HJALMAR KARLGREN. Ändamålsbestämmelse och stiftelse. Lund 1951. Gleerup. 119 s. Kr. 13.50.

 

    I denna nya bok av förf:s flitiga penna behandlas, med hans sedvanliga intensitet och skarpsinne, i olika avsnitt: 1) innebörden av en ändamålsbestämmelse; 2) ändamålsbestämmelse och testamentsvillkor; 3) osjälvständiga stiftelser m. m. samt 4) tillämpligheten å stiftelser av reglerna om ändamålsbestämmelser. Framställningen är som alltid av stort intresse och rik på synpunkter.
    I det tredje avsnittet har förf. ingående diskuterat frågan, huruvida de s. k. osjälvständiga stiftelserna till följd av den nya utformningen av straffbudet mot förskingring och lagen om redovisningsmedel erhållit straffrättsligt och sakrättsligt skydd på samma sätt som en vanlig uppdragsgivare åtnjuter dylikt skydd mot sysslomannen med avseende å värden som anförtrotts denne. I detta hänseende kommer förf. till den slutsatsen att det med reella hänsyn svårligen låter sig motivera att spörsmålet om sakrättsligt och straffrättsligt skydd för stiftelseändamålet principiellt ses i annat ljus vid hithörande (d. v. s. osjälvständiga) stiftelser än vid de ostridigt självständiga. Begreppet osjälvständig stiftelse är ej något på förhand alldeles givet. I detta sammanhang synes vara tillräckligt att taga i betraktande de fall då stiftelsekapitalets mottagare ej är skyldig att hålla kapitalet avskilt. Stiftelseändamålet har då brukat anses allenast obligationsrättsligt säkerställt. Förf. ifrågasätter, huruvida icke de nya reglerna om straff för förskingring och redovisningslagen medfört en ändring på denna punkt.
    När förf. framhåller, att den nya utformningen av straffbudet mot förskingring samt redovisningslagen vållat en viss oreda genom att man frångått den äldre principiellt klara gränsdragningen som baserades på skyldighet att hålla egendomen i fråga avskild, vill nog anm. instämma häri. Anm. har icke blivit övertygad om att det var nyttigt att bryta sönder det äldre systemet så som skedde genom den straffrättsliga ändringen. (Redovisningslagen är mera att betrakta som beställningsskrädderi för att anpassa den civila kostymen till den amputerade kroppen.) Emellertid kan anm. knappast finna, att förf. anfört tillräckligt vägande skäl för att de nya straffrättsliga och civilrättsliga reglerna skulle föranleda en så ändrad syn på de osjälvständiga stiftelserna som han vill göra gällande.
    Förf. framhåller, att utgångspunkt för bedömandet måste vara, att den självständiga stiftelsens förvaltare uppenbarligen intager

 

en sysslomanna- eller organställning. Vad blir då skillnaden, frågar förf., mellan de osjälvständiga och de självständiga stiftelserna. Jo, regelmässigt endast vad redovisningslagen och straffbudet på penningförskingring vilja frånkänna rättslig betydelse: att icke huvudmannen (här stiftaren) meddelat något åläggande om egendomens avskildhet, resp. att han å förvaltaren formellt överlåtit vederbörande egendom.
    Om anm. ej fått saken alldeles om bakfoten (vilket är mycket möjligt), har förf. angivit en i sammanhanget ganska diskutabel utgångspunkt. Den självständiga stiftelsens förvaltare intager visserligen en sysslomanna- eller organställning men icke i förhållande till stiftaren utan i förhållande till stiftelsen. Förvaltaren (eller styrelsen som den vanligen kallas) kan göra sig skyldig till förskingring av stiftelsens egendom men gör sig ej därmed skyldig till förskingring gentemot stiftaren. Styrelsen skall också redovisa avkastning och dylikt till stiftelsen och ej till stiftaren. Det rent interna förhållandet mellan stiftelsen och dess organ synes helt ovidkommande för den diskuterade frågan. (Att förf. kan befaras vara inne på fel spår synes mig framgå, då han i fråga om de osjälvständiga stiftelserna säger: »att icke huvudmannen [här stiftaren] meddelat...» Anm. förstår ej hur förf. kunnat sätta likhetstecken mellan huvudmannen och stiftaren.)
    Om man härefter tänker sig det fallet att en juridisk person med styrelse mottagit medel under sådana villkor att donationen bör anses ge upphov till allenast en osjälvständig stiftelse, så är visserligen sant att styrelsen intar organställning men icke för stiftaren utan för den juridiska person som fått mottaga egendomen. Förskingring av medlen är ett brott mot detta rättssubjekt, ej mot stiftaren, åtminstone om denne förutsättes vara genom donationen helt avkopplad som saklegitimerad. Styrelsen skall icke heller redovisa till stiftaren utan till sin uppdragsgivare: den juridiska personen.
    Den juridiska personen (förvaltaren) synes överhuvud icke med anledning av den osjälvständiga stiftelsen vara redovisningsskyldig mot något enskilt rättssubjekt, knappast ens i den mån som den anförtrodda egendomen skall passera vidare över i andra genom stiftelseurkunden bestämda händer. Anm. har för sin del svårt att uppfatta begreppet redovisningsplikt så vidsträckt att det skulle omfatta jämväl förvaltarens förpliktelse att vid utövningen av sina befogenheter iakttaga de bestämmelser till förmån för ett visst stiftelseändamål som må vara givna. Anm. tror icke heller att en dylik vidhjärtad uppfattning av uttrycket står i överensstämmelse med naturligt språkbruk, och håller alltså t. v. före att i fråga om osjälvständiga stiftelser regelmässigt icke finnes någon förpliktelse som bör innefattas under uttrycket redovisningsplikt. Detta är en terminologisk fråga som naturligtvis kan vara föremål för delade meningar. Utan att våga taga slutlig ställning till tyngden av de sakliga skäl som kunna tala för förf:s ståndpunkt vill anm. här försöka klargöra den antydda, mera formella ståndpunkten med fyra grafiska exempel.

 

A. Vanligt uppdrag till fysisk person med redovisningsplikt.
x = uppdragsgivare
y = syssloman (t. ex. advokat)
b ^1-3 = betalningsmottagare (t. ex. hyresvärd)
B. Vanligt uppdrag till juridisk person med redovisningsplikt.
x¹ = uppdragsgivare
y¹ = syssloman (den juridiska personen) t. ex. bank
y1 o = sysslomannens organ
b ^1-3 = betalningsmottagare (t. ex. hyresvärd)
C. Självständig stiftelse (gåva å 100 000 kr med föreskrift att medlen skolahållas avskilda)
x² = stiftaren (givaren)
y² = stiftelsen
y² o = stiftelsens organ (styrelsen)
k = stiftelsekapitalet
b ^1-3 = understödstagare

 

    Anm. till A och B: Redovisning sker naturligtvis rätteligen till x resp. x¹, även om de givit uppdrag att utbetala medlen till annan (= b^1-3).
    Anm. till B: y¹ o är internt redovisningspliktig till y¹ för sitt organuppdrag; y¹ är ensam redovisningspliktig till x¹.
    Anm. till C: y² o är internt redovisningspliktig till y² för sitt organuppdrag. Däremot förutsättes x² vara avkopplad genom gåvan. Utbetalning till u^1-3 utgör icke fullgörande av någon redovisning från y²:s sida.

 

D. Osjälvständig stiftelse (gåva å 100 000 kr utan föreskrift att medlen skolahållas avskilda)
x³ = stiftaren (givaren)
y3 = den som mottager gåvan (t. ex. välgör.förening)
y³ o = föreningens organ (styrelsen)
u^1-3 = understödstagare
    Anm. till D: y³ o är internt redovisningspliktig till y³ för sitt organuppdrag. Däremot förutsättes x³ vara avkopplad genom gåvan. Utbetalning till u¹-³ utgör icke fullgörande av någon redovisning från y³:s sida.
    Gemensam anm. till A—D: Av en jämförelse mellan A och B, å ena, samt C och D, å andra sidan, framgår att i exemplen C och D saknas den högra armen som i exemplen A och B betecknats med »redovisning till» resp. x och x¹.

    Att det vid tillkomsten av de nya reglerna icke var avsett eller förutsett att de skulle inverka på de osjälvständiga stiftelserna är klart. Naturligtvis kunna konsekvenser av ändrade bestämmelser på detta centrala område förbises och motivens tystnad är därför ej så mycket att fästa sig vid. Men åtminstone såvitt angår redovisningslagen är dock syftet med denna så tydligt — att trots vissa brister i identiteten möjliggöra passage av ett främmande värde genom en sysslomans händer och därunder bevara sakrättsligt skydd åt huvudmannens rätt — att det kan möta betänkligheter att extendera lagens regler att tillämpas jämväl när egendom överlämnas till en person (vanligen juridisk) för att stanna hos denne, under villkor allenast att vissa ändamålsbestämmelser eller liknande iakttages. Och vad angår det straffrättsliga kan man undra, om det är riktigt naturligt att tala om förskingring då en osjälvständig stiftelses förvaltare ej förmår fullgöra ändamålsbestämmelsen.
    Kanske äro invändningarna mot förf:s ståndpunkt att hänföra till den förkättrade begreppsjurisprudensen men det har dock varit avsett att begreppet redovisningsplikt skulle giva den fundamentala begränsningen av de nya reglernas tillämpningsområde, och måhända är det då ej alltför föraktligt utan möjligen t. o. m. rådligt att hålla fast vid den snävare innebörden. Gösta Walin.