JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II.1

 

    Straffrätt. Den vetenskapliga forskningen inom detta område har de senaste åren varit omfattande, vilket bl. a. framgår därav, att tre doktorsavhandlingar tillkommit — ett för våra förhållanden unikt faktum.
    Prof. Brynolf Honkasalo har utgivit de två första delarna av ett större arbete behandlande straffrättens allmänna läror (»Suomen Rikosoikeus. Yleiset Opit, I 1948, 215 s., II 1949, 268 s.). Den första delen har anmälts i SvJT 1948 s. 439. I den andra delen behandlas skuldbegreppet och skuldens betydelse vid den straffrättsliga bedömningen, tillräkneligheten varvid de problem som ha avseende på unga och sjuka brottslingar ingående dryftas, imputationen jämte undersökning av begreppen dolus, culpa och casus samt gränserna mellan dem, försöket och dess förhållande till brottsförberedelsen och det fullbordade brottet, delaktigheten jämte dess olika former och straffbarhet ävensom läran om brottskonkurrensen. Verket kommer att avslutas med en tredje del.
    Samma förf. har skrivit en bok om sammanläggning och sammanräkning av straff (»Rangaistusten yhdistämisestä ja yhteenlaskemisesta», 1947, 127 s.). Den är avsedd att tjäna såväl den akademiska undervisningen som det praktiska rättslivet. Största delen är ägnad realkonkurrensen och de frågor med avseende på straffets bestämmande som härflyta därur.
    En elementär framställning av straffrättens allmänna läror (»Rikosoikeuden yleiset opit», 1947, 248 s.), närmast avsedd för polisutbildningen, har skrivits av läraren vid statens polisskola, jur. lic. OLAVI JOTUNI.
    Jur. dr INKERI ANTTILA har författat en monografi, som hon kallat »Det egentliga oredlighetsbrottet enligt SL 38: 1» (»Varsinaisesta epärehellisyysrikoksesta RL 38 luv. 1 §:n mukaan», 1948, 148 s.). Det ifrågavarande lagrummet stadgar straff för förmyndare, förvaltare av stiftelses, förenings eller sällskaps egendom, konkursförvaltare eller annan ombudsman, som vid handhavandet av sitt uppdrag avsiktligen tillskyndar skada åt den, vars angelägenhet det ålegat honom att vårda. Brottet motsvarar det i svenska strafflagen 22: 5 nämnda. Brottet är ett förmögenhetsbrott, som begås inom ramen för ett särskilt rättsförhållande, som ger gärningsmannen en viss maktställning och samtidigt en förtroendeställning. Oredlighetsbrottet innebär en kränkning av såväl ett förmögenhetsintresse som en förtroendeställning. Vanligen har

 

1 Del I se denna årg. s. 118.

 

198 L. E. TAXELL.gärningsmannen rätt att företräda den kränkte, men detta är icke nödvändigt, t. ex. den som har till uppgift att vårda lös egendom kan göra sig skyldig till ett oredlighetsbrott. Strafflagens bestämmelse om oredlighetsbrottet kan tillämpas på dem som förvalta juridiska personers egendom, t. ex. styrelsemedlem, verkställande direktör, kassör och revisor. Detsamma gäller dem som förvalta andra sammanslutningars, t. ex. icke registrerade föreningars egendom. Däremot tillämpas stadgandet i regel icke på dem som ha ställning av arbetare i ett arbetsförhållande. Agenter, kommissionärer, speditörer och inkassomandatärer falla under bestämmelsen. Denna gäller tjänstemän endast i sådana fall då fråga icke är om någon särskild av lagen angiven tjänsteförbrytelse. Brottets syfte behöver icke vara att bereda nytta. Förekommer samtidigt försnillning, är det fråga om ideell konkurrens. De lege ferenda uttalar sig förf. för en ändring av den gällande lagbestämmelsen i överensstämmelse med det som gäller i Sverige. Detta skulle förutsätta en allmän gärningsmannadefinition samt en uttrycklig hänvisning till gärningsmannens förtroendeställning. Gränsen mellan oredlighet och försnillning borde också klarläggas, vilket kunde ske så, att ett brott av det förra slaget skulle föreligga endast i sådana fall, då tillfogandet av skada ej skett i form av försnillning. En sammanfattning på tyska avslutar arbetet.
    NIILO SALOVAARAS doktorsavhandling behandlar brottsförsöket med särskilt beaktande av det s. k. odugliga försöket (»Rikoksen yrityksestäerityisesti n. s. kelvotonta yritystä silmällä pitäen», 1948, XXII + 272s., sammanfattning på tyska). Inledningsvis behandlas rättsstridighetsläran, beträffande vilken förf. ansluter sig till den objektiva uppfattningen om rätten såsom en ordning för människornas yttre förhållande till varandra. Rättstridigheten är objektiv i den meningen, att en gärning fördömes utan hänsyn därtill om den är betingad av skuld eller icke. Den egentliga delen inledes med en historisk översikt, varefter förf. ingående redogör för olika teorier om brottsförsöket. I det följande behandlas frågan när ett brott kan anses vara fullbordat. Förf. framhåller att svaret i de flesta fall beror på huru man fattar begreppet uppsåt. För sin del anser han att uppsåt föreligger i sådana fall då gärningsmannens föreställning om sin gärning i alla enskildheter överensstämmer med den abstrakta typ, som representeras av de särskilda brottskännetecknen. Sålunda föreligger ett fullbordat uppsåtligt brott både då fråga är om error in objecto och aberratio ictus. I samband med frågan därom när ett försök kan tillräknas gärningsmannen dryftas särskilt spörsmålet om dolus eventualis. Förf. stannar vid uppfattningen att detta slag av uppsåt är tillräckligt också när fråga är om försök. I det sista kapitlet undersökes försökets rättsstridighet. Då vår strafflag benämner den som gjort ett försök »gärningsman», och i samband med försök talar om »brottslig handling», har förf. tvingats taga ställning till frågan om den fullbordade handlingen. Denna kan bestämmas endast med avseende på varje brott för sig. Som fullbordande handling betecknar förf. varje åtgärd som helt eller delvis svarar mot

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II. 199den verksamhet, som anges av brottsrekvisiten. I fråga om försök kan man endast taga hänsyn till en sådan handling som kan betecknas som adekvat med avseende på rättsföljden. Då lagstiftaren stipulerat straff för försök, har syftet nämligen varit att hindra sådana handlingar, av vilka man kan vänta särskilda följder. Faromomentet har sålunda kommit att få en stor betydelse. I detta sammanhang utreder förf. adekvansbegreppet och konstaterar att den grad av sannolikhet som adekvansen förutsätter, varierar med avseende på olika brott. Till sist klarlägger förf. försöket med hänsyn till några av de vanligaste brotten samt behandlar bl. a. gränsen mellan försök och förberedelse samt försök till underlåtenhetsbrott.
    Lagstiftningsrådet REINO ELLILÄS akademiska avhandling avser att klarlägga på vilket sätt avdrag från straff kan göras på den grund att den dömde länge hållits i rannsakningshäkte (»Tutkintavankeuden lukeminenrangaistuksen vähennykseksi Suomen oikeuden mukaan», 1949, 391 s., inkl. tysk sammanfattning). Den lagbestämmelse, SL 3: 11, som förf. ingående klarlagt, motsvarar SL 4: 12 i Sverige. I ett vidlyftigt inledande kapital tar förf. ställning till särskilda centrala frågor inom straff- och processrätten, bl. a. straffets ändamål, straffutmätningen och straffverkställigheten. Efter att ha konstaterat att vår strafflag bygger på försoningstanken berör förf. den utveckling som läran om straffet genomgått, varvid han bl. a. uppehåller sig vid den av KINBERG och SCHLYTER omfattade individualpreventivtanken — förf. talar här om den nysvenska skolan. Förf. understryker betydelsen av att man använder alla de medel som den moderna empiriska forskningen rörande brottslighetens bekämpande erbjuder. Straffet är icke allena saliggörande, ehuru det är det viktigaste brottsförebyggande medlet. I en del fallär straffet otillräckligt eller olämpligt. Under alla förhållanden bör man garantera ett visst rättvist förhållande mellan brott och straff. Förf. godkänner därför icke den ordning som förordas av företrädarna för den rena individualpreventiva riktningen, men han erkänner denna riktnings stora kriminalpolitiska förtjänster. De lege ferenda förordar förf. en medelväg närmast i anslutning till EKELÖF och till uppfattningar som gjort sig gällande i Schweiz. Hävdandet av en alltför ensidig individualprevention leder till att principen nulla poena sine lege åsidosättes och äventyrar därför den enskildes rättsskydd. — I huvudavsnittet behandlas först den gällande rättens stadgande om avdrag för den tid brottslingen hållits i rannsakningshäkte. Grunden till ett sådant avdrag är kompensationssynpunkten. De centrala momenten häri äro rättvise- och skälighetssynpunkten samt principen om allas likhet inför lagen. I detta sammanhang berör förf. också 1948 års lagstiftning om häktning och anhållande. Avdraget är enligt finländsk rätt fakultativt och beroende av att den dömde utan eget förvållande länge hållits i häkte. Enligt förf. kan avdrag således icke göras om brottslingen genom uppsåtlig positiv verksamhet orsakat att rannsakningstiden förlängts. Förf. anser att högre instans kan göra avdrag för den tid som förflutit efter det underrätt givit sitt utslag under förutsätt-

 

200 L. E. TAXELL.ning att besvären utfallit till den dömdes fördel. I detta avseende har praxis intagit en annan ståndpunkt. Slutligen bedömer förf. problemet de lege ferenda och gör förslag till komplettering och förtydligande av den ifrågavarande lagbestämmelsen.
    Den tredje doktorsavhandlingen har författats av MIKAEL LIVSON och behandlar den oegentliga underlåtenhetsförbrytelsen (delictum commissivum per omissionem), »Epävarsinainen laiminlyöntirikos» (1949, XXI + 235 s., sammanfattning på tyska). Efter särskilda terminologiska begreppsbestämningar och en legislativ historik redogör förf. för de viktigaste teorier som på området framställts i Skandinavien och på kontinenten. Frågan om underlåtenhetens kausalitet har ingående behanlats och har förf. härvid anslutit sig till en logisk kausalitetsteori (HONKASALO). Förf. har försökt ådagalägga i vilket förhållande begreppen kausalitet och rättsplikt stå till varandra. Han kräver att de böra hållas skilda från varandra och att skyldigheten att vidtaga åtgärder för att hindra en följd är en preliminär fråga med hänsyn till kausalitetsbedömningen, ty denna utgör det begränsande kriterium, som utvisar vems underlåtenhet som skall bli föremål för en kausalitetsbedömning. I detta sammanhang vill förf. också visa, att alla de som förnekat underlåtenhetens kausalitet, ställts inför oövervinnerliga svårigheter. Förf. har också riktat kritik mot THYRÉNS teori om underlåtenhetens kausalitet. I avsnittet rörande underlåtenhetens rättsstridighet redogör förf. först för rättsstridighetsläran i allmänhet, varvid han godtar den formella rättsstridighetsuppfattningen. Med stor skärpa kritiserar förf. LUNDSTEDTS negativa inställning till rättsstridigheten. För egen del godtar förf. teorin om en rättsplikt. Om någon särskild rättslig skyldighet att förebygga en följd icke förefinnes, kan en underlåtenhet att hindra följdens inträdande icke medföra straffansvar. I osäkra fall bör man tillämpa satsen in dubio pro reo. En särskild rättsplikt kan grunda sig endast på skriven lag eller sedvanerätt, en sådan kan icke härledas ur ett avtal, ett föregående handlande eller en faktisk situation. I ett slutkapitel redogör förf. för de olika fall i vilka en rättslig plikt att handla förefinnes.
    Det nyligen grundade straffrättsliga seminariet vid Helsingfors universitet har för att hylla prof. Brynolf Honkasalo på dennes 60-årsdag utgivit en skrift innehållande ett tiotal uppsatser främst av yngre forskare (»Rikosoikeudellisia kirjoitelmia. Brynolf Honkasalolle 1. 4.1949 omistanut Helsingin yliopiston lainopillisen tiedekunnan rikosoikeudellinen seminaari», 146 s.). Prof. SALMIALA redogör för seminariet och dess verksamhet och prof. AATOS ALANEN framlägger några synpunkter på de rättsliga begreppen. I övrigt behandlas några straffrättsliga specialfrågor, bl. a. barnets straffrättsliga skydd, advokatens oredlighetsbrott, tukthusstraffet på livstid och reformsträvandena i Sverige i fråga om ungdomsbrottsligheten.
    Sociologiprofessorn VELI VERKKO har i ett på statistiskt material grundat arbete utrett förekomsten av brott mot liv och av självmord (»Lähimmäisen ja oma henki», 1949, 191 s.). Förf. betecknar sin un-

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II. 201dersökning som socialpatologisk. Sina äldsta uppgifter rörande förhållandena i Finland har han erhållit ur den befolkningsstatistik, som förekommit sedan 1748, och som även innehåller siffror rörande de som dött till följd av våldsbrott och de som begått självmord. Det statistiska materialet har ingående bearbetats och framställningen ger tydligt vid handen huru utvecklingen gestaltat sig. Tabeller och kurvor ge en tydlig bild av förhållandena. Man får också veta hur avsevärt mycket större brottsligheten varit hos oss än i Sverige. Framställningen kompletteras i många punkter med sådana kommentarer som klarlägga orsakerna till de företeelser som statistiskt behandlas. Ehuru arbetet icke är straffrättsligt i egentlig mening, erbjuder det likväl juristen mycket intresse.
    Processrätt. Prof. TAUNO TIRKKONENS arbete »Suomen rikosprosessioikeus I» (1948, XXXII + 527 s.) utgör första delen av ett stort systematiskt arbete om den finländska straffprocessrätten. Man har länge saknat ett sådant. Förf. anger att syftet varit dels att tjäna den akademiska undervisningen, dels att tillgodose det praktiska rättslivet. Det har lyckats förf. att samtidigt förverkliga dessa två syften. Och man kan tillägga att arbetet också rent vetenskapligt fyller stora krav. Hittills har endast den första delen utkommit. Den har anmälts i SvJT 1948 s. 537.
    Samma förf. har utgivit en kommentar till den partiella rättegångsreform, som trädde i kraft med ingången av 1949 och som omgestaltat vår bevisrätt (»Uusi todistuslainsäädäntö», 1949, 298 s.). Någon djupare vetenskaplig analys ger sig förf. icke in på utan han nöjer sig med att förklara den nya lagens stadganden. Det har skett på ett övertygande och lättfattligt sätt. Det har redan visat sig att arbetet har en stor betydelse för det praktiska rättslivet. Se beträffande den nya bevislagstiftningen SvJT 1949 s. 621.
    Lagstiftningsrådet HARRY VENOJAS akademiska avhandling behandlar det straffprocessuella beslaget (»Takavarikko. Rikosprosessioikeudellinen tutkimus», 1947, 264 s., sammanfattning på tyska). Avhandlingen har anmälts i SvJT 1948 s. 265.
    En annan processrättslig doktorsavhandling har skrivits av TAUNO ELLILÄ. Den behandlar garantierna för tredje mans rättsskydd vid exekution särskilt med hänsyn till utsökningsförfarandet (»Sivullisen oikeussuojan takeista ulosotossa erityisesti silmällä pitäen ulosmittausmenettelyä», 1947, 469 s., sammanfattning på tyska). En anmälan ingår i SvJT 1949 s. 447.
    Samma förf. har utgivit en liten översiktlig skrift »Die Schiedsgerichtsbarkeit in Finnland» (1948, 34 s.). Framställningen ingår i andra bandet av sammelverket »Die Schiedsgerichtsbarkeit in Zivilund Handelssachen in Europa».
    Prof. BERTIL SJÖSTRÖMS 1925 utgivna arbete »Formell processledning»har utkommit i finskspråkig översättning gjord av hovrättsassessorn PAAVO ALKIO (»Muodollisesta prosessinjohdosta», 1948, 207 s ). Senare tillkomna lagändringar ha observerats.

 

202 L. E. TAXELL.

Hovrättsassessorn ALKIO har utgivit ett arbete om domarens uppgifter vid häradsting (»Tuomarin tehtävistä käräjillä», 1948, 492 s.). Det är främst avsett att vara en handbok innehållande anvisningar rörande handläggning av olika slag av mål vid häradsrätt. Den innehåller sålunda hänvisningar till prejudikat, justitiekanslers och justitieombudsmannens berättelser, cirkulärskrivelser, rättsvetenskaplig litteratur etc. Arbetet innehåller också redogörelser för en hel del juridiska tvistefrågor, om vilkas innebörd en underdomare bör vara medveten. Sitt största värde har boken för de många hovrättsauskultanter, som enligt den hos oss fortfarande gällande för rättssäkerheten skadliga vikariatsordningen förordnas att förrätta ting på landet.
    Hovrättsfiskalen T. V. SEPPÄLÄ har skrivit en främst för practici lämpad framställning rörande utmätning och exekutiv försäljning av fartyg (»Aluksen ulosmittaaminen ja sen myyminen pakkotoimin», 1948, 123 s.).
    Statsförfattningsrätt. Riksdagens sekreterare, jur. lic. E.H. I. TAMMIO har skrivit om lagstiftning (»Lain säätäminen itsenäisessä Suomessa», 1948, 120 s.). Boken är avsedd att för en större allmänhet klarlägga viktigare frågor rörande stiftandet av lag i Finland. Förf. behandlar såväl de lagstiftande organen och deras kompetens som själva lagstiftningsförfarandet.
    Bitr. prof. PAAVO KASTARI har utrett frågan om de grundlagsenliga betingelserna enligt finländsk rätt för en socialisering (nationalisering), »Sosialisoimisen perustuslaillisista edellytyksistä Suomen oikeudenmukaan» (1947, 66 s.). Förf. klarlägger först RF:s bestämmelse att finsk medborgare åtnjuter skydd med avseende på sin egendom. Han förkastar konstruktionen om de förvärvade rättigheterna, men hävdar starkt individens egendomsskydd även i sådana fall då man icke kan tala om någon subjektiv rätt i egentlig mening. Detta grundlagsskydd utsträcker förf. till de juridiska personerna med den motiveringen att dessa uppbäras av fysiska personer (finska medborgare), som åtnjuta grundlagsgaranti för sin egendom; så länge en aktie i ett bolag äges av en finsk medborgare åtnjuter bolaget grundlagsskydd för sin förmögenhet. Slutligen diskuterar förf. frågan om möjligheten att socialisera genom expropriation. Han anser, att en socialisering ej tillgodoser ett allmänt behov i den mening RF anger, varför en socialisering i vanlig expropriationsväg också är utesluten.
    Prof. SVEN LINDMAN har utgivit en ny upplaga av sin handbok »Statsskick och förvaltning i Finland» (1949, 137 s.). Den nyare lagstiftningen har observerats.
    Förvaltningsrätt. Presidenten K. J. STÅHLBERG har givit publicitet åt ett antal utlåtanden som han i olika sammanhang avgivit (»Lausuntoja», 1947, 215 s.). I samlingen ingå mera eller mindre fullständigt 40 utlåtanden, medan hänvisningar göras till andra som tryckts i tidskrifter eller officiella publikationer. Samtliga utlåtanden hänföra sig till förvaltnings- eller statsrätten. De flesta behandla kommunalrättsliga spörsmål, några ha avseende på skatterättsliga och kyrkorättsliga frågor.

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II. 203

Åren 1926—1946 var president Ståhlberg äldre medlem av lagberedningens tredje avdelning. Många av de utlåtanden, som han under denna tid var med om att avge, ha icke tidigare tryckts. För att göra dem tillgängliga för forskare och practici har man sammanfört 49 av dem — huvudsakligen från förvaltningsrätten — till en särskild samling (K. J. STÅHLBERG. »Lainvalmistelukunnan lausuntoja», 1949, 183 s.). Bland frågor som behandlats i utlåtandena, kunna nämnas: lagstiftningen angående namn, förenings- och näringsrätt, expeditionsavgifter, förvaltningsrättslig lagskipning i lägre instans, övervakningen av lagen om upphovsmannarätt, tjänstemännens avgångs- och pensionsålder. De två samlingarna utlåtanden äro ett värdefullt tillskott till vår förvaltningsrättsliga litteratur och ha stort såväl teoretiskt som praktiskt värde.
    Den del av president Ståhlbergs finskspråkiga översikt av Finlands förvaltningsrätt (2 uppl. 1934) som berör inrikesförvaltningen, har översatts till svenska av landshövding HERMAN KOROLEFF (»Grunddragen av Finlands förvaltningsrätt. Inrikesförvaltningen», 1947, 200 s.). Sedan 1934 ändrad och nytillkommen lagstiftning har översättaren observerat. Arbetet ger en god översikt av lagstiftningen rörande inrikesförvaltningen och är skrivet med den reda och klarhet, som utmärker president Ståhlbergs juridiska utredningar.
    Vårdlagstiftningen har behandlats i två arbeten, det ena av prof. VELI MERIKOSKI (»Luentoja huolto-oikeudesta», 1948, 169 s.), det andra av f. överdirektören EINAR BÖÖK (»Suomen huolto-oikeus», 1948, 370s.). Syftet med prof. Merikoskis arbete har varit att ge en systematisk överblick av vårdrättens centrala delar och ledande principer. Framställningen har tillkommit med tanke på juristutbildningen. De viktigaste avsnitten i boken äro vårdorganisationen, de som äro föremål för vårdåtgärder, dessa åtgärders natur, förfarandet i vårdärenden, utslagens rättskraft samt kostnaderna för vårdverksamheten. Överdirektör Bööks arbete är närmast avsett för studerande vid socialhögskolan och för dem som äro verksamma inom olika områden av den socialavården. Förf. behandlar särskilt för sig vårdverksamhetens olika grenar: fattigvård, barnavård, vård av lösdrivare och alkoholister samt olika slag av statliga vårdunderstöd.
    Den 1948 tillkomna kommunallagen, vilken innebär en kodifiering av vår kommunallagstiftning (se SvJT 1949 s. 474), har gjorts till föremål för en sakkunnig och ingående kommentar av förvaltningsrådet REINO KUUSKOSKI (»Uusi kunnallislaki», 1949, XXIV + 568 s.). Boken har ett praktiskt syfte, varför teoretiska frågor nästan helt lämnats åt sidan, vilket dock inte hindrar att förf. i många punkter tränger rätt djupt. Det rikhaltiga rättsfallsmateialet sammanställt med tanke på praktikens män är synnerligen värdefullt i all synnerhet som lagen i allmänhet icke brutit med tidigare gällande rätt. Också hänvisningarna till kommunalrättsliga specialarbeten äro av stor betydelse icke minst för dem som önska fördjupa sig i någon särskild fråga. Helhetsintrycket är mycket positivt, boken kommer att ha bestående värde.

 

204 L. E. TAXELL.

En betydligt mindre och anspråkslösare kommentar till kommunallagen har på försorg av kommunala centralbyrån författats av R. ITKONEN (»Kunnallislaki selitettynä», 1948, 196 s.). Den är avsedd att vara en handbok för dem som äro verksamma inom kommnalförvaltningen.
    Lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt av år 1943 (statsskatt) har ingående och med stor sakkunskap kommenterats av prof. AARNE REKOLA (»Tulo- ja omaisuusverolaki», 1947, XX + 707 s.). I ett inledande kapitel redogöres i korthet för skattelagstiftningens rättsgrund, för de teorier som i det avseendet framställts under olika tidsskeden, samt för några allmänna principer, som avvika från tidigare rätt. I det följande kommenterar förf. varje paragraf särskilt för sig. Framställningen är detaljerad, man finner ett svar på de flesta frågor. Det har dock inte hindrat förf. att taga ställning till problem av mera allmän art, såsom frågorna om skattskyldigheten och skattesubjekten, förmögenhetsskattens juridiska natur och skattelagarnas absoluta karaktär. Många av dessa utredningar ha ett betydande vetenskapligt värde. Hänvisningarna till judikaturen äro talrika, också svenska rättsfall ha observerats. Jämväl litteraturhänvisningarna äro många och värdefulla, också utländska arbeten ha i rätt stor utsträckning nämnts. Kommentaren fyller höga anspråk. Och den har visat sig ha en stor betydelse för det praktiska rättslivet inom detta centrala område, där praxis i många punkter varit och fortfarande är otillåtligt vacklande.
    En systematisk framställning av den kommunala skatterätten, den första i sitt slag, har utarbetats av överläraren i kommunallagstiftning vid socialhögskolan, jur. lic. VILJO LINNI (»Kunnallisverotuksen opas»,1948, 149 s.). Det är icke här fråga om något vetenskapligt arbete, syftet ha varit att ge dels en lärobok, dels och framför allt en för skattemyndigheterna lämpad handbok. Arbetet ingår som N:o 1 i Finlands Juristförbunds publikationsserie, vars syfte är att möjliggöra utgivandet av handböcker, kommentarer och andra arbeten av praktisk betydelse.
    Den på statsrådets tryckeri utgivna samlingen »Lagar och förordningar angående stats- och kommunalbeskattningen» (sista uppl. 1947, 112 s.) har kompletterats med två supplement innehållande ändrade och nya författningar (1948, 36 s. och 1949, 88 s.).
    »Om disciplinär bestraffning av tjänstemän. Dess materiellträttsliga förutsättningar enligt gällande förvaltningsrätt i Finland» (1947, VIII + 240 s.) är namnet på ett arbete av prof. W. A. PALME. Det kan närmast betecknas som en systematisk framställning av disciplinsrätten och faller såsom sådant inom förvaltningsrätten med stark anknytning till process- och straffrätt, inom vilka områden prof. Palmes tidigare produktion faller. Förf. har med framgång behandlat detta hos oss tidigare rätt obearbetade område. Efter en historisk översikt redogör förf. för gällande grundstadganden rörande disciplinsrätten, bl. a. det hos oss fortfarande gällande stadgandet i RB 10: 26. Här betecknar förf. disciplinsförseelsen såsom ett åsidosättande av en tjänsteplikt och finner häri en principiell skillnad mellan densamma och ämbetsbrottet. I avsnittet

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II. 205om disciplinsrättens begrepp och gränser framhåller förf. att skillnaden mellan straff och disciplinsåtgärd med avseende på ändamål består däri att straffrättens legalitetsprincip ej gäller inom disciplinsrätten, att disciplinsåtgärderna äro knutna till tjänsteförhållandet och därför ej kunna vidtagas sedan detta upphört samt att vissa disciplinära åtgärder sakna motsvarighet inom straffrätten, då de bestämts av förvaltningsrättsliga effektivitetssynpunkter. I de två sista kapitlen redogör förf. för de olika disciplinsförseelserna samt för de disciplinära straffen och deras användning.
    De ordinarie statstjänstemännens rätt till lön och pension har behandlats i en doktorsavhandling skriven av OLAVI RYTKÖLÄ (»Valtion vakinaisten virkamiesten palkkaus- ja eläkeoikeus», 1948, XXVIII + 333 s., sammanfattning på tyska). I inledningen behandlar förf. det statliga tjänsteförhållandets rättsliga natur och uppkomst, varvid han som resultat fastslår, att tjänsteförhållandet är ett offentligträttsligt rättsförhållande, som uppkommer genom en ensidig förvaltningsåtgärd, vilken förutsätter samtycke av den som utnämnes. Efter en kort historisk översikt diskuterar förf. tjänstemannens ekonomiska rättigheter och deras juridiska natur. Han godtar härvid den s. k. alimentationsteorin och anser i överensstämmelse härmed att tjänstemannens löne- och pensionsförmåner i huvudsak äro att anse som en ersättning av underhållsnatur för att tjänstemannen ställer hela sin arbetskraft till statens förfogande. Härav samt av tjänsteförhållandets natur beror det att en tjänsteman i allmänhet icke är berättigad till ersättning för övertidsarbete, undantag göres likväl för vissa lägre befattningar i fråga om vilka den allmänna arbetstidslagen gäller. Utgående från regeringsformens stadgande om egendomsskyddet uppställer förf. ett långt gående skydd för tjänstemännens ekonomiska rättigheter, varvid han bl. a. framhåller att dessa rättigheter kunna minskas i förhållande till det som gällde vid utnämningen endast i den ordning som är föreskriven för stiftande av grundlag. I den följande, speciella delen av framställningen behandlar förf. ingående uppkomsten av tjänstemännens ekonomiska rättigheter, betydelsen för dessa rättigheter av avbrott i tjänsteförhållandet samt rättigheternas upphörande. Ett särskilt intresse erbjuder redogörelsen för de ekonomiska rättigheternas rättsskydd. Här fastslår förf. att tvister rörande tjänstemännens ekonomiska rättigheter enligt i Finland gällande rätt skola behandlas och avgöras i den ordning som gäller för offentligträttsliga tvisters behandling, d. v. s. av förvaltningsmyndigheter och de myndigheter som utöva förvaltningsrättslig lagskipning. Endast i undantagsfall äro domstolarna kompetenta.
    Den 1945 tillkomna lagstiftningen om byggande på landsbygden har kommenterats av jur. lic. OTTO LARMA (»Maaseudun uusi rakennuslainsäädäntö selitettynä», 1948, 133 s.). Arbetet är närmast en praktisk handbok.
    Folkrätt. Det är ingen lätt uppgift att under rådande labila internationella förhållanden skriva en systematisk framställning av folkrätten. Prof. ERIK CASTRÉN har vågat sig på uppgiften och även löst den med framgång (»Kansainvälnen oikeus», 1947, 410 s.). Syftet har när-

 

206 JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. II.mast varit att åstadkomma en för juristutbildningen lämpad icke alltför omfattande lärobok. Riktigast är att beteckna arbetet som en framställning i huvuddrag av folkrätten, men en framställning som ger mycket mera än ett översiktsarbete. Förf. har på ett lyckligt sätt kunnat inskränka sig till de frågor, som för närvarande äro väsentliga och samtidigt ha praktisk betydelse med tanke på eget land. En förtjänst är att förf. icke blott redogjort för de allmänna folkrättsliga reglerna utan också beaktat de i Finland gällande författningarna. Hänvisningar till litteratur och rättsfall äro mycket sparsamma. Bland huvudfrågor som behandlats kan man nämna: folkrättens karaktär och betydelse, de folkrättsliga rättssubjekten, i vilket sammanhang FN behandlats, de folkrättsliga organen, folkrättsliga förbrytelser, fredliga lösningar av tvister mellan stater, krig samt neutralitet.
    Diverse litteratur. Ett betänkande rörande juristutbildningen ingår i Helsingfors Universitets handlingar N:o 1/1947 (Juridiska fakultetens förslag till Konsistorium, 51 s.).
    En ny juristmatrikel (den föregående utkom 1939) innehållande biografiska uppgifter rörande alla landets jurister d. 1 jan. 1949 har utgivits på initiativ av Finlands Juristförbund (»Suomen lakimiehet — Finlands jurister» 1949, 919 s.). Personuppgifterna ingå på det språk vederbörande använt vid ifyllandet av frågeformuläret. (Jfr SvJT 1951 s. 135.)

L. E. Taxell.