för de i lagregeln åsyftade. Men om så är fallet eller ej, därom kan man uppenbarligen intet veta, innan man redan känner det ifrågavarande lagbudets syfte. Därmed hamnar man, såsom Ekelöf själv1 synes vidgå, i en cirkel.
    Till vad nu sagts om svårigheterna att från den av Ekelöf angivna utgångspunkten fastställa ett lagstadgandes syfte kan bland annat läggas att vanskligheter ofta skola möta även då det gäller att närmare angiva vilket lagändamål bland ett flertal ifrågakommande, som man i det särskilda fallet har att fästa avgörande vikt vid. Ovissheten i detta avseende är icke sällan minst lika stor som ovissheten beträffande lagordens betydelse. Bortsett från det mest generella lagändamålet — tillvaratagandet av samhällsnyttan — kunna i olika fall många mer eller mindre specialiserade syftemål komma i fråga och kräva beaktande. Icke sällan förhåller det sig dessutom så, att ett lagstadgande tillkommit som ett slags kompromiss mellan två var för sig beaktansvärda intressen och med syfte att på visst sätt tillgodose dem båda.2 I alla dylika fall kan tvekan uppstå. De svårigheter, som föranledas härav, äro visserligen på intet sätt typiska för Ekelöfs metodlära, men de komma onekligen att framstå med särskild relief mot bakgrunden av det totala negerande av lagordens »betydelse», vilket är väsentligt för denna lära.
    Vad man framför allt vill invända mot Ekelöfs metodlära är emellertid, som redan antytts, att den så radikalt avvisar tanken, att lagorden i regel hava en redan i och för sig fastställbar betydelse. Denna invändning innebär emellertid, att man ifrågasätter det, som är det för denna metodlära essentiella. Här är, å andra sidan, det skall villigt medgivas, den punkt, på vilken försvaret för mindre avancerade teleologiska tolkningsmetoder ter sig vanskligast, eftersom det alltid måste medgivas, att det ofta är nödvändigt att redan vid fastställandet av lagordens betydelse taga sin tillflykt till lagstadgandets syfte. Att uppnå större klarhet i denna fråga synes därför synnerligen önskvärt. Detta må

 

    1 A. a. s. 29.
    2 Jfr LUNDSTEDT, Strikt ansvar I s. 584—587.

 

592 PHILLIPS HULT.motivera efterföljande försök att konfrontera de olika metodlärorna med varandra och att belysa konsekvenserna av Ekelöfs metodlära med avseende å några praktiska exempel.

 

    IV. I sin synnerligen intressanta uppsats Abstrakt norm och konkret verklighet (F e s t s k r i f t  t i l l ä g n a d  G ö s t a  E b e r s t e i n) har AGGE framhållit, hurusom i lagstadgandena i regel ingå ord och uttryck av två skilda slag, nämligen dels sådana, vilka hava en mera »deskriptiv» betydelse, och dels sådana av en mera vag beskaffenhet, vilka kunna betecknas som »normativa».1 Beträffande dem alla gäller emellertid — ehuru uppenbarligen i högre grad beträffande de normativa än beträffande de deskriptiva elementen — att, såsom Agge framhåller, »den rättsliga betydelsen av valda ord och vändningar kan endast fastställas under hänsynstagande till de juridiska uttrycksmedlen i allmänhet och ändamålet med den aktuella lagregeln i synnerhet».2
    Denna uppfattning i juridikens metodfråga överensstämmer med den, som ligger bakom mina i det föregående gjorda reflexioner. Mot en dylik uppfattning har Ekelöf invänt,3 att den egentligen innebär, »att lagen ges en sådan innebörd, att all rättstilllämpning kan ske genom subsumtion under lagens regel». Eller, såsom Ekelöf med begagnande av de ovan refererade termerna (»x» och »y») uttrycker saken: »Det blir . . . aldrig fråga om att fastställa något 'x' eller något 'y'»,4 d. v. s. frågan om analogi resp. e contrario-slut skulle uttömmas redan genom den teleologiskt präglade tolkningen av lagen.
    Om detta vore riktigt, skulle det innebära, att man även enligt den av Ekelöf kritiserade metoduppfattningen hade att uppgiva distinktionen mellan tolkning av lagen å ena sidan och analogi resp. e contrario-slut å den andra — allt skulle uttömmas genom den teleologiskt präglade tolkningen, liksom enligt Ekelöfs uppfattning5 allt, praktiskt taget, uttömmes genom varje särskilt falls bedömande uteslutande med hänsyn till lagens syfte. Men därmed skulle tydligen samtidigt hava ådagalagts, att det icke vore möjligt fasthålla vid tanken, att lagregelns innehåll kan bestämmas genom att fastställa betydelsen av lagens ord.

 

    1 A. a. s. 10 ff.
    2 A. a. s. 12.
    3 A. a. s. 32.
    4 A. a. s. 32 f.
    5 A. a. s. 27 f.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 593    Naturligen kunna här icke uppdragas några absolut klara gränser, och detta är förvisso också förklaringen till den här berörda meningsmotsättningen. Men lika fullt synes det svårt att komma ifrån att den gängse uppfattningen om möjligheten att fastställa lagordens betydelse har fog för sig. Lagorden äro visserligen till sin innebörd ändamålsbestämda. Vid fastställandet av lagordens innebörd är det därför naturligt att referera till deras ändamål, ordens syfte. Givet är att detta i sin tur influeras av hela det särskilda stadgandets syfte eller »funktion i rättslivet». Men det särskilda lagordets syfte sammanfaller icke utan vidare med lagstadgandets ändamål utan är mera begränsat. Tag stadgandet i SL 14: 15 andra stycket. Detta sätter straff för den som »rest livsfarligt vapen». Vad betyder här »vapen»? Hör under stadgandet hot med en knölpåk eller en sten; eller med glöder eller vitriol? Stadgandets ändamål, dess funktion i rättslivet, torde kunna sägas vara att kriminalisera särskilt farliga handlingar, som innebära hot om misshandel eller åtminstone stor risk för personskada. Detta ändamål kan synas motivera straff i samtliga de fyra nämnda fallen. Men det skulle föra för långt. Stadgandet har sin begränsning genom ordet »vapen». Redan med hänsyn till ett rimligt språkbruk beträffande detta ord måste de två senare fallen (glöder, vitriol) föras utanför straffbudet. Tveksammare äro de båda andra fallen (knölpåk, sten). Här måste man fråga efter syftet med ordet »vapen» i detta sammanhang. Enligt THYRÉN är syftet därmed att begränsa straffbudet till de fall, då föremål begagnats, vilka med särskild styrka indicera ett farligt uppsåt.1 Antages detta, komma även nyssnämnda två fall utanför straffbudet.
    Det nu sagda kan i korthet uttryckas så, att inom lagstiftningen icke blott de särskilda stadgandena utan även de i dessa brukade särskilda orden hava sitt bestämda syfte. Vid sådant förhållande är det emellertid också naturligt, att efter en tolkning av ett lagstadgande under hänsynstagande till syftet med de däri brukade orden det kan uppstå en fråga om att med hänsyn till stadgandets syfte utsträcka dess regel till fall, som icke gå in under dess ord med deras genom tolkningen fastställda innebörd. Det är med andra ord från nu ifrågavarande utgångspunkt, i motsats till vad Ekelöf menar, fullt naturligt att efter

 

    1 Härom se THYRÉN, Kommentar till strafflagen kap. 14, 2 uppl. (1918) s. 60 f. 

38—527004. Svensk Juristtidning 1952. 

594 PHILLIPS HULT.genomförd tolkning ställa frågan om analogi resp. e contrarioslut. Ett par exempel må anföras till belysning av detta.
    (a) Enligt lagen om arvsavtal 2 § första stycket andra punkten kan bröstarvinge icke giltigen avsäga sig sin rätt till laglott, med mindre han avstår från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans arvingar enligt lag eller enligt testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat. I lagrummet omtalas icke adoptivbarn, ehuru enligt arvslagen, låt vara med viss begränsning med hänsyn till bröstarvinges laglott, sådant barn äger lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten och jämväl har rätt till laglott. På grund härav uppkommer frågan, huruvida den nämnda regeln i lagen om arvsavtal är tillämplig även beträffande adoptivbarn. Klart synes nu att adoptivbarn icke kan föras in under den ifrågavarande lagens ordalag. En tolkning av dessa ger otvivelaktigt vid handen, att ordet bröstarvinge varken enligt allmänt eller enligt något juridiskt-tekniskt språkbruk kan anses åsyfta adoptivbarn. Lagbudets tolkning ger sålunda ett negativt resultat. Vid sådant förhållande uppkommer emellertid frågan, huruvida icke det oaktat stadgandet bör, ex analogia, tillämpas även på adoptivbarn. Och denna fråga bör med hänsyn till stadgandets syfte att i ett visst avseende skydda laglottsrätten samt till det sätt, på vilket lagen i övrigt i olika avseenden likställt adoptivbarn och bröstarvingar, utan tvivel besvaras jakande.Ehuru ett adoptivbarn otvivelaktigt icke är någon bröstarvinge, blir sålunda den ifrågavarande regeln i arvslagen rörande bröstarvinges avsägelse av laglott att enligt sina grunder tillämpa på adoptivbarnet.
    (b) Enligt lagen om avtal 1 § första stycket är »anbud omslutande av avtal» bindande för anbudsgivaren. Under åberopande av denna regel gjorde C. G. BJÖRLING strax efter avtalslagens tillkomst gällande,2 att vår rätts s. k. realavtal åtminstone i viss utsträckning genom nämnda regel underminerats, i det denna kunde ifrågasättas böra äga tillämpning även på nämnda typ av avtal och sålunda föranleda, att löftesgivaren i dylika fall bleve bunden oberoende av att någon realprestation icke skett.

 

    1 Så har ock skett i rättsfallet NJA 1949 s. 176. Beträffande de skäl, som enligt min mening kunna anföras för en sådan rättstillämpning, se närmare mitt i det ifrågavarande målet avgivna yttrande, intaget i domsreferatet i NJA s. 181—184.
    2 I SvJT 1916 s. 353 ff.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 595Var en sådan tillämpning av avtalslagens regel motiverad? Emot den kunde anföras uttalanden i lagmotiven och av ALMÉN, enligt vilka Björlings mening måste avvisas redan av det skäl, att med ordet »avtal» i det ifrågavarande stadgandet avsågs allenast ömsesidigt förpliktande avtal. Denna mening var dock, såsom Björling visade, knappast välgrundad. Enligt gängse svenskt juridiskt språkbruk måste ordet »avtal» anses innesluta även de s. k. ensidiga avtalen. En tolkning av avtalslagens förutnämnda regel gav sålunda till resultat — i varje fall om sist nämnda uppfattning av det juridiska språkbruket godtages såsom riktig — att regeln i fråga bör anses gälla även beträffande realavtal.
    Med denna tolkning var emellertid den av Björling ställda frågan beträffande realavtalen ännu icke besvarad. För dess besvarande måste man, efter det den språkliga tolkningen genomförts, beakta syftet med avtalslagens ifrågavarande stadgande; men detta syfte kan, såsom BIRGER EKEBERG1 i anledning av Björlings artikel påpekade, i det han hänvisade till innehållet av lagens första kapitel och dess rubrik, icke antagas vara något annat än att reglera själva »avtalsmekanismen», och stadgandet kan därför icke hava till uppgift att besvara frågan, huruvida ett avtal av viss typ över huvud har laga verkan eller ej. Ehuru realavtalen enligt den antagna tolkningen av det diskuterade stadgandet inkluderas i detta, måste likväl med hänsyn till dess syfte antagas, att den av Björling antydda rättsverkan av stadgandet icke är åsyftad och därför icke bör inträda.

 

    V. Vilken tilltro till lagens syfte såsom rättstillämpningens ledstjärna man än må hava, torde man nödgas konstatera, att det vid rättstillämpningen åtminstone i vissa fall icke finnes något annat att hålla sig till än lagens ord, sådana de uppfattas antingen enligt allmänt eller enligt juridiskt språkbruk.
    Ett exempel härpå kan hämtas från försäkringsavtalslagen. Denna avser avtal om »försäkring». Vad därmed bör förstås har emellertid lagen icke angivit. Icke sällan kan därför uppstå en fråga, huruvida ett visst avtal avser en försäkring. En sådan fråga föranleder exempelvis den verksamhet, som bedrives av s. k. ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.
    Själva namnet på dessa anstalter synes innefatta en antydan om att deras verksamhet utgör försäkring. Så vitt angår de liv-

 

    1 I SvJT 1917 s. 444 ff.

 

596 PHILLIPS HULT.ränteförsäkringar anstalterna erbjuda är också innebörden av avtalet, i varje fall sedan »den försäkrade» delägaren i anstalten uppnått den s. k. livränteåldern och en viss livränta därmed är honom garanterad, så likartad med vanlig livränteförsäkring, att någon större tvekan icke behöver föreligga. Men hur skall en s. k. kapitalförsäkring bedömas? En sådan utmärkes i regel av att delägarens rätt till gjorda insatser förfaller, därest han icke uppnår viss ålder. De insatser, som sålunda besparas, fördelas istället som »arvsvinst» på andra delägare i anstalten. I denna avtalstyp kvarlever sålunda den s. k. tontinen, livförsäkringens förelöpare. Avtalet kan emellertid också slutas med garanti för återbetalning av insatserna, och dessa påminna då tydligen närmast om insättningar i en sparkassa, ehuru förfallodagen är bestämd till en mycket avlägsen tidpunkt.
    Vill man försöka avgöra, huruvida försäkringsavtalslagens regler med hänsyn till sitt syfte skola tillämpas på sist nämnda båda avtalstyper, torde man ställa sig inför en hopplös uppgift. Ty vilket bland de olika ändamål, som denna lag kan anses hava i sikte, skulle man här kunna utpeka som det avgörande och vägledande? På den frågan lärer intet svar kunna givas. Man får i stället försöka fastställa, vad ordet försäkring enligt gängse uppfattning kan antagas åsyfta. I motiven till det lagförslag, som ligger till grund för försäkringsavtalslagen, hänvisas också vid behandlingen av frågan om lagens tillämplighetsområde uttryckligen till »den begränsning, som språkbruk och allmän uppfattning härvidlag erbjuda».1
    Godtager man denna anvisning och försöker fastställa innebörden av det allmänna språkbruket, så vitt angår ordet försäkring, torde man såsom en helt allmän uppfattning kunna fastslå, att därmed förstås endast sådana avtal, enligt vilka en person gjort ett åtagande, vilket på ett eller annat sätt avser en oviss menlig händelse vidrörande någon annan; försäkringsavtalet skall med andra ord enligt gängse uppfattning innefatta ett riskåtagande.
    Enligt ett dylikt språkbruk bliva tydligen livränte- och kapitalförsäkringsanstalternas kapitalförsäkringar icke att betrakta som avtal om försäkring och därför icke underkastade reglerna i försäkringsavtalslagen. Emellertid är att märka att dessa anstalters verksamhet, efter en under många år pågående diskus-

 

    1 Se Förslag till lag om försäkringsavtal (1925) s. 64.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 597sion av frågan, huruvida denna verksamhet utgjorde verklig försäkring eller icke, genom lagen 1917 om försäkringsrörelse efter mycken tvekan till sist fördes in under denna lag. Att därmed nu ifrågavarande »kapitalförsäkring» vid tillämpningen av lagen om försäkringsrörelse1 är att betrakta som försäkring behöver emellertid naturligen icke innebära, att en dylik försäkring måste betraktas på samma sätt, så vitt angår frågan om tillämpligheten av försäkringsavtalslagen. Att språkbruket i lagen om försäkringsrörelse kan komma att influera på språkbruket och den allmänna uppfattningen utanför denna lag är emellertid ganska sannolikt. Svaret på frågan, huruvida försäkringsavtalslagen är tillämplig på här berörda kapitalförsäkringar, måste därför för närvarande anses ovisst. Något annat sätt att besvara denna fråga än att referera till språkbruket och den allmänna uppfattningen bland sakkunniga torde dock under alla förhållanden icke kunna påvisas.
    En fråga om tillämpligheten av de lagstadganden, som avse försäkring av olika slag, kan uppkomma även beträffande ett s.k. saneringsföretags åtagande att mot viss avgift hålla fastigheter fria från ohyra, husbock och andra skadeinsekter. I detta fall torde emellertid språkbruket och den allmänna uppfattningen utan tvivel giva vid handen, att någon form av försäkring icke föreligger.
    Det språkbruk, varom ovan varit tal, är ett juridiskt-tekniskt språkbruk, ehuru sannolikt nära sammanfallande med det allmänna språkbruket. I andra fall kunna dessa båda olika slag av språkbruk skilja sig åt betydligt. Ett exempel härpå erbjuder skuldebrevslagen. För denna lags tillämplighetsområde är begreppet »skuldebrev» avgörande, men någon definition av detta begrepp finns icke i lagen. Även här har man därför att vid avgränsandet av lagens tillämplighetsområde söka ledning i språkbruket. Därvid kan det emellertid icke vara till fyllest att referera blott till det allmänna språkbruket. I själva verket har lagen själv tillagt begreppet skuldebrev ett innehåll, som omfattar långt mera än det skuldebrevsbegrepp, varmed lekmannen är förtrogen. Såsom skuldebrev betraktas i lagen även sparbanksböcker och andra bevis om tillgodohavande hos bank, obligations- och aktiekuponger m. m. Detta juridiska språkbruk måste uppenbarligen beaktas, då man har att avgöra, vad som menas

 

    1 Se numer lagen 1948 om försäkringsrörelse 347 §.

 

598 PHILLIPS HULT.med ordet skuldebrev i denna lag. Att fastställa innebörden i lagens skuldebrevsbegrepp med ledning av lagens syfte torde däremot vara lika omöjligt som det är att fastställa begreppet försäkring på dylikt sätt.

 

    VI. Av det föregående har framgått, att även enligt min mening tolkningen av såväl lagord som lagstadganden måste ske med hänsynstagande till syftet med dessa ord och stadganden. Under sådana förhållanden kan man till sist fråga: har det någon praktisk betydelse, att man, i motsats till vad Ekelöf anser riktigt, vidhåller uppfattningen om möjligheten att genom tolkning fastställa ett lagrums innebörd? Eller är den diskuterade frågan helt »akademisk»?
    Enligt min uppfattning gäller det här en meningsskiljaktighet, som, låt vara att den kan te sig som allenast en skiljaktighet i nyanseringen av en gemensam principuppfattning, dock har stor praktisk betydelse, i det att Ekelöfs metodlära måste leda till en missaktning för ordet som medel att uttrycka tankar, vilken kan få betänkliga konsekvenser. Enligt Ekelöfs uppfattning upplösas så gott som alla lagregler och förvandlas till vaga anvisningar rörande vissa ändamål, som lagstiftaren antages eftersträva. Visserligen innebär, enligt vad Ekelöf själv säger, all teleologisk rättstillämpning subsumtion under en regel, men denna regel, framhåller Ekelöf uttryckligen som en konsekvens av sin uppfattning, »överensstämmer . . . dock icke alltid med lagtextens ordalydelse».1
    Att tala om fasta och klara lagregler låter sig under sådana omständigheter icke göra. Alla sådana regler få principiellt faktiskt naturen av ett slags generalklausuler, vilka bemyndiga domaren att anordna den i det särskilda lagrummet angivna rättsföljden, så snart lagregelns ändamål synes göra detta motiverat, och det oberoende av att de i lagrummet såsom rättsfakta angivna omständigheterna endast delvis (eller kanske icke alls) föreligga.2
    Detta skulle tydligen innebära, att det värde, som ligger i ett under århundradens lagstiftningsarbete och rättskipning åstadkommet lagspråk och domarspråk åtminstone till större delen skulle uppoffras. Ersättningen härför skulle ligga i domarens

 

    1 A. a. s. 30.
    2 Jfr EKELÖF a. a. s. 30 in fine.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 599mera ohindrade möjlighet att låta lagens ändamål komma till sin rätt. Men fastställandet av lagändamålet skulle under sådana förhållanden, såsom i det föregående utvecklats, erbjuda stora vanskligheter och i väsentlig mån bliva beroende av ett skön. Tager man allt detta i betraktande, synes man hava starkt fog för en farhåga, att den diskuterade metoden skulle medföra resultat, som, jämförda med lagens ord, vore svåra att acceptera, ävensom betydande risker för godtycke och oenhetlighet i rättstillämpningen.1
    Vilka konsekvenser i nu berörda hänseenden Ekelöfs metodlära skulle medföra må till sist prövas med avseende å några praktiska fall.
    (a) Ett mycket belysande exempel kan hämtas från tillämpningen av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Såsom redan rubriken till lagen ger vid handen förutsättes för skadeståndsansvar enligt denna lag, att skada orsakats genom »trafik med automobil», och ansvar ålägges bland andra den som »fört» bilen. I rättspraxis har i en lång serie av rättsfall varit fråga om innebörden av nu nämnda förutsättningar för lagens tillämplighet. Vid dessa frågors avgörande har högsta domstolen kommit att steg för steg på ett anmärkningsvärt sätt vidga innebörden av begreppet »trafik med automobil». Längst synes domstolen härvid hava gått i rättsfallet NJA 1944 s. 195. Detta torde kunna tagas som ett exempel på en sådan lagtolkning, som Ekelöf rekommenderar, och synes därför ägnat att belysa en dylik rättstillämpning.
    I detta fall var fråga om en elektrisk bil, vilken på grund av ett fel i det elektriska maskineriet icke kunde förmås att starta och för den skull icke som avsett var kunde sättas i trafik. Felet antogs bero på att bilens startmotstånd var defekt. I anledning härav tillkallades en elektrisk montör, som skulle undersöka och reparera bilen. Sedan denne undersökt bilens elektriska säkringar och funnit dem felfria, skulle han undersöka startmotståndet. Stående bredvid bilen sträckte montören ena han-

 

    1 Vad EKELÖF säger, a. a. s. 36, till bemötande av en dylik invändning kan knappast verka övertygande. Ekelöf hänvisar framför allt till att enligt den teleologiska metoden lagändamålet skall »fastställas enligt vissa principer». Men vilka äro dessa principer? Därom har Ekelöf icke lyckats giva mycken upplysning. Saken diskuteras särskilt s. 28 f, där Ekelöf själv pekar på en svårighet, som han säger sig icke hava kunnat reda ut; se också det dunkla uttalandet s. 29 andra stycket. 

600 PHILLIPS HULT.den in i bilens förarhytt och inkopplade motståndet. Dessförinnan hade han vridit om startspakarna utan att den elektriska motorn då fungerat. Då startmotståndet inkopplades fungerade emellertid motorn, och som bilens bromsar icke blivit ansatta, gjorde bilen ett kraftigt ryck framåt, med påföljd att en person, som befann sig mellan bilen och den på c:a 1/2 m:s avstånd varande garageväggen, blev påkörd och fick svåra skador. I detta fall förklarade hovrätten, vars dom fastställdes av högsta domstolens majoritet, att montören »måste anses såsom förare av bilen» och att skadorna hade »uppkommit i följd av trafik med densamma». Två justitieråd voro emellertid av skiljaktig mening.
    Domstolarna funno sålunda här, att en montör, som tillkallats för att reparera en bil, vilken på grund av en defekt i maskineriet icke var trafikduglig, hade stående bredvid bilen i dess garage fört denna i trafik, i det han genom ett oskickligt grepp under reparationsarbetet råkat sätta bilen i rörelse. En sådan uppfattning av lagorden avviker tydligen fullständigt från varje allmänt språkbruk, och den synes också avvika från det språkbruk, som kan utläsas ur domstolens tidigare domar rörande ifrågavarande lagstadganden, låt vara att domstolen redan i flera av dessa domar lämnat det allmänna språkbruket långt bakom sig.1
    Enligt min mening borde det med hänsyn härtill icke vara möjligt att tolkningsvis föra in ett förfarande av nu nämnda slag under stadgandena i förevarande lag. Även om man utlägger lagens ord med beaktande av att de hava till syfte att uttrycka en regel beträffande den särskilda trafik, som bedrives med bilar, lärer man icke språkmässigt kunna finna stöd för en så vittgående tolkning som den här diskuterade.
    Även om man är av denna uppfattning har man emellertid att ytterligare ställa frågan, huruvida icke lagrummet ger stöd för en analogi beträffande det föreliggande fallet. Därmed kommer frågan om lagregelns syfte i betraktande i hela dess vidd. Nu gäller det att avgöra, huruvida det föreliggande fallet är så likartat med dem, som kunna föras in under regeln, sådan denna framstår efter genomförd tolkning, att det med hänsyn till lagens syfte bör bedömas så, som regeln föreskriver.

 

    1 Jfr särskilt NJA 1934 s. 355, 1942 s. 437, 1943 s. 431; om rättspraxis på detta område se för övrigt en utförlig redogörelse och analys hos GRÖNFORS, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden (1952) s. 228 ff. 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 601    Denna fråga är vansklig att besvara. Ty, vilket särskilt syfte skall denna lag anses hava? De flesta torde sannolikt mena, att lagens ändamål, sådant det framstod för lagstiftaren, var att anordna ett särskilt strängt skadeståndsansvar för att möta de speciella risker för människor och egendom, vilka voro förbundna med bilens framträdande som ett trafikmedel med mycket hög hastighet. Andra mena kanske, att bilen är ett även i många andra avseenden farligt trafikmedel och att det stränga skadeståndsansvaret har sin motivering i alla de speciella risker, vartill bilens begagnande ger upphov, exempelvis den stora eldfara, som är förenad med det vanligen brukade bränslet, bensinen, eller med de under bensinbristens tid begagnade gengasaggregaten, den särskilda risk för skada som ligger i att bilen har en »kraftmaskin», som kräver noggrann kontroll och skötsel, för att icke dess potentiella kraft skall bliva på ett eller annat sätt fördärvbringande o. s v.
    Den förra meningen lärer väl vara den historiskt bäst grundade och är också den enda, som kan sägas finna stöd i lagorden, tolkade efter allmänt språkbruk; den senare meningen åter kan väl stödjas huvudsakligen på ett skön över vad som, i brist på säkra hållpunkter, i och för sig kan vara naturligt och rationellt. För båda meningarna kunna således skäl anföras. Att träffa ett val dem emellan kräver tydligen ett nytt skön. Även om man i detta val, i motsats till vad jag själv skulle finna naturligt, stannar för det senare alternativet, det vidare, måste emellertid uppenbarligen en viss gräns för analogiserandet uppdragas. Men hur erhåller man några hållpunkter för en dylik gränsdragning?
    Svaret på den frågan måste naturligtvis bliva en hänvisning till ett nytt skön. Och så kommer med denna utgångspunkt tydligen de vanskligaste tillämpningsfrågorna alltid att avgöras efter ett subjektivt skön över frågan, huruvida lagens syfte kräver lagens tillämpning i det särskilda fallet, sedan dessförinnan efter ett subjektivt skön fastställts, vad som är innebörden av lagens syfte. Ju mindre stöd för detta dubbla skön man har i vad som kan fastställas rörande lagens syfte och ju mera man i sitt skön avlägsnar sig från lagens innehåll, sådant det framgår av lagordens tolkning med beaktande av lagändamålet, desto osäkrare och mindre övertygande kommer ett på sådant skön

 

602 PHILLIPS HULT.grundat avgörande att te sig, och desto mindre enhetlig och mindre vägledande blir rättspraxis.
    Bedömer man nu det ovan diskuterade rättsfallet ur de synpunkter jag här sökt utveckla, torde man utan överdrift kunna påstå, att avgörandet, betraktat som en tolkning av lagen, har avlägsnat sig alltför långt från ett naturligt språkbruk och att det därför, allt efter olika bedömares temperament, kan te sig svårbegripligt eller förbluffande, eller för någon (t. ex. reparatören) t. o. m. upprörande. Önskvärt hade väl därför under alla förhållanden varit, att domstolen i domskälen uttryckligen åberopat grunderna för den tillämpade lagregeln. Därmed skulle ett väsentligt skäl för eventuell kritik hava undanröjts. Och detta bekräftar enligt min mening värdet av att vidmakthålla distinktionen mellan tolkning och analogi; ty vad man måhända omöjligen kan förlika med lagens ordalag och med en tolkning av dessa, det kan man icke sällan finna motiverat av lagens syfte, förutsatt dock att det till bedömande föreliggande och det i lagen avsedda fallet äro tillräckligt lika. Vad åter angår frågan om en analogi i detta fall var motiverad, kan jag i stort sett hänvisa till det redan sagda. Här skall jag blott ytterligare understryka vanskligheten i ett analogislut, vilket står i skarp strid med ordalagen i det lagrum, varpå analogien stödes, och för vilket stödet i lagens förmodade syfte på grund av svårigheterna att fastställa detta ter sig bräckligt.
    (b) Ett annat exempel, som belyser konsekvenserna av att man för att tillgodose lagens förmodade syfte ser bort från dess ord, utgöra de båda med varandra sammanhängande rättsfallen NJA 1935 s. 157 och 1938 s. 35. Situationen var följande.
    En person (A) hade enligt muntligt avtal sålt en fastighet till en annan (B). Sedan tvist uppstått om beloppet av den avtalade köpeskillingen, förde B talan om utfående av köpebrev, upptagande det av B påstådda och av honom erlagda beloppet. Denna talan ogillades. I anledning därav yrkade i en ny process (NJA 1935 s. 157) B, som tillträtt och alltjämt brukade fastigheten, att, enär parternas överenskommelse var allenast muntlig och därför ogiltig, han av A skulle återfå vad han erlagt. A bestred detta yrkande och förklarade sig alltjämt vara villig att, mot erhållande av vad enligt A:s uppfattning återstod oguldet, till B utfärda köpebrev. Under åberopande härav, bland annat, ogillades även i denna process B:s talan. Härefter yrkade i en

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 603tredje rättegång (NJA 1938 s. 35), sedan A avlidit, dennes dödsbo, att B, som alltjämt innehade fastigheten, skulle förpliktas att mot kvitterat köpebrev erlägga det uppgivna oguldna beloppet. Under åberopande av de i domen av 1935 upptagna omständigheterna och vad eljest i målet förekommit, särskilt att B fortfarande såsom ägare brukade fastigheten och att dödsbodelägarna alltjämt voro villiga att utfärda köpebrev i enlighet med det muntliga avtalet, fann högsta domstolen — »ehuru laga köp av fastigheten ej blev slutet» — B nu vara pliktig att mot erhållande av köpebrev erlägga den oguldna delen av köpeskillingen.
    I förevarande fall var fråga om ett muntligt avtal om köp av fast egendom. Enligt JB 1:2 skall köp av sådan egendom slutas »skriftligen .. . och med tvägge manna vittne». Tvisten gällde i sista hand frågan, huruvida köparen trots regeln i JB 1:2 var bunden av denna muntliga överenskommelse. Vid sitt avgörande av denna fråga torde högsta domstolen hava tillämpat ett med Ekelöfs metod nära överensstämmande betraktelsesätt. De rättsfakta, vilka lagen angiver som nödvändiga, för att ett giltigt fastighetsköp skall anses föreligga, voro endast delvis för handen. Detta ansågs emellertid icke utgöra något hinder för avtalets giltighet. Avgörande borde i stället, så får väl domstolen antagas hava menat, lagens syfte vara.
    Vilket är då detta syfte? Därom råda olika meningar. Somliga mena, att formkravet har till syfte att bereda garanti för en sådan säkerhet och en sådan reda och ordning beträffande äganderättsförhållandena, som är särskilt nödvändig i fråga om den fasta egendomen. Andra åter mena, att formkravet egentligen tillkommit för att garantera, att icke en fastighetsägare utan att verkligen hava riktigt tänkt sig för avhänder sig sin fasta egendom. Åter andra hålla före, att båda dessa tankar och även andra uppbära lagens formkrav. Högsta domstolen synes hava betraktat förutnämnda hänsyn till säljarens intresse som det väsentliga ändamålet för lagens formkrav och från en dylik utgångspunkt, eftersom det i målet gällde köparens och icke säljarens bundenhet, funnit sig kunna tillerkänna det muntliga avtalet giltighet. Hade det i stället varit säljaren, som önskat komma ifrån överenskommelsen, skulle från denna utgångspunkt slutsats entydligen blivit den motsatta — något giltigt avtal hade ej ansetts föreligga; förmodligen är det väl detta domstolen velat uttrycka med satsen om att något »laga köp» ej blev slutet.

 

604 PHILLIPS HULT.    Resultatet av att domstolen med hänsyn till det förmodade syftet med lagens stadgande lämnade dess ord åsido blev sålunda i detta fall, att domstolen erkände ett »haltande» avtal om köp av fast egendom. Haltande avtal stå av naturliga skäl icke högt i kurs, men allra minst är det möjligt att uppskatta ett haltande formalavtal. Detta må i sin mån vara ägnat att belysa vanskligheterna i en metod att, i strid med ett lagstadgandes ordalag, tilllämpa det uteslutande i enlighet med dess förmodade syfte.
    (c) En tredje illustration till belysande av vanskligheterna i en rättstillämpningsteori, som alltför mycket bortser från den språkliga innebörden av lagens ord, må hämtas ur doktrinen rörande den internationella privaträtten. Ett av dess mest omhuldade spörsmål utgör det s. k. kvalifikationsproblemet. Därmed förstås det spörsmål, som uppstår därigenom, att de begrepp, varpå kollisionsreglerna äro uppbyggda, då de utsäga t. ex. att frågor rörande äktenskaps rättsverkningar skola bedömas enligt ett visst lands lag, frågor rörande rätt till arv enligt ett annat lands lag, i det lands interna lagstiftning, vartill kollisionsreglerna hänvisa, kunna hava ett annat innehåll än i domstolslandets interna rätt. Frågan blir i dylika fall, huruvida man vid tillämpningen av kollisionsreglerna i ett visst land skall taga någon hänsyn till berörda diskrepans.
    Två huvudalternativ hava i regel ansetts komma i fråga: det ena går ut på att man vid bedömandet av de ifrågavarande allmänna begreppens innebörd bör utgå från uppfattningen i domstolslandet (lex fori-teorien, utvecklad av BARTIN, KAHN m. fl.); det andra innebär, att man skall i större eller mindre utsträckning beakta uppfattningen i det lands lag, vilken ifrågasättes skola komma i tillämpning (lex causae-teorien, utvecklad av DESPAGNET, WOLFF m. fl.). Därutöver hava emellertid framställts ett stort antal andra teorier (av RAAPE, RABEL, AGO och flera andra författare).
    I svensk internationell privaträttslig doktrin har ett utmärkt bidrag till denna frågas belysande givits av ÅKE MALMSTRÖM.I anslutning till en av Rabel utvecklad tankegång framhåller Malmström,2 att det här föreliggande problemet avser fastställandet av kollisionsnormernas innebörd. Den uppgift man har

 

    1 MALMSTRÖM, Det s. k. kvalifikationsproblemet inom internationell privaträtt. En principundersökning (1938).
    2 A. a. s. 31 ff.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 605att lösa innefattar med andra ord en fråga om lagens tolkning, vilken är att besvara »med användande i princip av samma metoder som eljest må anses befogade vid lagtolkning».1 Vid denna tolkning av kollisionsnormerna är man emellertid, framhåller Malmström, väsentligt friare ställd än vad Rabel förutsatt. Det är nämligen icke blott, såsom Rabel hävdat, oriktigt att räkna med en identisk begreppsvärld för intern rätt och kollisionsrätt utan över huvud oriktigt att räkna med en fix begreppsvärld även för vart och ett av dessa regelkomplex.2
    Att så skett i alla tidigare kvalifikationsteorier beror, menar Malmström, på att alla dessa teorier hava sin förutsättning i en icke hållbar rättspositivistisk uppfattning. Häremot uppställer Malmström som ledande princip en fri tolkning av kollisionsnormerna »efter samma metoder, som äro de av världssamfärdselns praktiska behov påkallade vid lagtolkning i allmänhet».»Domaren måste visserligen hålla sig inom den ram som är given t. ex. genom en i lag fastslagen kollisionsregels text och genom den nationelle lagstiftarens uppenbara syften med regeln, men inom denna ram måste domaren ha frihet att, även om kollisionsregeln använder ett sammelbegrepp, formellt motsvarande ett dylikt inom intern lex fori, låta kollisionsregeln få sin tolkning efter sakliga grunder, låta den . . . emancipera sig från de interna reglerna.»4 Domaren kan därvid visserligen icke underlåta att taga hänsyn till främmande rättsordningars gestaltning, men han blir å andra sidan icke snävt bunden vid dessa. Härigenom, betonar Malmström,5 upplöser sig kvalifikationsproblemet såsom ett säreget problem. Framför allt frigöres man från uppfattningen, att detta problem avser lösningen av en för kollisionsregelns tillämpning avgörande preliminärfråga. Det är icke någon sådan preliminärfråga som föreligger utan ett spörsmål av principiellt samma innebörd som alla andra tolkningsspörsmål. I enlighet härmed har domaren att fritt diskutera olika tolkningsalternativ under beaktande av vad som kan anses vara kollisionsreglernas allmänna funktion. Härvid måste domarens uppfattning om det praktiskt lämpliga spela in.6

 

    1 A. a. s. 31.
    2 A. a. s. 31 f.
    3 A. a. s. 33.
    4 A. a. s. 35.
    5 A. a. s. 37.
    6 S. a. st.

 

606 PHILLIPS HULT.    Mot denna uppfattning av problemet har jag intet att invända; tvärtom anser jag, att Malmströms studie utgör det bästa som skrivits om detta gamla debattämne och att man på det sätt han anvisat kommer till rätta med de flesta av de frågor, vilka pläga diskuteras som kvalifikationsproblem. Men allt kommer till sist an på huru den av Malmström anbefallda fria tolkningen av kollisionsnormerna genomföres. I detta avseende ger Malmströms framställning vissa exempel på en sådan frihet i tolkningen, som synes väl överensstämma med Ekelöfs teleologiska rättstillämpningsmetod men som enligt min uppfattning innebär ett sådant åsidosättande av lagens i och för sig klara ord, vilket knappast kan accepteras.
    De åsyftade fallen motsvara mer eller mindre det som förelåg i det s. k. Malta-fallet, vilket var ursprunget till hela den internationellprivaträttsliga kvalifikationsläran. Det är fråga om efterlevande makes anspråk i den avlidne makens dödsbo, och läget är det, att domstolslandets kollisionsnormer beträffande äktenskapsrättsliga egendomsanspråk hänvisa till landet A men beträffande arvsrättsliga anspråk till landet B. Många olika komplikationer äro här tänkbara. Här skall jag endast taga ett enda exempel; det är visserligen extremt men ger därför också en så mycket klarare illustration.
    Antag att läget är det, att å ena sidan det äktenskapliga egendomsstatutet icke ger efterlevande make i barnlöst äktenskap någon särskild äktenskapsrättslig förmån men i stället genom sina arvsregler tillgodoser dylik make, under det å andra sidan det tillämpliga arvsstatutet icke känner någon arvsrätt för make men däremot i stället i sina regler om den äktenskapliga egendomsordningen tillgodoser den efterlevande maken. En lagtilllämpning enligt vanliga principer leder i dylika fall till att maken icke enligt någondera landets lag kan erhålla någon andel i kvarlåtenskapen. Detta resultat finner Malmström,1 såsom man väl förstår, olyckligt, eftersom en helhetsbedömning av makens ställning enligt endera rättsordningens regler skulle leda till ett positivt resultat. Med hänsyn härtill ifrågasätter han, att man i stället för att tillämpa de arvsrättsliga reglerna i arvsstatutet skulle tillämpa de äktenskapsrättsliga reglerna i samma lag eller eventuellt att man i stället för de äktenskapsrättsliga reg-

 

    1 A. a. s. 46.

 

LAGENS BOKSTAV OCH LAGENS ANDEMENING. 607lerna i äktenskapsstatutet skulle tillämpa de arvsrättsliga reglerna i samma lag.1
    Att en dylik lösning svårligen kan försvaras som en lagtolkning efter vanliga regler synes mig obestridligt. Lösningen uppnås icke så mycket med stöd av kollisionsreglerna utan fastmera i trots av dem. Malmströms lösningsförslag äro också, det skall uttryckligen framhållas, framförda med all tvekan och med alla reservationer i fråga om möjligheten att genomföra dem.
    Frågan är emellertid ändå, om icke de av Malmström såsom tolkning av kollisionsreglerna lanserade lösningarna äro signifikativa för sådana rättstillämpningsteorier, t. ex. den här diskuterade, enligt vilka alla rättstillämpningsfrågor, vad lagens ord än innehålla, kunna och böra lösas med lagens syfte såsom enda ledstjärna. Resultatet av en rättstillämpning, som känner sig obunden av lagens ord, blir säkerligen lätt »eine freie Rechtsgestaltung». Domaren korrigerar lagstiftaren. Detta synes emellertid icke vara domarens sak.
    Att man frestats tillgripa en dylik lösning just i de här diskuterade fallen är emellertid begripligt, ty uppenbarligen kommer här även den av mig försvarade tolkningsteorien till korta. Anledningen härtill är emellertid, enligt min övertygelse, att det klassiska kvalifikationsproblemet, avseende Malta-fallet, såsom redan Bartin i rubriken till sin första uppsats i ämnet antydde,är olösligt, d. v. s. faktiskt icke kan lösas på ett för rättskänslan tillfredsställande sätt, vare sig genom en tolkning av kollisionsreglerna eller genom någon aldrig så fri rättstillämpning. Lösningen ligger i stället i en reform av själva kollisionsreglerna.

 

    VII. Det tema jag försökt behandla i det föregående är vanskligt. Vad säger oss lagens bokstav? Och hur skola vi ur lagens ord kunna utläsa dess andemening? Dessa frågor skola säkerligen komma att sysselsätta juristerna i alla tider. Ibland skall man visa sig mera benägen att hålla sig till lagens ord, ibland skall man tro sig finna ett säkrare stöd genom att söka framlocka och rådfråga lagens anda, dess mening och ändamål. Enligt min uppfattning består uppgiften i att det ena göra

 

    1 S. a. st.
    2 BARTIN, De l'impossibilité d'arriver à la suppression definitive des conflits des lois (1897). 

608 PHILLIPS HULT.och det andra icke låta. Att jag så starkt betonat betydelsen av lagens ord beror först och sist på min övertygelse, att fasta och klara regler äro nödvändiga för att uppehålla en sund rättskipning och skapa en rättspraxis, som kan övertyga såväl lekmannen som den rättslärde om objektiviteten i domstolarnas avgöranden. Detta betyder emellertid, det hoppas jag skall hava framgått av min undersökning, icke ett underskattande av vare sig samhällsnyttans krav eller över huvud lagändamålets betydelse. Men det innebär — och jag kan här anknyta till Lundstedt1 — att sådana sociala värderingar, som äro innebörden av en rättsutövning i enlighet med samhällsnyttans krav med däri inneslutet hänsynstagande till mera specialiserade ändamålssynpunkter, icke få något utrymme, så vitt domaren har »klar och otvetydig lag (inkl. oskriven rättsmaxim) att följa». »Finns sådan lag», framhåller Lundstedt,2 »då tillhör det samhällsnyttemetoden att ovillkorligen handla i enlighet med densamma, även om domaren på hur goda grunder som helst finner dess innehåll otillfredsställande såsom icke överensstämmande med sina sociala värderingar i enlighet med det i det föregående sagda. Lagar som på grund av sitt innehåll måste anses socialt onyttiga, böra naturligtvis upphävas eller ändras. Men så länge detta icke skett måste det vara ett av de tongivande sociala värderingarna uppburet intresse, att de tillämpas. Den allmänna tryggheten är en av grunderna för samhällsmekanismens gnisselfria gång och därmed för samhällsekonomien. Största möjliga trygghet för samhällsindividerna måste sålunda vara något, som tillhör de faktiska sociala strävandena. Men sådan trygghet förutsätter bl. a. största möjliga objektivitet i rättskipningen, i sin tur innefattande framför allt annat, att lagarna, i den mån skilda tolkningsmöjligheter äro uteslutna, varda efter sitt klara innehåll tillämpade. Det måste vara så att säga ett axiom ur samhällsnyttans synpunkt, att domstolarna icke få börja tumma på klar och otvetydig lag och ersätta denna med sina värderingar, hur starkt genomträngda dessa än kunna vara av socialt betonad övertygelse.» I dessa ord vill jag helt instämma.

 

    1 LUNDSTEDT, Strikt ansvar I s. 569 f.
    2 S. a. st.