OM RYMNINGAR.
AV
ÖVERLÄKAREN TORSTEN SONDÉN.
Rymningarna äro för närvarande kriminalvårdens mest aktuella problem. Från ungdomsanstalter, säkerhetsanstalter och andra öppna och slutna fångvårdsanstalter rapporteras ideliga rymningar, med eller utan uppträden, skadegörelse och våld å personal. Från ungdomsvårdsskolorna går en ström av rymlingar, vilkas billån och ekiperingsstölder uppröra ortsbefolkningen. Och även vid sinnessjukhusen förekomma avvikanden som, när det gäller asociala patienter, innebära kriminella risker.
För allmänheten har det varit en chock att finna, att de vårdanstalter, vilka man räknat som samhällets skydd mot de där intagnas kriminella tendenser, visat sig så ofullständigt kunna fylla denna uppgift. Indignationen har präglats av denna chockverkan och har mycket tagit sig uttryck i en impulsiv, oreflekterad vrede, som riktat sig än mot »systemet» — ett diffust uppfattat begrepp — än mot den presumerade inneboende ondskan hos rymlingarna. På tidningarnas insändaravdelningar ha »Vän av ordning» och »Moder till många barn» fördömt »det humanitära daltet» och lagt fram erfarenhetsrön om pryglets karaktärsdanande värde. I den allmänna diskussionen har den berättigade oron för utvecklingen på kriminalitetens område ofta fått inmängas med synpunkter hämtade från det slöa känslotänkandets patentlösningar och har bidragit att skapa och stöda en vulgäropinion mot nyanserad kriminalvård. Man har i mycket ringa utsträckning reflekterat över rymningarnas psykologiska orsaker. I stället har man varit snabb att yrka på omedelbara stränga åtgärder, en hård regim på anstalterna och avskräckande straff för rymningar och rymningsförsök. Inställningen till samhällets ungdomsuppfostran har kunnat komma till uttryck i tidningsartiklar, där innehållet stått i god samklang med
den värdiga och ansvarskännande rubriken: »Lymlar skall behandlas som lymlar.»
Det är en rimlig fordran, att det mycket allvarliga rymningsproblemet angripes med vilja att komma svårigheterna inpå livet, och att man icke i panikstämning raserar påbörjat uppbyggnadsarbete, innan man försökt något göra klart för sig vad rymning psykologiskt innebär, vilka orsakerna äro till anstaltsrymningarna och vilka möjligheterna äro att påverka dessa företeelser.
I den mästerliga skildringen »Vägen till Klockrike» låter Harry Martinson jorden-runt-vandraren Sandemar, ledaren för luffarsekten »Lättjans bröder», visa Lodishovs tegelbruk för ett antal sociologie studerande, som kommit på det verkligt praktiska greppet att studera luffarna i deras egna hålor. Luffarna ligga utsträckta på gamla dörrar i de mörka, dammiga valven, och Sandemar kommenterar visningen: »De som ligger här med kavajerna över huvudet är lata, håglösa och förkomna människor. Men de är människor. Och de är inte lata, håglösa och förkomna därför att det är roligt att vara lat, håglös eller förkommen. De är det av vantrevnad. De luffar av vantrivsel. De flyr från vantrivsel. De förväntar under. De luffar av vanmakt.»
Vad som här säges om ett försvinnande släkte av luffare innesluter en psykologisk sanning, som även äger giltighet för de nutida anstaltsrymlingarna. Den uppfattningen har nämligen föga beröring med verkligheten, som i rymningarna huvudsakligen ser ett utslag av fräck äventyrsglädje, en lustbetonad väg till lättvunnet nöjesliv som kan och bör spärras genom att låta rymningsögonblickets frestelser och lustkänslor motvägas av det stränga straffets olusthot. Rymningen är sällan en de stora förväntningarnas stund. Den är tvärtom en stund då vardagslivets tryck, kanske accentuerat av någon speciell motgång, skapat en pressande oluststämning och ett behov att flykta undan olusten genom någon handling vilken som helst, meningslös, planlös, utsiktslös och dåligt camouflerande den bakomliggande hjälplösheten. De fly av olust. De rymma av vanmakt.
Naturligtvis ges det undantag. Det finns rymningar som äro ganska ofarliga och där olusten endast ingår som ett lättare inslag av missnöje med vardagslivets enformighet och bundenhet. Sinnessjukhusläkaren känner väl till dessa rymningsföreteelser och särskilt den dag vid vinterns slut, då ett obestämt
något i luften ger det första varslet om annalkande vårflodsveckor och knoppningstider. Ämbetstankarna börja på ett högst störande sätt inmängas med föreställningar om ryggsäck, tält och vägkrökar, och under aftonens lopp kommer sedan från olika sjukavdelningar rapport om att patienter i sjukhusparken och på promenadgårdar även nåtts av vårens lockrop och, oberoende av varandra, givit sig av på rymmarstråt. Dessa rymningar bli sällan långvariga. Inom några timmar eller ett eller annat dygn har man flyktingarna tillbaka, några slokörade och generade, andra oförblommerat belåtna med en vårutflykt som anses väl värd den förflyttning till slutnare avdelning, som vanligen brukar bli följden. En annan relativt oskyldig form av rymning är nybörjarrymningarna vid ungdomsvårdsskolor och ungdomsanstalter. Rektorer och föreståndare vid dessa anstalter veta, att även flera rymningar i rask följd av en nykomling är något som icke behöver tagas så särskilt allvarligt. Dessa rymningar äro den ungdomliga osäkerhetens reaktion inför det främmande och okända i en helt ny miljö och förekomma även hos ynglingar, som sedan anpassa sig och finna sig väl tillrätta i anstaltsförhållandena.
Som psykologisk företeelse är rymning icke något tecken på grav missanpassning. På anstalter och i militärtjänst utgöra rymningar emellertid ett mycket allvarligt hot mot den ordning och disciplin, varpå hela verksamheten bygger, och detta har kommit dem att få en stämpel av asocialitet och dålig prognos, som icke motsvarar deras psykiska genes. Även de rymningar, som få ödesdigra verkningar, äro från början ofta banala utslag av den flykt undan verkligheten, som i olika former ingår i de flesta människors skyddsmedel mot olustkänslor. Rymningar innebära sällan planläggning och målmedveten handling. Vanligen äro de driftartade handlingar framsprungna ur ett diffust förnummet behov att bryta en inneboende oluststämning genom en yttre förändring.
Rymningsdriften är alltså i och för sig icke någon elakartad företeelse och behövde icke giva anledning till så stor oro. När den omsättes i handling i rymningsögonblicket, sker det oftast impulsivt och tanklöst och utan asocial planläggning. Sin ödesdigra och samhällsfarliga innebörd få rymningarna först genom den situation som uppstår efter rymningen — den totala medellöshetens situation. Vårt nutida samhälle ger icke möjlighet för
en anstaltsrymmare att hålla sig ute i friheten utan att anlita kriminella utvägar för sin försörjning. Rymningen anmäles till polisen, efterlysning och efterspaning sker, och genom tidningarna sprides kännedom om rymmaren. Kringströvande ynglingar uppmärksammas, särskilt i trakterna kring anstalten, och den bristfälliga ekiperingen drar misstankar. Att tigga kläder och mat innebär en sådan risk för identifiering, att den möjligheten måste anses praktiskt taget utesluten. Detsamma gäller utvägen att söka arbete. I denna situation finns det endast två möjligheter att välja på — kriminalitet eller reträtt. Några välja reträtten, den snöpliga vägen till polisstationens värme och mat eller direkt tillbaka till anstalten. Vid detta val utsättes den ungdomliga självkänslan för en hård påfrestning. Det är knappast rädsla för bestraffning eller andra konsekvenser av rymningen som gör reträttvägen så svår. Och för en frusen, trött och hungrig rymmare ter sig den nyvunna friheten som en ömklig tillgång, lätt att uppge. Men det finns en faktor av dominerande betydelse som håller tillbaka, skräcken för att efter rymningsfiaskot behöva stå inför kamrater och personal på anstalten med nederlagets skam och möta kamraternas icke alltid så finkänsliga anmärkningar. Det är därför infångade rymmare så ofta tigga och be att få komma till en annan anstalt. Det är också därför kriminalitetens väg så ofta ter sig som den enda tänkbara. Och när ekiperingsinbrottet och den första bil- eller cykelstölden skett efter rymningen, är vägen tillbaka stängd. Ängslan och skamkänslan driver då vidare till nya tilltag. Oron över ett nyss begånget tillgrepp pockar på att dövas genom sysslande med något nytt brottsföretag, och de ängsliga rymmarna förvandlas till desperados, som hänsynslöst öva skadegörelse, spränga vägspärrar och riskera människoliv genom sin framfart. Så kommer förr eller senare infångandet och avspänningen, den uppjagade nervösa aggressiviteten sjunker undan, och det är en rädd stackare man har framför sig, som olustigt berättar om sina äventyrsfärder. Men — och detta är det oroande och allvarliga i rymningsföreteelsen — det har skapats en vana vid ett liv utanför samhällets råmärken, en teknisk förtrogenhet med brott och en psykisk anpassning till brottets värld. Nästa gång en oluststämning vill taga sig uttryck i rymning, äro hämningarna mindre och erfarenheten större, och vägen till kriminalitet ter sig mera utstakad och självklar. På så sätt uppstår genom anstaltsrymningarna en
grupp människor, som i ungdomen fått vana att finna sina livsformer utanför samhällslivets, och det lägges grunden till en yrkesförbrytarkår av ett slag som vårt land hittills varit förskonat från.
Den som sysslar med vanartade och kriminella kan icke undgå att särskilt intressera sig för rymlingarnas motiv. Har man upprepade gånger kommit att ställa frågan: »Varför rymde Ni egentligen från anstalten», så finner man snart, att svaren enkelt låta inordna sig under tre svarstyper: »Vet inte», »Grabbarna sa', att vi skulle sticka» och »Där kan man inte vara». Det förekommer kombinationer, t. ex. »Grabbarna sa', att där kan man inte vara», men de svar som falla helt utanför de nämndatre grupperna äro fåtaliga.
»Vet inte» är icke förbisvar och undanflykt. Det är som regel ett uppriktigt och sant svar och anger, att vad som här utspelats ligger på det undermedvetnas område. Den egocentricitet, som är ett så utmärkande drag hos de unga rymlingarna, innesluter icke introspektivt intresse och behov att klarlägga de egna psykiska reaktionerna. Tvärtom äro ju ansatser till självkännedom något som måste aktualisera olust- och insufficienskänslor och som förkomna ungdomar därför instinktivt rygga tillbaka för.
»Grabbarna sa', att vi skulle sticka» är ett uttryck för den starka suggestibiliteten hos detta klientel. Själva anstaltsmiljön och framför allt de oftast otillräckliga differentieringsmöjligheterna ge åt denna suggestibilitet ett underlag, som kommer våra anstalter för ungdomsuppfostran att emellanåt framstå som odlare av neuroser och spridare av psykisk smitta. Ett framkastat förslag om rymning kan i denna instängda miljö ge upphov till omedelbart impulsivt handlande hos ett flertal ynglingar, som utan all eftertanke kasta sig huvudstupa in i rymningsföretag. Förklaringen till denna omedelbara effekt är naturligtvis den, att förslaget uppstått mot en bakgrund av olust och därför vinner resonans i liknande oluststämningar hos de övriga.
I svaret »Där kan man inte vara» kommer denna olust direkt till uttryck. Efterfrågar man närmare anledningen till att där kan man inte vara, får man sällan ett preciserat svar. Det är bara så, man kan inte vara där, punkt och slut. Det är en diffus, oklart upplevd olust, som icke kan förklaras och som icke påverkas av förnuftsmässiga föreställningar.
Ibland träffar man på någon vaken och intellektuellt rörlig ungdom, som mera nyanserat kan förklara sina rymningar. En sådan påvisade för mig rymningens karaktär av protest. Han förklarade, att de rymningar han gjort alltid berott på att han ansett sig orättvist behandlad, och framhöll, att om en anstaltsföreståndare skäller ut en för något man inte gjort, kan man inte käfta emot och skälla tillbaka, utan det enda man kan göra är att rymma sin väg.
Det kan t. o. m. hända, att en rymning kommer som protest mot andras rymningar. Vedergällningsrättvisan hålles högt i helgd bland anstaltsinterner. Har X rymt och återförts utan att denna eskapad medfört sådana påföljder för X, som den ur rymningssynpunkt prickfrie Y väntat, kan det hända att Y anser sig kränkt, och så rymmer Y för att protestera och pointera jämlikhetskravet.
Har man haft tillfälle att göra iakttagelser angående rymningarnas uppkomst och psykologiska innebörd, finner man hur föga ett straffhot kan verka motivskapande i rymningsögonblicket och genom sin stränghet injaga skräck och hejda rymningsimpulserna. De som förorda dylika medel till förhindrande av rymningar, tänka sig väl vanligen straffhotet som en kännbar förlängning av anstaltstiden för rymmaren eller ett överförande till någon slags disciplinanstalt med hård regim. När man måste avvisa dylika förslag, så är det icke därför att de skulle vara »inhumana» och stå i strid med de principer som anses numera vara vår kriminalvårds. Skälet är bara helt enkelt det, att de föreslagna åtgärderna skulle vara ineffektiva som medel att stoppa rymningarna. I rymningsstunden äro rymmarna icke mottagliga för en motivbildning av detta slag. De nås icke av ett straffhot, som förlägger konsekvenserna av ögonblickets handlande till en relativt avlägsen framtida tidpunkt. De fly undan det närvarande, den aktuella oluststämningen, och det driftmässiga och oreflekterade i deras handlande utesluter de bokföringsmässiga beräkningar av debet och kredit, som vi uppfostrare äro så löjligt benägna att räkna med, när vi inregistrera deras beteende.
Helt oemottagliga för motivbildning äro naturligtvis disharmoniska interner icke ens i den stund då rymningsimpulserna tränga på. Men de konsekvenser, som möjligen kunna ha en
avhållande verkan, måste vara konkreta, oundvikliga och framför allt närliggande. Beträffande kriminella, och särskilt kriminella ungdomar, måste man alltid komma ihåg, att tanken på framtiden och planläggning på längre sikt är något för detta klientel mycket främmande. Det sammanhänger med konstitutionella faktorer men beror också på den rotlöshet, som disharmoniska familjeförhållanden och anstaltsuppfostran ge. Vill man påverka anstaltsinterner genom föreställningar om konsekvenser av deras handlande, måste konsekvenserna hängas upp framför näsan på dem. En vakthund kan verka motivskapande vid rymningstankar, liksom också sannolikheten att inom den närmaste timmen bli huggen i kragen av polisen och snöpligt återförd, men det är ett misstag att tro, att t. ex. hotet om anstaltsvistelsens förlängning efter den framtida tidpunkt, då minimitiden utgår, har någon större avskräckande effekt i rymningssituationen.
Skall då intet göras för att sätta stopp för rymningarna, villainbrotten, billånen och den övriga skadegörelsen, frågar en oroad allmänhet. Jo, åtgärder äro otvivelaktigt påkallade. Den omfattning och de former anstaltsrymningarna numera tagit göra dem till en fara, vars verkningar gå vida utöver det i och för sig nog så betänkliga förhållandet att ortsbefolkningen står tämligen skyddslös mot anstaltsrymmarnas härjningar. Men vi måste anlita framkomliga vägar. Åtskilligt torde kunna göras för att rent tekniskt försvåra rymningarna. Bättre övervakningsresurser på anstalterna, snabbare och effektivare polishjälp vid efterspaningarna, dyrkfria billås och andra skydd för parkerade bilar skulle säkerligen betyda mera än skärpta straff. Vi måste nog också erkänna, att det icke varit alldelas lyckligt att försöka bygga ungdomsvårdsskoleorganisationen helt på öppna anstalter. Vad som här behövs är dock icke särskilda disciplinanstalter med en anhopning av som svårartade ansedda fall utan i stället möjligheten att differentiera och variera behandlingen inom anstalterna med tillgång även till slutna avdelningar inom dessa. I sista hand beror dock rymningsproblemet på den personliga vården på anstalterna, på personalens förmåga och goda vilja men också på att personalen för sitt arbete får den tid och de yttre resurser förutan vilka den goda viljan är maktlös.