FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN.

 

Barns skadeståndsskyldighet.

 

Se BECKMAN, Barns skadeståndsskyldighet, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 7 , Stockholm 1950 (även i TfR 1950 s. 273).

 

I.

 

    Vid jämkning av skadestånd på grund av medvållande böra domstolarna i allmänhet icke tilltro sig att avväga skulden å ömse sidor noggrannare än så att antingen skulden anses lika (jämkning till 1/2) eller ock den enes skuld dubbelt så stor som den andres (jämkning till 2/3 resp. 1/3). Vid jämkning av skadestånd på grund av stadgandet i 6 kap. 6 § strafflagen kan det däremot ej sällan vara skäl att räkna med andra normer. Ett exempel härpå utgör det mål om barns skadeståndsskyldighet, som anmärkts i NJA 1950 C 676. Omständigheterna i målet voro följande.
    Då några barn d. 10 mars 1949 tillsammans voro på hemväg från skolan i Nedansjö, Stöde socken, gick Gunnar Dahlin, född d. 18 sept. 1938, skjutande en sparkstötting något framför Gun Johansson, född d. 15 sept. 1940, vilken likaledes sköt en spark. Sedan Gunnar hoppat eller ramlat ned i diket vid sidan av vägen, körde Gun med sin spark mot honom, varvid spetsen på ena sparkmeden trängde in i Gunnars öga.
    Gunnars föräldrar förde efter stämning å Guns föräldrar skadeståndstalan mot Gun vid Medelpads västra domsagas HR samt anförde: Gun stötte vid tillfället upprepade gånger till Gunnar på benen med sin spark. För att bli lämnad i fred körde Gunnar slutligen iväg sin spark och hoppade ned i diket så att Gun skulle få passera. Då Gunnar skulle gå upp ur diket, stötte Gun avsiktligen till honom flera gånger med sparken för att hindra honom att komma upp. Därvid råkade främre spetsen på den ena av sparkens medar skada Gunnars vänstra öga så svårt att det måste bortopereras. Gun måste anses ansvarig för skadan och skyldig att jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen ersätta densamma.
    Guns föräldrar bestredo skadeståndsyrkandet och anförde därvid: Gun hade hörts av föräldrarna strax efter olyckan och då uppgivit rörande händelseförloppet. Gunnar hade hängt på magen över sparkens styrstång och därifrån fallit av sparken och ned i diket. Gun hade vänt sig om för att se efter var de andra kamraterna befunno sig. Samtidigt hade det kommit en bil på vägen, vilket föranlett Gun att styra sin

 

190 SVENSK RÄTTSPRAXIS.spark åt sidan snett ut mot diket utan att därvid se efter vart hon körde. Spetsen på en av medarna råkade då tränga in i ögat på Gunnar. Gun hade således icke någon avsikt att köra sparken mot Gunnar och det som inträffat kunde icke bero på någon oaktsamhet från Guns sida utan hade skett av våda. Därest det likväl finge anses att vållande till skadan låge Gun till last, vore det med hänsyn till hennes ringa ålder och hennes sinnesart icke skäligt att skadeståndsskyldighet ålades henne.
    I dom d. 11 okt. 1949 uppskattade HR:n (t. f. tingsdomaren Melin) skadan till sammanlagt 4,615 kr. och utdömde 1/3 härav såsom skadestånd av Gun tillhöriga medel samt anförde såsom Domskäl: I målet hava som vittnen hörts fem skolflickor från Nedansjö, vilka alla varit närvarande på vägen när olyckan inträffade, nämligen Lillemor Westerlund, född 1938, hennes syster Ingalill Westerlund, född 1940, Anita Hedenström, född 1939, Britt Svensson, född 1939. och Barbro Dahlin, född 1936.
    Flickorna hava haft svårt att med egna ord redogöra för vad de iakttagit vid tillfället i fråga och de svar de lämnat på förhörsledarens frågor hava delvis varit svävande och osäkra. Detta förhållande är dock, när hänsyn tages till deras ålder och till den oro de torde hava känt vid vittnesförhöret, icke i och för sig ägnat att i någon större grad förringa tilltron till deras vittnesmål. I förevarande fall, då det är att räkna med att barnen under den tid som förflutit efter olyckan omedvetet kunnat låta sig påverkas av varandra och av andra omständigheter, finner HR:n att avseende bör fästas jämväl vid det vittnesmål, som avgivits av barnens lärarinna, fru Jenny Eriksson, som dagen efter olyckan upptagit de som vittnen hörda barnens berättelser om händelsen. Jenny Erikssons sammanfattning av vad barnen sålunda uppgivit för henne överensstämmer i allt väsentligt med vad barnen själva berättat inför HR:n. Jenny Eriksson har vid förhöret givit ett mycket vederhäftigt intryck.
    Av vittnesmålen finner HR:n framgå att olyckan tillgått sålunda: Gun har gått och skjutit sin spark något bakom Gunnar, som även sköt en spark. Gun har lekt eller kanske snarare kivats med Gunnar genom att med sparken köra på Gunnars ben. Gunnar har velat få Gun att sluta med detta och därför troligen hoppat upp på styrstången på sin spark och sedan av någon anledning hoppat ned eller ramlat ned i diket vid högra sidan av vägen i färdriktningen. När Gunnar försökt taga sig upp på vägen igen, men ännu befunnit sig i diket, har Gun kört sparken mot honom, varvid spetsen på ena sparkmeden trängt in i Gunnars öga.
    Guns påstående att påkörningen skett när hon haft uppmärksamheten riktad ut mot vägen och de andra kamraterna under det hon samtidigt kört åt sidan för att lämna vägen fri för en samtidigt kommande bil finner HR:n icke sannolikt. Barnen hade sålunda i sina vittnesmål samstämmande uppgivit, att det icke kommit någon bil på vägen då olyckan hände men väl betydligt senare, när Gunnar hunnit ett gott stycke på väg mot sitt hem. Av flickornas och Jenny Erikssons vittnesmål framgår, att flickorna haft den uppfattningen, att Gun velat mota

 

FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN. 191Gunnar med sparken, när denne försökte taga sig upp ur diket. Att så verkligen varit förhållandet vinner stöd dels av vittnet Barbro Dahlins uppgift att Gun körde sparken mot Gunnar två gånger sedan denne kommit ned i diket dels ock därav att ett sådant förfarande av Gun synes hava utgjort en naturlig fortsättning av hennes föregående lek eller kiv.
    HR:n finner därför utrett att körningen av sparken mot Gunnar skett avsiktligen. Att sparken därvid träffat Gunnars öga måste antagas hava berott på vårdslöshet från Guns sida.
    Med hänsyn till Guns ålder och hennes av Jenny Eriksson omvittnade goda förståndsutveckling anser HR:n Gun skäligen böra åläggas att för skadan utgiva ersättning, vilken dock bör bestämmas till allenast en tredjedel av den uppskattade skadan.

    Å Guns vägnar fullföljdes talan i HovR:n för Nedre Norrland.
    Gun uppgav i HovR:n bl. a., att Gunnar hade kört Britt Svenssons spark i diket och »därför var vi arga på honom, men det var på lek i alla fall».
    Lillemor Westerlund uppgav, att Gun och Gunnar »körde varandra på benen», men förklarade vid närmare utfrågning, att det blott var Gun, som kört på Gunnar.
    HovR:n (e. o. assessorn Malmer) nedsatte genom dom d. 24 febr. 1950 skadeståndet till 1/6 av 4,615 kr. med följande Domskäl: Inför HovR:n hava Gun och Gunnar samt de fem såsom vittnen åberopade skolflickorna hörts.
    Av deras uppgifter — Ingalill Westerlund har förklarat sig icke längre kunna minnas vad som tilldragit sig — finner HovR:n framgå att olyckan tillgått så som HR:n i tredje stycket av sina domskäl upptagit samt därutöver följande: Under det Gunnar från liggande ställning i snön i diket sökt taga sig upp på vägen, har Gun stött till honom med framdelen av sin spark. Gunnar har sökt skydda sig mot stöten genom att hålla ena armen för ansiktet men trots detta har främre änden av sparkens ena stålmede trängt in i Gunnars öga.
    Enligt Guns uppgifter inför HovR:n skulle skadan hava inträffat på följande sätt: Gun hade ämnat stöta till Gunnar med sparken, medan denne låg i diket, och därför vänt sparken mot honom. Innan hon hunnit utföra sin avsikt hade hon tyckt sig se en bil längre bort på vägen och därför med blicken riktad mot bilen skjutit sparken framåt för att hålla undan för bilen. Därvid hade sparkens mede råkat komma mot Gunnar med skadan i dennes öga som påföljd. Bilen hade icke passerat förbi Gun utan troligen förts in på en avtagsväg i närheten av platsen.
    Dessa uppgifter kunna icke anses vederlagda genom den i målet förebragta bevisningen.
    Oaktat det sålunda icke blivit styrkt att Gun avsiktligt stött till Gunnar med sparken, måste likväl Gun, då hon med vetskap om att Gunnar låg framför sparken, sköt denna framåt, anses hava genom oförsiktighet vållat Gunnars skada.
    Med hänsyn till den ringa grad av oförsiktighet, vartill Gun såvitt

 

192 SVENSK RÄTTSPRAXIS.visats gjort sig skyldig, den föga farliga beskaffenheten av hennes åtgärd och övriga omständigheter i målet, särskilt Guns ålder vid tillfället, finner HovR:n emellertid icke skäligt att Gun ålägges ersättningsskyldighet för mera än en sjättedel av skadan.

 

    Vid voteringen till dom i HovR:n yttrade
    Adj. ledamoten Hermansson (referent): »Inför — — — se HovR:ns dom — — — särskilt Guns ålder vid tillfället, finner jag emellertid icke skäligt att Gun ens till någon del ålägges ersättningsskyldighet för skadan.»
    Hovrättsrådet Asplund: »Av de i målet avgivna utsagorna finner jag framgå att olyckan timat på sätt angives i tredje stycket i HR:ns domskäl.
    Lika med HR:n finner jag Guns påstående, att påkörningen skett under det hon kört åt sidan för att lämna plats för en bil, icke vara sannolikt. Utredningen ger i stället vid handen att Gun fört sparken mot Gunnar i avsikt att hindra honom från att taga sig upp från diket eller för att blott skrämma honom, därvid sparken råkat träffa Gunnars öga. Att Gunnar, såsom framgår, »tagit emot sig» med båda händerna kan hava bidragit till att Gun felbedömt avståndet till hans ansikte.
    Otvivelaktigt har Gun genom att föra sparken mot den i diket liggande Gunnar gjort sig skyldig till viss grad av oförsiktighet. Med hänsyn till hennes ringa ålder och svårigheten för ett så litet barn att inse vådan av sitt handlande i ett dylikt fall och jämväl med hänsyn till att olyckan inträffat under barnens lek, anser jag emellertid att Gun icke skäligen bör åläggas ersättningsskyldighet för den uppkomna skadan.»
    Presidenten Knut Elliot fann ej skäl att göra ändring i HR:ns dom.

 

    Ändring söktes endast å Gunnars vägnar.
    HD (just.R:n Alsén, Sterzel och Beckman) fann i beslut d. 18 okt. 1950 ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

 

II.

 

    Barns skadeståndsskyldighet måste anses upphöra vid en nedre åldersgräns, under vilken det icke kan komma i fråga vare sig att ålägga barn skadeståndsskyldighet på grund av vållande eller att jämka barns rätt till skadestånd på grund av eget medvållande. Frågan om jämkning för medvållande har prövats i flera mål om barn, som sprungit ut i körbanan framför bilar och blivit påkörda. I NJA 1945 s. 90 ansågs en 2-årig gosse på grund av sin späda ålder icke böra vidkännas någon jämkning för medvållande. Däremot skedde jämkning på grund av medvållande i NJA 1935 s. 446 för en 4-årig gosse (jfr NJA 1935 B 219, 1936 B 934, 1939 B 155 och 1942 B 436). I NJA 1941 s. 28 fick emellertid en 4-årig flicka fullt skadestånd. Huruvida detta berodde på en tendens att höja den nedre åldersgränsen över 4 år eller på omständigheterna i det särskilda fallet, är dock ej klart. Följande rättsfall (NJA 1950 C 703), enligt vilket ingen jämkning av rätt till skadestånd på grund av medvållande (och följaktligen ej heller någon skadestånds-

 

FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN. 193skyldighet) kan förekomma för 3-års barn, torde därför vara av ett visst principiellt intresse.
    Bo Hultman, född d. 1 april 1946, blev d. 5 maj 1949 strax efter kl. 13 på Emausgatan i Västerås påkörd av en lastbil.
    Gossens fader yrkade å dennes vägnar vid RR:n i Västerås skadestånd av chauffören Arne Åberg och anförde: Lastbilen framfördes av Åberg Emausgatan i nordlig riktning. Lekande barn uppehöllo sig under färden på ömse sidor av körbanan. Då Åberg befann sig utanför huset nr 25 vid Emausgatan, upptäckte han gossen, vilken springande var på väg över körbanan från den östra gångbanan till den västra. För att söka undvika att köra på gossen styrde Åberg bilen till vänster och bromsade samtidigt. Gossen träffades emellertid av bilen och stöttes omkull, varvid han fick högra foten under bilens högra framhjul. Gossen erhöll härvid så svåra skador att foten måste amputeras. Med hänsyn till att lekande barn uppehöllo sig å ömse sidor om körbanan borde Åberg hava iakttagit särskild försiktighet. Åberg framförde emellertid bilen med för hög hastighet samt var ouppmärksam. Vidare underlät Åberg, ehuru gossen tydligen icke lagt märke till bilen, att avgiva varningssignal. Åberg bromsade ej heller in bilen så snart han fick se gossen. Åberg förfor även felaktigt genom att styra bilen till vänster i stället för till höger, i vilket sistnämnda fall påkörningen kunde hava undvikits. Åberg måste på grund härav anses vållande till påkörningen och skyldig utgiva ersättning för de skador, som åsamkats Bo. I varje fall vore Åberg, då av omständigheterna icke framginge, att Åberg vore fri från vållande till påkörningen, jämlikt 2 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik ansvarig för skadan.
    Åberg bestred käromålet under anförande: Åberg hade under två års tid så gott som dagligen färdats å Emausgatan, där lekande barn ständigt brukat uppehålla sig. Barn uppehöllo sig även vid tillfället på ömsesidor om körbanan. Bilens hastighet utgjorde mellan 25 och 30 km i timmen. Hastigheten kunde icke anses hava varit för hög med hänsyn till omständigheterna. Då bilen befann sig på ett avstånd av 41/2 till 5 meter från Bo, som uppehöll sig på gångbanan, sprang Bo plötsligt ut i körbanan. Åberg bromsade då genast in bilen och styrde till vänster. Huruvida Åberg avgav någon varningssignal minns han ej. Någon anledning därtill förelåg icke så länge Bo uppehöll sig på gångbanan. Vid påkörningen träffades gossen av bilens högra framhjul. Om Åberg styrt till höger, skulle han säkerligen hava kört rakt på gossen. Åberg hade följaktligen gjort allt vad på honom ankommit för att söka undvika olyckan. För den händelse Åberg skulle anses skadeståndsskyldig, yrkades att det skadestånd, vartill gossen eljest skulle vara berättigad, måtte jämkas, då gossen genom sitt eget förhållande medverkat till olyckan.
    RR:n (hrr Höijer, Lindheimer samt Torgny Ahlgren) utdömde i dom d. 10 okt. 1949 fullt skadestånd med följande Domskäl: Genom vad Åberg själv uppgivit och vad övrigt förekommit är utrett, att lekande barn vid tillfället uppehöllo sig å ömse sidor om körbanan vid olycks-

 

13—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

194 SVENSK RÄTTSPRAXIS.platsen. Med hänsyn till barnen har det ålegat Åberg att iakttaga särskild försiktighet.
    Å körbanan, som är belagd med asfalt och sluttar något uppför i bilens färdriktning samt vid tillfället var torr, fanns efter olyckan ett 3.7 m långt bromsspår, ostridigt härrörande från bilens högra framhjul. Bromsspåret synes giva vid handen att bilen vid tillfället framförts med en hastighet av 25 km i timmen eller möjligen något högre. Den hastighet, med vilken bilen framfördes, kan icke i och för sig anses för hög med hänsyn till omständigheterna. Beträffande det avstånd på vilket bilen befann sig från Bo, då denne sprang ut i körbanan, äro stridigt att gossen, då han träffades av bilens högra framhjul, befann sig 2 m från västra gångbanan. Gossen, som sprungit rakt över den 61/2 m breda körbanan, har följaktligen före påkörningen sprungit 41/2 m över körbanan. Av skissen, vars riktighet vitsordats av Åberg, och vittnet Karlssons vittnesmål synes framgå att bilen stannats på en sträcka av 1/2 m efter påkörningen. Med hänsyn härtill och den hastighet, med vilken gossen kan antagas hava sprungit, är det ej osannolikt att gossen sprungit ut på så långt avstånd framför bilen att Åberg bort kunna i tid stanna denna. Någon tillfyllestgörande utredning härutinnan har dock ej förebragts. Ej heller kan anses utrett att Åberg vållat olycksfallet genom underlåtenhet att avgiva varningssignal. Att Åberg, då han iakttog gossen, styrde bilen till vänster finner RR:n icke kunna anses som ovarsamhet.
    På grund av vad sålunda anförts finner RR:n det å ena sidan icke styrkt att Åberg vållat påkörningen. Å andra sidan framgår ej heller av omständigheterna att Åberg är fri från vållande.
    Åberg är förty jämlikt 2 § lagen om ansvarighet för automobiltrafikansvarig för skadan.
    Med hänsyn till gossens späda ålder och omständigheterna i övrigt finner RR:n någon jämkning av den Bo tillkommande ersättningen icke böra äga rum. Till stöd för denna rättsuppfattning åberopas grunderna för 6 kap. 6 § strafflagen samt NJA 1945 s. 90 ävensom professor O. A. Borums uppsats Nogle Erstatningsretlige spørgsmaal, særlig om børns og sindesyges ansvar (SvJT 1945 s. 434).

 

    Åberg fullföljde sin talan.
    Svea HovR (hrr Scherdin, Jonzon, referent, Wcssman och Palmér) fann i dom d. 23 febr. 1950 ej skäl att göra ändring i RR:ns dom.

 

    Åberg sökte ändring.
    HD (Just.R:n Santesson, Beckman och Gösta Lind) fann i beslut d. 23 okt. 1950 ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

 

III.

 

    Skada som barn under lek tillfoga varandra medför ingalunda alltid ersättningsskyldighet, ty lek är någonting för barnaåldern naturligt och kan icke i och för sig anses innefatta skadeståndsgrundande oaktsamhet även om den medför en viss fara. Avgörande för skadeståndsfrågan är

 

FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN. 195framför allt i vad mån gärningen varit sådan att barnet bort inse dess farlighet. Då leken varit av tämligen ofarlig natur, har skadeståndstalan i flera fall ogillats, t. ex. då ett barn mot ett annat kastat en pappskiva (NJA 1940 s. 226 I) eller ett spö (NJA 1949 s. 535) eller med slangbåge avskjutit en liten sten (NJA 1941 s. 661 I). Däremot har skadestånd utdömts, då en träpil avskjutits med en pilbåge (NJA 1949 s. 617), ett blyhagel med en luftpistol (NJA 1945 s. 197) eller en metallpil med ett luftgevär (NJA 1940 s. 226 II och 1941 s. 661 II). Även vid skjutning med luftgevär kan skadeståndsfrågans utgång påverkas av om projektilen är relativt ofarlig, såsom följande rättsfall (NJA 1950 C 808) i sin mån är ägnat att belysa.
    Ragnar Eliasson, född d. 8 mars 1931, och Nels Nelsson, född d. 10 sept. samma år, lekte d. 17 nov. 1940 på gården till Ragnars föräldrahem. Ragnar hade ett luftgevär, som han fått av sina föräldrar. Dess kaliber var antagligen omkring 4.5 mm. Ett munstycke i mynningen på geväret pressades av gossarna genom ett äpple, varigenom munstycket fylldes och den inpressade äpplemassan därefter kunde skjutas ut. Under leken blev Ragnar av Nels skjuten i vänster öga så att svåra skador uppkommo.
    Ragnar instämde i mars 1950 Nels och hans fader Per Nelsson till Listers och Sölvesborgs domsagas HR och yrkade, enär de vore vållande till skadorna, fadern genom bristande uppsikt över sonen, skadestånd med vissa belopp jämte en årlig livränta, beräknad efter en invaliditetsgrad av 20 %. (Ragnar kan med vänster öga skilja på ljus och mörker samt på 1/2 m:s avstånd räkna fingrarna på en hand.)
    Genom dom d. 24 april 1950 ogillade HR:n (häradshövdingen Myrland) Ragnars talan med följande Dom skäl: Angående det detaljerade händelseförloppet vid skadans inträffande har icke förebragts annan utredning än Ragnars och Nels' egna berättelser. Av dessa framgår att pojkarna d. 17 nov. 1940 roat sig med målskjutning med ett luftgevär, som Ragnar omkring en månad tidigare fått av sin fader. De hade uppehållit sig utanför några portar till gårdsplanen å Ragnars föräldrahem, vilka portar å en i målet företedd skiss betecknats med nr 1 och 2, och vilka portar avstängt var sin sida av portöppningen och öppnats och stängts mot varandra.
    Ragnar har uppgivit: De hade skjutit i riktning från portarna mot en plåtskiva, som varit placerad på marken högst ett tiotal meter utanför portarna. Då äpplena, som de använt vid skjutningen, börjat taga slut, hade Ragnar satt geväret ifrån sig oladdat mot porten och hade begivit sig in genom porten nr 2 och gått diagonalt över gårdsplanen och ut i trädgården efter flera äpplen. Då han återkommit samma väg och kommit utanför portarna, hade Nels riktat geväret mot honom på ungefär 1 m:s avstånd och sagt: »Nu skjuter jag Dig i ögat», varefter Nels avlossat ett skott, som träffat Ragnars vänstra öga.
    Nels har uppgivit: När Ragnar skulle begiva sig iväg för att hämta äpple, hade de hållit på med att skjuta mot en måltavla, som varit uppsatt på porten nr 1. Vid skjutningen med äpplemassan hade på måltavlan blivit en våt fläck, varav de kunnat se hur skottet träffat. Nels

 

196 SVENSK RÄTTSPRAXIS.hade skjutit senast, då Ragnar givit sig iväg, och Nels hade fortsatt skjutningen under Ragnars bortovaro. Eftersom porten nr 2 öppnats utåt hade Ragnar, då han kommit tillbaka genom porten, råkat komma mitt för den på porten nr 1 placerade måltavlan, mot vilken Nels just då avlossat ett skott. Nels, som haft sin blick riktad över gevärets siktmedel mot måltavlan, hade icke sett Ragnar i det ögonblick, då skottet avlossats.
    På grund av de motstridiga uppgifter Ragnar och Nels sålunda lämnat och med hänsynstagande till samtliga omständigheter i målet, särskilt den avsevärda tid som förflutit sedan händelsen ägt rum och det förhållandet att skjutningen med äpplemassan för pojkarna kan hava framstått som relativt ofarlig, finner HR:n Ragnar icke hava styrkt att skadorna å ögat tillfogats honom på sådant sätt att Nels bör göras ansvarig därför.
    Vad angår den mot Per Nelsson förda talan har mot hans bestridande icke ens visats att han ägt kännedom om att pojkarna haft tillgång till ett luftgevär. Ej heller har i övrigt visats någon omständighet på grund varav Per Nelsson skulle kunna göras ansvarig för skadorna.

 

    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Lundquist, referent, Bergström, Jönsson och Ryding), där Ragnar fullföljde sin talan mot Nels, fastställde i dom d. 30 aug. 1950 HR:ns dom.

 

    HD (Just.R:n Santesson, Beckman och Regner) fann i beslut d. 30 nov. 1950 ej skäl att meddela Ragnar prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

N. B.