FOLKE SCHMIDT. Kollektiv arbetsrätt. Tidens förlag. Sthm 1950. 246 s. Kr. 11.50.

 

    Bortsett från kompendier — samt kommentarer och översikter av mindre format — är prof. Folke Schmidts »Kollektiv arbetsrätt» vårt lands första samlade framställning av den kollektiva arbetsrätten. Boken kommer otvivelaktigt att betraktas som ett standardverk på området. Förf. har under ett flertal år i undervisning och forskning sysslat med arbetsrättsliga problem. Förstudier till »Kollektiv arbetsrätt» utgör bl. a. ett tidigare utgivet kompendium med samma titel och de rättsfallsöversikter som förf. publicerat i SvJT 1949 s. 656 f.,729 f. Bokens huvuduppgift är, som det heter i förordet, »att redovisa arbetsdomstolens rika och givande praxis». Men därjämte förekommer t. ex. goda orienteringar om den faktiska bakgrunden till olika regler samt intressanta diskussioner av mera principiell art; bokens syfte och format har dock självfallet icke tillåtit någon mera ingående vetenskaplig diskussion. Förf. har löst svåra dispositions- och avvägningsproblem på ett mycket lyckligt sätt. Boken torde främst vara avsedd som handbok för praktiker och som lärobok vid de juridiska fakulteterna. Icke minst med hänsyn härtill förtjänar det påpekas, att förf:s eleganta och lättflytande stil gör boken ovanligt lättillgänglig; utförliga register underlättar också studiet.
    Som väl ingen läsare av SvJT har kunnat undgå att märka, pågår f. n. en ganska livlig diskussion om vissa arbetsrättsliga problem (jfr senast CONRADI, SvJT 1951 s. 65 f. och s. 356 f.). Denna diskussion avspeglar sig givetvis även i »Kollektiv arbetsrätt». De må kanske tillåtas mig att i samband med några anteckningar från genomläsningen av boken göra ett par kommentarer till denna diskussion.
    Boken är egentligen tänkt som första delen av en framställning över svensk arbetsrätt, ehuru den utåt framstår som ett avslutat helt. De tre första kapitlen av boken, vilka behandlar arbetsrättens historia, system och terminologi, arbetsdomstolen och dess behörighet samt arbetstagarbegreppet, betecknar förf. emellertid som en allmän inledning till svensk arbetsrätt.
    Jag skall snabbt förbigå de omstridda terminologiska frågorna; jag vågar emellertid tro att den hittillsvarande diskussionen varit till nytta. Den terminologi som framträder i förf:s bok synes mig i huvudsak vara väl ägnad att accepteras för fortsatt bruk.1

 

1 Förf. föredrar termen tjänsteavtal framför den av mig förordade termen anställningsavtal. I sin kritik mot den senare termen (s. 34 n. 6) har han emellertid icke tagit upp det viktigaste skälet för termen, nämligen att den — i motsats till tjänsteavtal — direkt ansluter till ett ordkomplex i allmänt språkbruk (jfr anställning, anställd) och därvid knappast behöver utrustas med någon speciell 

618 SVANTE BERGSTRÖM.

I en karakteristik av AD:s verksamhet (s. 39 f.) påpekar förf., att närmare 90 % av alla mål vid AD instämts från arbetstagarsidan. Bl. a. detta faktum visar att AD fått en annan huvuduppgift än man räknat med vid lagstiftningens tillkomst. Ett karakteristiskt drag hos AD är vidare att — enligt förf:s statistik — omkring 75 % av alladomar varit enhälliga (räknar man med reservationer på mindre väsentliga punkter torde 70 % vara en riktigare siffra). Det kan tillläggas, att procenttalet för enhälliga domar, som under AD:s första år, 1929, blott var omkring 40, under de senaste åren (fr. o. m. år 1947) stigit till ungefär 85. Man skulle alltså kunna säga, att AD:s domar under senaste tid till cirka 6/7 varit enhälliga. När man betänker att AD:s majoritet består av representanter för motsatta intressen på arbetsmarknaden, är denna utveckling ett gott bevis för den skicklighet med vilken AD letts och för den starka strävan efter objektivitet som besjälat domstolens alla ledamöter. Ett namn skall här nämnas: ARTHUR LINDHAGEN, vars minne boken är tillägnad.
    Förf. ger (s. 43 f.) en för praktiska behov mycket klarläggande framställning av det svåra problemet om gränsdragningen mellan AD:s och allmän domstols behörighet. Vissa avvikande synpunkter har jag redan framfört i ett arbete (Arbetsrättsliga spörsmål I), som publicerats ungefär samtidigt med att förf. utgivit sin bok. Jag skall här inskränka mig till att kommentera ett problem, där Conradi (SvJT 1951 s. 359—360) fört in nytt stoff i diskussionen, nämligen i vad mån ett enskilt arbetsförhållandes s. k. naturalia negotii ingår i kollektivavtalets eller det personliga avtalets »sektor». Frågan är i första hand av avgörande betydelse för AD:s behörighet. Men den kan också, såsom Schmidt i annat sammanhang (s. 179—180) påpekar, vara av betydelse för gränsen mellan fredsplikt och stridsrätt. Förf. har dock icke närmare tagit ställning till hur området för AD:s behörighet och området för fredsplikten förhåller sig till varandra. Enligt min mening är det senare området mycket vidare och omfattar de flesta naturalia negotii — till vilken sektor dessa än må hänföras — med undantag för regler om lönens storlek och vissa därmed sammanhängande frågor. Detta är att gå för långt, menar Conradi (s. 359). Han åberopar härvid bl. a. ADD 47: 38. Denna dom — vars utgång i och för sig kan diskuteras — säger emellertid blott, att en som naturale negotii uppträdande materiell regel om arbetsbetyg icke tillhör kollektivavtalets sektor och AD:s behörighet. Däremot säger domen intet direkt om parternas stridsrätt. Jag har svårt att tro att parterna eller AD skulle tänka sig, att stridsåtgärder skulle vara med-

 

juridisk innebörd. — Jag skall gärna övergå till FFL (i stället för FFRL) som förkortning på lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Däremot förstår jag inte, varför lagen om arbetsdomstol skall förkortas LAD istället för det normala ADL [jfr de av förf. använda förkortningarna FFL och KAL (kollektivavtalslagen)]. Eftersom man använder förkortningen AD på arbetsdomstolen (jfr HD), bör arbetsdomstolens domar lämpligen förkortas ADD (Schmidt använder AD). Domarna anges såsom i sakregistren till ADD. ADD 47: 38 betyder därför arbetsdomstolens dom nr 38/1947. 

ANM. AV FOLKE SCHMIDT: KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 619givna i syfte att under löpande kollektivavtal åstadkomma en annan reglering av frågan om arbetsbetyg än den som framgår av allmänna rättsgrundsatser. Man skulle alltså kunna anse frågan höra till demsom kollektivavtalsparterna icke reglerat i kollektivavtal men ändå fört ur »stridslinjen» (jfr Arbetsrättsliga spörsmål I s. 41, 56).1
    Med stor sakkunskap behandlas (s. 65 f.) en mängd problem inom vad man — sedan termen föreningsrätt kommit till användning för annat ändamål — skulle kunna kalla organisationsrätten (ideell förenings status, förhållandet mellan förening och medlem m. m.). Att bearbeta detta rättsområde — som praktiskt taget undandragits från lagstiftning — tillhör enligt min mening en av den vetenskapliga arbetsrättens svåraste och kanske även mest lockande uppgifter. Det grundläggande problemet är, hur man skall avväga fackorganisationernas behov av självständighet och rörelsefrihet mot den individuelle medlemmens behov av skydd och rörelsefrihet i ett allt mer organisationsbetonat samhälle. En grundlig framställning av hithörande frågor har nyligen gjorts av SVENNEGÅRD (»Fackföreningarnas frihet», SvJT 1950 s. 10 f., 88 f.). Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på en utgångspunkt, som Schmidt (se s. 78 och även s.76) synes betona mer än Svennegård, nämligen att en förenings stadgar till stor del kan jämföras med ett avtal mellan föreningen och t. ex. en medlem som inträder i föreningen. Med en sådan utgångspunkt bör en medlem bl. a. kunna åberopa stadgarnas enligt vanliga regler för avtalstolkning fastställbara innehåll, så länge stadgarna icke ändrats genom behörigt beslut. Detta har framförallt betydelse som skydd för medlem mot godtycklig uteslutning eller — för att ta

 

1 Till samma problemkomplex hör ett par andra rättsfall, som CONRADI och jag tolkat på olika sätt. Medan jag ifrågasatt den prejudicerande verkan av ADD 47: 8, menar CONRADI (s. 360) att denna dom kan sammanställas med ett antal andra anförda domar. Först och främst kan ADD 38: 16 och 49: 62 föras åt sidan, enär de i motsats till ADD 47: 8 närmast avser tillämpningen av allmänna civilrättsliga regler (jfr Arbetsrättsliga spörsmål I s. 46—47, 49—50). Vidare bör observeras beträffande ADD 36: 94, 45: 83, 32: 150, 33: 171, att ena parten utgick från att en regel i kollektivavtalet var tillämplig (ehuru en tolkning av kollektivavtalet gav annat resultat) eller möjligen att parterna tyst överenskommit om att tillämpa denna kollektivavtalsregel. AD utdömde så ersättning enligt kollektivavtalsregeln (ADD 44: 89 var ett likartat fall, som avgjordes i negativ riktning). Det gemensamma för dessa domar är, att det åtminstone fanns någonting i kollektivavtalet »att hänga upp frågan på för att få den till kollektivavtalstvist» (CONRADI, s. 359). Men i ADD 47: 8 fanns inte ens detta någonting. AD dömde ut ett belopp, under åberopande av ett från kollektivavtalets materiella ersättningsregler helt fristående personligt avtal mellan arbetsgivaren och de berörda arbetarna. — CONRADI har (s. 360) missuppfattat min tolkning av det intressanta rättsfallet ADD 47: 34 (som SCHMIDT ej tagit upp). Enligt kollektivavtalet skulle arbetaren bl. a. noga rätta sig efter arbetsgivarens föreskrifter. Mot denna bestämmelse har han enligt min mening brutit, när han inte fört ordentliga anteckningar på s. k. följesedlar. Bestämmelsen kan på en gång anses innebära en regel om lydnadsplikt och en regel om vårdnadsplikt (se Arbetsrättsliga spörsmål I, s. 64 med n. 8). Man frågar sig då, varför AD icke ansett sig vara behörig att ta upp frågan om skadestånd för arbetarens handlingssätt. — Jag är inte övertygad om att CONRADIS slutsats (s. 362—363) om åtskilliga brister i rättsfallsbehandlingen bygger på en tillräckligt grundlig penetration av den svåra materian. 

620 SVANTE BERGSTRÖM.ett icke opraktiskt exempel — överförande till annan organisation på grund av överorganisations beslut om ändrade organisationsgränser. — Ett närliggande problem hänför sig till det mycket vanliga förhållandet, att föreningsstadgarna synes förutsätta att medlem icke har rätt till utträde utan föreningens medgivande. Man torde få tolka förf:s mening (s. 79—80) så, att dylika stadgar icke kan hindra medlem från att efter skälig uppsägningstid utträda (möjligen med vissa undantag). En sådan slutsats torde vara en ofrånkomlig konsekvens av att det svenska organisationsväsendet bygger på frivillig anslutning. Utträde mot förenings vilja sker ofta i den formen, att vederbörande utesluts på grund av bristande betalning (det är dockicke säkert att ens detta sker). En medlem, som vill utträda, torde icke behöva finna sig i att på detta sätt få en »moralisk fläck» på sig. En annan sak är, vilka villkor som föreningen rimligen kan uppställa för återinträde.
    I kapitlet om kollektivavtalet (s. 89 f.) har jag bl. a. fäst mig vid två intressanta avsnitt: om allmänna principer för tolkning av kollektivavtal (s. 100 f.) och om verkan i kollektivavtalshänseende av att arbetsgivaren överlåter sin rörelse (s. 111 f.). En omstridd fråga är i vad mån kollektivavtal kan innehålla individuella bestämmelser, d. v. s. bestämmelser som avser endast bestämda arbetstagare eller en enda bestämd arbetstagare. Frågan har ännu inte fått någon definitiv lösning i rättspraxis, ehuru det endast kan vara en tidsfråga, när så sker; flera »tillbud» torde ha förekommit. Förf. har nu modifierat sin tidigare åsikt att som kollektivavtal blott kunde godkännas — frånsett visst undantag — en bestämmelse som hade betydelse även för kommande anställningsavtal (se s. 98 f.). Han menar emellertid, att jag går för långt, när jag som huvudregel uppställt, att något hinder icke bör möta mot individuella bestämmelser i kollektivavtal (se mitt arbete Kollektivavtalslagen, s. 21 f.). Förf:s motivering för sin kritik är dock något knapphändig. Domen ADD 37: 107, som åberopas, har enligt min mening intet större bevisvärde, enär den avser kollektivavtal, slutet av ett icke rättskapabelt kollektiv, där saken måste ligga speciellt till. Andra av förf. anförda rättsfall, t. ex. ADD 48: 2, talar snarast i motsatt riktning. Emellertid synes meningsskiljaktigheten numera främst avse den ganska speciella frågan, om ett separat kollektivavtal kan slutas för en enda arbetstagare. Förf. kan kanske gå med på (jfr s. 99—100), att kollektivavtal av denna art kan slutas, om avtalet går ut på att föra in en enda anställd under branschavtalets allmänna bestämmelser och att samtidigt ange hans personliga lön; sådana avtal förekommer i praktiken, t. ex. på handelns område. Men därifrån är steget icke långt till att erkänna avtal, där den personliga regleringen formellt är mer dominerande; praktiskt taget alla personliga avtal — även sådana som ligger helt utanför organisationernas område — sluts dock under sneglande åt kollektivavtalsvillkoren i branschen. Varför skulle inte en organisationsmässigt anordnad strejk, t. ex. — för att ta ett exempel från

 

ANM. AV FOLKE SCHMIDT: KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 621praktiken — av en skolvaktmästare, kunna biläggas genom ett särskilt kollektivavtal för vaktmästaren, oavsett om man slaviskt följer branschavtalets villkor eller icke? Att en kollektivavtalsreglering är möjlig kan på olika sätt vara av intresse för vederbörande parter, t. ex. för att ge vaktmästaren rätt till sympatistrejk (jfr vidare Kollektivavtalslagen s. 21). Överhuvudtaget synes det mig angeläget att betona, att det väsentliga kännetecknet för ett kollektivavtal — vilket också gett avtalet dess namn — är att avtalet slutes av en förening i stället för av en enskild part. Löne- och andra anställningsvillkor kan i princip vara desamma. Härav följer bl. a. att kollektivavtalet i och för sig icke, såsom ofta sägs, måste leda till en långtgående nivellering av avtalsvillkoren. Även förf. synes acceptera (jfr s. 99 n. 8) den uppfattning som enligt min mening är den riktiga (jfr Kollektivavtalslagen s. 24—25), nämligen att den enskilde medlemmens skydd får tillgodoses på annat sätt: genom regler om när förening icke kan sluta eller ändra avtal utan samtycke av en eller flera berörda medlemmar. — Förf. anser det vidare diskutabelt, om man som kollektivavtal kan erkänna en reglering av rakt motsatt karaktär, nämligen att en bestämmelse, som i och för sig kan ha betydelse för den enskilde medlemmen, kan begränsas till att avse — från rättslig synpunkt — enbart organisationen (s. 97—98). Jag kan inte instämma i denna tvekan. Det finns ingen anledning att begränsa organisationernas avtalsfrihet på denna punkt. Dessa bör i avtal kunna frångå den i KAL angivna s. k. kombinationsprincipen, d. v. s. att kollektivavtalet binder såväl föreningar som medlemmar, till förmån för den s. k. föreningsprincipen, d. v. s. att endast föreningar (eller rättare sagt kollektiva parter) blir bundna. Det kan nämnas, att ett schweiziskt förslag till kollektivavtalslag ger de kollektivavtalsslutande parterna rätt att välja mellan dessa båda principer. Jag vill inte heller med förf. (s. 98) sätta frågetecken för en i AD:s praxis företagen vidsträckt tolkning av orden »eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare» i KAL § 1.
    Förf. framhåller (s. 105—106), att olika lagstiftares val mellan föreningsprincipen och kombinationsprincipen delvis har bestämts av politiska orsaker. Att Taft Hartley Act följt föreningsprincipen sägs, utan tvivel med rätta, ha samband med att lagstiftaren velat göra den individuelle arbetaren oberoende av fackföreningen, närmast i syfte att försvaga fackföreningarnas makt. Men det förtjänar framhållas — inte minst på grund av att kombinationsprincipen synes vara på frammarsch i utländsk lagstiftning — att renodlat politiska synpunkter inte ger något entydigt utslag för den ena eller andra principen. Vid KAL:s tillkomst synes den svenska fackföreningsrörelsens företrädare i stor utsträckning ha föredragit föreningsprincipen (jfr bl. a. prop. 39/1928 s. 67), ehuru kombinationsprincipen f. n. icke torde vara omstridd i vårt land. Och i många länder, där man valt föreningsprincipen — och dessa är de flesta — har valet säkerligen till icke ringa del betingats av förment teoretiska

 

622 SVANTE BERGSTRÖM.hänsyn (omöjligheten av att anta ett förpliktande tredjemansavtal), ehuru man på omvägar sökt nå liknande resultat som enligt kombinationsprincipen. I detta sammanhang har man också tvungits att ta den »famösa» dubbla konstruktionen till hjälp. Jag skall inte trötta läsarna med någon längre utläggning om detta numera ganska välkända ämne. I likhet med PETRÉN, ehuru på delvis andra skäl, är Schmidt en anhängare av den dubbla konstruktionen (se s. 106—107). Schmidts skäl har jag tidigare sökt bemöta (Arbetsrättsliga spörsmål I, s. 67 f.) och argumentationen skall inte upprepas här.1
    När Schmidt närmare utvecklar hur kombinationsprincipen tilllämpas i svensk kollektivavtalsrätt, utgår han i stor utsträckning från allmänna associationsrättsliga principer (jfr t. ex. s. 72, 81 f.). Denna metod måste dock användas med försiktighet, eftersom kombinationsprincipen just innebär ett avsteg från allmänna associationsrättsliga principer. Man torde sålunda knappast kunna använda metoden för att komma till rätta med det omstridda spörsmål som behandlas i ett tidigare avsnitt (s. 85 f.), nämligen i vad mån ett kollektivavtal kan ändras utan medlems samtycke. Enligt en av mig i Kollektivavtalslagen (s. 82 f.) uttalad mening, som bl. a. bygger på en tolkning av det betydelsefulla rättsfallet ADD 47: 13, skulle föreningen kunna ändra avtalet för framtiden men i princip icke för förfluten tid. Dock skulle en retroaktiv tillämpning av en ändring kunna ske, om förbehåll härom intagits i kollektivavtal eller i föreningsstadgar. Jag vill gärna begagna tillfället att göra det tillägget att sådant förbehåll kan vara tyst; medlemmarna kan av olika skäl i förväg utgå frän att en retroaktiv tillämpning kommer att inträda. Av sistnämnda skäl kan man ofta ge ett efter avtalslöst tillstånd slutet avtal retroaktiv tilllämpning från den dag, då föregående avtal löpt ut. Förf. gör först vissa invändningar mot en åsikt, som FAGERHOLM (Svensk Tidskrift 1948 s. 296 f.) framfört i kritik mot min uppfattning. Fagerholm anser, att förening bör kunna ändra ett kollektivavtal utan att inhämta medlemmarnas samtycke, så snart den icke handlar i strid mot god sed på arbetsmarknaden. Schmidt synes mena att denna uppfattning ger en alltför vag reglering och knappast är förenlig med ADD 47: 13. Han torde i stället vilja inta en mellanståndpunkt. Emellertid synes mig även hans tes att man får »bygga på analogi» (från associationsrättsliga grundsatser?) något vag, och en tillämpning härav, att man

 

1 CONRADI som icke är en anhängare av den dubbla konstruktionen (se SvJT 1951 s. 361), förefaller böjd att tro, att jag förnekat förekomsten av fall, då skadestånd för ett och samma handlande kan medföra påföljd såväl enligt kollektivavtalet som enligt det personliga anställningsavtalet (se s. 361). Detta är ett missförstånd. De praktiska exempel som han utvecklar (SvJT 1951 s. 65 f.) har jag ingalunda förbisett utan i allmänhet fört åt sidan, enär de icke utgör ett uttryck för den dubbla konstruktionen (se särskilt Arbetsrättsliga spörsmål Is. 70 n. 1). Här föreligger vanligtvis en kollision mellan två olika regler, varvid, såsom CONRADI visat, en mängd svårlösta problem kan uppkomma; jag vill dock icke utan vidare acceptera en del av de lösningar han föreslår. Jag kan inte närmare gå in på dessa problem utan nöjer mig med att understryka, att den dubbla konstruktionen endast berör vissa aspekter av det mycket problematiska förhållandet mellan kollektivavtal och personligt avtal. 

ANM. AV FOLKE SCHMIDT: KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 623kan låta nya uppgörelser av samma karaktär som vanliga avtalsuppgörelse få retroaktiv verkan, alltför oreserverad. Icke alla avtalsbestämmelser bör man kunna tillägga retroaktiv verkan (jfr Kollektivavtalslagen s. 91) och ej heller alla uppgörelser. Sålunda kan man knappast anta, att vederbörande arbetsgivareförening i den nyss timade stuverikonflikten mot medlemmarnas vilja skulle ha kunnat ge det nya kollektivavtalet retroaktiv tillämpning, eftersom medlemmarna uppenbarligen utgått från att så inte kunde ske. Icke minst torde man kunna ifrågasätta en arbetstagarförenings rätt att medge en allmän sänkning av lönerna med retroaktiv verkan, om en sådan situation skulle bli aktuell. Det synes mig vara bättre att uppställa som huvudregel, att en ändring för förfluten tid fordrar samtycke — i analogi med den allmänt antagna huvudregeln att man inte får ge lagar tillbakaverkande kraft — och att sedan laborera med särskilt angivna undantag.
    Framställningen av föreningsrätten (s. 120 f.) ger en värdefull sammanfattning av AD:s nu ganska omfattande praxis och visar hur många svåra problem som döljer sig på detta område. Att närmare ingå på dessa frågor tillåter inte utrymmet. Det kan emellertid nämnas, att förf. ansluter sig till en reservation, som AD:s v. ordf. avgav i ADD 48: 78 (se s. 136), en av de icke fåtaliga domar som berör problemet om konkurrerande fackorganisationer, d. v. s. i vårt land främst organisationer tillhörande LO och syndikalistiska organisationer. Ett ur många synpunkter högst intressant rättsfall av samma karaktär, ADD 48:21 (behandlat s. 134) har förf. tidigare utförligt kommenterat i Statsvetenskaplig tidskrift 1949 s. 346 f. Av intresse är också förf:s uppfattning (s. 138), att arbetsledarklausulen i FFL § 3 genom ADD 47: 72 fått en relativt begränsad räckvidd.
    I kapitlet om förhandling och medling (s. 140 f.) diskuteras bl. a. (s. 150 f.) frågan om förhandlingsrätten för statliga och kommunala tjänstemän med ämbetsansvar, ett problem som förf. även tidigare har behandlat (jfr främst Förvaltningsrättslig tidskrift 1945 s. 121 f.). I detta sammanhang förtjänar ett av förf. icke behandlat specialproblem att beröras, som nyligen aktualiserats. FFL, som innehåller bestämmelser om såväl föreningsrätt som förhandlingsrätt, är ju icke tillämplig på de nyss nämnda tjänstemännen, vilkas förhandlingsrätt i stället regleras genom särskild lagstiftning av år 1937 och år 1940. Man kan då med skäl fråga sig vad som gäller om tjänstemännens föreningsrätt. Med stöd av förarbetena till den särskilda förhandlingsrättslagstiftningen (jfr bl. a. SOU 1936: 41 s. 80—81, prop. 128/1937 s. 44) kan man säga, att tjänstemännen kan göra anspråk på föreningsrätt av minst samma omfattning som övriga arbetstagare. FFL: s knapphändiga bestämmelser om föreningsrätt hade egentligen blott till syfte att ge de regler som behövdes för att säkerställa förhandlingsrätten. Men för att säkerställa tjänstemännens förhandlingsrätt ansågs inga uttryckliga regler nödvändiga beträffande den föreningsrätt, som självklart tillkom tjänstemännen.
    Bokens längsta kapitel behandlar arbetsstriden (s. 154—206). Förf:s

 

624 SVANTE BERGSTRÖM.kommentarer till den s. k. varsellagen (s. 160—161) torde under stuverikonflikten ha studerats med stort intresse. Ett intrikat problem berörs på s. 165. Förf. påpekar, att en rättshandling, som framtvungits genom stridsåtgärder, i vissa fall kan drabbas av ogiltighet enligt 29 § avtalslagen, t. ex. när en arbetsgivare genom stridsåtgärder tvingas att betala en arbetsprestation med ett pris som går långt utöver det rimliga. Som även framgår av förf:s framställning, kan de vidtagna stridsåtgärderna i och för sig vara tillåtna. En vanlig blockad från en fackförenings sida mot en arbetsgivare, med vilken föreningen icke står i kollektivavtalsförhållande, anses ju i princip vara tillåten. Men om blott den framtvungna rättshandlingen är ogiltig, medan stridsåtgärden är lovlig, blir såsom BERGENDAL påpekat i sin utredning om tredje mans rätt (SOU 1933: 36 s. 99), ogiltigheten lätt av föga praktiskt värde för arbetsgivaren. En ständig kretsgång kan uppkomma: arbetsgivaren tvingas att betala summan, återkräver denna vid domstol, tvingas efter fortsatta stridsåtgärder till ny betalning o. s. v. Hur skall en sådan egenartad situation — som inte är helt opraktisk — kunna bemästras utanför området för huvudavtalet (som förbjuder dylika stridsåtgärder i kap. IV § 6)? Man torde ännu icke ha kommit så långt att man — i viss analogi med förhållandena i dansk rätt — kan åberopa huvudavtalet som något slags sedvanerätt på arbetsmarknaden mot sådana parter, som icke äro bundna av detta avtal. Av intresse i detta sammanhang är också Schmidts åsikt, att ogiltighet enligt 29 § avtalslagen icke drabbar betalning som framtvungits genom s. k. successorsblockader, vilka i viss utsträckning förklarats olovliga enligt den nyss nämnda bestämmelsen i huvudavtalet (jfr även SOU 1946: 62 s. 23 n. 1).
    Beträffande förf:s analys av begreppet stridsåtgärd har jag fäst mig vid att som bestämning upptagits, att en stridsåtgärd måste ha »fackligt syfte» (s. 170 f.). Innebörden av denna bestämning är inte fullt klar. Enligt ett uttalande i förf:s kompendium (s. 95) som inte återfinns i boken innebär fackligt syfte, att åtgärden dels dikterats av en organisation, dels ingår som ett led i organisationens lönekamp. En sådan innebörd av termen fackligt syfte är i och för sig den naturliga. Att åtgärden dikterats av en organisation, är emellertid, såsom också framgår av förf:s framställning (s. 170), icke nödvändigt; även en grupp, som inte utgör en organisation, kan på eget bevåg vidta en stridsåtgärd, t. ex. en s. k. vild strejk. Om man vidare säger, att en stridsåtgärd måste ingå som ett led i lönekampen, kommer en arbetsnedläggelse, som endast är avsedd att vara en politisk demonstration, att falla utanför begreppet stridsåtgärd. Men förf. använder senare (s. 184) uttrycket »stridsåtgärd som vidtagits av politiska skäl». Man kan nu tolka förf:s framställning (s. 170—171) så, att han med fackligt syfte inte menar något annat än vad som eljest brukar kallas »påtryckningssyfte». Är denna tolkning riktig, har man emellertid svårt att komma ifrån att termen fackligt syfte är vilseledande. — Jag är inte helt övertygad om att AD i ett par citerade rättsfall (30: 32, 37: 12,

 

ANM. AV FOLKE SCHMIDT: KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 62547: 82) verkligen har velat föra in hot om stridsåtgärd under begreppet stridsåtgärd (jfr s. 170). I de försiktiga formuleringarna talas mera om »avtalsbrott» än om stridsåtgärd. Frågan torde dock ha mer principiell än praktisk betydelse.
    I samband med behandlingen av det svåra problemet, när en sympatiåtgärd får anses lovlig (s. 180 f.), snuddar förf. vid frågan om de nyss berörda politiska stridsåtgärdernas lovlighet. Förf. torde närmast luta åt att sådana stridsåtgärder i princip är lovliga, även om detta inte uttryckligen sägs (jfr s. 184 samt även kompendiet s. 102). Det är ingalunda utan intresse att man söker utreda denna fråga. Politiska stridsåtgärder är ju ganska vanliga i utlandet; även i vårt land har tillbud nyligen förekommit (det har t. ex. talats om bojkott mot krigsmaterielskeppningar). — En delikat fråga är vidare, i vad mån s. k. svarsåtgärder är lovliga, d. v. s. stridsåtgärder som motåtgärd mot avtalsbrott från andra partens sida (s. 185—188). Det kan nämnas, att arbetstagares rätt till arbetsnedläggelse som »nödrätt», närfara föreligger för liv, hälsa e. d., aktualiserats i ett färskt rättsfall, ADD 50:1 (strejken vid Marstrands varv).
    Ett aktuellt problem är också, huruvida en stridsåtgärd måste föregås av en uppsägning av det personliga avtalet (s. 194—197). Oklart är framförallt, hur läget är när kollektivavtal icke gäller mellan parterna. Förf. — och, såvitt jag förstår, även Conradi (jfr SvJT 1951 s. 65 f., s. 362) — är närmast av den uppfattningen, att uppsägning icke krävs för stridsåtgärder under s. k. avtalslöst tillstånd (liksom ej heller under löpande kollektivavtalstid). Jag är benägen att instämma i denna uppfattning — även om de flesta frågor om vilka regler som gäller under avtalslöst tillstånd är outredda. Schmidt tycks vara tveksam inför tanken att anta samma regel, när anställningen tidigare icke varit reglerad av kollektivavtal. I princip synes också Conradi i detta fall fordra uppsägning, ehuru han inte står främmande för vissa undantag från huvudregeln (se SvJT 1951 s. 362). Jag betvivlar— såsom framgår av ett tidigare uttalande (citerat av Conradi SvJT 1951 s. 361 nederst) — att de allmänna domstolarna är beredda att ta ett så radikalt steg som att godkänna dylika undantag.
    Jag kan inte ansluta mig till ett uttalande av förf. (s. 199), att man i nödläge kan kräva tjänsteplikt utan särskild tjänstepliktslag av statstjänstemän med uppsägningsrätt eller förordnande på viss tid. I varje fall måste först de åberopade »offentligrättsliga grundsatserna» närmare utvecklas.
    I sista kapitlet som behandlar ansvaret för rättskränkningar, dyker givetvis den ävenledes famösa 200-kronorsregeln upp (s. 212 f.).1 De-

 

1 Framställningen i övrigt i detta kapitel skall endast kommenteras på två punkter. I vissa avseenden avviker förf:s karakteristik och terminologi beträffande olika skadeståndsformer enligt KAL och FFL (se s. 206) från min. Jag inskränker mig till att hänvisa till Kollektivavtalslagen, s. 142 ff, särskilt s. 157 f. — Jag är inte helt övertygad om att man, som förf. synes göra gällande (s. 213), måste uppfatta alla regler i FFL såsom obetingat tvingande. Kan man exempelvis inte tänka sig, att arbetsgivarparten med bindande verkan kan åta sig i kollektivavtalsform att vid föreningsrättskränkning utge ett bestämt vite?

40—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

626 ANM. AV FOLKE SCHMIDT: KOLLEKTIV ARBETSRÄTT.battläget är f. n. det, att de flesta numera tycks anse regeln vara dispositiv. Däremot är meningarna delade på en annan punkt. Förf.anser regeln vara begränsad, d. v. s. begränsad till vissa (ehuru oklart vilka) kollektivavtalsregler. Enligt min mening, som Conradi synes dela (se SvJT 1951 s. 362), är regeln generell, d. v. s. i princip tilllämplig på alla kollektivavtalsregler. Schmidts argument för regelns begränsade karaktär har i allt väsentligt diskuterats i Arbetsrättsliga spörsmål I, varför jag här skall lämna dem åsido.1
    Den stora uppskattning som på alla håll kommit »Kollektiv arbetsrätt» till del — och som jag livligt vill instämma i — bör vara en sporre för förf. att fullborda den trilogi över arbetsrätten som han har planerat. Behovet av en sakkunnig framställning av arbetsrättens övriga delar är uppenbart. Såväl anställningsavtalets rätt som den offentliga arbetsrätten hör till det svenska rättssystemets mest obearbetade områden.
Svante Bergström.